Det förlorade landet och andra berättelser

By Arvid Mörne

Människors ensamhet och jakten på gemenskap är temat i denna novellsamling. Författarens alter ego tar sig an rollen som berättare av historierna. Han är en tidningsman utan tidning, som valt att skriva ett reportage som ingen har bett honom göra. Ett reportage som handlar om de miljontals människor som förlorat sina hem, och nu driver omkring i efterkrigstidens Europa. Flyktingar som söker ett nytt hem samtidigt som de sörjer förlusten av deras härkomst. Tillsammans med sina subjekt förs vilda konversationer om politik, religion, samhället och meningen med livet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 25, 2023
• ISBN: 9788728416433

Book preview

Arvid Mörne

Det förlorade landet och andra berättelser

SAGA Egmont

Det förlorade landet och andra berättelser

Omslagsfoto: Shutterstock, Pexels, Unsplash

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728416433

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

DET FÖRLORADE LANDET

INLEDNING

Jag, som inleder denna berättelse, lägger upp den och för den till ett slut, är författarens alter ego. Han vill av flera anledningar inte synas och hans ersättare, hans tolk blir jag.

Jag är en gammal tidningsman, gammal till åren för jag har nyligen fyllt sexti, och gammal till sorten. Jag passar inte längre för mitt yrke. På min tid tog vi det som ett kall. Nu är det ett jobb för tjockhudingar utan nerver och hjärta, en flämtande kappränning efter nytt, nytt, nytt, rubrikkonst som skriker, akrobatik i ord och bild, som jonglerar med sensationer på cirkus Världspressen. Jag står utanför. Jag är en tidningsman utan tidning. Manuskriptet, som ligger utbrett på bord och stolar och golv i min lya, är ett reportage som ingen har bett mig göra och ingen redaktion vågar skrämma sina uppdragsgivare och annonsörer med.

I det civila livet är jag en flykting, en »förflyttad», en bland tusende, nej miljoner hemlösa, utbombade, jagade människor som driver omkring i våra dagars Europa. Mitt reportage handlar om oss. Det här företalet skrivs ner på långfredagen 1945. Just nu kan jag författa, eftersom jag händelsevis förfogar över ett litet vindsrum i en hamnstad vid Finska viken, där jag av en slump har fått tallstånd att bo någon tid framåt — en vecka, kanske en månad, kanske ett halvår, vad vet jag. Huset är fyllt med förflyttade familjer. Varje stund händer något i de nedre våningarna, barn skriker, kvinnfolk gråter, grälande röster fyller atmosfären med spänning och mina nerver signalerar till hjärnan detta oavlåtliga skeende. Det utvecklar sig rytmiskt som den stigande floden och den sackande ebben i havet men stillnar aldrig bort i ett totalt lugn.

Emellertid, jag har suttit och skrivit här uppe i mitt vindsrum vid ett litet skrangligt bord alltsen i morse. En grå dag har krupit framåt som en snigel i väntan, en lång, lång långfredag. När jag vaknade var huset, gatan, hela stan inbäddade i en rinnande förvårsdimma. Då jag för en stund sen såg på klockan var hon två — jag trodde jag såg fel — mig tycktes jag arbetade i kvällsskymning. Men nu märker jag att solen finns kvar på himmeln och när jag tittar ut blir jag varse att nånting har hänt bakom min våta ruta. På gårdsplanen växer en ensam björk. Och i det svarta, drypande kvistnätet lyser något rött, ett starkt levande, hettande rött som inte fanns där förut. En domherre har kommit på besök. Ingen har haft tid med den objudna gästen, ingen har undfägnat honom. Och nu sitter han orörlig på spetsen av en utputande smågren i den vinterkala björkens konstrika kvistverk och lyser upp mitt sorgsna dimlandskap med bröstets röda fjäderskrud.

Denna långfredag i slutet av mars 1945 begår vi ett halvårsminne. I septemberslutet i fjol skars några nyländska kust- och skärgårdssocknar ut från finländska statens territorium och befolkningen — tietusen personer lågt räknat — befalldes bryta upp och förfoga sig bort inom tie dagar. Som man länge efteråt kommer ihåg en skräckdröm, minns jag de milslånga flyttningskaravanerna, som rullade mot norr dag efter dag, natt efter natt, röran, villervallan, paniken på sönderkörda vägar. Och vimlet på sjön. Ångare av alla sorter, pråmar, lodjor, läktare, galeaser, jakter, fiskhandlarnas motordrivna sumpar, fiskarnas motorbåtar och avriggade skötbåtar, roddbåtar, ekstockar, allt som kunde flyta, togs i bruk.

Du må tro, käre läsare, att flockar av korrespondenter, reportrar, pressfotografer och filmfotografer plumsade ner hos oss i vår olycka. Och att det kändes en smula ovant för dem, som levat i periferin, att hux flux bli medelpunkt. Hela världens medelpunkt! Jag vågar påstå att vår socken inte under sin sexhundraåriga tillvaro fått föra så mycken välvilja till boks i sina annaler som nu under tie septemberdagar. De »evakuerade» konterfejades i grupper och en för en, rastande på utspisningsplatserna, manövrerande sina utslitna bilar i trängseln på de förstörda vägarna, körande sina svettdrypande hästar, ledande sina bångstyriga kor. De intervjuades. De utfrågades om sina känslor. Jag får lov att bekänna att min publicistnyfikenhet höll på att fara av med mig också. Men jag lyckades gudskelov att hålla tungan i styr. Jag fick hjälp av mina begabbade artonhundratalsbegrepp om tidningsmannakallets förpliktelser — den oskrivna kodexen som stadgar vad man får och inte får ta sig för. Man får inte fråga de sörjande i ett sorgehus hur de känner det.

Det var då — sista veckan i september. Nu vilar du, vår döda bygd, under ett barmhärtigt snötäcke och vi skall aldrig se dig åter.

JUNKERN

Vi åt middag på Karelia, Junkern och jag. Det var långt in på senhösten, ett par månader efter katastrofen. Junkern bodde på detta hemtrevliga helsingforshotell. Han hade tillgångar att falla tillbaka på så det gick ingen lekamlig nöd på honom. Men från immateriella synpunkter sett hade han förlorat allt som gav livet värde, när han fördrevs från den fäderneärvda släktgården i det glada, sädesböljande, lövsusande nyländska landskapet, där åldriga hängbjörkar och gammalgamla ekar speglar sig i den stilla flytande ån och Junkerns krämgula corps-de-logi skymtar fram i en glänta i strandens gröna vägg av björkars och alars och hasslars löv.

Vi satt vid matsalens enda fönsterbord. Bakom rutan, hög som ett kyrkfönster, föll den första snön, långsamt, ihärdigt, i stora flagor. I väster var himlen fylld av svarta moln. Vi hade på känn att det snöade där hemma liksom här. Vi sade det inte, men det gjorde på något vis gott att veta att äntligen ett bårtäcke lades över våra döda marker.

Skymningen tog till, jalusierna drogs för fönstret, vägg- och bordslampor tändes. Nu slog det mig hur åldrad han var bliven, min vän och antagonist, min goda kamrat och oresonliga trätobroder, Junkern. Det utmanande hökansiktet var ihopkrympt och veckigt, den vassa, gnistrande jägarblicken slocknad, händerna avmagrade och håret vitt. Vi åt och drack och teg. Men när kaffet kom in och den dyrbara förkrigstidskonjaken och vi tände våra sista, länge sparade cigarrer, brast en fördämning. Hur det egentligen gick till har jag aldrig fått klart för mig, men innan vi hann besinna oss hade en stormande träta brutit ut.

— Sa du att Hitler fräste — — fräste Junkern.

— Ja, det sa jag.

— — har skulden för Tysklands nederlag — och vårt.

— Ja, det borde ett barn kunna se.

— Hör på nu!

— Ja, jag hör.

— I förra världskriget dukade den obesegrade armén under för hugg i ryggen. Men det kriget var bara en första rond. Nu pågår det andra. Alternativen är desamma: världsmakt eller undergång. Det strategiska problemet detsamma: kan vi hålla fästningen Europa eller kan vi inte? Och slutet hotar bli detsamma: att en oövervunnen armé blöder till döds för hugg i ryggen. Men efter andra ronden kommer den tredje och då är våra nya vapen klara för aktion och vi pulveriserar England.

— Ska vi inte hålla oss till andra ronden? Vem har huggit Hitlers arméer i ryggen?

— Hans egna generaler! Där har du det! Där ligger orsaken till att segrar utan like blev resultatlösa. Men hur det kunde sluta så är inte lätt att förklara för en pacifist — ett fredsfår som du. Det ligger en lång och invecklad förhistoria bakom. Hör på!

— Ja, ja, jag hör.

— Tysklands stora statsmän och härförare är komna från ett och samma preussiska samhällsskikt. De är junkrar allihop. von Bismarck var junker, von Moltke var junker, von Hindenburg var junker. Tyskland som stormakt är en junkerskapelse. Och när tyska generaler hugger sin högsta krigsherre Adolf Hitler i ryggen, då knakar Europa i fogarna. Låt bli att flina! Det här är en tragedi. Det preussiska junkerväldet i Europas mitt är den enda ordningsmakten, den enda garanten för tukt och disciplin i vår förgiftade, förjudade, balkaniserade världsdel.

— Men du och dina paladiner, ni står mig veterligen på svensk botten.

Junkern tog inte upp min stridshandske. Han replikerade stillsamt.

— Svensk botten och tysk botten kvittar lika. Säg baltisk botten så kommer du sanningen närmare. Glöm inte att de för alla vindar skingrade balterna var preussiska junkrar, de med! Besinna den baltiska adelns världshistoriska gärning! Vad vore vi här i Norden utan balterna? De har flyttat Europas gräns fram