Tänk på de dagar

By Ralph Herrmanns

Nazisternas framfart i Tyskland tvingar Otto Friedrich Hertz att fly med sin familj. 1939, strax innan kriget bryter ut, kommer de till Sverige för att börja ett nytt liv. De anländer utblottade, identitetslösa och i desperat behov av hjälp men tillvaron i Sverige blir inte vad de hoppats på. De möts av fientlighet från det stora antal tyskvänner som befinner sig i landet och avvisas av de svenska judarna. Den svåra starten till trots vet Otto att de inte kan ge upp. Han inser också att de trots att de flytt Tyskland är de långt ifrån säkra ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788711480199

Book preview

32:7)

Berlin 30—31 januari 1983

Frank Herz

Efter många veckor av tvekan, och sedan med yttersta motvilja, hade Frank Herz flugit från Stockholm till Berlin. Han var född där, men hade blivit jagad från staden av nazisternas terror mot judarna. Då hade han barnsligt — men inte oresonligt, ansåg han — bestämt sig för att hata tyskar och aldrig återvända. Då hade han varit sex år, om några timmar skulle han fylla femtio. Nu, på eftermiddagen söndagen den 30 januari 1983, satt han bland speciellt inbjudna på podiet i gamla riksdagshusets plenisal för att delta i tyska folkets högtid över ett annat 50-årsminne: Adolf Hitlers utnämning till rikskansler och Tysklands ledare.

— Som ett manande minnesmärke står detta riksdagshus några få steg från Muren som i dag delar Berlin, Tyskland och Europa, förklarade Berlins borgmästare Richard von Weizsäcker från talarstolen. Det är passande att vi här avlägger räkenskap inför alla tyskar och hela världen.

Senare på söndagen skulle också Frank Herz tala. Inte i denna byggnad, som Göring låtit tända på för att sedan beskylla kommunisterna för mordbrand, inte inför dessa ångerfyllda. Hans samvetspinade — medlemmar av Berlins juristförbund — skulle samlas i Kempinskis festvåning för att lyssna till ett minnesanförande över Franks far, Otto Friedrich Herz. Märkligt att det skulle vara just Kempinskis — första gången Pappi hade tagit med honom på restaurang hade det varit just den krogen på Kurfürstendamm.

Otto Friedrich Herz hade dött på Karolinska i Stockholm i december 1971. Frank hade aldrig läst Kaddish över honom, nu i Berlin skulle hans ord om faderns juristgärning ersätta bönen för de hädangångna. Det var enda skälet till att han satt här för att lyssna till hur förbundsrepublikens ledande politiker avbördade sig.

— Ständigt utfördes modiga och självförnekande handlingar av motstånd och människohjälp.

Vad gjorde Weizsäcker de åren? Han var tretton 1933.

— Weimarrepubliken gick inte under på grund av att det då fanns så många nazister utan på grund av att det inte fanns tillräckligt många övertygade demokrater.

Efter kriget fanns det knappt några demokrater vid liv i Berlin och Tyskland. Det var en av orsakerna till att familjen Herz stannade kvar i Sverige och till att Franks mor trängde bort sin hemlängtan och nu satt ensam i Sverige och frös i själen.

Willy Brandt hade ersatt Berlins borgmästare i talarstolen. En anständig tysk som valt att återvända ur exilen. Brandt hade blivit fotograferad vid minnesmärket i Bohusgranit (ursprungligen avsett för Hitlers segermonument) över Warszawas ghetto, på knä och gråtande. Den bilden hade retat många av hans landsmän.

— Er unga tyskar kan jag sannerligen inte råda att ni ska hänge er åt illusionen att det går att skaka av sig det förflutna.

Frank kom ihåg en siffra som han nyligen hört: över sextio procent av världens befolkning är född efter andra världskrigets slut. Moraliskt sett hade naturligtvis Brandt rätt, men det måste vara frestande för en ny generation tyskar att säga: Det var inte vi! Vi har ingen skuld!

Hur stor del av skulden besudlade de tyskar som till 50-årsminnet av nazisternas Machtergreifung med preussisk grundlighet hade förberett stora dokumentära utställningar om sina förbrytelser? En utställning om Joseph Goebbels bokbål. En utställning om Berlins brända synagogor.

— Tysklands historiska tradition skapade ett borgarskap utan medborgaranda, sade Brandt.

Hade berlinarna i Andra republiken — vilken lustig fransk term de använde — lyckats utbilda medborgaranda efter 1945?

— Vi måste akta på att vi i umgänget med varandra inte använder ord som under naziåren omedvetet fastnade i våra sinnen. I en demokrati är människor av skilda politiska uppfattningar motståndare. De får inte bli fiender när frågan om vårt gemensamma ansvar kommer upp.

Frank undrade om ansvarsfrågan togs fram och dammades av under år med jämna tal: 30 år efter 1933, 40 år senare … Tyskland hade betalt 250 miljarder kronor i Wiedergutmachung till Israel och judar som överlevt utrotningslägren — ställaallt-till-rätta-pengar. Knorrade skattebetalarna? De tycktes inte stå i kö för att se minnesutställningarna?

— Herrn förstår väl, hade en vaktmästare i Haus der Kunste förklarat för honom, att allt det här står oss tyskar upp i halsen? Jag är 63 år och vet vad som hände. Visst var det förskräckligt. Men är det klokt, tror herrn, att påminna oss om det nu? Jag menar, tiderna är nästan desamma som i början på 30-talet. Ekonomisk kris. Arbetslösa. Kanske lockar vi fram en ny Hitler med alla utställningarna?

Nu hade Willy Brandt lämnat podiet, och förbundskansler Helmut Kohl talade.

— Vi sörjer de mördade, de torterade och de stupade; de skändade städerna och länderna, vi sörjer den europeiska freden och en delad tysk nation. Vi minns diktaturens orsaker, förlopp och följder, och vi tar på oss ansvaret för vår samtid och vår framtid. Det är denna treenighet av sorg, åminnelse och ansvar som rör oss.

Kohl, Brandt och Weizsäcker kanske verkligen sörjde fler än de tyskar som stupat eller bombats till döds. Frank Herz sörjde bara dem som tyskarna mördat. De flesta tyskar hade jublat med Hitler i framgången.

— Fram till i dag förblir nationalsocialismens historia historien om hur den underskattades, fortsatte Kohl. De politiska manövrerna i januari 1933 hade drag av en hovintrig. De medverkande ville anställa en trumslagare men märkte först när det var för sent att de funnit en diktator. Därefter utkämpades ett inbördeskrig mellan parti och stat. Det europeiska erövringskriget var bara en fortsättning på Tysklands inre stridigheter.

— Domen över oss tyskar beror på, avslutade förbundskanslern, om det lyckas oss att i vår tid avtvinga historien ett stycke förnuftig världsordning.

I trapphallen väntade Frank Herz på Israels Bonnambassadör. Arie Levish hade suttit fem stolar från honom under minneshögtiden och lyssnat till talen med diplomatiskt nollställt ansikte. Tydligen hade han inte varit hemma på några månader, för solbrännan var borta och hans två stora ärr lyste rödvioletta i den bleka pannan. I Tyskland lät han dem som undrade förstå att detta minne från utrotningslägret Treblinka var en skada han fått i Yom Kippur-kriget 1973.

— Jag är här enbart för min fars skull, försäkrade Frank ursäktande. I tyskarnas ångerår ingår att jag ska tala om honom.

Frank hade bett sin syster resa med honom till Berlin. Inte nu, kanske senare någon gång, hade Regina svarat. Då hade han bett den kvinna han antogs ha ett förhållande med att följa med, men även hon hade avböjt. Ändå var hon psykolog och borde ha förstått hur tankarna på Berlinresan torterade honom. När Frank äntligen hade accepterat inbjudan att hålla ett minnestal över fadern hade han börjat älta flyktingfrågor med henne. Genom sin oförmåga att skilja på flyktingar och invandrare — hon hävdade att syrianerna i Södertälje hade det svårare i dag än de judiska flyktingarna från Tyskland hade haft det i Sverige under kriget — hade hon fått honom att tappa behärskningen.

— Tyskarna kanske ångrar sig bäst om det sitter några offer bland åhörarna, sade ambassadören torrt. Så log han plötsligt.

Fyller du inte femtio i dag? Jag vill minnas att du berättat att du är dagsbarn med Hitlers utnämning till rikskansler.

— Mammas värkar började medan han höll tal. Men jag dröjde någon timme in på den trettioförsta.

— Då börjar vi fira dig den trettionde och håller på fram till rätt dag. Jag följer med på föredraget, även om din far aldrig blev sionist. Han var väl för mycket yecke för det.

Yecke var israelernas ord för tyska judar, så korrekta och tillknäppta att de t o m i israeliskt sommarklimat gick omkring i kavaj — yecke på jiddisch.

— Nej, pappa var aldrig sionist. Men det hindrade honom inte från att stödja Israel. På det sätt ni israeler tycker bäst om: han gav pengar.

— Bara sånt han kunde avvara. Inga uppoffringar, inte sig själv. Han borde ha gjort sig och familjen till israeler 1948. Då kanske du skulle ha mitt jobb nu.

— Gud bevare!

— För vad då? För mitt jobb eller för Israel?

— För båda skulle jag tro, sade Frank. Han satt hopklämd i baksätet till en av borgmästarens stora svarta Mercedes, mellan Levish och en av hans två israeliska livvakter. Framför dem på Strasse des 17. Juni — Siegesallé hade den hetat förr — körde två motorcykelpoliser, två till låg bakom dem. Numera värnade berlinarna om judarna, åtminstone om de var israeliska diplomater.

— Men du är ju engagerad, det vet många hemma hos oss. Varför stretar du emot? Kom till Jerusalem och flytta ihop för gott med Amalia. Visa att du är politiskt mognare än din far var.

— Hacka inte på min far, Arie! Han var mer politiskt mogen än du och dina landsmän är när ni tjatar om att jag ska lämna Sverige. Han visste att ni har större nytta av mig och andra engagerade judar utanför Eretz Israel än i Tel Aviv eller Jerusalem. Vad skulle jag göra hos er? Plocka apelsiner? Och vad mitt engagemang beträffar så har det varit lättare för oss med naziminnen som blev vuxna efter 1948 att solidarisera oss med hjältedådens israeler än det var för min fars jämnåriga i Kejsartyskland att tro på en dröm. Ni skulle kunna resa en staty över Adolf Hitler i Haifa: unser Herführer. Om jag hade barn i tonåren nu så skulle jag kanske inte förebrå dem en kritisk inställning till Begins Israel.

De talade om annat fram till Kempinskis, granne med Berlins judiska församling i ett hus byggt på ruinerna av synagogan på Fasanenstrasse. Franks syster hade sett den brinna i november 1938, samma dag Gestapo sänt två män för att gripa barnens far.

— Vet du var som stör mig mest här i Berlin? frågade Frank. Mer än tyskarna och språket. Jo, att jag inte känner igen mig någonstans. Inte ens på gatan där vi bodde. Ändå blev Charlottenburg inte så förstört. Sex år bodde jag här och inte ett enda synminne finns i mig.

De blev visade till festvåningen och välkomnades i dörren av doktor Ernst Löwenthal, ordförande i Berlins Juristförbund. Löwenthal var över sjuttio. Frank Herz hade träffat honom i hans hus i Grunewald dagen innan för att resonera om minnesstunden. Tycke hade inte uppstått — Löwenthals gärningar och ord svor mot Franks övertygelse, och han hade därför uppträtt högdraget och kallt. Doktor Löwenthal var en berlinjude som lyckats undkomma till England 1939 men som återvänt till Berlin och sitt yrke 1946. Tyskarna hade inte bett honom, de hade ju aldrig sagt till någon de förföljt och drivit i exil: Vi är ledsna, vi ångrar vad vi gjort, var snäll och flytta tillbaka, bli tysk igen. Men Löwenthal trivdes utmärkt och påstod att Berlin var totalt fritt från judefientliga tendenser.

— Kan ni säga det om Stockholm, herr Herz?

De hade debatterat, nästan grälat, tills Löwenthals trettio år yngre icke-judiska hustru hade avbrutit med te, kakor och frågan: Har ni någonsin undrat över, herr Herz, vad ni skulle vara i dag om nazisterna aldrig funnits?

Advokat Löwenthal, som suttit notarie under Otto Friedrich Herz vid Kammergericht, svarade i sonens ställe.

— Han skulle ha varit advokat, Lenchen.

Frank blev artigt oförskämd.

— Min far avskydde advokater.

— Jag vet det, sade Löwenthal. Det visste alla Berlins jurister. Ni skulle i alla fall ha blivit advokat och sannolikt en bättre försvarare än er far var åklagare.

Löwenthal hade inte tyckt om Otto Friedrich Herz.

Av detta märktes inget när han välkomnade Frank och som introduktion drog en solskenshistoria om åklagare Herz. Sonen hade aldrig hört den tidigare — vare sig av sin far eller mor. Därför instämde han inte i skratten och i fyrtio minuter läste han minnesorden över faderns juridiska gärning ur ett manuskript som utan bearbetning hade kunnat tryckas direkt i Juridisk Tidskrift. Frank ansträngde sig för att tala dålig tyska och dölja sin markanta berlinerdialekt.

— Du var mycket tråkig, konstaterade Arie Levish efter föredraget.

— De ville höra om gärningen. Jag såg ingen anledning att bjuda dem på människan också.

Frank, ambassadören och hans två livvakter promenerade uppför Kurfürstendamm mot Dahlmannstrasse, gatan där familjen Herz bott fram till 1939. De hade redan tittat på Franks mormors och morfars patricierhus med stuckslingor på Bleibtreustrasse, gått in på baren mottemot och druckit Himbeergeist. Vid midnatt hade israelerna skålat med honom, sagt mazeltov och le cha’im.

— Vad för slags människa var Otto Friedrich Herz?

För första gången på tolv år kände han verklig saknad. Frank förstod inte vad som drev honom att svara som han gjorde.

— En rättrådig man som trodde alla om gott. När nazisterna förbjöd judarna i Tyskland att äga husdjur gick han till hyrstallet som låg där borta på andra sidan Kurfürstendamm och sköt sina två hästar.

1800—1900

Familjen Emanuel

Kejsar Napoleons ståthållare kom till synagogan på lördagen. Eftersom reb Moses Brandeis inte hade mycket tyska i sin jiddisch, bad han Abraham Emanuel predika. Abraham var i yngsta laget — född 1768 — och inte ens rhenländare: inflyttad till Köln från Ulm. Med detta fick de äldste ha överseende; av de 118 männen i församlingen var Emanuel den för dagen lämpligaste. En ståtlig karl med rak hållning; kanske inte from, men rättrådig. Han var förtegen både om hur han tjänade sitt levebröd och om sin härkomst. De som försökt snoka hade låtsats tilltro honom släktskap med fina familjer som Rosenberg i Rommerskirchen, Emanuel i Mainz, Kuhn i Frankfurt och brandenburgaren Herz Emanuel i Berlin. Alla fick de huvudskakningar till svar eller i bästa fall en rad ur Talmud.

Den som först ger efter i ett gräl eller en tvist är av den finare familjen.

Emanuel hade gift sig väl, med Moses och Jettchen Val-Cochs dotter Anna. Det var en välbärgad familj med traditioner i både Köln och församlingen. Somliga hade försökt förklara äktenskapet med otukt. De tvingades snart till andra spekulationer eftersom makarna inte signades.

På första bänkraden i synagogan hade franska fotjägare trängt undan de åtta skäggiga judar som genom ålder och fromhet gjort sig förtjänta av hedersplatserna. Gardesofficerarnas gräsgröna vapenrockar med tränsar och epåletter av silver, deras sablar och sporrar tycktes församlingen skrämmande goyish. Men ännu mer chockerades de fromma av officerarnas svarta tschakåer. Någon måste ha lärt fransmännen fromhetskravet om betäckt huvud. De äldsta drog ned böneschalarna över ögonen för att slippa se G’ds straff drabba hedningarna. Men när inget g’domligt vredesutbrott klöv golvet och slukade segrarna från Jena och Auerstedt kikade snart även de frommaste mellan tallitfransarna, nyfikna som barn.

— G’d ske pris att min son — må han leva till 120 — inte är som en av dem!

Bönerna och dagens text ur Andra Mosebok lästes naturligtvis på hebreiska. För officerarna blev de mässade obegripligheterna snart till en plåga som de försökte lindra genom att skramla med sablarna och klirra med sporrarna i takt med uppläsarnas bugningar. Rabbinen såg uppgivet på dem och översten, som kom ihåg sina order från Paris, återställde andaktsron.

Efter bönen för de hädangångna gick Abraham Emanuel fram till pulten där Torahrullen tidigare legat. Han hade tagit av sig talliten, och glänste nu i en rödvinsfärgad dubbelknäppt långrock, lika stilig, lika stram som en officer i kejsarens garde. Han bugade sig för reb Brandeis och församlingen, knäppte sedan händerna bakom ryggen.

— Allting har sin tid, och vart företag under himlen har sin stund. Födas har sin tid, och dö har sin tid, predikade han. Plantera har sin tid och att rycka upp det planterade har sin tid. Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid. Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?

En av officerarna hade halvviskande börjat tolka Abrahams ord. Översten lyssnade uppmärksamt, intresserad.

— G’d har bestämt att människorna från tiden för Jordens skapelse till dess slut skall uppleva fjorton goda och fjorton onda tidevarv. Låt mig nämna några av de goda och några av de onda.

Abraham Emanuel gav kejsar Napoleons ståthållare en lektion i de rhenländska judarnas historia. Ett av de goda tidevarven inträffade när romerska legioner förlades utmed Rhen. I hären ingick judiska officerare och soldater. De sände bud efter sina anförvanter i hela riket att komma till Germanien för att bryta mark och odla. Men efter några generationer följde folkvandringarnas onda tid med tvångsdop och utrotning. På 800-talet gav G’d ett nytt gott tidevarv. Judarna välkomnades av de tyska furstarna, som invandrare alltid blir välkomnade då deras värv följs av ökat välstånd. Försedda med hertigars och biskopars privilegiebrev for Rhenlandets judar till fjärran marknader. De återvände med kryddor från Indien, guld från Egypten, pälsverk från Ryssland, silver och toledostål från Spanien, linne från England och bärnsten från Östersjöstaterna. De behandlades som goda grannar av de kristna. Därför lyssnade de inte till varningarna från trosfränderna i Rouen och Metz. Detta kan inte hända oss! sade de, och levde bara några veckor längre än sina mördade franska bröder, när väl det första korstågets fanatiska pöbel gått över Rhen.

— Vad de kristna inte kan förlåta oss, förklarade Abraham Emanuel, är att vi stick i stäv med historiens lagar ständigt överlevt som ett folk. Judarna är en motsägelse till historisk och kristen tradition. Vårt Tempel förstördes. Vi spriddes över jorden som straff för att vi vägrar erkänna mannen från Nasareth som Messias. Att vi håller vår gudstjänst i dag är en motsägelse till kristen dogm som hävdar att vi är fördömda av G’d eftersom vi korsfäst Hans son. Endast genom dopet, påstår prästerna, blir vi lösta från G’dsförbannelsen. Vi har ställts utanför samhället. Vi har inte släppts in i skråna. Vi har inte fått äga jord. De av oss som ägde mynt blev därför hertigarnas bankirer och folkens handelsmän i kram och kreatur. Furstar, geheimråd, biskopar, bönder och borgare sökte vår hjälp för att inte komma på obestånd. Ofta tvingade de med våld av oss våra kassor utan att sedan bekymra sig om återbetalningen. Kaplaner predikade att vi är ondskans folk utan rätt till G’danåden. Och ändå: efter varje tidvarv av förföljelse och utrotning har furstarna bett oss återvända till de städer där vi fördömdes och mördades.

— Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; G’d söker blott fram det i det förgångna. Vi har hört att Kejsaren är rättfärdig och barmhärtig. Detta har fyllt våra hjärtan med förtröstan. Alla går vi till samma mål. Intet är bättre för människan än att hon är glad under sitt arbete, ty detta är den del hon får. Vi hoppas att det med kejsar Napoleon kommit den tid då vi kan glädjas.

Predikan var slut och församlingen sade Amen. Fransmännen marscherade ut, de troende stannade kvar i sina bänkar till dess klappret av hästhovar mot kullerstenarna i Judengasse tystnat. Få hade förstått Abrahams tyska predikan. Därför kände de sig villrådiga och var fientliga mot honom. Om han väntat sig en annan reaktion visade han det inte. Han packade sin sammetspåse med böneremmarna och talliten, önskade rabbinen och församlingsäldste sabbatsfrid och gick hem. Abraham nämnde inte fransmännens besök i synagogan för Anna, inte heller att han för första gången i sitt liv hållit en predikan. Endast slumpen och hans tyskkunnande hade gjort honom till förespråkare för Kölns judar; det var ett minne nu att plocka fram igen och granska när han visste hur judiskt liv i staden skulle gestalta sig under fransk ockupation.

När Emanuel tre dagar senare hämtades till Rådhuset av en korpral och två gardesjägare förbannade han sin talförhet, samtidigt som han försökte intala en förtvivlad Anna att det nya Frankrike var känt för sin judevänlighet. Ändå — för säkerhets skull — befallde Abraham henne att genast lämna hemmet och vänta på honom hos sina föräldrar i Urbach.

Han blev inte överraskad att återse översten från synagogan, däremot förvånad att denne tog emot stående, en gest som med god vilja kunde tolkas som en artighet.

— Herr Emanuel, vi ser gärna att ni reser till Paris.

Det sades på en blandning av holländska och tyska med engelska inslag i. Kejsarens officerare kom från många nationer, franskan var inte det enda förvaltningsspråket längre. Det engelska inslaget fick sin förklaring när översten presenterade sig: O’Sullivan — en av de irländare som i Frankrikes armé sökte sak mot England.

— Jag tror inte att jag har ärenden i Paris, överste.

— Vi har en dossier om er, Emanuel. Det skulle kunna bli lönsamt för er att knyta kontakter i huvudstaden. För att fortsätta er predikan från i lördags: Det finns en tid för att sälja hästar och spannmål, och det finns en tid för att tjäna mera pengar.

— Kanske är det så. Men jag är för gammal för mera pengar. De första fyrtio åren i en mans liv är hans historia. De övriga kan bara bli fotnoter.

— Så pessimistiskt och så franskt, sade O’Sullivan ironiskt. Bonaparte älskar spetsfundigheter. Tänk ut några fler och lagra dem för användning i Paris.

— Varför vill ni göra mig till en rik man?

— Säg att jag uppskattade er predikan. Men pengar är inte enda skälet till att jag sänder er till Paris. Ni reser för att hörsamma en kallelse från kejsaren. När ni är i huvudstaden kan ni också söka upp min hustru. Hon vill kanske be er om råd hur man överför guld myntat i Würzburg utan att behöva anlita krigskassören. Det lär finnas judar …

— Kejsaren känner mig inte.

— I morgon eller i övermorgon gör han det när han läst min depesch om er. Vet ni inte att Bonaparte älskar alla judar? Han älskar dem så mycket att han snart övertygat sig om att ni är lika goda som kristna. Han vet ingenting om judarna, men vill ge er samma rättigheter som alla andra nationer och medborgare i kejsardömet har. Tacka och ta emot, Emanuel. Hans Majestät vill bli bekant med israeliterna. Därför sammankallar han ett judiskt råd i Paris. Ni blir rådsmedlemmen från Köln.

— Varför jag?

— Därför att jag valt er. Säg att jag är judevän. Visst är jag det, för annars kanske jag skulle låta församlingen välja. Tror ni att någon av dem som lyssnade till er häromdagen kan uttrycka sig lika vältaligt? De förstod inte ens vad ni sade: Jag har direktiv från Paris, undertecknade av kejsaren själv.

Valet av representanter för den judiska nationen är av yttersta vikt. Deras uppträdande kommer att bestämma deras trosfränders öde. Om en religiös fanatiker väljs som rådsmedlem kommer han att återvända till sin församling utan ära och utan att ha fullgjort sitt uppdrag. Har de däremot en ärlig god vilja till förståelse, är av moraliskt högsta halt och vet att kloka och väl genomtänkta idéer kommer att gynna deras nation både mänskligt och samhälleligt så belönas de både av vår tillgivenhet samt kanske även senare av sina församlingars tacksamhet.

Så resonerar kejsaren. Jag resonerar som så: under Pax Bonaparte kan ni och jag bli förmögna tillsammans. Ge mig nu namnet på två som duger till ställföreträdare så är delegationen från Köln klar.

Abraham Emanuel nämnde sin svåger Herz Löb Lorch, och dennes kusin Jakob Benjamin. Den 9 juni 1806 sammanträdde de med 114 trosfränder i Paris, Rådet hyllade kejsaren som judarnas befriare och förklarade att den judiska nationen uppgått i den franska. Det svarade efter bästa förmåga på Bonapartes frågor: om inställningen till tvegifte, blandäktenskap, borgerlig vigsel, skilsmässa, ocker och värnplikt.

Emanuel från Köln blev snabbt desillusionerad. Han hade hoppats att rådets arbete och Napoleons judevänliga inställning skulle leda till jämställdhet och ett upphävande av särlagstiftningen i Rhenförbundets furstestater. Han insåg att en sann och varaktig emancipation endast kan födas i en revolution med ärligt demokratiska ideal och mål. Hollands uppror mot det spanska väldet 1581 hade inneburit en fristad för förföljda judar från Portugal och Spanien. I England hade en feodal härskare låtit fördriva judarna som kallades tillbaka först sedan Cromwells trupper segrat. Napoleon försökte enväldigt påtvinga samhället demokratiska idéer som folket inte ville acceptera.

Abraham Emanuel övergav sitt uppdrag och kunde därför senare svära sig ansvarsfri från Napoleons judeedikt. Det innebar inte bara inskränkningar av judiska medborgares rättigheter utan också en speciallagstiftning för israeliterna. Den frigörelse som kejsaren ställt i utsikt sköts på framtiden i alla franska lydriken.

För att frossa i sina erövringar beordrade Napoleon en folkbokföring. Han upptäckte då att många av stormaktens israeliter saknade ordentliga namn. De valde bibliska och historiska namn, eller kallade sig efter hemorterna. Detta dög inte i det nya Frankrike, och en förändring krävdes i lag. Hirsch blev Hartwig, Mayer Mathias eller Martin, Herz blev Hermanns, Löb Leon, Beer blev Berhard och efternamn som Levi, Moses och Feist förvandlades till exempelvis Weissmann, Schwarzschild och Schwartz. Abraham Emanuel ignorerade bestämmelsen och förblev Abraham Emanuel — mannen med två förnamn. Innan han lämnade Paris sökte han upp överste O’Sullivans maka Martha.

När kongressen i Wien dansat färdigt och Anna Emanuel fött först Maria Anna och sedan Leonhard, ansåg Abraham att tidpunkten var inne för att överblicka sin situation och se framåt. Under Napoleons lyckosamma år hade förbindelsen med makarna O’Sullivan varit en tid för att tjäna stora pengar. Efter Waterloo följde tiden för de stora förlusterna; vad han hade investerat i Paris var borta nu. Men ändå återstod mer för Emanuel än vad som funnits tidigare och därför en möjlighet att äntligen köpa sig och familjen trygghet och stabilitet.

Formellt var han medborgare i Preussen nu, men judarna var fortfarande utestängda från många yrken — t ex de statliga och de akademiska. Debatten om dem rasade. Många tyskar ansåg att det lyckligaste vore om det alls inte fanns några judar i landet. Men de finns här, sade man, och därför måste vi väl tåla dem. Det allra bästa vore att oskadliggöra judarna — göra vägen till omvändelse lätt för dem. Döpta judar skulle kunna erhålla medborgerliga rättigheter, men så länge en jude förblev jude skulle han inte räkna med en ställning i samhället.

Abraham Emanuel ängslades för sina barn. Åsikter av det här slaget var legio och han insåg att de höll på att skapa en falsk uppfattning om juden som bärare av medfödda negativa nationalegenskaper. Abraham kunde inte tänka sig att genom dopet ge Leonhard en inträdesbiljett till det tyska samhället; han ansåg inte att en skenomvändelse kunde öppna den låsta dörren. I stället borde nyckeln finnas just i den stereotypa judebilden: den rotlöse, kringflackande, utan lojaliteter mot samhället. Bröt man demonstrativt mot den borde man bli accepterad av samhället som hittills nekat judarna att rota sig.

Det fanns ingen samhällsgrupp med starkare band till jorden än bönderna. Abraham och hans fäder hade tvingats flacka omkring — nu hade han äntligen fått den ekonomiska möjligheten att fostra sin son till jordbrukare, göra honom till storbonde. Abraham ville lära Leonhard att älska den rhenländska jorden för att han sedan skulle bli godtagen och kanske respekterad av sina kristna grannar.

Det tog Abraham Emanuel fjorton månader att finna en egendom till ett pris som var möjligt för honom: Lüxheim — ett