Prinsen av Burgund

By Anders Eje

Valdemar Méden har sin postrutt. Med sin cykel snirklar han sig genom stan. Vissa delar av rundan är mer betungande, andra rent av behagliga. Behagligaste adressen av dem alla har alltid varit Alexandergatan 114. Inga brev, det är bara att cykla vidare. Åtminstone fram tills att Prinsen av Burgund väljer att flytta dit. Tidigare har Valdemar bara behövt lämna en militärtidskrift en gång i månaden. Nu översvämmades han av brev från alla världens hörn. Vad har Valdemar gjort för att reta övre makter på detta vis? "Prinsen av Burgund" är en humoristisk skildring av 1920-talets Sverige.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 31, 2023
• ISBN: 9788728526781

Book preview

Anders Eje

Prinsen av Burgund

SAGA Egmont

Prinsen av Burgund

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1920, 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526781

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

PRINSEN AV BURGUND

EN SOMMARFILM

År 1920 den 18 maj klockan tio minuter över nio på morgonen stod brevbäraren Valdemar Medén utanför porten till huset Alexandergatan 114 och formulerade en innerlig och uttrycksfull förbannelse. Med kännedom om den av tidens allmänna ondska skapade spänningen mellan underlydande och överordnade skulle man trott, att herr Waldemar Medéns missnöje riktade sig mot distriktets postmästare, men så var icke fallet. Brevbäraren förbannade sig själv och sin egen dumhet den dagen för något mer än ett år sedan, då han blev erbjuden transport till norra förstaden och avböjde förslaget. Han hade nu en gång vant sig vid Alexanderkvarterets trappor och brevlådor, att orientera sig i en ny stadsdel skulle betyda en ansträngning och till varje sådan var herr Medén en både principiell och avancerad motståndare. Herregud — vem kunde då ana, att prinsen av Burgund skulle falla på den idén att hyra våning i huset Alexandergatan 114 och på ett enda kort ögonblick förvandla stadens ur brevbärarsynpunkt bekvämaste hus till dess mest ansträngande. Före prinsen av Burgund bodde i den ifrågavarande våningen en pensionerad överstelöjtnant, som endast var prenumerant på en militär, utländsk månadstidskrift (vilken till på köpet utkom tämligen oregelbundet) och som knappast mottog annan post än visitkortskuverten till nyåret.

Herr Medén torkade svetten ur pannan, lättade på väskan och sköt upp porten till 114. Den källarsvala luften under portvalvet förmådde inte göra brevbärarens humör lättare, ty i dag var korrespondenternas attentat mot hans bekvämlighet jäkligare än vanligt. Ett sjuttiotal brev av alla tänkbara dimensioner, en hel binga vykort och flera kilo korsband. Måtte den lede anamma både adressater och avsändare.

I fullständig och lycklig okunnighet om herr Waldemar Medéns anfäktelser slumrade den som här kallats prinsen av Burgund på sitt högra öra. Han vaknade inte ens av de avsiktligt ilskna smällarna, som brevgapets fjädrande mässingslock åstadkom, när Medén proppade posten i lådan. Till prinsens ursäkt gäller, att publikens till tokig yrsel drivna hänryckning kvällen förut hållit honom kvar på teatern långt efter tolv på natten, och att den intimare kretsen sedan inte släppt honom, förrän fyraslaget förklingat och den tidiga sommarmorgonen fållat sin första rosenbård på den kyrktornstandade stadskonturen i öster.

Tillfället hörde, det måste erkännas, inte till de allra vanligaste. En hel massa omständigheter hade råkat flyta samman på en gång: först och främst prinsens 40-årsdag. Redan i detta att låta sig födas till världen den 17 maj 1880 låg ju något storvulet, något särpräglat. Kanske kräver sanningen erkännandet, att ingen människa just tänkt på det, förrän prinsen själv fäst uppmärksamheten på saken i en förberedande födelsedagsintervju. Men sedan var det märkliga i händelsen inte längre förborgat för någon. Teaterstyrelsen utfärdade ögonblickligen ukas om recett för prinsen sagda födelsedag, samtidigt dekreterande att föreställningen skulle bli säsongens sista. Här ha vi alltså redan tre faktorer: jubileum, recett och avsked, av vilka knappt mer än en enda varit behövlig för att fylla salongen till sista galleriplatsen. Ty prinsen av Burgund var vida mer än publikens gunstling, han strålade som dess avgud.

Naturligtvis var prinsen av Burgund inte prinsens av Burgund borgerliga namn. Han hette Georg Wilck, helt enkelt, men det suveräna folket hade föredragit att småningom alldeles identifiera skådespelaren med hans favoritroll. Det gick så långt, att flera av Georg Wilcks vänner också i vardagslag — och även när de talade om honom — sade prinsen, utan att detta väckte varken löje eller förargelse. Författaren är för sin del tveksam hur han bör förfara — skulle än det ena, än det andra namnet flyta ur hans penna, får han bära anklagelsen för inkonsekvens med jämnmod, viss att läsaren i alla fall inte kan sväva i okunnighet om vem som åsyftas.

Bland de bortåt tusen intyg om hårvatten, cigarrer, silkesstrumpor, parfymer, tvålar, rakcrême, underkläder, nagelvatten, halsdukar, kammar, skjortknappar, hårborstar, filttofflor, munvatten, hälsopastiller, brösttabletter och mustaschformare (utan hinder av att skådespelaren var slätrakad), vilka Georg Wilck utfärdat och undertecknat, fanns också ett av följande lydelse:

»Att den tésort, som under namn av Ceylons ros och blomma, här saluföres har en utomordentligt behaglig och fin arom, och att jag dricker en kopp av nyssnämnda märke varje morgon, har jag härmed nöjet på begäran intyga.

Georg Wilck,

Skådespelare.»

Om med avsikt eller icke har prinsen i detta intyg undanhållit den stora allmänheten upplysningen, att jungfrun, som varje morgon (middag hade varit korrektare, ty skådespelarens sängkammardörr fick aldrig öppnas före klockan II på dagen) — alltså, att denna jungfru bar namnet Matilda, och att hon var en liten rund, trevlig jungfru med klara, skrattlystna ögon och den lustigaste uppnäsa i världen. Utan att i någon form ägna husbonden det avguderi, som alla andra av hennes kön skämde bort skådespelaren med, höll Matilda av honom ärligt och förståndigt och stack inte under stol med sin uppfattning om hans dårskaper och fåfänga (vilken nog i själva verket inte var så bottenlös, som konkurrerande fruntimmerskarlar gärna beskrev den). Wilck själv höll till godo med Matildas kritiska anmärkningar utan att visa humör, och när de någon gång yppades i närvaro av tredje man, fann han utväg att rädda sitt skinn med en travestering av kung Fredriks »ingen är stor inför sin kammartjänare».

Matilda visste att husbondens dova morrande i dunkuddarna skulle översättas med »stig in». Därför sköt hon upp sängkammardörren med högra armbågen — händerna voro upptagna av brickan med Ceylons ros och blomma — och smög på tysta filttofflor in i rummet. Tébrickan placerades på nattduksbordet, varefter gardinen, för en mycket lätt tryckning av Matildas knubbiga fingrar, lämnade två decimeter majsol tillfälle att närvara vid hans kunglig höghets lever.

»Tänker du förstöra min syn?» muttrade Wilck, halvt under täcket.

»Sjåpa sig inte nu», rådde Matilda, »den här dagens sol gissar jag herr Wilck prövat ögonen på en gång förut.»

»Satans kvinna att genomskåda folk» — rösten var redan halvvägs ur ejderdunet — »vet du hur dags jag kom hem, Matilda?»

»Klockan halv fem, herr Wilck.»

Nu blev prinsen av Burgund klarvaken.

»Quelle infamie», råmade han med ett repliklån från avskedsföreställningens andra akt, »klockan var på pricken tjugu minuter över fyra — och inte en sekund mera.»

»Låt oss inte tvista om bagateller» — även Matilda lånade (fast omedvetet) en replik ur styckets fjärde akt — »huvudsaken är att herr Wilck ligger i sin säng när jag serverar Ceylons ros och blomma. Annars kanske tidningarna fick tryckfrihetsåtal för lögnaktig annonsering. Ska jag ta in posten?»

Prinsen av Burgund satt redan till hälften upp i sängen med tékoppen i nypan och i begäret efter dagens första cigarrett smygande kring näsvingarna.

»Kör i vind! Men jag vill inte ha några extra utgifter för stadsbud.»

Svor brevbäraren Waldemar Medén under tyngden av prinsens brev och tidningar, så pustade Matilda, men hon pustade utav ilska. Gärna skulle hon känt ryggen svikta under hårdare börda, bara hennes herre och husbonde fann sig tillfredsställd med lassets dimensioner. Än så länge var nämligen Matildas föreställningsvärld oberörd av misstanken, att det kunde bli för mycket sötsaker vid slutet av måltiden. Stackars tös, hon hade ju ingen aning om, att Wilck tämligen länge gått och känt sig som en Strassburgergås — sprängfärdig av alla delikatesserna från panegyrikens extra smörgåsbord.

Ändå öppnade skådespelaren tidningarna först. Gud i himlen — — — var det inte mer än tio år sedan han vecklat ut dessa samma tidningsblad med ett av hjärtklappningshetsad ångest blandat hopp att finna ett lovord, en sporre, en vindkåre av sympati? Och nu! Var det inte precis samma — — — törst efter en syrlig anmärkning, ett kritiskt ord, en ärlig vink om faran att stelna i manér — i stället för alla dessa klichéer, som grinade mot honom från rubriker och textspalter.

»BURGUNDPRINSEN JUBILERAR OCH TRIUMFERAR!

Recetten för Georg Wilck blev en ovation utan like.»

Och alla dessa brev — med eller utan parfym. Blåa brev och rosenfärgade, smala, korta, ovala. Brev med guldpressade monogram, krönta och okrönta. Vykort och hälsningar från idel okända små flickor, tomma i hjärnorna, med hjärtan av sockrad choklad, pannkakssmet eller knäck, i bästa fall. Fy tusan att vara histrion.

Wilck slängde undan täcket, hoppade ur sängen och började göra toalett. Medan han gned in hårrötterna med Eau de charmante (intyg nr 712) knackade det på dörren: Matilda — med ett telegram.

»Bjuder femtontusen. Sex gästuppträdanden… Titelrollen Prinsen av Burgund. Imperial… Telegramsvar.

Luttermann.»

Wilck slängde telegrammet till Matilda och fortsatte att gnida in hårrötterna med Eau de charmante. Matilda nickade:

»Vi ska alltså ut och resa?»

»Ja.»

Paus. Hårgnidning. Hår-gnid-ning.

»Men inte till Luttermann. Jag ger honom tusan.»

Matilda stod med handen på låsvredet. Hon var en klok kvinna, som visste att det inte tjänade något till att forcera prinsen av Burgund. Tänkte han gnugga hårvattnet rakt in i lilla hjärnan?

»Hm.»

»Sa du något?»

»Ska det packas för lång- eller kortresa?»

»Det vet jag inte.»

Matilda öppnade dörren.

»Vart tänker Matilda ta vägen?»

»Packa.»

»För lång- eller kortresa?»

Matildas trubbnäsa glimmade i solstrimman.

»Jag packar väl en väska för kort- och en koffert för långresa. Så kan herr Wilck göra som det faller honom in.»

I samma ögonblick skrällde tamburklockan.

II.

»Jag visste det var du.»

»Hur så?»

»Ditt sätt att behandla tamburklockan har en bismak av alldeles speciell Villtorpsk oförskämdhet.»

»Och ditt sätt att ta emot en god vän saknar bismak av något annat än högfärdsgalenskap, alldeles speciell Georg Wilcks högfärdsgalenskap.»

»Sätt dig.»

»Tack.»

Artur Villtorp föll ned på schäslongen mitt emot det i tre gnistrande spegelfält indelade toalettbordet, framför vilket skådespelaren just nu stod och knöt sin halsduk med ett koketteri, som bättre skulle motiverat smeknamnet prinsessan av Burgund än prinsen.

»Vaknat på orätt sida?» undrade Artur — och den hjärtliga tonen krävde ovillkorligen ett åtminstone hövligt svar.

Wilck nöjde sig med att göra en gest åt sängen, på vars kuddar herr Medéns brev och tidningar sköt upp sin vitkammiga brottsjö.

»Titta.»

Artur spetsade läpparna till en salongsvissling. Var det där skon klämde! Efterskörden var inte tillräckligt gigantisk…

»Jag tycker inte mängden är något att klaga på», menade Artur Villtorp stillsamt.

»Idiot», mumlade Wilck