Räden mot Dieppe: -

By Leo Kessler

När juli månad 1942 led mot sitt slut hade Första kompaniet blivit precis de kallblodiga mördare som Himmler hade önskat. Major von Dodenburg var stolt som en tupp över sina mannar. Samtidigt ryktades det om att divisionen snart skulle kastas in i strid. Soldaterna kunde knappt bärga sig ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 14, 2018
• ISBN: 9788711773260

Book preview

Förord

I förra boken i denna romanserie om den unge, tyske SS-officeren Kuno von Dodenburg, »Gudarnas hammare», gjorde överste som så många romanhjältar före honom – han »försvann».

Men – också likt så många andra romanhjältar fick han, på grund av romanseriens stora succé, »återuppstå». Leo Kessler skrev flera böcker om Kuno von Dodenburg och hans SS-division Wotan.

I denna bok är vi tillbaka vid år 1942, och von Dodenburg är fortfarande major under överste Geier i Wotan. I ytterligare tre romaner – som likt alla de övriga bygger på verklighetsunderlag – får vi följa Wotans vidare äventyr fram till det bittra slutet i januari 1945.

Första kapitlet

– Milda makter! suckade sergeant Schulze från SS-Division Wotan, samtidigt som han reste sig upp i fältsjukhussängen och släppte en av sina beryktade fjärtar.

Mitt emot honom låg En-äggaren, det vill säga en ung pansargrenadjär som fått ena testikeln bortskjuten i Ryssland, och bredvid honom Lungan, som hade sårats när de gick över floden Bug.

– Släpper bara ute lite grön gas, ursäktade han sig lågt och försökte förgäves komma åt att klia sin stora näsa. Detta var inte så lätt, eftersom hans bägge händer var inpackade i förband ända upp till handlederna, resultatet av att han hade varit för långsam med att kasta tillbaka en rysk handgranat under närstrid utanför Kiev.

I sängen intill honom gnisslade resårerna, när Matz vände på sig under mer eller mindre svåra plågor. – Vad är det nu då, Schulze? ville han veta.

Schulze glodde på sin regementskamrat. Matz hår var tovigt, och han hade inte rakat sig sedan sjukhuståget hade lämpat av dem vid La Charité-sjukhuset i Berlin för två veckor sedan. Det låg till och med cigarraska i vita högar på hans blåvitrandiga sängöverkast.

– Är det mig ni talar med, korpral? frågade han hårt.

– Ja, vad fan tror du, din jäkla typ. Winston Churchill, kanske?

– Var så god och tilltala mig »sergeant», tack! dånade Schulze. Man måste visa mera respekt för en överordnad, särskilt om denne till råga på eländet är sårad. Annars kan hända att jag tar det där träbenet – han nickade mot Matz’ benprotes, som hängde nere vid kortändan av sjukhussängen – och stoppar upp i röven på er så att ögonen studsar ut ur hålorna!

– Ja, ja, då, sergeant Schulze. Låt mig bara få veta vad fanken det är som står på, varför ni gapar så. Vi ligger ju i lugn och ro på ett trevligt och tryggt litet sjukhus hundratals kilometer från fronten. Vad kan vi mera önska oss, sergeant Schulze?

– Jag vill så klart ut härifrån, Matz. Ut härifrån! Jag är trött på det här satans stället. Ingen jävla sprit och inga fruntimmer. Och var i helvete håller Wotan hus? Den före detta hamnsjåaren suckade djupt. Divisionen har övergivit oss, Matz!

Schulze glodde surt och snärtade iväg en spottloska rakt ner i spottkoppen som stod mitt i salen.

Syster Klara, en fyrtioårig Röda Kors-sköterska som stod och höll på att tvätta underkroppen på den unge pansargrenadjären, såg upp. – Jag förbjuder er att göra så där i min närvaro, sergeant, sa hon strängt. Och var inte så grov i mun. Annars måste jag säga åt överläkaren. Så snörpte hon ytterligare på munnen och återvände till sin syssla. Pansargrenadjären slöt ögonen igen i salig extas.

Schulze tittade flinande på Matz. – Vad är det med henne nu då? Vad har vi gjort, egentligen?

Men innan Matz hann svara, hördes de första, svaga tjuten från flyglarmsirenerna utanför, som påpekade att RAF snart skulle komma på sin sedvanliga nattvisit över Berlin. I nästa ögonblick hade syster Klara försvunnit ut från salen.

– Vi sticker nu! Vi måste iväg. Vi tar oss ett par snapsar innanför västen, och sedan sticker vi iväg och letar upp Wotan!

Matz stirrade misstroget på den store sergeanten: – Har du alla cellerna kvar däruppe, Schulze? Hur tusan ska vi komma härifrån, till exempel? Du med dina armar och jag med mitt träben. Jag kan ju inte ens gå, det vet du!

– Ta det lugnt bara, Matzi, svarade Schulze sakta. Jag ska snart fixa det också, ska du se. Han höjde rösten: Hallå där, En-äggaren! Se till att samla ihop dina valda delar och försvinn ut i korridoren! befallde han.

– Men jag är illa skadad i underlivet! protesterade En-äggaren.

– Du kommer att bli riktigt jävla illa skadad i arslet, om du inte gör som jag säger, En-äggaren!

Hotet fungerade. En-äggaren grimaserade av smärta medan han tog sig ur sin säng och hasade sig fram till dörren, medan han höll båda händerna för skrevet.

– Om du tappar dem, så skriker jag! ropade Matz efter honom.

– Tig nu, Matz! beordrade Schulze otåligt, och räck mig din bajonett.

Den enbente SS-mannen räckte lydigt över sin bajonett och Schulze grep tag om den så gott det gick med sina bandagerade händer och började sakta men säkert såga av linan som Matz’ enda ben hängde i. Till sist lyckades han också, och foten dansade ner i sängen med ett brak.

– Jävlar! svor Matz. Kunde du inte vara lite försiktigare, din oxe? Det där gjorde ont som fan!

– Ta det lugnt din jädrans krympling! snäste Schulze oberörd tillbaka medan han stoppade ner den långa sjukhusskjortan i sina svarta uniformsbyxor. Du tycks glömma bort vem det är du talar med. Jag är underofficer och din överordnade. Ge mig mina stövlar, va?

Just som Matz med stor möda sträckte på sig för att nå Schulzes stövlar, öppnade En-äggaren dörren till salen och rullade in en av fältsjukhusets gamla rullstolar. Det unga ansiktet var askgrått.

– Jag tror att det har gått upp igen, såret alltså, sa han olyckligt.

– Nå, ta det lugnt då, sa Schulze föga deltagande, så att du inte tappar bort det andra ägget också. Kom hit och hjälp mig att få upp den här krympligen i rullstolen.

– Men vart tusan tänker ni ta vägen? frågade Enäggaren, och hans nyfikenhet tycktes segra över smärtan eftersom han hjälpte Schulze att sänka ner Matz i rullstolen utan vidare protester.

– Vart vi tänker ta vägen? upprepade Schulze. Har du hört talas om flickan och flaskan någon gång, din slyngel?

– Åh, sa En-äggaren rodnande. Och sedan då?

– Sedan, flinade Schulze, tänker vi ge oss iväg och leta upp den finaste divisionen i hela Stortyskland – SS-Division Wotan!

Och i nästa ögonblick hade han skjutit ut rullstolen genom dörren och halvsprang utmed korridoren med Matz framför sig som ett barn i en barnvagn.

*

---

– Allsmäktige! flämtade Matz när Schulze lirkade honom fram genom mängden av uppspelta, högljudda armésoldater, som stod och väntade på sin tur att få gå en trappa upp.

Den gamla 1800-talssalongen med sina röda, plyschöverdragna möbler var fullpackad med horor i färgglada och spetsprydda silkeunderkläder. Svettiga uppasserskor som var alldeles röda i ansiktet sprang fram och tillbaka med silverbrickor med rökverk och flaskor på. Affärerna var uppenbarligen goda, trots alla bomber som då och då briserade utanför huset.

– Titta bara på den där! sa Matz och pekade på en välväxt blondin, vars enorma bröst hotade att välla ut över de svarta korsettkuporna precis vilken sekund som helst. Och alldeles överväldigad sträckte han hungrigt ut båda händerna för att gripa tag i blondinen.

Men en hickande artillerist med solbränt ansikte under den typiska Afrikakår-skärmmössan ställde sig mellan dem.

– Bort med tassarna, din satans krympling! snörvlade han. Du är så god och väntar på din tur som alla andra här. Jag har inte sett en vit kvinna på evigheter. Och den där lilla saken du har kan för övrigt inte vara särskilt mycket att komma med åt de här flickorna.

Ett rått skratt spred sig snabbt bland de väntande soldaterna. Medan Matz höll på att krevera av ilska i sin rullstol, ställde Schulze sig bredbent framför artilleristen och synade honom uppifrån och ner.

– Har du egentligen någon aning om vem det är du behagar tilltala? frågade han med iskall artighet. Tydligen inte. Då kan jag upplysa dig om att det är en underofficer och ett underbefäl från den mest fruktade divisionen i SS, nämligen SS-Division Wotan. En av Adolf Hitlers personliga divisioner, om du inte visste det.

Men artilleristen verkade inte ett dyft imponerad. – Får jag då fråga dig en sak?

– Varsågod.

– Jag skulle bara vilja veta om din morsa var oskuld eller inte, när du föddes? sa han hånfullt. Eller hittade man dig bakom en soptunna, kanske?

Hans grova skämt lockade fram en ny skrattsalva från de väntande soldaterna. Och blondinen skrattade så hejdlöst, att hennes ena bröst hoppade fram ur korsetten. Soldaterna visslade uppskattande och fällde vulgära kommentarer.

Schulze väntade tills den värsta uppståndelsen hade lagt sig. Fast det var med svårighet han kunde behärska sig. Sedan öppnade han munnen, men innan han hade hunnit avfyra en enda stavelse, slängde Matz upp sitt konstgjorda ben. Den stövelklädda foten träffade artillerisoldaten mitt i skrevet, så att denne tjöt till och sjönk ner på knä. Lugnt och stilla lyfte Schulze sin bandagerade hand och lät den vina ner över den nerböjda nacken på artilleristen.

Afrikakårens stolthet säckade ljudlöst ihop på mattan.

Med ett triumfatoriskt leende rullade den kraftige SS-underofficeren sin kollega genom korridoren. De gråklädda soldaterna skilde fogligt på sig, och Schulze nickade nådigt som om han vore Führern själv under ett intåg vid en partidag i Nürnberg.

Madamen själv blockerade vägen för dem i slutet av korridoren. Hon hade en barm som vällde fram som om hon bar den på en bricka.

– Vad gör ni med den där hemska vagnen här? frågade hon kallt. Det blir mera schaber. Hon sträckte fram handen och gned tummen och pekfingret mot varandra för att de inte skulle missförstå henne. Pengarna först, sedan kan ni parkera den där rullstolen och kika på flickorna så mycket ni vill, pojkar.

– Visa henne, Matzi, sa Schulze.

– Vi har något här som är bättre än klöver, Madame, sa Matz triumferande och grävde i rullstolens underrede med händerna och började plocka fram olika saker som de hade knyckt på vägen ut från fältsjukhuset. Tre burkar matkonserver, en kartong giftpinnar, ett kilo negersvett … och så den här … Han visade fram en brun flaska. Glädjedricka.

– Morfin!

Madamen visste efter tre års krig precis lika bra som alla andra vad en flaska morfin betingade i värde på svartabörsmarknaden i Berlin. Huvudstaden vimlade av nerbrutna män och kvinnor, offer för detta krig såväl från slagfälten som frän hemmafronten. Offer som orkade hanka sig fram enbart tack vare sina dagliga morfininjektioner.

– Just precis, svarade Schulze. Och torde göra susen, eller hur, Madame?

Och det gjorde det. Inom någon minut formligen bars de två SS-männen uppför trapporna av två av madamens bästa flickor, de österrikiska tvillingarna Mitzi och Gerdi. Och de fördes till bordellens mest exklusiva rum med kommentaren:

– Vanligtvis brukar bara officerare och fina herrar få komma hit in, men idag gör vi ett undantag.

– Fantastiskt! flämtade Matz imponerad när de två halvnakna hororna placerade honom mitt i den stora sängen i hörnet av rummet. Rena himmelriket!

Men Schulze var inte lika imponerad: – Det räcker åt honom, Madame, förklarade han torrt. Den lille krymplingen har för det första inte värst mycket att komma med, och för det andra så är han en sådan där rakt-upp-och-ner-älskare.

Schulze slog sig sedan för bröstet med sin enorma näve.

– Jag behöver däremot mera utrymme, sa han förtroligt till Mitzi. För jag är den verklige sängmatadoren, förstår du. Från sidan och bakifrån och allt sådant, du vet … När flickan fnittrade till, gav Schulze madamen en rejäl klatsch på hennes silkesklädda bak. Men jag låter