Hytten n:o 116

By Anders Eje

En journalist är på resande fot. Tanken var att ta den svenska ångbåten till New York. Men från ingenstans ändrades planerna - mot London först! Ombord känner han ingen och ändå är det någon som söker honom. Oceanbladets redaktör har kollat i passagerarlistorna och insett att han har en inom samma skrå ombord.Oceanbladets redaktör, Mr. Hawk, är i tur att sammanställa sitt julnummer. Han har den alltid så lojale medarbetaren Akensen till sitt förfogande, men det är inte bara ett julnummer det handlar om. Ett tioårsjubilerande julnummer!Så, vad tror herrn, vill han vara med och sammanställa ett sjujäkla julnummer?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 17, 2023
• ISBN: 9788728526736

Book preview

Anders Eje

Hytten n:o 116

SAGA Egmont

Hytten n:o 116

Cover image: Shutterstock

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526736

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I.

OCEANBLADETS CHEFREDAKTÖR

På slaget 12 natten till den 22 december 19** sattes ankarvinscharna i gång ombord på Gröna Stjärnlinjens s/s Teutonic. Att börja med hade det varit min avsikt att ta en svensk båt över till New York — biljetten var förresten redan beställd och hytt reserverad — men så dök plötsligt Londontelegrammet fram ur dimman! Bokstavligen ur dimman!

Det artade sig till ett olustigt julväder det året — varje dag var seg och sur och grå som vattvälling, och det var inte utan att man kände en viss lättnad vid tanken att få pröva en frisk julstorm på Atlanten. Men nu tvingade alltså ett just mottaget telegram från mr X att först genomgå Londonfogens lidanden. Och det gick, som allting annat här i världen. När Teutonic lättade ankar i Southampton, var det visserligen långt ifrån stjärnklart, men man kunde åtminstone skymta förmasten från akterdäck.

Och bättre blev det. Över Boulogne morgonen därpå lyste en isig vintersol och till havs skimrade regnbågen i skumfräset under Teutonics bog. Efter lunchen hängde jag med min cigarr över räcket till babords promenaddäck. Vädret var friskt, men inte kallt. Teutonic hade redan börjat niga så vackert i sjöarna, i en däckstol bakom mig låg, väl inpälsad, en likblek dam med slutna ögon — sjösjukans första offer, men inte dess sista. På knäande ben tog en härdad engelsk gentleman med kavajen öppen och händerna i byxfickorna motion efter måltiden. Jag kände strax igen min bordskamrat.

Han nickade och jag nickade tillbaka.

»Man frågar efter er, old man», sade han.

»Efter mig. Inte möjligt!»

Jag gav uttryck åt vad jag tänkte. Så vitt jag hade mig bekant kände jag inte en kristen själ ombord. Men bordskamraten stod på sig. Till yttermera visso tillfogade han:

»Det var en av grannlåtarna.»

Vi hade talat om dem under lunchen. Bordskamraten hade ett originellt sätt att uttrycka sig, när han åsyftade någon av befälet ombord — han kallade dem grannlåtare, därför att de hade så mycket guld på mössorna. Han hatade alla former av galonsvindel, och då han fann, att jag utan reservation delade hans antipati, förklarade han sig beredd att gå i borgen för bordstrevnaden under resan.

Nåväl, jag hittade min grannlåtare i rökrummet. Det var pursern ombord.

»Hallå», utropade han, »jag är just på jakt efter er, my dear sir.»

»Varmed kan jag stå till tjänst om ni behagar?»

Vi togo var sin läderstol framför brasan, eller rättare vad som skulle föreställa brasa: ett halvt dussin röda elektriska glödlampor, till hälften dolda under en handfull granriskvistar.

»Vill ni ha en whisky-soda? Eller en cocktail?»

»Är det därför ni anställt jakt på min obetydliga person?»

»Är det svar på min fråga?»

»Ursäkta! Låt gå för en whisky-soda då.»

Pursern ringde och gav stewarden ordern. Sedan meddelade han, att hans namn var Hawk men att han inte behövde någon upplysning om mitt. Han hade tagit reda på det i passagerarlistan. Uppmärksamheten överraskade mig en liten smula.

»Där såg jag också att ni till yrket är journalist och det är därför … Nå, se där ha vi läskedrycken.»

»Vi ha jul i övermorgon», konstaterade mr Hawk, när han satte ned glaset.

»Med plumpudding, mistel och christmastree?» föreslog jag. »Och kanske en och annan liten julklapp.»

»Men framför allt julnumret av ’Oceanbladet’», kompletterade pursern.

»Med Neptunus som redaktör?»

»Ni förstår, ett julnummer! Ett stort julnummer på fyra hela sidor i stället för två. Något alldeles sjudjäkla — med rubriker och känslor och old England och gamla ensamma kamrern och julstjärnan och barnet i krubban och några vanvettigt roliga vitsar på hjul och jul och sånt där. Ni förstår! Men framför allt litet känslig läsning. Man ska mjukna inifrån, när man läser en jultidning, det är min tanke om vad en jultidning bör vara. Och ser ni, my dear sir, i år måste det vara alldeles särskilt känsligt, för i år firar Oceanbladet tioårsjubileum.»

»Gratulerar!»

»Säj det, säj det! Prisa ej dag förrän bärgad sol sig dolt! Uppriktigt sagt, my dear sir, jag är rädd att Akensen tagit sig vatten över huvudet.»

»Akensen?»

»Akensen är Oceanbladet och Oceanbladet är Akensen. Akensen är inte någon stor man, men fröet till en stor man bär han inom sig. Han har blå ögon, Akensen. Men den blå färgen är inte lånad från stålet utan från blåklinten. Han svärmar, Akensen. Han tror människor om gott — med andra ord: Akensen har en skruv lös. Vad säjer ni, my dear sir?»

»Han har alltså blå ögon … er Akensen börjar intressera mig.»

»Förträffligt. Vår Akensen börjar intressera er. Då är saken klar!»

Mr Hawk gnuggade händerna.

»Vilken sak, om ni behagar?»

»Nå, nå. Jubileumsnumret! Ni förstår, my dear sir, Akensen är snäll, god, skicklig, intelligent, en pärla, jag skulle inte vilja mista honom för aldrig det. Han sätter upp matsedlar så det kan vattnas i munnen på en Rockefeller med magsyra i sista stadiet. Men till julnumret behövs en journalist, en redaktör …»

Jag började fatta galoppen.

»Ni menar, mr Hawk: Akensen och jag ska slå oss ihop om jubileumsnumret?»

»Just, just, just … Nå, vad säjer ni?»

»Gärna. Akensen och jag kommer att göra Oceanbladets jubileumsnummer så känsligt, att det skall pressa tårar ur ankarspelet. Räcker det?»

Så var den saken klar.

Tio minuter senare voro vi på väg ned till Akensen. Vi klevo trappor ned och trappor upp, vi klämde oss flata som rödspettor mellan lårar och fat, mellan säckar och tunnor, vi forcerade slaktrum och bageri, vi togo längdsprång över burar med fågel och cementkar med sprattlande gädda. Slutligen stodo vi framför en dörr, som bar en prydlig namnplåt av porslin — där stod Accidenstryckeri. Och under på en stor, fyrkantig, textad affisch:

OCEANBLADET

Redaktion och officiner

Anonyma bidrag instoppas i springan.

Mr Hawk smålog. Men denna dörr ryckte han inte upp som en despot i sitt hus, och han slängde inte igen den, som han gjort med alla de andra dörrarna. Han knackade försynt och hyggligt — och väntade som en snäll gosse till dess en vänlig stämma innanför sagt:

»Come in!»

Redaktören och typografen Akensen stod lutad över sin vinkelhake. Pursern presenterade och förklarade. Akensen nickade för varje sats, och jag såg honom i tankarna sysselsatt med att skjuta in skiljetecken, slå emellan, spärra och göra utgångar.

»Tack så mycket, sir», sade han, när Hawk slutat. Mig hälsade han med en handrörelse — långfingret pressat över hakens stilsats — och en blåklintblick ur de stora ögonen.

»Tack ni också, sir. Ledsen jag ej kan be er sitta. Men här finns bara en stol, och den är livsfarlig.»

Ja visst!

Det var mycket som tycktes livsfarligt i detta bås. Jag undrade: om sjön växer, om skutan står rakt upp och ner, hur i herrans namn går det med stilen? Svibel, svibel, svibel? En hagelskur av bly måste ryka runt i detta lilla trånga bås, där vi nu voro tvungna att hålla dörren öppen för att få plats att stå rakt upp och ned, vi tre. Och ändå var ingen av oss — på den tiden! — tjockare än Apollo di Belvedere.

Hawk gick slutligen. Jag bad att få stanna ett litet slag, om mr Akensen inte hade något att invända. Mr Akensen ruskade på huvudet och log. Vi måste ju lägga råd om julnumret, även om det inte skulle bli mer än fyra sidor starkt, krävde jubileet ändå en viss respekt för uppgiften. Eller hur, mr Akensen? Det kunde man inte komma ifrån! På sjön var man ju avstängd från möjligheten att skicka omkring springpojkar och björna lata författare på manuskript. Apropå — kanske fanns det några manuskript överstående, lite julfyllnad sen föregående år? …

Mr Akensen lade ifrån sig vinkelhaken — med mjuka och långsamma rörelser — det föreföll som om de vant sig att följa de långa Atlant-dyningarnas tröga rytm — han drog upp det blå, färgstänkta förklädet och pressade ned händerna, två smala, vackra händer, i ett par tvärskurna byxfickor.

Han sköt ut underläppen och knep ihop ena ögat — en oefterhärmlig min av förakt:

»Manuskript, sir? Ni sade manuskript, inte sant?»

»Visserligen, mr Akensen.»

»Well, sir. Man kan tvista om Oceanbladets ställning i den internationella pressen, man kan klandra dess politiska hållning och demokratiska sympatier, man kan ogilla dess brist på religiös anda och ondgöra sig över dess slätstrukna innehåll och klena omväxling, men i ett fall är den enastående, sir: ännu har aldrig något manuskript tvångsbundit dess spalter.»

»Jag förstår inte riktigt …»

Akensen gjorde en gest med tummen mot dörren:

»Ni tänker på den där springan, sir? Den där springan, genom vilken manuskriptbladen borde fångas som sprattlande fiskar i ett nät. Humbug, sir! Ingen giljotin i världen kan arbeta med mer osviklig precision än den där springan. Lika visst som jag anser ett manuskript vara döden för en god artikel, lika visst gå alla inkommande manuskript i ugnen. Olästa, sir, fullkomligt olästa!»

En störtsjö flög förbi ventilen. Teutonic reste sig på stjärtfenan;