Det svarta gardet

By Leo Kessler

Kuno von Dodenburg värvas redan som 17-åring till Berlins Reitersturm, en frivillig enhet inom SS. Han hamnar så småningom i Himmlers stab och inspireras till att bli en helt ny typ av soldat; en blandning av jägare, krypskytt och atlet. Han placeras i SS-stormdivisionen Wotan som skickas på uppdrag vid västfronten. Efter månader av övning i den kallaste vintern i mannaminne skickas Hitlers elitstyrka, Det svarta gardet, ut i kriget den 19 maj 1940.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 14, 2018
• ISBN: 9788711773475

Book preview

Förord

Det Svarta Gardet är den första i en serie romaner som baserats på förre SS-officeren Kuno von Dodenburgs minnesanteckningar. Leo Kessler hittade manuskripten 1973 i ett bokantikvariat i Bern. Ingen har kunnat förklara hur de hade hamnat där, men med utgångspunkt från dem sammanställde Kessler följande berättelse:

Kuno von Dodenburg värvade sig 1935 – det var medan han fortfarande gick i gymnasiet – till Berlins SS-Reitersturm, en frivillig kavallerienhet inom SS. Dodenburgarna hade alltid varit kavalleriofficerare och hans far, en general, hade ingenting emot det. Privat sa fadern till sina gamla vänner från första världskriget att han inte hade något emot att pojken anslöt sig till det svarta packet – åtminstone inte för en tid. Där skulle han få lära sig rida, och Reitersturm favoriserades dessutom av Berlinsocieteten. I de leden fanns ju inte minst ett par Hohenzollernprinsar från den gamla monarkin.

Men när Kuno ett år senare tog sin studentexamen och det därmed var dags för honom att anmäla sig till faderns gamla elitregemente, var han inte längre intresserad av Wehrmacht. Trots faderns protester anmälde han sig i stället till Leibstandarte Adolf Hitler, Führerns egen livvakt. Till skillnad från sina jämnåriga som anmält sig till den reguljära armén, blev Kuno von Dodenburg inte genast antagen som kadettofficer. Han fick tjänstgöra som vanlig menig i ledet några månader, vilket senare skulle visa sig värdefullt för honom när han skulle skriva om den vanlige soldaten i sina efterkrigsböcker. Så småningom antogs han dock som officersaspirant och skickades till SS-Kadettskolan i Bad Tölz i Bayern.

Ett år senare utexaminerades han därifrån med utmärkta vitsord och överfördes till Himmlers stab, förmodligen med baktanken att en medlem ur den gamla preussiska militäraristokratin kunde tänkas bibringa uppkomlingarna i SS lite mera hyfs och stil. Här hamnade han under inflytande av Hertigen av Schwaben, SS-generalmajoren Gottlob Berger, en energisk och hänsynslös veteran från första världskriget, som var Himmlers främste rådgivare.

Berger var pappa till Waffen-SS, det vill säga till Himmlers privata armé, och det var han som inspirerade den unge von Dodenburg med sin uppfattning om en ny soldattyp; en blandning av jägare, krypskytt och atlet – en idé som han för övrigt hade stulit från den brittiske militärexperten kapten Basil Liddell Hart.

Enligt Bergers uppfattning hade Wehrmacht-generalerna för avsikt att utkämpa nästa krig precis som alla de föregående med hjälp av en folkarmé bestående av inkallade. Berger däremot förespråkade en topptrimmad, rörlig elitarmé, von Dodenburg blev så fångad av generalens idéer om modern krigföring att han, när tyskarna 1939 ryckte in i Polen, ansökte om förflyttning tillbaka till sitt gamla regemente, Leibstandarte. Naturligtvis i avsikt att där bättre kunna realisera Bergers idéer.

Han och några andra entusiastiska officerare lyckades också göra detta – men för ett ohyggligt pris i människoliv. Under sitt elddop i Bzura i mellersta Polen blev han sårad och tilldelades Järnkorset av 3:e klassen. Det var det första av sex sår och flera medaljer – däribland Riddarkorset med eklöv – som han skulle få innan kriget var över.

Åren gick och von Dodenburg kämpade i Frankrike och senare på Balkanhalvön och i Grekland. Men hans talang som härförare avslöjades först i Ryssland 1942, när luften hade börjat gå ur Operation Barbarossa. I december det året, då Röda Armén satte in ett överraskande angrepp över Don-floden, fick den nyutnämnde majoren von Dodenburg order av sin regementschef överste Geier – som vi kommer att möta senare i den här boken – att bryta sig igenom till den omringade 240:e infanteridivisionen, som försökte kämpa sig tillbaka till de tyska linjerna men sinkades av sina drygt 1500 sårade.

I spetsen för sin blott 800 man starka Wotan-division kämpade han sig fram till de omringade – och han var tvungen att skära rakt igenom en sibirisk skyttebataljon för att klara av det. Sedan slog han en järnring runt den retirerande divisionen, som var en ändlös konvoj av ambulanser och hästdragna vagnar med sårade, och kämpade sig den långa vägen fram till Don. Här insåg han att isen på den igenfrusna floden troligen skulle kunna bära divisionens transportmedel; men att den däremot inte var tjock nog för att klara av hans tunga stridsvagnar.

Vilken annan officer som helst skulle ha tröstat sig med att han hade gjort tillräckligt och förstört sina stridsvagnar och fortsatt till fots – men så icke von Dodenburg. Han överlät åt harvarna i infanteriet att själva hitta tillbaka till säkerheten bakom de tyska linjerna, medan Wotan-divisionen kämpade sig ytterligare tjugo kilometer uppför floden tills de kom fram till och intog en bro, som kunde bära de tunga stridsvagnarna.

Det var heller ingen som blev förgrymmad när Hitler sedan personligen dekorerade den unge majoren med Riddarkorset.

Men von Dodenburg var inte enbart ärelysten. Det var honom ingalunda främmande att ta över en stupad soldats gevär och sedan kämpa sida vid sida med sitt manskap. På hösten 1943 till exempel, då ett massivt ryskt stridsvagnsanfall hade trängt igenom hans ställningar, slet han åt sig ett raketgevär och rusade efter de ryska T 34:orna. Inom loppet av fyra timmar hade han oskadliggjort fyra av dem och därmed vänt stridslyckan.

Och när hans män skamsna kröp upp ur sina hålor sa han bara:

– Jag antar att jag har rätt att få infanteriets tapperhetsmedalj för det här!

Men ryssarna satte sina ärr i von Dodenburg, såväl fysiskt som psykiskt. Han hade gett sig iväg mot Ryssland fylld av självtillit och en aldrig vacklande tro på nationalsocialismens sak. Han kom tillbaka därifrån i december 1943 med en söndertrasad arm och krossat självförtroende. Under sin långvariga konvalescens på det gamla kavallerisjukhuset i Heidelberg började han analysera såväl sig själv som sitt land.

Kort innan attentatet mot Hitler i juli 1944 tog gamle general von Dodenburg – som själv var med i komplotten – på sig att förstöra merparten av sonens antecknings ar. Men av de smålappar och gamla brev som blev kvar framgick det senare tydligt att Kuno von Dodenburg redan då hade slutit sig till det ständigt växande motståndet mot Führern – åtminstone hade han börjat fundera över det.

På ett papper från 1943 står det bland annat: Tysklands erövringspolitik österut är ett mästerverk av inkompetens. Inom loppet av ett år lyckades man göra om ett tyskvänligt folk till partisaner, vilka strövar omkring i skogarna och törstar efter blodet från de män som de 1941 hälsade välkomna som befriare från det sovjetiska oket.

Och på ett annat ställe står det: Tysklands politik är hänsynslös och brutal och bygger på metoder, vilka för århundraden sedan användes mot okunniga svarta slavar. Och det är okultiverade lymlar som utövar makten – de kallar sig värdiga representanter för Herrefolket.

Men det är i ett brev till en gammal frontkamrat, som von Dodenburg uttrycker sin djupaste förtvivlan: SS-andan, skriver han den 2 januari 1944. Man hör alltid om den så kallade SS-andan. Struntprat! Den existerar inte!

På våren 1944 återvände han till sin gamla division, som nu hade blivit Kampfgruppe Wotan och byggts upp till en brigad med hjälp av artonåringar, som i hundratals anmälde sig till elittrupperna. Och därmed blev von Dodenburg den yngste översten i Waffen-SS.

I Normandie och Holland anförde von Dodenburg sin Kampfgruppe Wotan med en hänsynslöshet som verkade antyda att han hoppades på att en fientlig kula skulle göra slut på hans bortkastade liv, men Ödet unnade honom inte att stupa på slagfältet. Under den sista tyska framstöten i väst, det vill säga pansarslaget vid Ardennerna, blev han tillfångatagen efter det att hans Tigerstridsvagn satts ur spel av en ensam, judisk bazookaskytt från New York – en man som så sent som bara två veckor tidigare hade tjänstgjort som kock någonstans i de bakre linjerna.

Kuno von Dodenburg tillbringade två år i ett allierat krigsfångeläger, där han fann sig själv som han brukade säga, när någon fällde en anmärkning om hans apati. Sommaren 1946 fann han sig själv igen och rymde från Dachaufängelset, inte utan en viss fiffighet. Med hjälp av naziofficerarnas flyktorganisation Odessa kom han till Italien, där han började skriva på allvar.

Men ingen ville läsa hans rätt flyktiga berättelser om hans tid i SS-divisionen Wotan – och i synnerhet då inte i hans eget hemland, där allt som förknippades med SS skyddes som pesten.

Det ekonomiska understödet från hans gamla vänner i Waffen-SS smugglades ut ur Tyskland alltmer sällan. I det nya ekonomiska uppsving som Tyskland upplevde ville de inte sätta sin ställning på spel längre genom att ha med SS-mannen Kuno von Dodenburg att göra. Han fick kämpa hårt för att få det att gå ihop. Han tvingades arbeta som en tredje klassens översättare för ett fjärde klassens italienskt förlag på dagen, och därefter använda nattimmarna till att skriva sida upp och sida ner om de män han hade lärt känna i SS-division Wotan.

Hälsan började svika honom. En rundnätt, moderlig maskinskriverska på översättningsbyrån han arbetade för tog hand om honom. Hon blev hans älskarinna, och de flyttade till sist ihop. Han repade sig under hennes omsorgsfulla vård, men bara kortvarigt. 1952 togs han plötsligt in på Tyska Sjukhuset i Rom och var då i det närmaste döende.

Utan att själv veta om det hade den judiske bazookaskytten – som vid det laget för länge sedan var tillbaka i Brooklyn igen och nu arbetade som kock i en cafeteria – satt punkt för Det Svarta Gardets yngsta och mest dekorerade överste.

Kuno von Dodenburg avled natten till den 3 juni 1952 med sin italienska älskarinna som enda närvarande vid dödsbädden. Hon hade svårt att uppfatta hans sista ord, som framviskades på tyska, men enligt hennes uppfattning var de:

– Vi var berusade av en vision om stor makt. Den grep tag i oss likt en feber, en feber av maktbegär.

Kuno von Dodenburg var trettiofyra år gammal vid sin död.

Kapitel 1

– Givakt!

Två hundra par järnbeslagna stövelklackar dånade som en. Medan trupptransporttåget som hade fört dem till Eifel rullade ut från perrongen igen, anmälde fänrik Schwartz till officeren som kommit från divisionen för att ta emot dem:

– Den nya kontingenten från Sennelager. Alla närvarande, löjtnant!

Löjtnant von Dodenburg, vars bröst pryddes av såväl det svarta bandet, som visade att han hade varit sårad, som bandet till Järnkorset, besvarade honnören med veteranens likgiltighet.

– Tack, fänrik, sa han till Schwartz och vände sig mot manskapet. När vi nu lämnar stationen här, så sjunger vi. Och när jag säger sjunger, så menar jag det. Låt befolkningen här höra att det är SS som kommer och inte bara några infanteriharvare!

Schulze, kontingentens lustigkurre, knuffade till sin sidokamrat och nickade bort mot några bönder, som stod och gapade på soldaterna:

– De där tjockskallarna ser ut som om man skulle behöva säga åt dem att gå inomhus när det regnar. Jag vågar slå vad om att de inte ens vet vad SS är för någonting.

– Tystnad! vrålade Schwartz och gjorde sig beredd att marschera iväg från stationen med sina mannar.

– En sång … ett, två, tre!vrålade kontingentens förstastämma när de svängde ut på gatan, och två hundra kraftiga, unga röster stämde villigt in i första versen av Horst Wessel-sången. Fetlagda lokala stormtrupper gick automatiskt upp i enskild ställning när det nationalsocialistiska Tysklands nya nationalsång ekade genom de stenlagda gatorna. Men bönderna som kantade gatorna reagerade inte alls. De stirrade bara på de unga jättarna, som klampade förbi dem på de slitna gatstenarna.

– Titta bara på dem, viskade mannen vid sidan om Schulze och avbröt sig mitt i en versrad. De gillar nog inte SS. Hälften av dem har under alla omständigheter franskt blod i ådrorna. Det är därför vi är här, för att sparka ut fransmännen från Maginot-linjen och visa de här tölparna vad det vill säga att vara tysk.

Schulze flinade och blinkade åt en vacker, mörkhårig flicka, som rodnade och såg bort.

– Nej, viskade han tillbaka. Führern har inte skickat oss hit ner för att slåss. Han vill att SS