Vi ville inte dö

By Gunnar Johansson

I Vi ville inte dö skildrar författaren den brutala verklighet som var det finska vinterkriget under 1939-1940. Sovjeternas plan var att besegra och ta över Finland på endast två veckor, men de finska soldaterna och det kalla klimatet satte stopp för det. Finnarna hade en oerhört smart taktik för att överlista de sovjetiska kolonnerna. De smög sig fram på skidor, omringade och tillintetgjorde sina fiender. Efter oerhörda förluster vann Finland till slut kriget och undkom att hamna under Sovjetunionens makt. Finnarnas seger var avgörande inte minst för Sveriges skull, vars historia annars kunde ha utvecklat sig drastiskt annorlunda. Gunnar Johanssons verk är en fängslande skildring av en mans brottning med döden samt av de skoningslösa villkoren vid fronten.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2022
• ISBN: 9788728395615

Book preview

Gunnar Johansson

Vi ville inte dö

SAGA Egmont

Vi ville inte dö

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1940, 2022 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728538968

1. utgåva

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till läsaren

Denna bok vill ingalunda vara ett krigshistoriskt dokument över de strider den skildrar. Den vill endast berätta om en mans personliga upplevelser och stämningar under brottningen med döden. Jag har därför inte anlitat några sakkällor för att visa hur de skickligt ledda striderna utvecklades, utan endast skildrat striden sådan den tett sig för mannen i ledet.

Den finska tapperheten har med skäl prisats över hela den civiliserade världen. Den finns – men kanske inte så som den uppfattats och glorifierats på de flesta håll. Det vilar ingen bombastisk gloria över den finske soldaten, där han står tigande och orubblig medan döden med tiofaldig övermakt smular sönder allt liv omkring honom. Hans tapperhet är ingalunda den mekaniserade yrkeskrigarens stridsvana. När döden kommer mot honom längtar han säkert allra vildast till livet. Och i de dödande mörka skogarna – bland smygande fiendeliv – kämpar han ofta sin övergivna inre kamp mellan hårdhet och ångest. Ty i hans tapperhet bor allt av mänskliga känslor, men där bor främst hans längtan hemåt – hans allt överskuggande kärlek till den finska jorden. Den syns kanske inte på ytan – han bär inte sina känslor i händerna eller i ansiktet.

Den bataljon och de människor som skildras i boken ha funnits och händelserna är verkliga, men jag har gett bataljonen och männen fingerade namn. Kanske kan de känna igen sig själva? De finns också i andra truppavdelningar – de finns säkert i hela finska armén från den hårda vintern 1940. Jag har mött dem i Suomussalmi och Raate, jag har sett dem i trumelden i Summa, i Viborg, i Kitelä, i Kollaanjoki, på tåget under bomberna.

Någon självbiografi är boken icke.

Författaren

ETT

H ar du sett solen gå upp efter en sval och vindlös vårnatt i Finland – har du sett den brinnande röd och kall sakta lysa fram mellan furutopparna – har du känt hur den fryser till dig några minuter med morgonköld – har du känt hur den värmer in små rysande lustar i blodet ju högre den stiger i öster, långt borta över Ryssland? Den skär guld i alla våra vatten – den väcker vinden – den får fåglarna att sjunga och den målar marken grön.

Du hör en snattrande and i fjolårsvassen, som blek och multnande är en påminnelse om den dova sömnen och döden i kölden under drivorna.

Och lyss till prasslet i skogen!

Ar det inte vår egen finska vind som bär med sig barrdoften från tallarna och granarna?

Se bonden där han lutar sig mot grinden, plirar mot solen och ser på väderleken. Är det inte som om han tryggt och eftersinnande tänkte:

– Nej det blir en för klar dag i dag – skall det inte bli regn – se marken tarvar varmt vatten så tjälen går ur jorden.

Han blickar utåt fälten – han tittar uppåt himlen – han står därborta vid den egna grinden, allvarsam och bred liksom med fururötter i jorden.

Tänker han kanske bara på brödet han skall äta nästa vinter?

Det är han som ger tegarna liv – ser hur de ångar när solen stiger över skogstopparna – de blir mjuka och livsvarma.

Hör du den glada fågelsången som stiger med solen – känner du lukten av den döda vintern i skogarna – märker du hur det kryper av vaknande liv omkring dig – hur vinden sjunger över sjöarna – det är Finland som vaknar till liv. Samma evigt nya vår.

Och bońden vid grinden ser utåt tegarna – märker du den tystlåtna kärleken i hans öga? Livets sav stiger i den breda gestalten – kanske det stormar inom honom av liv, av vårens lycka i Finlands fägring – men han visar det sällan, han står tigande och ser ut över sin bit av fosterjorden.

Det ligger någonting av höstens froster och vinterns mörker och köld i hans sinne – dofterna från vassarna och skogen påminner om förintelsen, om mörkret och döden som kommer lika säkert som ljuset och livet. Och det virvlar liksom vissnade löv förbi mitt i lustan och grönskan. Han ser in i det öppnade livet:

– Skall allt det här försvinna – kan det finnas död en sådan stund?

Barrdoften från skogen – vinden över sjöarna – morgonsolen där i öster svarar alla – liv.

Hjalte Janson stod med hakan lutad mot bössan och väntade på det oundvikliga som måste ske. Solen lyste varm som alltid förr en sådan morgon och vinden smekte milt över den fagra nejden – men det var som om solen lyst förgäves och som om vinden velat vara borta. Hjalte hade nyss fyllt femton år och i kolven på ryssbössan som han tagit från en död kosack i Ostermyra hade han redan skurit in två djupa skåror – en död rödgardist och en död ryss. Han stod bredbent och brun på trappan och ryste till ett tag och tänkte:

– Fy fan gosse lilla – man är väl ren veteran.

Han hade senast varit med om stormningen av Tammerfors och han tyckte han var en fullvuxen krigare, fostrad av många patrullfärder och strider mot upprorsmän och ryssar. Ett kulhål genom ränseln brydde han sig inte om att lappa och han var stolt över ett skrubbsår i ansiktet, som han fått då en ryss slog honom med en pistol, när han sprang in i en portgång. Ryssen fanns bland skårorna i bösskolven.

Nu stod han på kaserntrappan – denna ljusa och dystra majmorgon 1918 – då den ojämna gevärssalvan drog rakt genom grönskan och livet. Han hade sprungit fram mot kulregn, kastat sig undan granatnedslag och varit nära att bli tillfångatagen under patrullfärder, han hade frusit då han stått på vakt, svultit i skogarna, sett sina kamrater dö – men aldrig hade han upplevat krigets hårdaste lag, att döda eller dö, klarare än nu.

Ty salvan tog livet av femton män, som han kommit i närmaste beröring med under den vecka han gått på vakt i fånglägret. Femton enkla finska män, som vilseledda av sin övertygelse obevekligen fört sig själva i döden.

De låg alltså nu döda i denna gröna morgon – männen som han sett under deras sista levnadstimmar – femton män som inte ville dö – som aldrig tidigare kunnat tänka den tanken att deras levnad skulle sluta framför en avrättningspluton. Hjalte Janson hade upplevat mycket av brödrakrigets vildhet – men han kom rakt in i det när han fick se döden på detta sätt.

Den kväll för en vecka sedan när dödsdomen föll blev ett av Hjaltes dystraste minnen från kriget. De femton kom en efter en in i salen för de dödsdömda. Någon av dem svor högljutt över den orättvisa dom han fått, en annan åkallade alla makter om hämnd över dem som fällt domen, en tredje föll på knä och bad Hjalte om nåd, bad om nåd för sin mors skull, för hustruns skull, för barnens skull, en fjärde slog hårt i väggen med båda nävarna som om han trodde att han den vägen kunde komma ut till livet igen. Och en satt tyst på en bänk och viskade:

– Jag kan inte tro att jag ska dö – jag kan inte tro att jag ska dö.

– Vi ska alla dö – det behöver ingen längre fundera på, sade en femtioårig arbetare som under upproret hade tjänstgjort som kompanichef och nu skulle sona detta. Männen tystnade och såg på honom och han fortsatte:

– Ska vi bära oss åt som om vi hade tappat förståndet. Ska vi vara så barnsliga att vi tror på räddning när det inte finns nån räddning. Förstår ni inte en så enkel sak. Vi försökte ju döda dem som nu tar livet av oss. De har lagen på sin sida – vi stred för nya lagar. Slagna upprorsmän har i alla tider dödats. Vad lönar det sig att svära och gorma de få dagar vi har kvar. Och att frukta en så enkel sak som döden. Den kommer ju på en sekund – det blir visst bara mörkt och så är man långt borta.

– Nej gubbar! Vi slogs ju som män – det har våra domare sagt. Vi sprang mot elden – vi såg våra kamrater dö i hopar utan ett ord. Jag har någonstans läst om hårda finska män fostrade av skogarna och vintrarna. Vi ska visa att vi nog kan dö – det är det enda och det sista vi kan visa vår sak. Det ska säkert våra egna få veta. ni har visst hört det förr, men jag säger det ännu en gång. Tro mig gubbar – vi har inte kastat bort våra liv.

– Jag skiter i ditt prat, jag är bara förbannad över att jag inte hann döda fler slaktare, fräste en yngling. Men det blev tyst i salen. Och ynglingen drog sig undan i en ensam vrå. Ingen såg åt honom.

Klockan sju på kvällen ropades namnen upp på dem som skulle dö följande morgon. Alla i salen visste sitt öde – genom uppropet avgjordes endast vilka som ännu skulle få leva en fattig dag till.

Och bland de dömda männen var detta klockslag kanske lika hårt som domen själv. Redan klockan fem på eftermiddagen började den rastlösa vandringen över golvet – då började uppgörelsen med livet. Då passerade levnadens alla år och alla minnen förbi – tigande, hårda och slutna gick de fram och åter, fram och åter…

Det låg en bön i varje öga:

Ge mig ännu en dag att leva.

Och Hjalte kunde se hur männen på natten smekte sina varma lemmar – livet som skulle bort.

– Virtanen, Eriksson, Seppänen, Salminen – deras vandring bortåt skulle börja.

Klockan halv åtta på kvällen fördes de fångar som skulle dö i morgongryningen till högvakten, därifrån vandringen mot kyrkogården anträddes i hanegället.

Ett handslag, ett farväl, kanske ett på återseende – det var finska män som tog avsked av livet. De hade vant sig vid tanken på vad som komma skulle. Men de som blev kvar – kanske bara till nästa gång – det var som om de vaknat till livet på nytt. Bland dessa män fanns ett enda hopp – att få leva en kort dag till, att ännu en morgon få höra fågelsången och livet utanför fönstret, att ännu några timmar få leva bland minnena.

Nio smeder hade infört psalmsång bland fångarna. De hade dömts till sitt straff för att de hjälpt upprorsmyndigheterna att bryta upp bankvalven, och den äldsta av dem lärde de yngre:

– Jag går mot döden var jag går…

Den psalmen ljöd sedan varje morgon efter smedernas död från kyrkogårdshållet, när anförvanterna smög till vägen för att försöka känna igen dem som fördes bort.

– Det är döden själv som mässar över kyrkogården, sade man i staden, där man hörde den hesa sången med sin bön om hjälp och styrka i den ångestfulla stunden.

De femton männen som denna förstamajmorgon förts över sandplanen åt kyrkogårdshållet blev en upplevelse som krigaren Hjalte hade svårt att övervinna. Han hade sett mördade bönder i skövlade byar, han hade skrattat hånfullt, då han sett någon ryssfan på ett förvånat sätt ramla över ända för en lyckad fullträff, han hade sett okända män föras bort – nu stod han inför någonting som han tyckte svor mot livets lag i naturens högtidsstund. Han hade under en vecka dagligen följt med femton mäns mognad för evigheten, han hade sett finska män som inte ville dö, undergivet, utan sentimentalitet, utan många ord övervinna längtan hem och med sammanbiten vilja möta det öde de själva berett sig.

– Varför i helvete gick jag med i detta, sade en av dem när sorgen i en svag stund blev för svår att bära tyst.

– Prata inte när det är för sent, sade en annan. Vi ska dö och inte gnälla som käringar.

Och ynglingen som inte velat höra på femtioåringen satt sedan alltid närmast honom och lyssnade – ville höra varje ord av tröst.

Så kom kvällen för det sista uppropet – det fanns bara de femton kvar i salen. Det blev ingen vandring mer över golvet när klockan slog… ty alla visste. Men kort före sju kom den femtioårige kompanichefen till Hjalte Janson och frågade tyst så att ingen annan skulle höra det:

– Du har gått i herrskapsskola och läst om honom där uppe. Säg ärligt – tror du på honom eller är det bara prästprat för pengar. Jag vet ännu inte vad jag skall tro och ändå skall jag dö i morgon. När jag känner livet inom mig – och jag tycker att det ända sen jag kom hit finns mera därinne än förr – kan jag inte längre tänka att det enda som finns kvar av mig är det som läggs i graven. Vad är det som går bort? Jag har läst i nån bok att en upplyst arbetare inte skall tro. Prästerna är bara till för att hålla folket i mörker – oss arbetare nere. Du har sett att jag har tröstat alla här – de övar psalmen, men jag har inte varit med. Jag har inte trott på något annat liv. Säg pojke, du som har läst, det finns väl ändå. Jag skall väl sjunga med i psalmen i morgon.

Hjalte stod en stund och tänkte – en svårare fråga kan väl inte ställas till en skolelev. Hela hans kärva, i kriget förvärvade manlighet var borta, och han svarade sakta medan han måste titta ett tag närmare på bössan för att dölja en tår i krigarögat:

– Jag får väl höra din röst i psalmen.

– Vänninen, Isaksson, Peltonen, Andersson, Arvonen…

– Ja gubbar, vi ska sjunga i morgon bitti så vaktpojken hör var röst, kommenderade den röde kompanichefen – vi ska sjunga för våra själar.

Så kom han ännu en gång fram till Hjalte och gav honom en guldklocka:

– Ta upp boetten när jag är död och läs och sköt sen om att min gumma får den.

Och de fjorton övriga männen tycktes liksom hårdna i sitt beslut att gå till döden som finska män, då de hörde sin ledare för första gången nämna någonting om psalmen, som de övat var kväll, och om själen.

– Kom efter mig gubbar – det var det sista kommandoord Hjalte hörde honom ge – vi får dö på arbetarnas dag.

Hjalte såg efter de femton männen – han stod länge stilla – men han kunde ingenting tänka.

Nu riste han till där han stod på post i morgongryningen och hörde salvan. Han hade hört psalmen som de femton männen sjöng under vandringen till den gemensamma graven:

– Hade han inte känt igen varenda röst?

Han tog fram guldklockan – öppnade boetten och läste:

»För ett kvarts sekels trogen tjänst.«

Hjalte Janson grep ett hårdare tag om bössan, bet samman tänderna och tänkte hånfullt:

– Du är blöt lille Hjalte – det här tycks vara en för hård lek för lilla gossen. Han borde kanske ha stannat hemma hos mamma i stället för att rymma ut i kriget. Har gossen Hjalte inte sett de röda mörda och härja bland dem de kallar slaktare, har han inte hela tiden begripit hur det skulle gå om upprorsmännen och deras vapenbröder skulle segra, minns han inte hur det gick med löjtnant Evers…

Men Hjalte stoppade guldklockan i fickan och beslöt att kanske själv föra den till änkan. Och han skulle kanske säga att han visste vilka som sjöng psalmerna den morgonen – han skulle kanske säga hur de dog.

Solen lyste som alltid förr över Finlands vår – men livet vaknade i sorg och den nya vårens stormande ljus lyste in än skarpare skuggor och än skarpare kontraster över ett folk, som redan bar decembernattens mörker och juninattens ljus i sitt sinne.

TVÅ

T jugoen vårar hade lagt glömskan över döden från 1918 – sommaren hade blommat som den endast kan blomma efter den långa vintern i Finland och hösten var inne med sina kortare dagar och mörkare nätter. Men ännu sade någon att det var döden som mässade, när höstvinden i morgonmörkret ruskade den vissnande grönskan över gravarna. Det var döden själv som sjöng:

– Jag går mot döden var jag går…

Med samma hesa röst – för samma enkla män – som inte ville dö.

När livet var varmast och vackrast tänkte Hjalte Janson på de döda stridskamraterna från 1918 och på de femton männen under förrädarnas kulle:

– Krigets paradox – ingen ville dö, men alla ville leva.

Från den gången Hjalte Janson stod på vakt och hörde salvan gå i grönskan ville han inte tala om krig. Men en gång i sjätte klassen i skolan bröt det fram. Det var när en kamrat för en lärare visade en bild av en arkebusering och triumferande tillade:

– Den som står närmast i ledet, det är jag.

– Tig med det, kruka. Du var visst inte med en enda gång förrän din eländiga by var tagen, skrek Hjalte och slog näven i pulpeten så att han blev utkörd och fick kvarsittning.

I klassen fanns en pojke som slagits på röda sidan. Hjalte