Lindöarvet

By Birgit Th. Sparre

När Josephine slutligen somnar in tror alla att den gamla gården Lindö ska gå i arv till Krister. Fredrik Adolf, Björksundsgreven hade gjort sitt yttersta för att få Krister att komma den gamla kvinnan nära, men trots det har Josephine haft andra planer. Arvet går istället till den utstötte Casimirs barn, som sedan länge lämnat Sverige för att leva sitt liv i Paris. Många frågor väcks nu till liv. Ska de återvända till Sverige för att ta hand om gården? Och hur ska de hantera resten av den missunnsamma släkten på gårdarna runt sjön? Lindöarvet är den fjärde delen i Birgit Th. Sparres romansvit om Gårdarna runt sjön. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726940015

Book preview

Oförmodade arvingar

»Det är rena skandalen!»

Greve Fredrik Adolf Riddercrona vandrade rastlöst fram och tillbaka i det soliga vardagsrummet på Björksund, medan han irriterad sög på en slocknad och våt cigarrstump. Han var röd i ansiktet av upphetsning. De annars prydligt uppvridna mustascherna slokade betänkligt, och i pannan svällde en åder, spänd och tjock som en sträng. Vredesådern i pannan betydde storm, det visste alla på Björksund. Under sådana stunder kunde en enda liten motsägelse betyda en naturkatastrof med åtföljande förödelse av både glas och porslin, om sådana sköra föremål råkade finnas i närheten av greve Fredrik Adolf, vilken trots sina överskridna åttio år förfogade över kroppskrafter, som en ung atlet kunde avundas honom. Hans hustru, grevinnan Louise, liksom också dottern Elisabeth sutto moltysta i var sin länstol och följde med ängsliga blickar Fredrik Adolfs långa steg och tvära helomvändningar på den mjuka flossamattan, medan de låtsades vara försjunkna i sina handarbeten. Fredrik Adolf spottade ilsket ut cigarrstumpen, som med mer tur än skicklighet hamnade bland det nyinsatta björklövet i den öppna spisen. Därefter drog han upp sin klocka ur västfickan och öppnade och stängde den massiva guldboetten, så att alla de små berlockerna skramlade på den breda kedjan. Det irriterande knäppandet med klockboetten kom Elisabeth Riddercrona att tappa en maska i den tunna silkestrumpan, som hon höll på att laga. Äntligen stoppade Fredrik Adolf ned klockan och tände omständligt en stor, svart cigarr med förgylld maggördel. Fredrik Adolf omvärvdes av ett dimblått rökmoln, som för ett ögonblick tycktes ha en lugnande inverkan på hans upprörda sinnesstämning. Det varade inte länge. Med förnyade krafter återupptog han sitt kringtrampande på mattan, medan han ideligen upprepade:

»Rena, rama, oförfalskade skandalen!»

Plötsligt stannade han framför sin hustru.

»Varför säger Louise ingenting? Har Louise ingen egen mening i denna fördömda arvshistoria, som är en skymf för oss alla på gårdarna runt sjön?»

Grevinnan Louise skakade saktmodigt på sitt välondulerade gråa huvud.

»Nej, min käre Fredrik Adolf, det är mig verkligen ganska egalt vem som blir ägare till Lindö. Jag har alltid varit övertygad om att vi ändå aldrig haft några chanser att räknas till arvingarna, så osams som du och din syster Josephine alltid varit.»

»Här är inte fråga om osämja utaň om en skamlig orättvisa mot hela vår familj», avbröt henne greve Fredrik Adolf häftigt. »I det här fallet var syster Josephines och mina små meningsskiljaktigheter rena bagateller, som det är ovanligt taktlöst av Louise att påpeka. Intet ont om de döda, har jag fått lära mig. De skola få vila i fred för de efterlevandes onda tungor.»

»Det skall pappa säga, som den sista veckan inte gjort annat än tagit heder och ära av faster Josephine och gamle farbror Bertram Ehrenfalck, fast han då aldrig haft något att säga till om här i världen», inflikade Elisabeth, som i hastigheten glömde all försiktighet, fastän den blå ådern fortfarande var synlig på faderns höga panna.

Greve Fredrik Adolf snurrade runt på klacken och mätte Elisabeth med en hotfull blick under de halvslutna ögonlocken. Elisabeth uthärdade lugnt den inkvisitoriska granskningen. Hon var egentligen den enda varelse på jorden, som Fredrik Adolf var rädd för, fast det ville han inte erkänna ens för sig själv.

Elisabeth var Louise och Fredrik Adolf Riddercronas enda dotter. Under hela sin uppväxttid hade hon blivit grundligt, bortskämd såväl av föräldrarna som av de tre bröderna. Elisabeth hade alltid haft en avundsvärd undantagsställning på Björksund. Den bibehöll hon även som vuxen, kanske i ännu högre grad än när hon som liten ljushårig flickunge sprang omkring på de gamla gårdarna, med de långa flätorna hängande och slängande på ryggen. Det hade alltid följt en oförklarlig respekt med Elisabeth. Det var något självsäkert och bestämt över hennes väsen. Elisabeth var van att dirigera och ta ledningen var hon än befann sig. Hon var klok och verksam. När hon var hemma på Björksund var det en given sak att fråga fröken Elisabeth om allting. Hon visste alltid råd. Hon var hjälpsam och lätt att komma till tals med. På trakten ansågs det att Elisabeth Riddercrona hade en ovanligt god hand med folket. Det var greve Fredrik Adolf i grund och botten stolt över, fast han i retliga stunder kallade hennes många sociala intressen för »ett förbannat fjantande med samhällsfienderna»! Och det var i Fredrik Adolfs ögon alla, som han trodde inte röstade med högern. Trots hans påtagliga beundran för dottern var det mycket han ogillade hos denna självständiga och moderna unga dam. Till hans fasa var Elisabeth ordförande i ett otal föreningar. Hon ivrade för kvinnans likställighet med mannen och obegränsade frihet. Vad som ännu fattades därvidlag hade greve Fredrik Adolf aldrig fått klart för sig, då han ansåg Elisabeth för det friaste under solen! Under de senaste åren hade hon sällan varit hemma på Björksund. Hoň hade ensam företagit långa resor utomlands. En tid hade hon till och med hyrt en dubblett i Paris för att »studera på Sorbonne», som det hette, men det trodde inte Fredrik Adolf på. Han hade i sin ungdom vistats alltför länge i sjuttiotalets glada och lättsinniga Paris för att tro på några hederliga studier i den syndfulla staden. För honom var och förblev Paris ett farligt men härligt tillhåll för svaga fäders lättjefulla och nöjeslystna söner. Elisabeths dubblett hade i all synnerhet varit hårdsmält för Fredrik Adolf. Om hon åtminstone hyrt en våning! Det lät någorlunda respektabelt – men en dubblett var ekivokt redan på Fredrik Adolf Riddercronas Paristid. Elisabeths Parisvistelse hade åtminstone haft en fördel med sig, om det ordet ens kunde användas i samband med den överraskande arvshistoria, som under den senaste veckan gjort greve Fredrik Adolf nästan otillräknelig. Elisabeth hade nämligen träffat de oförmodade arvingarna och ofta varit tillsammans med dem i Paris. Hon var den enda på gårdarna, som kände till det »utländska patrasket», som Fredrik Adolf kallade dem. Det var en liten men dock hållhake, fast Elisabeths välvilliga omdöme om »patrasket» inte gjorde hennes fars humör bättre utan snarare tvärt om.

Arvet gällde Lindö – näst Heljö den äldsta gården runt sjön. Lindö hade ägts av Fredrik Adolfs syster och svåger, Josephine och Bertram Ehrenfalck. Överste Ehrenfalck hade dött för många år sedan. Efter hans frånfälle hade Josephine Ehrenfalck suttit kvar på Lindö som en folkskygg och excentrisk gammal dam. Hon levde som en enstöring tillsammans med några åldriga trotjänare, gick aldrig bort och plågades av varje besök. Dessa omständigheter hade haft till följd att Lindö under överstinnan Ehrenfalcks sista levnadsår knappt längre räknades till gårdarna runt sjön, där gästfriheten alltid varit det mest utmärkande draget hos ägarna. Till slut hade greve Fredrik Adolf varit den ende av släkt och grannar, som rest till Lindö för att få ett uppfriskande gräl med systern, vilken alltid varit känd runt sjön för sin skarpa tunga och obotliga högfärd. För Fredrik Adolfs del hade Lindöbesöken varit i hög grad uppiggande; som gammal militär tyckte han om dueller även när de inskränkte sig till ord. Han och systern hade egentligen aldrig tålt varandra, fast de inte kunnat undvara varandras grälsjuka sällskap.

Ehrenfalcks hade aldrig haft några barn. Lindöarvet hade därför ofta diskuterats på trakten. Man hade gissat både hit och dit men tagit för givet, att någon av brorsbarnen skulle ärva överstinnan på Lindö. Man ansåg att det fanns tre givna arvspretendenter, greve Joachim Riddercrona på Heljö och Björksundsgrevens båda söner, Olof och Krister. Brorsdöttrarna togos inte med i räkningen! Själv inbillade sig Fredrik Adolf, att Josephine skulle testamentera Lindö till hans son Krister. Joachim Riddercrona, Heljös fideikommissarie och Fredrik Adolfs brorson, hade fler gårdar än han kunde sköta. Olof, den äldste av Fredrik Adolfs söner, skulle i sinom tid överta Björksund. Endast Krister var utan gård i fädernebygden. Det var Josephines förbaskade skyldighet mot släkten Riddercrona att ge Krister Lindö, resonerade den gamle Björksundsgreven för sig själv. Ingenting kunde vara mer passande för Krister än att bli ägare till den vackra och välskötta gården. Fredrik Adolf hade också gjort allt för att Krister i tid och otid skulle uppvakta fastern, trots att hon högljutt förklarat, att Krister och Olof voro de mest ohängda Riddercronor hon sett under sitt långa liv. De voro inte få! Den anmärkningen tog Fredrik Adolf med ro. Josephine var högfärdig och därför också släktkär, fast på sitt originella sätt. Björksundsgreven ansåg att dessa båda egenskaper avgjort borde vara till Kristers förmån.

Greve Fredrik Adolf hade under årens lopp blivit så säker på denna enkla lösning av Lindöarvets problem, att han med största lugn mottagit underrättelsen om Josephine Ehrenfalcks hjärtförlamning. Han hade inte ens reflekterat över assessor Bergstrands mystiska uppsyn vid kondoleansbesöket på Björksund. Assessor Bergstrand hade så länge man kunde minnas tillbaka varit de gamla gårdarnas betrodde advokat, en hedersman med skinn på den spetsiga näsan, en räv bakom örat och knipslug som den lede själv.

Dagen efter Josephine Ehrenfalcks begravning hade greve Fredrik Adolf förhoppningsfullt infunnit sig med de övriga släktingarna på Lindö för att närvara vid testamentets högtidliga öppnande. Det var då bomben exploderat och Jonas Bergstrand upplevt sitt livs mest sensationella ögonblick. Han hade varit väl förberedd. Alltsedan han blivit delaktig av Lindötestamentets överraskande innehåll hade han med en hemlig och ljuv rysning väntat på den stunden. Det är svårt att vara bunden av tysthetslöfte. Det hade ofta bränt hans läppar. I all synnerhet hade assessor Bergstrand haft svårt att inte förråda vad han visste, när Björksundsgreven med menande blinkningar fört systerns testamente på tal. Dygden fick sin belöning. Inte i sina djärvaste drömmar hade Jonas Bergstrand trott, att testamentets uppläsande skulle åstadkomma ett sådant storslaget vulkanutbrott som hos greve Fredrik Adolf. Han gjorde inte minsta försök att dölja sin besvikelse över att Lindö gått honom och Krister ur händerna. Fredrik Adolf både svor och grät i sin vanmäktiga ilska. Vad han sagt om sin syster Josephine hade varit så svavelosande att papperet skulle bränts upp om det kommit i tryck, påstod Jonas Bergstrand.

Testamentet väckte också allmän förvåning. Det var verkligen brorsbarn, som fått ärva Josephine Ehrenfalck – men om deras existens hade ingen haft en aning. En gammal historia, som för länge sedan ansetts glömd, drogs åter upp, diskuterades och ventilerades.

Johan Albrecht Riddercrona på Heljö, Fredrik Adolf på Björksund och Josephine Ehrenfalck på Lindö hade haft en bror, Casimir Riddercrona, som ingen av dem någonsin talade om. Vid unga år hade han hastigt fått lämna Heljö, sjön och fosterlandet. Orsaken hade familjen Riddercrona så väl lyckats hemlighålla, att den aldrig kommit till allmänhetens kännedom. Att Casimir Riddercrona rest under mycket sorgliga omständigheter, det hade alla klart för sig. På den tiden hade det pratats mycket om den glade och lättsinnige Casimir. Hans hastiga avresa sattes i samband både med en växelförfalskning och en hedersskuld, vars stora summa hans far, den gamle knarrige Heljögreven, nekat betala. Man kanske kom sanningen närmast, om man lade samman bägge dessa antaganden. Casimir hade varit en känd spelare; för en sådan betydde en spelskuld en mans heder. Kunde den inte inbetalas, skulle Casimir Riddercrona vara moraliskt död i de kretsar där han umgicks. Hans officerskarriär var stäckt och hans namn fläckat. När fadern nekade honom sin hjälp, hade Casimir Riddercrona drivits till den förtvivlade handlingen med växelförfalskningen. Den blev naturligtvis upptäckt. Casimir hade intet annat att göra än att hastigt och för alltid försvinna ur landet.

Från den dagen hade Casimir varit som utstruken ur släkten Riddercrona, och hans namn nämndes aldrig runt sjön. Det enda syskonen visste om honom var att han emigrerat till Sydamerika, där han fört ett äventyrligt liv, naturligtvis utfattig och utan minsta förmåga att skaffa sig ett hederligt och inkomstbringande arbete. Man visste också att han återvänt till Europa och slagit sig ned någonstans i södra Frankrike. Antagligen i närheten av Monte Carlo och spelbankerna, förmodade bröderna, som haft bittra erfarenheter av Casimirs hasardintressen. Efter den underrättelsen voro alla spår av Casimir Riddercrona igensopade. Ingen visste om han levde eller var död. Bröderna hoppades det senare. Det var lugnast för familjens sinnesfrid och det bästa som kunde hända en odåga som Casimir. Åren hade gått. Johan Albrecht på Heljö gick ur tiden. Av de gamla syskonen funnos endast Fredrik Adolf och Josephine Ehrenfalck kvar i livet. Fredrik Adolf på Björksund hade inte ägnat brodern en tanke på den dag han kunde minnas. Aldrig kunde han ana att Josephine i ensamheten på Lindö börjat skaffa sig upplysningar om Casimir och hans vidare öden. Hon hade fått veta, att brodern på äldre dagar varit bosatt i Paris, där han gift sig med en svenska. De hade levt under mycket knappa omständigheter. I äktenskapet hade fötts två barn, en gosse och en flicka. Casimir och hans fru voro döda, men sonen och dottern levde fortfarande i Paris, där de förtjänade sitt uppehälle.

Josephine Ehrenfalck hade aldrig satt sig i personlig förbindelse med Casimirs barn, men de upplysningar hon fått om deras handel och vandel hade varit så tillfredsställande, att hon beslutat att de och ingen annan av brorsbarnen skulle ärva henne. Genom det beslutet gjorde Josephine Ehrenfalck Casimirs dotter och son förmögna. Det enda villkoret var att de skulle lämna Paris och bosätta sig på Lindö.

Det var detta testamente, som vållat en sådan uppståndelse runt sjön och kommit Fredrik Adolf att fullkomligt tappa besinningen. Greve Fredrik Adolf tog allt personligt. Han var övertygad om att systern insatt Casimirs barn som arvingar enbart för att spela honom ett fult spratt. Det hade hon gjort många gånger förut, så att det kanske Fredrik Adolf kunde kommit över. Det värsta var att Josephines skamliga beteende rivit upp hela den eländiga historien om Casimir Riddercronas förflutna. Det försatte Fredrik Adolf i en ytterligt pinsam situation, ty det var plötsligt ingen hejd på intresset i trakten för Casimir och hans okända familj. Gamla gummor och gubbar började energiskt rota i förgångna ungdomsminnen. Alla hade de i en hast känt greve Casimir, den yngste och stiligaste av Heljögrevarna. Skvallerkrönikan mor Tilda på Fågelsången hade lördagsdansat med honom på broarna under ljusa sommarkvällar. Hon intygade för vem som ville höra på att det varit en riktig landssorg, när greve Casimir lämnat trakten. Ingen av Heljögrevarna hade varit så folkligt gemen och gentil som han. Det hade bara varit illvilja av fadern och bröderna att stjälpa honom istället för att hjälpa honom. Underligt nog blev mor Tildas entusiasm för Casimir Riddercrona avgörande för folkopinionen. Casimir ansågs plötsligt som martyr för sin högfärdiga släkt. De skarpa förebråelserna gällde inte längre honom utan Johan Albrecht och Fredrik Adolf. Det var rent otillständigt så de burit sig åt mot den stackaren! Ingen av dem hade så mycket som frågat efter honom under alla dessa år. Han hade fått dö som främling i främmande land, medan hans sturska och skenheliga bröder suttit och vräkt sig på sina slott och gårdar. Lindööverstinnan hade åtminstone haft så pass mycket vett att hon låtit de oskyldiga barnen ärva sig. Det var det ingen som trott det leda stycket om. Herre jestanes, vem kunde anat att greve Casimir hade barn, köttsliga kusiner till greve Joachim, greve Olof och greve Krister. Det var nog liksom litet nymodigt att få så ovälkomna släktingar på Lindö, förmodade Tilda på Fågelsången skadeglatt. Mor Tilda var också den första som fått reda på att Casimirs son hette Sixten efter sin farfar. Det tyckte alla var rörande, då det främst varit den gamle Heljö-Sixten som varit skuld Till Casimirs olycka, när han nekat sonen sin hjälp.

I det översvallande medlidandet med Casimir Riddercrona krympte även skuldsumman ihop. Mor Tilda trodde bestämt, att det endast rört sig om ett par tior – men Justus på Tassakällan, som råkat vara med om uppträdet på Heljö före Casimirs avresa, höll styvt på åtskilliga nollor efter begynnelsesiffran …

Vad greve Casimirs dotter hette var det ingen som egentligen köm underfund med. Det var ett namn, som ingen hört förr på trakten runt sjön. Greve Joachim hade i förbigående nämnt det till sin skogvaktare Alle i Knapagården. Han hade först trott, att greve Joachim talat om skogsrået, så det var tydligen ett hedniskt namn.

Den hastiga omsvängningen i den gamla Casimirhistorien hade gjort Fredrik Adolf mer konfys än Josephine Ehrenfalcks testamente. Han kunde inte visa sig i trakten förrän folk överföll honom med frågor om de okända brorsbarnen. Greve Fredrik Adolf, som var djupt missräknad på systerns testamente, blev irriterad intill bristningsgränsen över alla närgångna frågor, som han varken kunde eller ville besvara. Han ansåg alltjämt, att Casimir varit en skamfläck för familjen. Denna »skamfläcks» plötsligt neddimpande barn som arvingar till Lindö var och förblev den rena, rama, oförfalskade skandalen! Dessa ord hade Fredrik Adolf ideligen tuggat om ända sedan det förhatliga testamentet lästs upp på Lindö för en vecka sedan.

Greve Fredrik Adolf och Elisabeth hade tröttnat på att stirra varandra i ögonen. Med en modfälld suck återupptog Fredrik Adolf vandringen fram och tillbaka på flossamattan i Björksunds vardagsrum.

»Varför har Elisabeth aldrig förut talat om att Elisabeth träffat det utländska patrask … hm – Casimirs son och dotter i Paris?» frågade Fredrik Adolf, som om denna tanke plötsligt slagit honom.

Elisabeth såg överraskad upp från strumpmaskningen. Både frågan och Fredrik Adolfs förändrade ton förvånade henne. Det lyste till i de irisblå ögonen som av återhållen munterhet, ty hon hade alltid haft svårt att ta sin far på allvar.

»Varför jag inte förut talat om att jag träffat Sixten och Lory bör pappa förstå bättre än någon annan», svarade Elisabeth och tappade åter en maska. »Det har alltid varit strängt förbud här på gårdarna att ens nämna farbror Casimirs namn. Jag vill inte tänka på vilket liv det skulle blivit på Björksund om jag berättat, att jag sökt upp mina kusiner i Paris.»

»Elisabeth menar väl inte att Elisabeth självmant sökte upp de där … de där …» Greve Fredrik Adolf letade förgäves efter en lämplig benämning på en släktskap, som han inte ville kännas vid.

»Jo, det gjorde jag! Pappa inbillar sig väl ändå inte att de kunde känna på sig att jag var i Paris och ville träffa dem – för det ville jag. Först sökte jag upp dem. Sedan bjöd jag dem ofta hem till min dubblett …»

»Tala inte om dubbletten», avbröt henne Fredrik Adolf skarpt. »Säg åtminstone våning i min närvaro. Det låter anständigare. Det har jag påpekat förut.»

»Det var ingen våning. Det var en dubblett– det har jag också påpekat förut», klippte Elisabeth av i en ton, som inte tålde motsägelse.

»Är de … jag menar … jag undrar … har de någon bildning eller … hyfs», frågade Fredrik Adolf utan att låtsa om dubblettintermezzot.

»Om det är Sixten och Lory pappa menar, så har jag redan sagt hundra gånger, att de ha mer bildning och hyfs än många på den här inbilska trakten. Det är ett förtjusande syskonpar. Trevliga och enkla …»

»Enkelheten har jag aldrig betvivlat», muttrade Fredrik Adolf retligt.

»Jag antar att till trevligheten hör att de äro katoliker eller papister med amuletter kring halsen och bikt och vigvatten och annan avlatsbluff, som Casimir alltid var så svag för. Något sådant kommer jag aldrig att tåla på Lindö. Då överklagar jag testamentet. Vi Riddercronor blevo adlade under reformationen. Sedan dess har jag aldrig kunnat med något påvefjäsk.»

»Min gode Fredrik Adolf kan vara lugn», inföll grevinnan Louise, som suttit tyst i ett hörn. »Casimirs barn äro protestanter som vi och tala svenska som vi. Det har Elisabeth berättat mig för länge sedan. Det är duktiga ungdomar. De ha alltid arbetat och försörjt sig själva.»

»Jaså – jaha – praktexemplar förstår jag! Synd bara att de ha så dåliga anlag att brås på. Förresten – vad är det för arbete, som Louise talar om?» Fredrik Adolf hade svårt att dölja sin nyfikenhet.

»Sixten är en skicklig violinist. En verklig konstnär», svarade Elisabeth i moderns ställe.

»Alltså slusk», konstaterade Björksundsgreven med känsla och övertygelse. »Spelar han på operan?»

»Nej – på en biograf», blev Elisabeths tvära svar.

Frédrik Adolf kippade ett ögonblick efter andan.

»Nu går det banne mig för långt», bröt han ut i ett pustande rökmoln. »En greve Riddercrona som musikant på en biograf! Det är som sagt: rena, rama oförfalskade skandalen! Nå, vidare i det fina släktregistret. Är pojken musikant antar jag att flicksnärtan är balettråtta. Fram med sanningen, Elisabeth! Du som varit så angelägen om kusinaget behöver inte genera dig. Erkänn att du sett henne sprattla med benen i någon obskyr lokal. Det är verkligen ett utsökt skämt av Josephine att dra hit det utländska patrasket till vår gamla förnäma trakt runt sjön!»

Fredrik Adolfs kinder glödde av upphetsning och ådern svällde hotfullt i pannan.

»Pappa kan spara på glåporden. Det är inget fel med Lory. Hon ritar modeller åt en känd firma, som förstår att sätta värde på hennes talang och skicklighet.» Elisabeth slängde den färdiga strumpan i sykorgen och tog fram en ny med ett tröstlöst maskbrott från knäet till hälen. »Vad den förnäma trakten angår», fortsatte Elisabeth skarpt, »så har det under de senaste åren varit gudi nog med skandaler och tråkigheter runt sjön, så förnämiteten är det sannerligen inte mycket bevänt med! Det är väl aldrig annat än trassel och familjebråk och sorger och bekymmer så fort man sticker hit näsan. Min efterlängtade Romvistelse blev grundligt förstörd genom bror Kalles huvudlösa tilltag att skjuta sig en kula för pannan på Stjärnö därför att han var en lika stor slarver som farbror Casimir – men den omständigheten låtsas aldrig någon om. Jag hann knappt tillbaka till Rom efter stackars Kalles begravning, förrän jag fick höra att mina kära kusiner Diana och Joachim på Stjärnö skulle skiljas för att den liljevita Diana sumpat ned sig med Ekenäs’ nye ägare. Sedan förföljde mig jeremiaderna från sjön var jag än försökte gömma mig i det soliga Italien. Diana fick ett dövstumt barn; om Joachim eller Ekenäsägaren var far till ungen är visst inte uppklarat ännu. Lyckligtvis dog den lille stackaren, och skilsmässan gick tillbaka. Det är utsökta familjenyheter – för att inte tala om jobsposterna hemifrån under min Paristid, då jag ett, tu, tre får höra att kusin Ebba på Heljö gått och gift sig med en skjortfabrikant, den stormrike Göran Blessing på Ramsjögården. Att det skulle gå galet kunde vem som helst räkna ut. Både den gamle Blessingen och Ramsjögården hade lika dåligt rykte. De nyförvärvade rikedomarna hjälpte tydligen inte sonen, fast han fick den tvivelaktiga äran att bli måg på Heljö! Ebbas och Görans omaka äktenskap slutade med den verkliga dunderkraschen. Ebba och min bror Olof förälska sig i varandra efter välkänt följetongsrecept. Den malören tillika med spökerierna på Ramsjögården och några liter whisky om dagen kommer Göran att mista förståndet. Ebba återvänder till Heljö, medan hennes make sitter som en lallig dåre i tornrummet på Ramsjögården och stirrar på en Tiziantavla! Så tänder blixten eld på det gamla spöknästet. Den galne Heljömågen brinner inne, och Ramsjögårdens alla konstskatter och härligheter gå upp i rök. Det är bara ett år sedan den händelsen skakade trakten och förljuvade mina sista dagar i Paris! Efter dessa uppmuntrande familjenyheter var det inte underligt att jag drog mig för att komma hem. Det var heller inte underligt att jag sökte upp Sixten och Lory. Det är välgörande för nerverna att vara tillsammans med sunda och naturliga människor, när ens närmaste tyckas ha förlorat sinnet för proportioner, så att den ena oredan avlöser den andra i hemtrakten. Efter allt vad som hänt på gårdarna är det inte lönt att tala med mig om någon gammal förnäm trakt … Det är inte synd om oss att få hit Sixten och Lory. Jag beklagar dem istället!»

Elisabeth hade talat med en skärpa i rösten, som varken undgick grevinnan Louise eller greve Fredrik Adolf. Elisabeth hade sorgligt rätt. De senaste årens händelser runt sjön hade inte varit hedrande för de gamla gårdarna och deras ägare. Det var så likt Elisabeth att dra fram alla obehagligheter för att gynna de nya Lindöarvingarna. Rasande pinsamt och onödigt, tyckte Fredrik Adolf, som under dotterns långa anförande nervöst blossat och tuggat på sin svarta cigarr.

»Elisabeth har en benägenhet för överdrifter, som är minst sagt smaklös», förklarade Fredrik Adolf med en ljudlig harkling. »Varken Ebbas giftermål med Göran Blessing eller den stackars karlens galenskap har något som helst att göra med Casimiravkommans arvsanspråk. Elisabeth kan inskränka sin protokollf öring till de mer eller mindre ansedda föreningar, som Elisabeth envisas att vara ordförande i. Förresten skall jag tala om att Ebbas giftermål med Blessingen inte alls var så oävet. Visserligen blev Göran komplett fnoskig och Ramsjögården brann upp – men sådant får man inte fästa sig vid när man blir välsituerad på kuppen. Jaha – se förvånad ut, lilla Elisabeth. Det gör dig gott! Hade inte Göran blivit så tokig som han blev, skulle Ebba skilt sig och endast fått ett litet futtigt underhåll. Nu skämdes hon att under de sorgliga förhållandena ta ut skilsmässa. Det var tur för henne det! När åskslaget förintade både Göran och det gamla huset, blev Ebba i en hast hederlig änka istället för frånskild fru. Med det änkeståndet följde Görans förmögenhet. Aktier i skjortfabriken, förstår Elisabeth! Det är inga småsummor, som de aktiestockarna röra sig om. Ebba Blessing är ett sabla gott parti. Tack och lov att Olof redan lagt beslag på henne. Så fort sorgeåret gått ut i sommar blir det giftermål av. Den här gången kommer Ebba att stå brud utan den olycksaliga Rosenkronan, som jag har hedern av att ha återbördat till Ramsjödjupet, dit trolltyget hörde. Blessingepengarna komma att ge Ebba och Olof en sorgfri existens på Ekenäs, som Olof arrenderat av Joachim. Bra hyggligt förresten av den dödssjuke Gustav Mauritz Bergfeldt att testamentera Ekenäs till Diana som ett litet minne av deras … ja … det hör inte hit! Huvudsaken är att Ebba skött sig fint och Olof får det bra! Varenda liten misshällighet har fått den bästa upplösning. Dianas snedsprång förskaffade henne Ekenäs, och Ebbas mesallians ger välstånd åt både henne och din bror. Ändå vågar Elisabeth påstå att den ena oredan avlöser den andra på trakten. Där ser man vad en kvinnas omdöme är värt. Inte ett sabla dugg! Här har varit frid och fröjd och Guds gröna ängar. Oredan kom först med Josephines erbarmliga testamente, som vände upp och ned på alla gamla hedersbegrepp. Casimirs barn på Lindö. Fy tusan! Det är som jag sagt: rena, rama oförfalskade skandalen!»

»Pappa är en vältalare. Med en sådan förmåga att göra svart till vitt har fosterlandet i pappa gått miste om en stor diplomat», kom det lugnt från Elisabeth.

»Det är inte du den första som sagt, min flicka», svarade Fredrik Adolf belåtet utan att märka ironien bakom smickret. »Under min Uppsalatid var jag en erkänt god talare. Det är en medfödd talang, som många ha avundats mig, inte minst min käre bror Johan Albrecht på Heljö, som alltid hade svårt att kläcka ur sig det enklaste lilla tal. Min bror Casimir däremot …» Fredrik Adolf avslutade meningen tvärt.

Elisabeth gav sin far en hastig blick åtföljd av ett mångtydigt småleende.

»Då brås tydligen Sixten både på pappa och farbror Casimir. Jag har sällan hört någon tala och uttrycka sig så vackert och vårdat som han.»

Fredrik Adolf stirrade intensivt upp i taket, som hade hela hans intresse fångats av en spindel, som dinglade i sin långa tråd.

»Pappa, som tror att alla misshälligheter här i trakten alltid få den bästa lösning, kommer säkert att bli lika förtjust i Lory och Sixten som jag», fortsatte Elisabeth obarmhärtigt. »Sixten är förresten så lik pappas ungdomsporträtt att man gott kunde tro, att han var pappas son istället för farbror Casimirs. De riddercronska dragen gå inte att ta miste på varken hos honom eller Lory.»

»Elisabeth kan spara sina framtidsprofetior om någon entusiasm från min sida för Josephines arvingar. Bara jag får min kista från Lindö kommer jag aldrig att besvära någon av dem. Men kistan ska jag ha, om jag också ska hämta den själv.»

»Kistan – vilken kista?» frågade grevinnan Louise yrvaket. Hon hade nästan somnat i sin stol under Elisabeths och Fredrik Adolfs hetsiga ordväxling.

»Äsch, Heljökistan vet ja, som står i hallen på Lindö.»

»Jaså, det gamla åbäket!» Louise Riddercrona såg lättad ut. »Jag begriper bara inte vad Fredrik Adolf ska med den att göra?»

»Begriper … åbäke … med den att göra … Louise uttrycker sig verkligen egendomligt ibland. Har jag inte rätt att hämta mitt arvegods kanske? Det är Josephines brudkista från Heljö med riddercronska vapnet. Hur många hundra gånger som Josephine sagt, att jag ska ha den efter henne, det vet jag inte. Det angår heller ingen! Kistan är min, och hädanefter ska den stå på Björksund och inte på Lindö, det lovar jag er.»

»Har pappa skriftligt på den där kistan?» undrade Elisabeth.

»Nej, det har jag inte; det är just det fina med sådana gåvor syskon emellan. Det muntliga löftet betyder mera än några skrivna ord på en papperslapp. Josephines muntliga löften var det ingen humbug med. Hon lovade mig också tre porträtt i röda förmaket och den stora silverterrinen. Dem ska jag också hämta, men kistan är viktigast. Den är jag fäst vid på ett alldeles särskilt sätt.»

»Har pappa vittnen på de där muntliga löftena?» envisades Elisabeth.

»Vittna mig hit och vittna mig dit – varken skrift eller vittnen har den minsta betydelse i Josephines och mina privatöverenskommelser, Josephine lovade mig mycket mer – men jag är inte kropp till att komma ihåg vad det var.»

»Pappa gör klokast i att fortast glömma de muntliga löftena», rådde Elisabeth. »De äro värdelösa utan vittnen. Det är rena olagligheten, om pappa försöker komma åt de där sakerna på Lindö. Skulle pappa ändå lyckas få dem, så är det bara genom Sixtens och Lorys godhet …»

»Jag tänker inte diskutera saken vare sig med Elisabeth eller med – Josephines arvingar. Mitt rättesnöre är Josephines önskan. Det är min plikt att handla därefter utan någon främmande inblandning», förklarade greve Fredrik Adolf högtravande, i samma ögonblick som dörren till vardagsrummet öppnades och Olof Riddercrona kom in.

Det följde alltid en doft av skog och mark med Olof. Han var högväxt och ljus som systern med stålgrå ögon och kraftigt böjd profil. Den khakifärgade sportdräkten satt som gjuten på hans välgymnastiserade kropp. Olof hade en sällsynt förmåga att alltid verka lika välvårdad antingen han kom arbetsklädd eller i aftondräkt.

»Det hörs på långt håll vad diskussionen gäller», sade han skrattande och stängde dörren efter sig. »När pappa ändå tänker lägga beslag på en del av Lindös inventarier, kan Gotthold Ehrenfalck gärna få räknas med till arvegodset. Den bråkige gubben blir ett besvärligt påhäng för de nya kusinerna. Det var en skamlig förordning av faster Josephine att han och de gamla knarriga trotjänarna ska vara kvar på Lindö. Gubben Gotthold blir värst! Jag beklagar de båda ungdomarna, som ska dras med honom. Jag är övertygad om att pappa går i bräschen för välgärningen och hämtar honom till Björksund tillsammans med den ovärderliga kistan.»

Olof hade gått fram och hälsat på modern och Elisabeth, men när han räckte sin far handen, låtsades Fredrik Adolf inte se den.

»För det första tycker jag inte om folk som lyssnar vid dörrarna; för det andra hoppas jag för framtiden bli förskonad från dina insinuanta skämt. Jag har aldrig kunnat med Gotthold. Den motvallsgubben är en fara för trakten. Att han ska sitta kvar på Lindö, som en propp i en flaska, var det enda förnuftiga i Josephines testamente, när gården ändå ska bli en