De lydiga kreaturen i Bishop Hill

By Björn Fontander

Falska profeter är något som förekommit långt tillbaka i mänsklighetens historia. De har gått från att anses vara hädare till att tvångsomhändertas och vårdas på mentalsjukhus. Bonden Erik Jansson från Biskopskulla, som levde under det tidiga 1800-talet, är en av Sveriges mest kända fanatiker och sektledare. Grundaren för Erikjansismen med flera tusen troende följare. Men vad hände egentligen efter att Erik flytt undan hotet om ett straff på livstid i Sverige och begett sig till Amerika under falsk identitet? Vad pågick i samhället Bishop Hill och vad hände med de tusentals människor, de lydiga kreaturen, som valde att följa den falske profeten? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 17, 2021
• ISBN: 9788726784930

Book preview

1886.

Första delen

Bokbrännarna

Inledning

Från flygplatsen i Moline i västra Illinois, just på gränsen till Iowa, körde jag i hyrbilen österut över prärien. De spikraka vägarnas gigantiska rutnät ledde genom böljande majsfält där morrande skördemaskiner kröp fram som en flock urtidsdjur, skuldra vid skuldra.

På en plats som heter Kewanee bokade jag ett motellrum, satte in min väska och gick ut till bilen igen. Bishop Hill var inte många miles borta. Återigen – överallt denna majs.

September. Skördemånad.

Vid bron till norra infarten mot Bishop Hill svängde jag av från vägen och stängde av motorn. Jag gick ut i solhettan och såg ned på det svaga vattenflödet under bron. Edwards River var knappt värt namnet. Snarare var det en å, bäck eller vattenfyllt dike. På en karta jag fått i Moline såg Edwardsån mäktig ut med sitt tjocka blå streck, men jag såg inte mycket vatten försvinna nedströms. Det rådde torrperiod, och jag visste att flödet skulle bli bättre.

En gång för omkring 150 år sedan stod här nära bron en trevåningsbyggnad, en ångkvarn med hög, vit skorsten, och före denna ångkvarns tid hade här funnits en vattenkvarn som malde säden mellan stenar med vattendraget som kraftkälla. Jag kunde i landskapet inte se några husgrunder efter den stora ångkvarnen. Inte heller såg jag nedströms, inåt den forna ravin som en gång grävts av Edwardsån, tecken på att här var platsen för det dussin omtalade dugouts – blockhus som delvis byggts in i ravinens sidor och tjänat som bostäder. Nu var också ravinen utfylld och utslätad.

Den första tiden hade hundratals svenska utvandrare bott i dessa hus. Där hade förtrupper till denna stora religiösa våg, erikjansarna, levat, bett, frusit, älskat och förnöjts, men också i hopar dött i kolera och andra sjukdomar, av ständig fukt, kyla och dålig hygien. Husen hade varit så överfulla att folk fick sova i skift medan andra väntade på sin tur för några timmars sömn inomhus.

I bilens framsäte låg en bok om Olof Krans, mannen som med sina penslar räddat svenskstadens liv till framtiden. Med sina föräldrar hade han på 1860-talet utvandrat från Nora socken i Uppland. På sina dukar skildrade han det dagliga livet bland svenskarna – arbeten ute på fälten, husen, händelser i bygden, stadsbilder och en serie mustiga porträtt av den första vågen erikjansare – pionjärerna.

Någonstans där uppe bland husen på den lövskogsklädda kullen framför mig hade Krans bott en del av sitt liv. Han räknas i dag som en av Amerikas tidigaste och märkligaste naivistiska målare. Nu har hans verk fått ett eget museum i Bishop Hill, skyddat mot mott och mal.

Jag stod på bron över Edwardsån och jämförde naturen framför mig med en färgbild i boken. Det var en kopia av Krans målning från 1855. Han måste ha ställt upp sitt staffli, eller om han använde ett skissblock, från en punkt ett kort stycke bakom mig. Då han var färdig med sin bild hade det blivit en pampig sak, ett beställningsjobb, en ridå till en församlingssal i staden, komplett med målade veck, silkessnören och tofsar.

I förgrunden dominerar gröna planteringar som delas av en väg med samma sträckning som nutidens, siktar jag in mig till. Också den ofta omtalade ångkvarnen med sin höga vita skorsten finns med i förgrunden, och där bakom stadskullens bebyggelse med kyrkan och den dominerande tornbyggnaden nära intill. I bildens vänsterkant har Krans målat dit en storskalig grisfarm med uthus.

Det är en vacker, färgrik ridå som tål att titta noga på. Hade jag suttit i församlingssalen hade jag förmodligen mer njutit av bilden på draperiet än att plötsligt se det försvinna åt sidorna och exponera någon lärd gubbe som skulle säga något mindre intressant.

I dag finns heller inga spår av vare sig grisfarm eller andra byggnader. På flera Kransbilder visar sig Edwardsån från sin potenta sida, där träd speglar sig i den breda, blänkande vattenfåran. Man anar kraften som bör ha varit ett måste för sällskapet som kom utifrån slätten för att söka förutsättningar för ett nytt Jerusalem; dricksvatten till mer än tusen törstande plus ett levande vatten, ett flöde som erbjöd försörjning och arbetsliv. Båda kriterierna uppfylldes plus skog till ved och byggnadsvirke. Den bördiga präriemyllan gav säd som mättade mun och mule.

Det är världen inom detta målade draperi, ridån, som det sista avsnittet av Erik Janssons rörelse utspelar sig. Denna femårsperiod blev inledning till det definitiva slutet på historien.

Krans draperi/ridå hängde länge framför en scen där också teaterföreställningar lockade åskådare. Ge bilden liv och den blir upptakt till en ny föreställning, ge den ljud och verkligheten för mer än 150 år sedan framträder med än skarpare konturer. Med ljud och liv kan man med fantasins hjälp se stadsbor skynda förbi, en hästanspänd vagn på väg till ångkvarnen passsera Edwardsåns grova träbro. Från svinstallarna i bildens vänsterkant hörs grisarnas skrik och grymtanden.

Om vi spetsar öronen ordentligt kan vi från den ljusgrå kyrkan ovanför ångkvarnen höra en upprörd röst tala om djävulens verk. Hallelujarop stiger från en osynlig menighet.

Scenografin är säkert uttänkt men figurerna har inga repliker. Ord och rop når betraktaren då figurer kommer in från höger och försvinner ut till vänster och tvärtom. Dramatikern Olof Krans ger oss i stället – om vi betraktar ridån en sommarsöndag – spridda toner från en mässingsorkester som konserterar i stadsparken bakom huset med tornet.

En svartklädd figur som dyker upp lite varstans verkar upphetsad och ställer sig frågan om hur detta ska sluta. Han svär ljudligt och mycket över någon som heter Root. Under den synliga idyllen svallar oro. Spänning ligger i luften. Inom kort löser ett crescendo ut med fatal verkan, men det är för långt till residensstaden Cambridge i Henry county, där ett avslutande pistolskott ekar.

Föreställningen kan börja. Stycket heter De lydiga kreaturen i Bishop Hill – en religiös fanatikers uppgång och fall. Vi ska snart återvända till andra sidan Atlanten, till Mellansverige, där bakgrunden till Krans målade ridå finns att hämta.

Men åter till dagens Bishop Hill.

Jag körde uppför den svaga backen på andra sidan ån och stannade vid den ljusgrå träkyrkan, påminnande om farmarnas lador. Kyrkan står i stort sett som när den invigdes 1848. Från läktaren överblickade jag kyrksalen med sina smäckra, vita pelare. Jag var ensam. Nedanför predikstolen hade profeten en majdag 1850 vilat i sin kista med en mördares pistolkula i hjärtat. Då hade tvivlet nått många. Jansson återuppstod inte som han lovat. Inte ens på den tredje dagen.

Det hade varit början till slutet. Hans närmaste tog snabbt över, nya diktatorer friskade upp gamla idéer och införde nya tricks; kotterier, bedrägerier, svindlerier. Här var platsen för ett drama om innerlig Gudstro, ytterlig fanatism, maktmissbruk.

Det var så det slutade.

Jag hade kommit för att samla material till en dokumentärfilm om denna sekt, märklig såväl i omfång som i fanatism. Dessutom den största enhetliga grupp som lämnat djävlalandet Sverige under massutvandringens tid på 1800-talet. Erikjansarna bestod av långt över tusen personer – hälsingar, dalfolk och upplänningar, de flesta bönder – som sålde vad de ägde och utvandrade under Erik Janssons ledning, mannen från Biskopskulla norr om Enköping.

Åtskilligt bakgrundsmaterial fanns i Sverige och nu gällde det den andra sidan – Amerika. Nu var jag på plats för Sveriges Televisions räkning. Tvprojektet genomfördes som planerat, men historien grep mig starkt och jag hade svårt att släppa ämnet. Jag blev aldrig färdig med Bishop Hill eller möjligen tvärtom. Där fanns mer att berätta – funderingar på en bok tog form.

Så blev plötsligt Bishop Hill en rent personlig sak då jag gick igenom namnlistor på utvandrade erikjansare. Inte långt från Biskopskulla i Uppland fanns byn Grinda med några få gårdar, Torstuna socken. Där hade tydligen min släkt på fädernet rötter i bondmyllan, namn som återfanns bland sekteristerna. Vilade möjligen någon släkting i kyrkogården strax utanför Bishop Hill? Frågan fick anstå till senare tillfälle. Forskning återstår.

Genom religionshistorien har regelbundet falska profeter dykt upp som gubbar ur trons djupa lådor. Många har nöjt sig med makten, andra har fortsatt mot maktmissbruk. Ingen farsot lär ha skördat så många dödsoffer som religionskrigen. Kyrkofäder har ofta fungerat som djävulens ombud. Den gudomliga vreden har suttit i högsätet, den gudomliga kärleken suttit på undantag. Människor har fromt följt sina ledare. I denna skildring är de lydiga kreaturen ett återkommande uttryck.

Falska profeter har ofta utgjort märkliga figurer som i svårare fall tagits om hand på mentalsjukhus. En av dessa profeter och maktmissbrukare var just bonden Erik Jansson från Biskopskulla, en fanatiker med alltmer utvecklat storhetsvansinne och med frågetecken i sjukjournaler. Han var fartblind inom sin växande sekt med flera tusen troende, självutnämnd profet och påstod sig sänd av Gud. Den så kallade Erikjansismen blev en viktig mellansvensk proteströrelse, dämpad då Jansson under falskt namn smet iväg till Amerika, efterlyst och hotad med livstidsstraff. Långt över tusen troende följde honom i spåren.

Utvandringen var en massprotest mot Svenska kyrkans hårda regler och skedde under en knapp tioårsperiod på 1840- och 1850-talen. Efter mordet på Jansson gled det blomstrande Bishop Hill över till förlustföretag, vanstyrt av snikna och okunniga maktmänniskor. Det gick, tills de lydiga kreaturen gjorde revolt. Därefter följde den stora olydnadens år.

Det blev sagt av många att Erik Jansson, denne nye Jesus, bar på ett stort hat som likt pestsmitta överfördes till de närmaste i hans stora hjord.

Dit kan jag inte gå, ty de äro alla såsom huggormar, skrev en släkting till en av kolonisterna efter ett engångsbesök.

Kyrkostriden i Sverige hade gällt äganderätten till Guds ord. Var Ordet var mans egendom eller satt kyrkan på copyrighten? Jansson levde i farlig närhet av kyrklig revolution. Han utmanade med sin person och sitt språkbruk. Han var generös med svordomar. Kyrkan kallades Babylons sköka, prästerna var Satans redskap, nattvarden djävlamat, psalmboken Satans visor och fosterlandet Djävlanästet. Han var älskad av de sina som lyssnade med skräckblandad förtjusning, fruktad och avskydd av motståndarna. Han var en lus i samhällspälsen, svår att bli av med.

Erik Jansson var inte ensam om svarta tankar om kyrkans regler. Enbart prästvigda fick dela ut nattvarden, obligatorisk närvaro var tvång vid gudstjänster och husförhör i byarna. Visserligen gällde uråldriga regler, men det förbättrade inte förhållandet till de himmelska makterna. Hat skapades mot Storebror som hade kyrkan i sin hand.

I en församling i Hälsingland dömdes under två år i början av 1850-talet nära 300 personer till böter eller fängelse för att ha firat nattvard i sina hem utan prästens närvaro. Mörksens gärningar hade bedrivits, avgjorde kyrkans män.

Så allvarlig var situationen i Sverige att protester mot förföljelserna sändes från flera europeiska länder och Amerikas förenta stater, skrev den amerikanske religionshistorikern George M. Stephenson. Visserligen sov en och annan kyrkobesökare förstulet under långa predikningar, men ingen hade sovit under Erik Janssons predikningar. Det var Guds direkta ord han överförde. Tvivlare var av Djävulen, på väg mot helvetet, brukade han hota med. Ordagrant.

Vid ett tillfälle hade Jansson i Hälsingland mött en ung man som känt kallelsen och ville predika. Profeten hade lagt sina händer på mannen, välsignat honom och bett Gud sända sin andes nåd till denne unge ämbetsbroder.

Jag giver dig himmelrikets nycklar, lovade Jansson med Matteus.

Detta är en del av historien om den arrogante, utmanande, svärande, påstådde gudsmannen och folkledaren Erik Jansson och hans kamp mot Svenska kyrkan, och om en religiös rörelses uppgång och fall.

Profeten

Jag skriver för att du ska förstå.

En 42-årig man satt vid sitt skrivbord i ett hus i utkanten av svenskkolonin Bishop Hill i Norra Amerika. Den lilla staden – egentligen en by med osedvanligt stora byggnader – låg mitt i den oändliga slättens vete- och majshav i staten Illinois.

Framför sig på bordet hade han en trave vita pappersark. I handen höll han ett rött träskaft med en stålpenna av den sort som brukade kallas tuppsporrar. Vid ovarsam skrivning sprätte de omkring bläcket.

Ibland försjönk han i tankar, vilade med skrivarbetet och såg ut genom arbetsrummets fönster. Där utanför ledde en knappt synlig vägstump till ett garveri, och inte långt därifrån bredde stadens vidsträckta fruktodlingar ut sig med träd i kolonner. Mannen vid skrivbordet hade bondens blick för växtligheten, men också sinne för orden i Första Mosebok om träden i paradisets lustgård som stod där och bredde ut sina grenar.

Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod Livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont.

Under sensommarens skördetid förde västanvindar dofter från mogna äpplen in genom mannens öppna fönster, och det hände att den söta doften blandades med en frän stank från garveriet där råa kohudar behandlades med kemikalier.

Då stängdes fönster.

Bonden Erik Jansson doppade sin stålpenna i bläckhornet och betraktade pappersarket som ännu så länge saknade hans tankar. Sedan flera år hade han gått med funderingar om en berättelse om sitt liv, men annat hade alltid stått före i tankekön. Han levde med mörka tankar om sin välfärd. De senaste åren hade åskmolnen omkring honom tätnat, och han väntade på blixtarna. Han fick rätt den dag hans hjärta träffades av en pistolkula. En måndag i maj månad 1850 ställdes hans skrivstol tom. På bordet låg ett hundratal färdiga ark som berättade om hans andliga verksamhet tiden 1830 till 1843.

Man kan ha olika uppfattningar om denne profet, men knappast att han var en försoningens predikant. Han blåste till strid mot den svenska statskyrkan och uppmanade till motstånd. Ingalunda var han heller en förhandlingarnas man. En Guds stridsman var han, och sin egen.

Erik Jansson och hans eftervärld har fått nöja sig med den första delen av hans levnadsbeskrivning, och om striden mot kyrkans stela och omöjliga attityd mot sina tvångsrekryterade medlemmar. Många av dem kolliderade med himlens eget salighetsdepartement här på jorden, företrätt av jurister som talade i Guds namn.

Inte heller hann Jansson beskriva detaljerna om sina bokbränningar, uppror, förföljelser, bataljer, svälten, landsflykten, det vanvettiga beslutet om celibat och vad som drev denna kompaniorder. Heller just ingenting om den långa färden till Illinois, till Red Oak och det som skulle bli hans nya Jerusalem på prärien, Bishop Hill.

I hans texter finner vi i stället frifräsaren, manövreraren, den ultimata opponenten. Motståndaren till ett statsdirigerat andligt regelverk som mynnade i Konsten att tro på Gud. Vi anar utvecklingen av en maktfullkomlig människa med andlighet som ursäkt. Jansson, den lilla människan, stångade i ordets bemärkelse sin panna blodig mot en hundraårig lagparagraf, det så kallade konventikelplakatet, som vid stränga straff förbjöd privata andakter utanför husandaktens godkända ramar. Sådana måste ledas av prästvigd person. Det fanns åtskilliga stolligheter att protestera emot, liksom de galenskaper profeten själv uppfann.

Mannen vid skrivbordet i Bishop Hill hade åtskilligt att reda ut där han satt med sin bunt vita pappersark. Där fanns många lögner som väntade på hans egna versioner, så många felaktigheter, skrönor han förgäves kämpat emot, myter som formats och med tiden redan getts drag av sanning. Med pennan måste han bemöta upphovsmännen, ofta Svenska kyrkans präster, dessa djävlar i människohamn, som han betecknade dem.

Världen där utanför var emot honom.

Hans motståndare hade kastat många illvilliga namn mot honom – samvetslös skurk, folkförledare, notorisk bedragare, kvinnoförförare. Och det var ändå de mildare orden.

Det var stunder av lycka då han fick sitta i fred med sina tankar och de vita arken framför sig. Han betraktade med stolthet bunten med de snart hundra sidorna han åstadkommit. Så här långt hade han bara passerat inledningen till boken.

Det hade tagit emot i början. Visserligen var han en man med talets gåva – han flödade av ord och kunde tala i timmar inför fascinerade åhörare. Men att få ned sina innersta tankar för en framtida läsare var något annat. Tryckta ord på papper var beständiga, och de gick inte att ändra.

Vad jag skrivit, det har jag skrivit, hade Pontius Pilatus sagt, men då gällde inga minnesanteckningar utan en inskrift på Jesu kors.

Snart nog blev Janssons skrivstunder kända och respekterade i Bishop Hill, och ingen störde honom. Då han satt där och såg papperstraven växa blev det ett dagligt nöje. Ett privilegium.

Denne 42-årige memoartecknare i färd med att berätta om sitt liv som predikant och profet var inte mycket blygsam. Hans nu mer än 160 år gamla och i Bishop Hills arkiv bevarade manuskript, (i Sverige i delvis svårläst kopia), ger en fascinerande inblick i en fanatikers sätt att tänka. Med sitt fenomenala minne och en del stödjande anteckningar hade han gått igång med sin levnadsbeskrivning. Men den fanns redan i hans huvud, från barndom till skrivdagens datum.

På andra sidan fönstret i Janssons arbetsrum stod vårdagar då varma vindar drog över slätten. Där ute bullrade det, pep och sjöd av nyvaknad livslust från smådjuren i det höga präriegräset och i dungarnas träd. Än så länge anades bara knoppning och lövsprickning i de violetta trädkronorna. Det hade regnat under dagen, men den försiktigt annalkande kvällen var ljus, och regnet hade fungerat som Guds vattenkanna. Luften var frisk och lovade vackra morgondagar.

Sändebudet Erik Jansson skriver ingenstans om hur han upplever naturen, trots att han var bonde hemma i Sverige. Allra minst återger han upplevelsen av ett vårregn.

Ett kort stycke från hans hus i Bishop Hill bredde kolonins fruktträdgård ut sig. Vid blomnings- och skördetid vällde dofterna från träden in om han öppnade fönstret.

Alexander Solzjenitsyn har skrivit några vackra rader om saken i den korta Att andas. Bara att stå under ett blommande fruktträd efter ett regn och andas. Han finner inget namn stort nog för de ljuvliga dofter som då fyller luften. Det var den dyrbaraste frihet som förnekades honom under tiden i Gulagarkipelagens slavläger. Ingenting gick upp mot denna enkla rättighet, ingen jordisk föda, inget vin, inte ens en kvinnas kyss värderades högre.

Så länge man ännu kan andas under ett äppelträd efter ett regn är livet alltjämt värt att leva.

Erik Jansson lämnade sin stol för en promenad i aprilvädret, men var snart tillbaka vid skrivbordet. Han hade fått bra formuleringar i huvudet och behövde få det tänkta till det skrivna. En del formuleringar vägrade att lämna honom, oförgätliga som samvaron med komminister Risberg hemma i Österunda.

Risberg hade varit den omtänksamme, rådgivande och kritiske – alltför kritiske – vännen som förvandlats till bitter fiende och kyrkans redskap. Denne prästman vägrade att släppa greppet om sin forne vän predikanten. Gång efter annan spökade han i Janssons tankar.

Profeten sorterade bland minnesbilder som trängdes i hans huvud och pockade på att fästas på pappersark. Där kom bilder av förkolnade eldar med rester av Luthers skrifter och sotflagiga Satans verser som en gång varit kyrkans psalmböcker, bilder av förföljande länsmän, han själv på flykt efter landsvägarna utklädd till kvinna som neg vid möten med vägfarande. Han såg sig själv vid rader av succéer i predikstolar och bondstugor, respektfulla frågor om han var av kvinna född eller sänd från himlen. Vetemjölslassen mot Hälsingland, bilder av flykten genom skogarna mot Norge.

Två ansikten kom för honom, huvudfiender som han skulle göra upp med i levnadsbeskrivningen, trampa ned till stoft och förvandla till noll – den förbannade men vackra hyndan Bos Karin som velat förföra honom men påstått något annat inför rätta, och den satans skojaren Root som lovade att mörda profeten. Risberg var en tidigare fiende.

Bilder, bilder. Han måste sortera och forma om dem till ord, stryka i texterna för att undvika en tusensidig familjebibel. Det var fråga om brottstycken i hans liv, en berättelse om vem han var. En känslig utredning var av nöden. I Bishop Hill hade han över tusen medlemmar i sin församling och än fler hemma i Sverige. För alla dessa människor som trodde på honom ville han berätta sanningen. Hans sanningar.

Klart mindes han den tidiga försommarmorgonen sex år bakåt i tiden. Den 11 juni 1844 stod för honom som dagen för hans oåterkalleliga krigsförklaring mot Svenska kyrkan, Statens kyrka. Den dagen hade jakten på honom övergått till drev. Jansson hade gjort anteckningar om saken och han såg fram emot sin kommande skildring av dramat, men ännu återstod ett stycke väg dit. Han mindes miljön – den steniga backen som sluttade ned mot sjön, lukten av brinnande tjärved och brända papper från den stora elden.

Slöt han ögonen hörde han larmet, ropen, de upprörda rösterna från de flera hundra människorna som samlats, psalmsången, stridsmaningarna som stod som en pilskur från himlen, de exalterade människorna sedan han piskat upp stämningen, tokstollarna som bokstavligen ville välta kyrkans helgedomar. Han var medskyldig också till stollarna. I hans minne fanns också de betänksamma, de räddhågade som mer hejdades av straffen – Guds och Lagens – än framgång i kampen. Han hade glatt sig åt folkmassan och belåtet tänkt att det var han, Erik Jansson, som åstadkommit allt detta och stått för scenariot. I sanning, han hade makt över människorna.

Halleluja!

Den dagen, sex år tidigare, hade han stått på den steniga beteshagen nedanför Anders Olssons gård i Tranberg i Alfta socken. Som en fältherre hade han överblickat skeendet, betraktat dem som likt arbetsmyror bar böcker till elden och vände åter för att hämta nya bördor från båtarna.

Han såg fram emot den dagen då han hunnit fram till skildringen. Det skulle bli en tavla att måla med ord. Han planerade sitt bokbygge, men han visste inte hur få arbetsdagar som återstod av hans liv. Några månader senare rann hans timglas ut i det lilla tingshuset i Cambridge ett kort stycke från Bishop Hill.

I sin levnadsbeskrivning berörde han inte bakgrunden till sitt eget agerande i en andligt sett kaotisk tid med allt fler sekter och nya predikanter som for efter vägarna, lycksökare som alla påstod sig stå under den högstes beskydd. Han nämnde ingenting om de herrnhutare och pietister som kommit som en förtrupp till Sverige och även sökt sig till det oroliga Hälsingland.

Där levde självsäkra karlar, styva i sinnet, vilda till lynnet, trotsiga mot kyrkan. Hat gick i öppen dager. Kyrkans obändiga regler besvarades med egna andakter och bibelläsning hemmavid, och de fick namnet läsare. Men hos dem rådde andligt mörker, ofta parat med hembränningskonsekvenser – vilda sinnen och förstörda familjeliv, slagsmål och tjuverier. I den stora skaran fann man försupna präster, Gösta Berlingar, som helst bytte predikstol mot fullmäktiges plenisalar. Statskyrkans präster blev måltavlor för bitterhet i sin funktion att också vara statens förlängda arm med straffskalor i huvudet såväl som psalmnummer.

Det var i det läget som vetemjölskusken och självutnämnde profeten Erik Jansson dök upp på scenen. Och nu satt han och berättade för en eftervärld om vad som hänt. Han mindes en av de nyfrälsta, nyligen upptagen i församlingen, en man som Jansson samtalat med om förrädaren Luther. Profeten hade inom sig undrat om mannens nya övertygelse skulle hålla. I minnet var levnadsbeskrivaren Janson tillbaka till den 11 juni 1844, till hagen ovanför sjön. En av de båtar som kom med boksäckar som skulle offras till lågor och Satans glädje hade rotts av en man som profeten tyckt sig känna igen.

Det måste ha varit den nyfrälste, den tveksamme Luthermannen.

Satan må brinna – I bokbålet

Tranbergs by i alfta 11 juni 1844

Båten var nedlastad av tunga säckar. Den tidiga morgonen var kylig. Trots de svala dimstråken över vattnet anade roddaren hettan från den stora elden som flammade nära stranden och färgade den vikande natthimlen. Det hade varit en vit, nordisk försommarnatt.

Ljudet från människohoparna runt bålet påminde mannen i båten om ett avlägset orrspel bortsett från sporadiska och höga hallelujarop. Så följde en stund av tystnad. Någon talade. En sång togs upp och många föll in. Han kunde höra hur elden knastrade och sköt skott. När han vände sig om för att se om kursen mot bryggan vid strandstenarna var rätt såg han gnistor och flammande papper sändas mot morgonhimlen.

Herregud! Det tar sig ordentligt! ropade någon.

Roddaren såg den blanka vattenytan spegla elden i gult, orange och rött. Ytvattnet stördes bara av virvlarna efter årtagen; det svaga plaskandet från årorna och det rytmiska knirkandet från årtullarnas läderskoningar blandade sig med den allt tydligare psalmsången. Vattenspeglingen fick årorna att se brutna ut, och han log då han på lek kontrollerade att de var hela då han lyfte dem ur vattnet för nya årtag.

Roddaren hade landmärke över aktertoften – en högvuxen tall på en udde i de platta, låga strandmarkerna innan skogen tog vid och klättrade upp på åsarna som i nästa steg utnämndes till berg. Mannen vände sig om för att se vilka andra båtar som tagit land och var det fanns plats för honom själv. Gnistor flög som moln av eldflugor när någon kastade mer bränsle i lågorna. Snart skulle han själv bidra. Då han lastade ur sina säckar föll några böcker ut på stranden. En karl som tagit emot båten tog upp en av böckerna och bläddrade lite.

Inte illa, sade han. Luthers postilla i skinnband. Den brinner bra. Och här då, en gammal psalmbok med Satans visor. De visorna får Satan sjunga själv i fortsättningen. Langa över nästa säck så tar jag emot. Sno på, det kommer flera båtar efter dej…

Mannen på stranden flinade belåtet, bar en av säckarna upp mot elden och kastade in bok för bok. Han skyggade för hettan, lade armen över ögonen och drog sig tillbaka.

Halleluja! Nu brinner djävulen! ropade någon och mängden stämde in med glädjerop. Hundratals människor hade samlats och det kom ständigt fler – utifrån sjön och från gårdarna runt Alfta, Ovanåker, Bollnäs och Söderala, stora områden i Hälsingland.

Ord hade getts vida omkring. I en lång rad väntade lastade hästskjutsar vid vägkanten. På landsvägen kom folk gående med tunga bördor över axlarna. Bokinsamlingen hade pågått under flera dagar. Elden hade väldiga lass att bita i.

Människorna runt elden var som hypnotiserade. Fanatism lyste i deras ansikten; de slet i pärmar och rev sönder bokblad. Pojkar tävlade om att visa sig karlaktiga, och vågade sig nära elden innan hettan fick dem att backa och dra efter andan. Boksidor skrumpnade och gick gråvita till väders i lågorna. Tjocka skrifter förvandlades till svartröda klumpar. Lutherska postillor, Arndts Sanna Kristendom och andra uppbyggelseskrifter, nykterhetsbroschyrer, psalmböcker. Allt gödde bålet. Ett par män som försökte rädda skinnband frästes åt med att de som såg till världsliga ting var evigt förbannade. Skinnbanden kastades tillbaka.

Se så Satan gapar! En kvinnoröst skrek i falsett då hettan öppnade bokpärmar.

Satan må brinna! Då Luther gav ut sina böcker hade Satan jubelfest. Nu har Luther sorg. Snart skall himmelsk glädje fylla oss som bränner jävlarna. Halleluja! ropade en man som betraktade skådespelet med ett hånleende. Han dirigerade sina brandtrupper som en fältherre. Hans röst var sträv och slog ibland över i falsett.

Världen är lik en full bonde; man hjälper honom upp på hans häst från den ena sidan och se, strax faller han ned igen på den andra.

Mannen som talade var av medellängd med blekt, smalt ansikte med markerade kindkotor, rak näsa, tunna läppar. Då han gestikulerade såg man att han saknade två fingrar på vänster hand. Då han skrek något märktes de ovanligt långa och breda framtänderna i överkäken, som förde tankarna till en kanin eller bäver.

Det var Erik Jansson, predikanten och profeten.

Och hans