De fördömdas legion

By Leo Kessler

Tyskland 1945. Kriget är förlorat och överallt pågår "denazifieringen". Överste Erwin Schirmer är en av de överlevande från SS och jagas nu av ockupationsmakterna som krigsförbrytare. Hans sista chans är att gå med som officer i Främlingslegionen. Men han vägrar eftersom han inte kan tänka sig att slåss för en nation som nyss var hans fiende. Istället tvingas han in i Legionen som vanlig menig och tvingas "marschera eller dö" ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 14, 2018
• ISBN: 9788711773307

Book preview

Kapitel 1

– Dåm kåmer!

– Vilka kåmer? frågade Heinz med Kroken och härmade den skäggige ryssens märkliga tyska uttal.

– Amerikan, han kåmer!

Överste Schirmer, som stod nerhukad ba kom det drypande våta klippblocket vid sidan om den krokiga bergsvägen, sköt tillbaka mössan med det matta dödskallemärket i nacken och var nu på helspänn. En sexhjulig pansarbil med en stor, vit stjärna målad på sidan började ta sig uppför sluttningen. En amerikansk Staghound, han kände genast igen den. Den kunde mycket väl utgöra förtruppen. Infanteriet kunde komma efter om bara någon minut.

– Inta ställningarna! väste han.

Hans soldater behövde ingen extra uppmaning. De visste vad det handlade om sedan år tillbaka och gled smidigt ner i sina skytteställningar.

– Stumpen, befallde han, jag tar pansarnäven.

Mannen som kallades Stumpen, en enbent korpral som hade varit med honom ända sedan den gamla goda tiden uppe i bergen i Jugoslavien, räckte honom pansarnäven utan att säga ett ord.

Överste Schirmer lade vapnet sakkunnigt över högra axeln och tog sikte. Den vita stjärnan på den amerikanska pansarbilen fyllde upp siktet. I ögonvrån kunde han se den första gruppen av khakiklätt infanteri dyka upp runt kröken med regnet droppande ner från hjälmarna. Han höll andan och började pressa in avtryckaren.

Soldaterna runt omkring honom gjorde sig också beredda.

– Titta bara på dom feta djävlarna! viskade hans enögde adjutant, till hälften avundsjukt och till hälften föraktfullt. Dom tror tydligen att kriget är slut. Som om dom skulle ut på en picknick i skogen!

Schirmer flinade och tömde lungorna helt på luft. I nästa ögonblick avfyrade han pansarskottet, som hoppade till i nävarna på honom. Den kraftiga, pytsformade projektilen krängde fram genom duggregnet med en svans av ilskna, röda stjärnor efter sig.

En amerikan skrek till. Så hördes plötsligt den fruktansvärda, ihåliga klangen från metall som slog mot metall. För ett ögonblick tycktes ingenting hända. Det rådde total tystnad, som om projektilen hade varit en blindgångare.

Sedan var det som om helvetet hade släppts loss. Pansarbilen for rakt in i klippväggen med tjock, vit rök strömmande ut från motorn. Besättningen började snabbt ta sig ut ur vagnen genom tornluckan – men bara för att mötas av våldsamma skurar från Spandau-kulsprutor.

Kulorna överraskade också totalt det amerikanska infanteriet, som kom tätt efter pansarvagnen. Soldater stupade överallt på den våta bergsvägen. En officer fumlade efter sin visselpipa men fick aldrig en chans att blåsa i den. Stumpens skafthandgranat exploderade alldeles vid fötterna på honom och slet av honom bägge benen. Amerikanarna letade förtvivlat efter skydd, men hittade inget.

Russki tryckte ner kolven. En enorm del av klippväggen alldeles ovanför vägen rämnade och hängde liksom i luften, omvärvd av rök, innan två ton sten började falla ner över de panikslagna amerikanarna och framför allt blockerade vägen och hindrade dem från att tränga vidare in i Tjeckoslovakien.

Schirmers SS-Jägarkommandos sista bakhåll hade blivit en hundraprocentig framgång.

Men den magre, blonde SS-översten hade inte tid att briljera över det. Ännu en Staghound dök upp bakom klippväggen. Den var olivfärgad, och i tornet stod en trestjärnig officer myndigt och viftade ilsket med sitt ridspö åt soldaterna, som skräckslagna hade kastat sig omkull på den splitterfyllda lilla bergsvägen.

– Det var som fan! utbrast Heinz med Kroken och kliade sitt snaggade huvud med kroken som hade gett honom hans öknamn. En jänkargeneral … så här pass långt framme!

Schirmer reflekterade inte över den märkliga synen. I stället röt han:

– Stumpen, hit med en pansarnäve till! Snabba på, karl!

– Det var den sista, överste.

Schirmer blängde på veterankorpralen. – Vad sa du för nånting?

– Den sista, överste. Det finns inte flera, svarade han olyckligt. Det har gått två veckor sen förra luftnersläppet …

En ilsken kulsprutesalva nerifrån vägen skar brutalt av hans förklaring. Stensplitter ven genom luften. Schirmer duckade instinktivt bakom klippblocket. Han spände öronen – bortifrån kröken kunde han höra rasslet från larvfötter. Amerikanarna höll på att köra fram sina stridsvagnar.

Schirmer förstod att det var dags att försvinna.

– Första gruppen … tillbaka! kommenderade han över det allt häftigare knattret från handeldvapen.

Kroken, som hade befälet över gruppen gav sina män signalen. De avbröt genast eldgivningen och backade tillbaka in bland de regnvåta barrträden.

– Stumpen … din grupp nästa!

Den enbente korpralen följde snabbt efter första gruppen med sin handfull av polacker och ryssar. Samtidigt började fiendeelden tillta i styrka, och tornet på den amerikanska pansarbilen med den trestjärnige generalen och sin 75mm-kanon började svängas åt deras håll. Schirmer nickade till Enöga, som förutom han själv var den ende kvarvarande infödde tysken i Jägarkommandot.

– Stick! väste han med hes röst.

Enöga svängde upp Spandau-kulsprutan på axeln som om den vore en leksak. – Ni hörde själv, era skitstövlar, grymtade han. Se till och få ändan ur vagnen och följ efter pappa!

Och det var på sitt sätt sant. Karlarna, som hade rekryterats från ett dussintal centraleuropeiska länder, litade på den enögde löjtnanten som om han vore deras egen far. De slutade omedelbart att skjuta och började dra sig tillbaka i skydd bland träden.

Nu var Schirmer helt ensam. För ett kort ögonblick rörde han vid kolven på Schmeisser-kpisten som han hade hängande över sin breda rygg, och hans ögon stirrade bittert mot de stora amerikanska Shermanstridsvagnarna, vilka utan minsta ansträngning kom rasslande runt kröken i kaskader av grus och småsten och vinkades vidare fram av den amerikanske generalen i tornet på pansarbilen.

Sedan tyckte han det var säkrast att ge sig av. Ett ögonblick senare gled han in i den djupa skogen och skyndade sig efter de andra.

Det var den fjärde maj 1945. SS-Jägarkommando Schirmer hade utkämpat sin sista strid. Och den amerikanske generalen George S. Patton, befälhavare över Tredje Armén, skulle inte dödas av deras kulor …

*

---

– Kamrater, sa Schirmer med både hes och tveksam röst, som om det bar honom emot att säga det han visste att han måste säga. Hör upp nu, är ni hyggliga!

Männen sträckte ut sig i skogsgläntan. Några av dem stekte kött som de hade spetsat ytterst på bajonetten. Andra drack tjeckiskt plommonbrännvin, som de hade kommit över under sina plundringståg. Nu såg alla nyfiket upp på sin långe, blonde chef. Översten lät väldigt formell, och det var sällan Schirmer och hans veteraner var det mot varandra.

– Jag tror, sa Schirmer och valde sina ord med omsorg, att det nu är dags för oss att gå skilda vägar.

– Vad menar ni, överste? frågade Stumpen, drypande fet i skägget av köttskanken han satt och gnagde på.

– Precis vad jag sa. Vi har slagits dom här sista åren till ingen nytta alls. Han tvekade bråkdelen av en sekund, ryckte sedan på axlarna och fortsatte: Vi har förlorat kriget. Schirmers Jägarkommando existerar inte längre.

Protesterna haglade över honom på ett halvdussin olika europeiska språk, men Schirmer höll upp händerna och tystade ner dem.

– Vi har alltid varit realister, kamrater, till skillnad från våra harkrankar till överordnade hemma i Berlin. Nu tvingas vi se sanningen i vitögat igen. Das Reich har förlorat kriget. Fienden är redan i Berlin. Ryssarna i öster och amerikanarna från väster klämmer sista andetaget ur Das Vaterland. Vi har nu bara att försöka rädda oss själva.

Schirmer såg sig omkring bland de skäggiga ansiktena, djupt solbrända efter ett hårt liv ute i friska luften. Och han såg stolt ut. De här karlarna, och många andra med dem som förstås var döda nu, hade troget följt honom genom alla faror i åratal, trots att bara en handfull av dem hade varit infödda tyska medborgare.

Inom Jägarkommandot hade utvecklats traditioner, som säkerligen inte hade sin motsvarighet inom vare sig Wehrmacht eller Waffen-SS. Man firade till exempel alltid jul den fjortonde augusti, oftast den varmaste dagen under hela året, och Död Söndag till minnet av de fallna den tjugonde april, alltså på Führerns födelsedag. Och samtliga officerare i förbandet bar underofficerarnas silverstjärnor, medan underofficerarna bar officerens gyllene – utan undantag.

Schirmer hade ofta förklarat, halvt på skämt, halvt på allvar: – Om partisanerna tänker skjuta nån, så kan dom lika gärna skjuta en underofficer som är utklädd till officer. Sergeanter är ju tjockskalligare.

Det hade alltid varit hårda tag i Kommandot, helt enkelt därför att »huvudjägarna», som de själva brukade kalla sig, måste vara hårdföra för att lyckas överleva i den bittra, skoningslösa kampen mot partisaner långt bakom fiendens linjer i flera av de centraleuropeiska länderna. Bestraffningar hade delats ut av Enöga och hans piska. Man hade aldrig tagit några fångar, och deras egna allvarligt sårade kamrater hade expedierats med ett nackskott. Sexuella begär hade blivit tillfredsställda genom våldtäkt.

Jägarkommandon hade försvunnit in bland skogarna och upp bland bergen i områdena som blivit besatta av fienden nu de senaste månaderna. De hade fått sina förnödenheter luftledes – om de hade tur. Annars hade de tvingats klara sig på vad de kunde hitta under sina plundringståg bland partisaner och dem som höll dem gömda. I värsta fall hade de levat på bär, råttor som de lagt ut fällor för, och te som de gjorde av olika gräs och örter. De hade lärt sig att göra kaffe av torkade maskrosrötter och omslag till sina skador av klöver. De kunde ta reda på om vatten var orent genom att bara lägga lite öronvax i det … och hundra och en andra fiffiga saker.

Men nu var allt det där över och nu var det viktigaste för honom att försöka rädda sina frivilliga mannar undan fiendens fruktansvärda hämnd. Särskilt då undan ryssarna, som de på inga villkor kunde vänta sig någon nåd från.

Så bestämde han sig och fortsatte: – När det har blivit mörkt, ger ni er av i grupper. Korpral Heinz tar sina lägre stående varelser, sa han och pekade på den enarmade Volga-tysken, och ger er av österut mot Ukraina. Ni kommer att få hjälp av våra egna partisaner där, och ryssarna väntar sig knappast att vi ska vara så pass fräcka.

Krokens ryssar flinade åt förolämpningen, eftersom det inte var någon förolämpning när den kom från deras avhållne överste. Korpralen nickade att han hade uppfattat och började genast diskutera utbrytningen på dämpad ryska med sina män.

Schirmer vände sig till Stumpen, en tysktalande man från Banat vid jugoslaviska gränser.

– Stumpen, nu har befälet över kroaterna, serberna och resten av jugoslaverna. Tillbaka upp i bergen med dom så kvickt som möjligt. Titos folk kommer att slakta dom utan förbarmande om man bara får tag i dom.

– Uppfattat, svarade Stumpen och vände sig mot sin grupp.

– Korpral Wolf!

– Överste?

– Ni tar befälet över era egna landsmän, sydtyrolarna.

– Uppfattat. Wolf var också en fåordig man.

– Min rekommendation är att ni tar er igenom dom engelska linjerna i norra Italien och tillbaka till era egna. Jag är övertygad om att bönderna uppe i dalsänkorna kommer att hjälpa er.

Så vände Schirmer sig till samtliga. – Vi ger oss av i skymningen med trettio minuters intervaller, fortsatte han. Ta bara handeldvapen med er. Lämna kvar kulsprutorna, Förstör alla utmärkelser, förbandsmärken och gradbeteckningar … Jag kommer att dela ut trettio Maria Theresia-mynt i silver åt var och en av er. Det är inte mycket, men jag hoppas att det kommer att bli till nån hjälp.

Så satte Schirmer sig plötsligt ner som om all energi hade runnit ur honom och stirrade som förlamad på sina illa åtgångna stövlar. Allt var över nu.

– Överste, hördes en hes röst, samtidigt som det uppstod en febril verksamhet runtom i skogsgläntan.

Han vände sig om. Enöga stod och blängde på honom så intensivt att man kunde tro att han försökte pränta in sin officers magra, blonda ansikte för evigt på näthinnan. Enöga, Sturmbannführer Dietz, hade följt med honom ända sedan den gamla tiden med SS-Stormdivision Wotan, då de båda två hade blivit allvarligt sårade under erövringen av Fort Eben-Emael 1940. Underofficeren och den unge officeren hade varit konvalescenter tillsammans i Berlindepån under ett års tid, tills Reichsführer Himmlers ärrige adjutant, överste Skorzeny, hade gett Schirmer i uppdrag att bilda det första jägarkommandot. Detta skulle sättas in för att bekämpa gerillan, som dök upp överallt i det ockuperade Europa. På den tiden hade jägarkommandona