En gård byter ägare

By Birgit Th. Sparre

Greve Sixten Riddercrona hamnar i ekonomiska svårigheter och tvingas sälja Lindö och direktör Rennefeldt köper gården till ett vrakpris. På Stjärnö är Joachim Riddercrona missbelåten med hur den nye ägaren till Lindö lägger beslag på allt som Sixten äger och har. När Sixtens okända dotter Giselle plötsligt dyker upp blir ingenting som vanligt bland gårdarna runt sjön... "En gård byter ägare" är den sjunde delen i Birgit Th. Sparres romansvit "Gårdarna runt sjön".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 29, 2021
• ISBN: 9788711836019

Book preview

sjön.)

Störningar runt sjön

Aldur gläntade försiktigt på dörren in till Joachim Riddercronas arbetsrum på Stjärnö gård.

— Önskar greven att jag serverar kaffet härinne?

— Tack, jag dricker det med Ylva i Gröna kabinettet.

— Fröken Ylva är inte hemma. Hon kommer inte förrän senare, sa hon.

Joachim Riddercrona såg hastigt upp från det stora skrivbordet belamrat med papper och bokföringsluntor.

— Är hon inte hemma? Var är hon då?

— Unge herr Rennefeldt kom och hämtade fröken Ylva i sin nya bil, ett riktigt vrålåk till fartvidunder som ingen sett maken till i trakten — men när det gäller unge Lindöherrn har folk slutat förvåna sig. Han ska alltid vara värst och frågar inte efter vad han kostar på sig.

Aldur tystnade men stod kvar i dörröppningen. Han hade efterträtt gamle Anders som betjänt och allt i allo på Stjärnö. Efter många års träning hade Aldur lyckats bli en kopia av sin beundrade föregångare, med samma avmätta tonfall, samma förnäma uppsyn.

Joachim slängde otåligt cigarrettstumpen i den bräddfulla askkoppen på skrivbordet.

— Jag tycker inte om det, Aldur.

— Vilket då menar greven?

— Ylvas intresse för den där ohängde spolingen som aldrig gör ett rejält handtag, bara flänger omkring och lever högt på sin fars bekostnad. Såna där bortskämda pappas gossar har jag aldrig kunnat med. Jag tänker sätta stopp för hans efterhängsna uppvaktning och förbjuda Ylva att i tid och otid visa sig med honom.

Aldur nickade ivrigt instämmande.

— Jag delar fullkomligt grevens uppfattning, unge herr Rennefeldt är ingenting för fröken Ylva. Hon är sig inte lik sedan hon träffade honom. Hon har liksom fått oron i blodet, ifall greven tillåter uttrycket.

— Det är möjligt, det vet jag ingenting om, men att Ylva tar sig friheter som hon aldrig drömt om förut, det är uppenbart. Inte begriper jag vad hon ser för tilldragande hos honom. Några charmöregenskaper har jag aldrig upptäckt, det lilla jag sett av honom.

— Nåja, man kan inte förneka att herr Risto ser bra ut … och så är han olik alla andra unga män som fröken Ylva träffat.

— Säger du det. Och på vad sätt är han olik?

Aldur blinkade hemlighetsfullt.

— Han är tuff, det anser ungdomen förmer än allt annat. Deras idoler är alltid tuffa, antingen det är frågan om Marion Brando eller James Dean.

— Vem talar du om?

— Berömda filmstjärnor. Men förlåt, jag glömde att greven inte är road av film, det är synd! Marlon Brando var storartad i Vild ungdom, fast inte går han upp mot James Dean. Den gossen var ett fynd, topptuff — om greven förstår vad, jag menar … Ungdomen dyrkade honnom. Många sörjde halvt ihjäl sig när han omkom vid den där bilolyckan. Det påstås att inte sen Valentinos tid har en sådan förlust …

Joachim gjorde en otålig, avvärjande gest.

— Sluta med det där, det intresserar mig inte. Jag visste att du är fotbollsentusiast men inte att du är så ohejdat filmbiten!

Aldur skruvade sig.

— Jag hoppas greven inte misstycker min öppenhjärtighet.

— Inte det minsta, det du sagt förklarar antagligen Ylvas intresse för unge Rennefeldt. Det är bara att sätta likhetstecken mellan honom och den där Brando eller Dean du talar om och problemet är löst! Det var enklare än jag trodde, men det hindrar inte att för Ylvas del är det slut med utflykter med den tuffe gossen i den snobbiga Lindöbilen.

Joachim tände en av sina starka virginiacigarretter, drog ett par djupa halsbloss och blåste därefter långsamt ut röken genom näsan. Det var en vana han hade, som Aldur lagt märke till. Han hade försökt det själv men kom alltid i hosta. Men Joachim bekom det inte, han tålde vad som helst. Varken år eller sorger bet på honom. Han såg fortfarande lika ung ut som när han gifte sig med Diana Stjärnudd.

Sen dess hade mycket hänt på gårdarna runt sjön, men Joachim var sig lik, som om tiden spårlöst gått honom förbi. Inte ens hans hustrus tragiska bortgång förmådde bryta ned honom, fast han älskat henne över allt förstånd. Han hade aldrig gift om sig, men förra året var det nära ögat, trodde Aldur. Joachim hade allvarligt förälskat sig, men den korta sommarromansen på Ekenäs hade fått ett hastigt slut i det avlägsna Bretagne, dit Joachim plötsligt rest för att efter en tid återvända hem, lika ensam som han gett sig iväg.

Fast han aldrig med ett ord förrått vad som tilldragit sig på det gamla franska slottet, stod det. klart för Aldur att resan varit en bitter besvikelse för hans husbonde. Det tog lång tid innan han blev sig lik igen.

Joachim fortsatte att dra halsbloss medan vecket mellan ögonbrynen blev oroväckande djupt, som alltid när något bekymrade honom.

Joachim Riddercrona var en ståtlig representant för det manliga släktet: högrest och välväxt, med kraftigt skuren profil och stålgrå ögon. De vita stänken vid tinningarna var enbart klädsamma och kring munnen fanns ett drag som förrådde starka känslor bakom den behärskade ytan. Det fanns något av karolin hos Joachim, vilket i hög grad tilltalade kvinnor och kom såväl gamla som unga att se upp till honom med svärmisk beundran. Så länge det stannade vid svärmeri, kände Aldur sig lugn. Det var ängsligt när fruntimren blev blixtförälskade i greve Joachim och med alla medel försökte få honom fast, men tack och lov hade de ingenting för besväret, tänkte Aldur skadeglatt, han hade inte den minsta längtan efter att se en ny grevinna Riddercrona installeras på Stjärnö gård.

— Hur blir det med kaffet? frågade Aldur:

Joachim bläddrade bland papperen på skrivbordet.

— Jag bryr mig inte om det, jag väntar till efter middagen.

Aldur gjorde fortfarande inte en min av att försvinna.

— Det var en olycka att greve Sixten tvingades sälja Lindö och en ännu större att direktör Rennefeldt blev ägare till gården. Han passar inte i trakten, han är en lurifax, säger folk!

Joachim ryckte på axlarna.

— Det är alla sådana herrar som blivit förmögna på andras bekostnad. För en spottstyver skinnar de folk som råkat i trångmål och lägger sen beslag på allt vad de äger och har. Rennefeldt har visat att han inte är något undantag från regeln. Om jag bara hade vetat att det var så illa ställt på Lindö, hade jag utan betänkande trätt emellan och hjälpt Sixten så att han fått behålla sin gamla gård, men eftersom jag olyckligtvis råkade vara utomlands och inte en själ underrättade mig om Sixtens svårigheter, kunde jag ingenting göra åt saken. När jag kom hem och fick höra att Lindö redan var sålt, trodde jag att det var ett dåligt skämt — men tyvärr var det sant!

— Det var ju en snabbförsäljning, sa folk. Ingen hann nysa förrän det var hänt. Det påstås att greve Olof förtjänade bra på affären som förmedlare av köpet.

— Det betvivlar jag inte. Min käre svåger hör till dem som alltid håller sig framme så snart det är frågan om lättvindiga förtjänster, men det hade sett anständigare ut, om direktör Rennefeldt betalt mer för gården och gett mindre i provision. Han roffade åt sig Lindö för ett vrakpris. Ändå ingick alla inventarier och hela det gamla bohaget från källaren till vinden i köpet. Vartenda stolsben och varje grunka, från släktporträtt till vindsbråte, lade Rennefeldt vantarna på.

Aldur knep ihop munnen.

— Det är synd och skam att en sån ska sitta på Lindö och vräka sig. Stackars greve Sixten, har han ännu inte låtit höra av sig?

Joachim skakade på huvudet.

— Han är som uppslukad av jorden, ingen vet vart han tagit vägen, sen han försvann från Lindö samma dag köpekontraktet undertecknades.

— Bruselia sa att det enda han tog med sig var lådan med fiolen, så tomhänt hade hon aldrig sett någon lämna Lindö. Hon tror att greve Sixten tagit förlusten av gården så hårt att han blivit konstig. Det ängslar Bruselia så hon inte kan sova om nätterna.

— Vad jag förstått ingick Bruselia också i köpet, anmärkte Joachim torrt.

— Det var greve Olof som övertalade henne att stanna hos direktörn. Först ville Bruselia inte höra talas om att ta plats hos den nya Lindöägaren, så dann som hon alltid varit med greve Sixten — men till slut gav hon med sig. Gumstackarn kunde inte motstå den höga lönen och numer finns det ingen som går upp mot direktörn. Han har i en hast blivit så märkvärdig att Bruselia inte kan öppna mun utan att tala om honom och allt han kostat på Lindö. Bruselia har riktigt kommit upp i smöret. Det är tillsagt att hon ska kallas mamsell, det låter herrgårdsförnämt, tycker Rennefeldten.

— Han får kalla Bruselia vad han vill, det angår inte mig, klippte Joachim av och tog fram räknemaskinen.

Aldur förstod vinken men vågade ännu en fråga.

— Tänker greven acceptera direktör Rennefeldts inbjudan till invigningsmiddagen på Lindö? Det står O.S.A. på kortet, så direktörn vill nog ha besked så snart som möjligt!

— Visst tusan, den där Lindömiddan har jag glömt …

Jag har inte minsta lust att gå men är väl nödd och tvungen. Det ser illa ut att tacka nej, alltför demonstrativt, menar jag, så skriv och säg att jag med glädje accepterar den vänliga inbjudan.

— Fröken Ylva har också fått bjudningskort.

— Hon får svara själv. Sen vill jag vara ifred vem som än söker mig.

I detsamma hördes ett ilsket tutande från ett bilhorn. Aldur störtade fram till fönstret och tittade ut på gårdsplanen, sörjig av tjällossningen, med smältande snöfläckar i gruset efter dagsmejan.

— Herreje, det är Björksundsgreven, han går inte att hejda! Gamle Winterhalter har han med sig, en olycka kommer sällan ensam.

En dörr smällde igen. Klampande steg hördes i vestibulen.

— Hallå där, är det nån hemma? mullrade en röst som man inte kunde missta sig på. Mullrandet fortsatte:

— Var är Aldur? Tänk att den odågan aldrig lärt sig att passa på när det kommer någon. Här ska man stå och gorma och gasta och slita på stämbanden, men den dövnicken hör ingenting …

Aldur smet kvickt ut genom dörren medan Joachim olustigt reste sig från skrivbordet.

— Se där har vi Aldur, du låg förstås och sov … Fredrik Adolfs röst ekade som en dombasun. — Jaså, du var inne hos Kim, det är ingen ursäkt. En betjänt ska vara påpasslig, antingen han är ute eller inne. Inget fjäsk, jag klarar mig själv. Hjälp herr Winterhalter istället, han har ryggskott och behöver ett handtag. Raska på, Herman, och kom in i värmen, det är nyttigt för skottskadan … Vad är det du tjafsar om … Nejdå, vi kommer inte till besvär, Kim har aldrig något att göra, lantbruk sköter sig självt med alla modärna maskiner. Det är inte som förr, då man hade fullt schå att sätta folk i arbete!

Joachim kom långsamt ut i vestibulen där han fann den gamle Björksundsgreven ifärd med att kränga av sig den stora åkpälsen medan han pratade och pustade, slet och drog.

— Välkommen farbror Fredrik Adolf, kanske jag får hjälpa till?

Med ett vant grepp befriade Joachim honom från pälsen med den höga utterkragen.

— Tänk att farbror Fredrik Adolf har kvar det gamla åbäket! Det har jag sett så länge jag kan minnas!

Fredrik Adolf stönade efter ansträngningen.

— Varför skulle jag inte ha kvar pälsen, den ärvde jag efter min far, den är lika bra än. En päls ska räcka i tre generationer, annars är det något fel med den. Sen blir det Olofs tur att överta den, men det hoppas jag dröjer.

Joachim drog på mun, han hade svårt att tänka sig den elegante Olof i det urmodiga plagget.

Fredrik Adolf sparkade av bottinerna och torkade pannan med en stor linnenäsduk.

— Herman och jag ville bara titta in och fördriva kvällen. På landet ska man hålla ihop och vara tillsammans. Tänk vad maten smakar mycket bättre borta än hemma! Så jag hoppas verkligen du bjuder oss att stanna till middan. Jag har en del att tala med dig om, man pratar bättre vid ett glas vin och en läcker tournedos. Kall anka är inte heller att förakta, bara inte rostbiff, den är för hårdsmält för Herman. Var är Herman … Tänk att det ska ta en sån evig tid för Aldur att krångla honom ur bilen … Jag skulle sparkat iväg Aldur för längesen, men det får man visst inte för den där statliga inrättningen som saboterar ens ansträngningar att sätta fason på folk! Se där kommer äntligen Herman, ryggskottet har han med sig, det syns på långt håll.

Herman Winterhalter travade in tillsammans med Aldur som stadigt höll honom under armen. Han var lång och mager med yvigt grått hår under persianmössan, över axlarna en storrutig ylleschal som helt dolde den åtsittande livrocken.

— Herman ser ut som en påskkäring, påpekade Fredrik Adolf vanvördigt. Han inbillar sig att den varma schalen är bra för ryggskottet, men det kureras på helt annat sätt, med språngmarsch och kalla avrivningar. Men Herman tror ju aldrig vad jag säger.

Joachim hälsade på Winterhalter som gjorde ett ynkligt försök till bugning, medan han generat stammade:

— Hoppas greve Riddercrona ursäktar att jag tränger mig på såhär, men Fredrik Adolf ville nödvändigt att jag skulle följa med in.

— Farbror Fredrik Adolfs vänner är alltid välkomna till Stjärnö.

Joachim smålog uppmuntrande mot den gamle herrn som såg lättad ut.

Herman Winterhalter hörde till de ungdomsvänner från Uppsalatiden som med jämna mellanrum gästade Fredrik Adolf på Björksund. De kära vännerna var nästan alltid gamla överliggare som sumpat sina möjligheter att bli någonting och som hankade sig fram på växlar och lån med förmåga att ihärdigt klamra sig fast vid bättre lottade vänner. Eftersom Fredrik Adolf hörde till de senare, hade det alltid varit frisk omsättning av snyltgäster på Björksund. Så snart en rest, ersattes han genast av en annan som stod i tur på gästlistan. Det var alltid desamma som kom igen år efter år, men med tiden glesnade det betänkligt i de gamla leden. Winterhalter var en av de få som fanns kvar och som alltjämt fann vägen till Björksund.

Herman Winterhalter skilde sig fördelaktigt från Fredrik Adolfs övriga Uppsalavänner, han var nämligen porträttmålare. Han kallade sig Winterhalter, därför att han tyckte det var ett stilfullt och förtroendeingivande namn, hans riktiga namn kom ingen ihåg.

Han hade alltid fört ett ambulerande liv, ständigt rest från det ena stället till det andra för att konterfeja burgna godsägare och feta kommunalpampar med äkta hälfter, som plötsligt fått för sig att de ville ha ett par dekorativa porträtt att pryda upp det lantliga förmaket med. För sådana beställningar var Winterhalter rätte mannen. Han åstadkom inga mästerverk, men han målade så som en äldre generation ville bli avmålad. Rosiga, rynkfria och välmående herrar i frack med ordnar och kraschaner. Winterhalter var expert på ordnar. Hans Vasatrissor var bättre än originalen, påstods det.

Fruarna målade han ännu rosigare och rynkfriare i sidehblåsor och sammetsstass. Det enklaste pärlhalsband förvandlade Winterhalter till en femradig collier, och den mest anspråkslösa brosch fick tycke av kronjuvel. Det var sådana små förvandlingstricks som gjort Winterhalter så populär bland dem som anlitade honom. Men den yngre generationen hade ingen förståelse för hans föråldrade manér. För varje år blev beställningarna alltmer tunnsådda, han själv alltmer trött och sliten.

När Herman Winterhalter fått av sig schalen och ytterrocken såg han ännu skrangligare ut. Med de magra händerna strök han upp de grå hårtestarna och rättade darrhänt till kravatten.

Joachim iakttog honom tankfullt. Han förmådde aldrig hålla isär Fredrik Adolfs gamla vänner.

Winterhalter smålog ansträngt.

— Sist vi träffades var på Lindö, då jag hade nöjet måla greve Sixten.

— Det porträttet röjde mästarhanden, skrockade Fredrik Adolf och vände sig till Joachim med farligt glittrande ögonspringor.

— Minns du hur angelägen du var att Herman skulle måla dig, men då hade han inte tid. Det är inte för sent än, tag chansen Kim, jag tror inte Herman är så upptagen längre.

— Nej, det är jag inte, försäkrade Winterhalter medan en förhoppningsfull glimt tändes bakom de guldbågade glasögonen.

— Det måste vara ett misstag, jag har aldrig önskat bli avmålad, svarade Joachim, illa berörd av Fredrik Adolfs genomskinliga försök att sätta honom i klistret.

— Det har du visst, fast du glömt det. Folk glömmer alltid det de inte vill komma ihåg. Men jag glömmer ingenting och sviker aldrig en gammal vän. Samma dag Herman kom till Björksund bad jag honom måla mitt porträtt. Jag tänker ge det till Louise, jag tror hon kommer att uppskatta det, porträttet är riktigt lyckat, säger alla som sett det.

— Har det redan avancerat så långt!

— Det går alltid undan för Herman, porträttet är snart färdigt, upplyste Fredrik Adolf glatt.

Herman Winterhalter såg häpen ut.

— Vad pratar bäste bror, det är knappt påbörjat … Jag kommer ingen vart, eftersom bror alltid smiter från sittningarna och aldrig är hågad att ta på fracken som bror måste ha för att ordnarna ska komma till sin rätt.

Fredrik Adolf vinkade med handen som om han viftat bort surrande flugor.

— Jag sa genast ifrån att jag inte tycker om såna där uppstyltade frackporträtt som varenda grosshandlare kostar på sig. Jag ville haft ett ryttarporträtt, men Herman har aldrig varit slängd i att måla hästar.

— Jag avstår från att diskutera min färdighet därvidlag, men jag har alltid tagit avstånd från att oskäliga djur ska dominera målningen. Hästen är en detalj som inte ska synas.

— Ett ryttarporträtt utan häst är väl ändå förfelat, svarade Fredrik Adolf och travade in i Blå salongen, medan han i förbifarten ropade till Aldur:

— Glöm inte att jag vill ha en whiskygrogg före maten. Herr Winterhalter är det inte kinkigt med, han tål ändå ingenting!

---

Blå salongen på Stjärnö var ett vackert rum med franska sjuttonhundratalsmöbler i opalfärgad Lyonsammet och med ena långväggen täckt av en Aubussontapet.

På ena väggen, så att man genast såg den, hängde en målning. Det var ett porträtt av Joachim Riddercronas hustru Diana: spröd och blomlikt vacker med bara axlar och händerna vilsamt i knät. På ett bord under målningen stod ett fång vita liljor. Det var Dianas älsklingsblommor, och under sin blomningstid saknades de aldrig vid porträttet.

Aldur hade tänt en brasa i Mariebergskakelugnen. Fast det var långt fram i april var våren sen, kvällarna var vinterkalla.

Fredrik Adolf trivdes bäst i Blå salongen. Därinne hade han sin givna plats och var bekant med varje litet föremål. Han slog sig ned i »sin» fåtölj och tände en av sina starka havannacigarrer, för att sedan med halvslutna ögon och utsträckta ben lättjefullt luta sig tillbaka mot ryggstödet.

Fredrik Adolf Riddercrona var den siste av de gamle herrarna runt sjön. Han såg ut som en martialisk överste från förra århundradet, spänstig med kejserligt uppvridna mustascher, röd och frostnupen i ansiktet som ett vinteräpple. De kupiga blekblå ögonen glittrade av okynne. Han var bullrande och levde i tron att han enväldigt ställde och styrde hemma på Björksund, fast alla visste att han aldrig haft något att säga till om. Det var grevinnan Louise som bestämde i stort som i smått och godmodigt översåg med Fredrik Adolfs