Carl Sandburg

By Björn Fontander

En fyrtioårig amerikansk journalist klev av på Stockholms centralstation i slutet av oktober 1918. Sveriges neutrala ställning i kriget hade gjort Stockholm till ett av Europas centrum för ljusskygga konspirationer och spionage. Journalisten i fråga var Carl Sandburg, svenskättad amerikan, och han liknande inte andra reportrar. Han var snarare en analytiker... en poet."Carl Sandburg: den evige luffaren" tecknar bilden av ett händelserikt poetliv i ett Stockholm sedan länge försvunnet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 5, 2021
• ISBN: 9788726784992

Book preview

Sandburg

1

En dag i slutet av oktober 1918 steg en 40-årig amerikansk tidningsman av tåget från Kristiania, numera Oslo, på Stockholms centralstation. Från planen framför stationsbyggnaden tog han en taxi som körde honom till Grand Hotell, den stora pampiga byggnaden, varifrån han tvärsöver Norrström kunde se Kungliga Slottets fyrkant.

Carl Sandburg hamnade inte mitt i händelsernas centrum, för första världskriget genomled just nu sin final ute i Europa. Däremot hade Sandburg köpt biljett till första parkett, så nära scenen som möjligt, om man inte ville utsätta sig för livsfara. Sverige var neutralt och hyste beskickningar för alla krigförande parter och dessutom tidningsfolk av olika nationaliteter. Stockholm var ett av Europas få centra för spionage, konspirationer och intriger.

Carl Sandburg var noggrant utvald av sin arbetsgivare, NEA – Newspaper Enterprise Association – i Chicago; en nyhetsbyrå med över trehundra abonnerande tidningar med sammanlagda upplagor på mer än fyra miljoner exemplar. Redan då han anlände till Stockholm var han starkt uppbackad av alla dessa tidningar via NEA. Under hans porträtt med rubriken Vem Sandburg är fanns en redaktionsruta.

"Carl Sandburg, välkänd amerikansk reporter och berömd poet, har sänts till Norge och Sverige [av NEA] för att spåra upp nyheter från Tyskland och Ryssland och snabbt ge dem till amerikanska läsare. Sandburg lämnade redaktionen på Chicago Daily News för att åta sig detta uppdrag. Han valdes för att:

Han är en av de bästa journalisterna i Amerika med många års träning i Chicagos hårda tidningsvärld.

Han är född i Amerika men av svenska föräldrar och förstår de skandinaviska språken som han kommer att ha att göra med.

Han har arbetat mycket med arbets- och sociala problem, problem som fått olika tillfredsställande svar från grupper som kontrollerar olika delar av Ryssland och i andra länder som kastat av det tyska oket.

Hans anseende som poet ger honom förtroende hos nordeuropeiska intellektuella och bland härskande klasser, där en mindre känd reporter riskerar att misslyckas med att göra intryck. Dagens telegram visar att Sandburg började arbeta så snart han landat. Ni kan förvänta er många andra uppseendeväckande nyhetsartiklar från Sandburg, som befinner sig vid den enda gräns där Tyskland har tillgång till världen utanför."

Det var en uppseendeväckande introduktion av en enskild nyhetsman: stora ord, knappast överensstämmande med en hårdare verklighet, magneter för godtrogna läsare, lösnummerköpare. Carl Sandburg var ingen välkänd amerikansk reporter, inte heller en av de bästa journalisterna i Amerika. Träningen i Chicagos hårda tidningsvärld, som uppbackningen talade om, hade snarare lett Sandburg längre in i de sociala analysernas värld och i poesins utmarker. Hans journalistik stämde inte alltid överens med hans redaktionsledningars, arbetsgivarnas.

I det stora internationella uppbådet som flockades i Stockholm utgjorde Carl Sandburg en mindre figur. Han anlände så sent att det inte rådde några tvivel om utgången av kriget. Han skrev inte om slagfält och militära kampanjer. Amerikansk press hade stora stjärnor placerade i Stockholm. De sände initierade och nära skildringar av slagen och daterade inte sällan artiklarna Någonstans i Frankrike etc. Det gjorde inte Carl Sandburg. Han var mera analytikern. Poeten. Han hade redan i den formen berört den stora tragedien som pågick i Europa. 1916 hade hans diktsamling Chicago Poems tryckts. En dikt hette Mördare.

Jag sjunger till er

lent som en man talar med ett dött barn

kargt som en man i handbojor,

fängslad att han ej kan röra sig:

Under solen

står sexton miljoner män,

utvalda för deras skinande tänders,

skarpa ögons, starka lemmars skull,

och för det varma unga blod som flyter i deras ådror.

Och en röd saft flyter i det gröna gräset

och en röd saft genomblöter den mörka mullen.

Och de sexton miljonerna mördar... och mördar och mördar.

Jag glömmer dem varken natt eller dag:

de hamrar på mitt huvud att jag må minnas dem;

de bultar på mitt hjärta och jag skriker tillbaka till dem,

till deras hem och hustrur, drömmar och lekar.

Jag vaknar om natten och känner löpgravarnas stank,

och hör det låga lätet av de sovande vid linjerna –

sexton miljoner sovande och patruller i mörkret,

några av dem långsovare för alltid,

några av dem i morgon fallande i sömn för alltid,

fallna som offer för världens hjärtattack,

ätande och drickande, stretande... i ett långt

mördarjobb.

Sexton miljoner män.

(Övers. Elmer Diktonius)

Carl Sandburg var emot krig i alla former, ända fram till andra världskriget. Visserligen hade han varit med i spanskamerikanska kriget 1898 som frivillig (!) och sänts till Puerto Rico, men enligt egen uppgift lossade han aldrig ett skott bortsett från övningar. Striderna gällde i stället loppor och mygg. Men han kände krigens tragedier och återkom gång på gång till dem i sin diktning. Han skrev ett stycke som heter Gräs (Osvald Lindstens översättning)

Stapla upp dem högt vid Austerlitz och Vaterloo.

Skyffla ner dem och låt mig ta vid

Jag är gräset, jag döljer allt.

Och stapla upp dem högt vid Gettisburg

och stapla upp dem högt vid Ypres och Verdun.

Skyffla ner dem och låt mig ta vid.

Två år, tio år, och passagerarna frågar

konduktörn:

Vad är det här för station?

Var är vi nu?

Jag är gräset.

Låt mig ta vid.

Sandburg hämtar sina bilder från olika tidsepoker. Krig som krig, offer som offer. Med namnen Austerlitz och Waterloo avser han Napoleonkrigen. Slagen stod 1805 och 1815. Vid Gettysburg i Pennsylvania stod det största slaget (1863) under det nordamerikanska inbördeskriget. Vid Ypres i Belgien och vid Verdun i östra Frankrike förlorade långt över en miljon unga män sina liv under första världskriget. Trots detta medfördes inga frontförändringar för någondera sidan. I flera dikter talar Sandburg om den totala meningslösheten.

Han skrev också antikrigslyrik som inte publicerades. Då. En av de starkaste, Planked Whitefish (ej översatt till svenska) var den tiden helt omöjlig på grund av det råa innehållet. Beskrivningar av krigets fasor stod alltför levande i diktens bilder. Inte förrän helt nyligen kom en liten volym med ett antal opublicerade eller tidigare censurerade dikter.

I Planked Whitefish beskriver Sandburg hur han sitter tillsammans med ett par personer på en liten restaurang. Han har beställt fisk på planka. Vid bordet sitter en flygare, den förste i luften över Chicago. Där sitter den berömde brottaren som aldrig rör starkvaror, och där finns Carl Sandburg, den framstående poeten, nu ute från fängelset. Sandburg låter flygaren berätta vad han såg nära Ypres i Belgien under kriget:

...en kanadensisk soldat fastspikad på en uthusdörr

med bajonetter tvärsigenom händer och fötter

Och med armar och fotleder vridna

som på Jesus på Golgata 2000 år tidigare.

Och i norra Frankrike såg han

en död soldat som fått sitt könsorgan avskuret

och instoppat mellan läpparna i sin mun...

(Övers. förf.)

Sandburg fortsätter hemskheterna i sin dikt. Han skrev till en förläggare (Louis Untermeyer i mars 1920) om en annan dikt Man – The Man-Hunter (inte heller översatt). Här beskriver han jakten på en svart man, och lynchningen, om våldet från en grupp mot en enskild, om mekanismen bakom lynchning och mobbning. En sorts höjdpunkt, en klimax, infinner sig, alla rationella tankar är borta, hysteriskt väller primitiva svordomar och könsord ur mekaniskt babblande och förvridna munnar. Sandburg skrev till förläggaren:

Eftersom en del av människans bästa blod går till spillo på det här sättet har poeter och målare rätt att försöka skildra vad som händer eller åtminstone inte låta lura sig själva om vad som faktiskt hände på Golgata. Jag har talat med män som befunnit sig i krigets löpgravar och jag har själv upplevt raskravaller. Jag misstänker att svampen med ättikvin som räcktes honom på en lans [på Golgata] är en förfalskad legend. Vad som förmodligen hände, om den historiske Jesus nånsin kan bevisas, är att de skar av hans könsorgan och stoppade det i hans mun...

Det var tur för Carl Sandburg att det brevet aldrig nådde den amerikanska allmänheten den tiden. Man vågar inte ens tänka på konsekvenserna för kristenheten med Golgatadramat i Sandburgs scenario. Hur skulle någon kyrkobesökare vilja eller våga rikta sina blickar mot den korsfäste, framställd i det skicket?

Förläggaren Untermeyer vågade inte trycka Sandburgs dikt om lynchningen av den svarte mannen i originalversion. Där hade författaren dragit paralleller just mellan hängningen och Golgatascenen, utan att precisera skändningen. Språkbruket kunde stöta de stora kyrkliga grupperna i amerikanskt liv.

Det fanns kolleger till Sandburg som hävdade att han inte var någon bra nyhetsman. En av dem sa att när vi skickar ut honom för att bevaka ett upplopp eller en strejk så kommer han tillbaka och skriver en lysande essä om hän- delsernas sociala betydelse och visar på underliggande orsaker. Egentligen ville vi just då bara veta det vanliga vem, var och när.

Om detta har författaren Karl Detzer berättat i sin biografi Carl Sandburg, a Study in Personality and Background (1941) baserad på personliga samtal med Sandburg och dennes vänner och kolleger. Det är också Detzer som hävdar att Sandburgs intresse för Sverige inte bara gällde föräldrarnas hemland utan också för att Sverige var den europeiska kooperativa rörelsens hemland.

Kommunisternas maktövertagande i Ryssland fascinerade också Sandburg. Det var ett experiment som världen iakttog med blandade känslor. Vad skulle hända? Hur skulle det gå? Sandburg hade alltid varit intresserad av kollektivet i större sammanhang. När det kom till honom själv och hans närmaste valde han ett högst privat, individuellt liv.

Men åter till NEA:s uppbackning av sin utsände.

SANDBURG ÄR DÄR skrek en första rubrik och i en underrubrik meddelades att Han landar i Norge och telegraferar denna rykande färska nyhet. Det som var så färskt att det rök gällde ett femtiotal ryska kommunistagenter som med fickorna fulla av propaganda dagligen gick över de tyska och österrikiska gränserna för att få igång ett tyskt folkuppror.

Sandburg var där, och där var lika med Norges huvudstad som på den tiden hette Kristiania. Dit hade han kommit via Bergen med fartyget Bergensfjord från New York den 18 oktober. Överresan hade varit svår med hög sjö, regn och dimma. Av kolleger som for över med samma båt hade han hört att det kunde ta upp till sex veckor för att få över pressmaterial från Stockholm till USA.

I sin diktsamling Rök och stål (1920) återgav Carl Sandburg intryck från överresan.

Nordsjödimma

Sju dygn med bara dimma och regn och turbinernas brottning med vräkande vågor.

Jag var en leksak, en råttnacke mellan en rasande bulldogs tänder.

Dimma, dimma, och varken stjärnor, sol eller måne.

Sedan en dag i fjordarna mellan kloppstränder som skrev sin granittext i den gråa skyn:

en skymmande hamn, blådisiga bergsskuldror mot kvällshimlen och en krets av ljus som blinkade sitt: Nittiotusen människor här.

Bland onsdagskvällens tusenden i galoscher och drypande regnkappor

förnam jag hur jag hungrat efter gator och människor.

Jag ville hellre vara vatten än något annat.

Jag såg en bank av salt regndimma i Nordatlanten och ett isberg likt ett mörkt moln en grå morgon.

Och jag såg fjordarnas drömmande vatten i Norge – och slöjorna av dansande vatten över klippor och bergsavsatser.

Begrav mig på en bergskyrkogård i Norge.

Tre vattentungor sjunger omkring den när snön smälter i bergen.

Begrav mig i Nordatlanten.

En dimma från Island ska hölja mig i sin gråa svepning

och en vind ska gråta beständigt.

Begrav mig i ett sädesfält i Illinois.

Snöstormarna spelar sin orgelmusik över vinterstubben och

vårregnen och höstregnen bär bud från havet.

(Övers. Artur Lundkvist)

Sandburg fick iväg ett meddelande till sin fru Lilian som kallades Paula. Hon var syster till den världsberömde fotografen Edward Steichen. Kristiania var en trevlig stad med vänliga människor. Dock hade han träffat en hotellvärdinna, en lite galen protysk kvinna som svor över den amerikanske presidenten Wilson, berättade Sandburg.

Han var inte bara nyhetsreporter. Han var inte ens i första rummet tidningsman. Det var poeten Carl Sandburg som vandrade omkring, såg med andra ögon, kände, satte fingret i luften, noterade.

Jag såg rosor i en gatuplantering på Karl Johansgatan.

och kungens palats låg i ena änden och folkets kongresshus i den andra... och många rosor hade fällt sina blad efter regn och höstens krav.

Jag korsade gatan och stod framför Grand Hotel...

Mina armbågar undgick precis armbågarna på spioner

och diplomater i damasker, pratande ja-ja och

absolut och kanske till varandra...

Kungens palats i ena änden och kongresshuset i motsatt del av Karl Johans gata. Självfallet – tänker läsaren – är detta Oslo Sandburg talar om. Men skaldens dotter Helga hävdar att denna bild handlar om Stockholm och att hennes far gjort sig skyldig till ett minnesfel, ursäktligt med synminnena på nära 40 års distans. (Den poetiska återblicken gjorde Sandburg troligen 1955 i samband med att han skrev ned minnen från 1918.)

Helga menar att fadern hämtat intrycken från Karl Johans torg i Stockholm, som hon själv sett vid sitt besök 1961. Förmodligen avser Helga Karl XII:s torg, med vyn från Grand Hotell med slottet och riksdagshuset i blickfältet. Men de spioner och diplomater i damasker, som Sandburg skriver om, skulle bättre passa in på Stockholm under den tiden; ett centrum för observatörer av olika distinktioner och av utländskt beskickningsfolk som ständigt lurade på varandra. Sandburg är ursäktad.

Däremot råder det inga tvivel om platserna för en dikt som finns kvar i fragmentariska delar.

I Stavanger finns en amerikansk konsul

som av hjärtat önskar förstå blommornas språk

och de sluttande vita axlarna hos dekolleterade kvinnor,

fjärran från legationsärenden.

Från Stavanger skriver han till en vän i Göteborg

och beklagar sig över den ensidiga silldieten

och utsikten över havet

med bergen i bakgrunden.

I Bergen berättar Erling Odner om de ständiga regnen

över staden och att barnen är födda

med paraplyer i handen och ofta med simhud mellan tårna,

sålunda tidigt utrustade för gatorna i Bergen.

(Övers. förf.)

Carl Sandburgs yngsta dotter Helga har i en biografi över fadern publicerat några dikter med motiv, hämtade från hans vistelse i Norge och Sverige 1918. Ovanstående – berättar hon – är från scraps of poems – fragment – som tillvaratagits. Helga Sandburg föddes för övrigt just under den tid fadern var i Stockholm.

Det var också sagt i NEA:s pressintroduktion om Sandburg inför Sverigeresan att han förstod de skandinaviska språken, men för säkerhets skull hade han tagit med lexikon. Han klarade dagliga nödtorftigheter och kunde få ut det vä- sentliga av sin tidningsläsning. Han abonnerade på danska Politiken, Social-Demokraten i Stockholm och norska Social-Demokraten. Dagens Nyheter och Stockholms Dagblad köpte han i tidningskioskerna. Han kände en spänning i att dagligen läsa svenska och höra förfädernas språk talas av alla och läsa det på butiksskyltarna.

Sandburg hade flera informationskällor. Han träffade amerikanska kolleger på pressklubbar och vid möten, och bland de svenska kontakterna har han själv hänvisat till Per Albin Hansson, då redaktör för Social-Demokraten i Stockholm. Sandburg har minnesantecknat att de båda sågs nästan dagligen. Vi förstod varandra helt och fullt, båda var vi kollektivister och parlamentariska socialister...

Sandburg försökte också att få en intervju med den svenske kronprinsen Gustav Adolf – sedermera Gustav VI Adolf – vilken han högt lovordade för dennes demokratiska anda och humanistiska inriktning. Intervjun kom aldrig till stånd, och inte förrän tjugu år senare fick Sandburg träffa kronprinsen i Chicago. 1938