Mord på begäran

By Inger Gammelgaard Madsen

Vid mossen i Mundelstrup gör två unga pojkar en fasansfull upptäckt. Precis under ytan flyter ett lik - och vid det här laget är det nästan bara skinn och ben kvar. Hur länge har kroppen legat där? Kriminalassistent Roland Benito och hans kollegor inser snart att det är ett över tjugo år gammalt mord de nu fått på halsen. Kommer de lyckas identifiera den mördade kvinnan med de få ledtrådar som finns? Och vad är det för mystiskt föremål som bragt henne om livet? På Dagens Nyheder jobbar Anne Larsen febrilt med att söka information om kroppen i mossen. Då ringer plötsligt telefonen. I andra änden döljer sig en person som inte bara tror sig veta något viktigt om fallet. Den anonyma rösten är också säker på att mördaren kommer att slå till igen. Frågan är bara när. "Mord på begäran" är andra delen i den omåttligt populära danska deckarserien om kriminalassistent Roland Benito.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 12, 2022
• ISBN: 9788726918397

Book preview

1.

Det doftade höst och jord från de nyplogade fälten. Vissa jordbrukare arbetade fortfarande. På ett fält långt borta körde en traktor omgiven av damm och en flock skrikande, hungriga måsar. Den varma sommaren som hade börjat först i mitten av augusti hade fortsatt hela september och in i början av oktober och gjorde ytterkläder onödiga, trots årstiden.

Efter ett högljutt gräl om ett Nintendo Wii-spel som Mikkel tyckte att Lukas var för liten för, hade deras mamma skickat ut dem för att leka i det fina vädret. De trampade i väg på pedalerna och fick hjulen att snurra och cyklarna att komma upp i hög fart. Men för dem var det inte cyklar. I deras fantasi var det hästar som de red framåt i vild galopp.

Pang, du är död! ropade Lukas bakom sin bror, som irriterat vände sig mot honom på sadeln.

Det är inte du som ska skjuta mig. Du ville ju vara indian!

Vadå då, får inte indianer skjuta soldater? tjurade Lukas.

Inte en sån soldat som jag är, jag är en sån som dem på tv. Mikkel som var nio år kunde följa med lite i nyheterna och tyckte att soldaterna var coola med sina vapen och hjälmar, men för en sexåring som Lukas var indianerna i cowboyfilmerna mycket mer spännande.

Plötsligt bromsade båda så hårt på cyklarna att gruset stod som ett moln kring dem. Lukas cykel slirade till och han undgick precis fallet genom att sätta en fot stadigt i marken i sista stund. Framför sig såg de träden runt mossen. Bladen skiftade i höstens vackra gyllene, bruna och violetta nyanser.

Vi måste vända, Mikkel. Vi får inte gå ner till mossen utan mamma och pappa.

Äh, sluta! Det var ju bara när vi var småglin. Du är väl inget småglin längre, va?

Lukas tjurade ännu mer. Han såg inte ut som någon stridslysten indian längre, trots pannbandet med korpfjädrar och stridsyxan som han stuckit ner i bältet, som annars bara hade funktionen att hålla uppe de alltför stora byxorna, som tidigare hade varit Mikkels, runt hans tunna kropp.

Men mamma säger att det är farligt. Mossfrun kan dra ner oss i vattnet och dränka oss! Lukas torkade sig nervöst med ett finger under den fräkniga näsan som var röd av sol och vind. Hans blå ögon sökte Mikkels i hopp om att se samma rädsla som han själv kände.

Mikkel log osäkert. Skitsnack, det finns inga mossfruar. Kom! Han kastade cykeln i gräset.

Lukas gjorde tveksamt samma sak. Han kunde känna lukten av mossens vatten. Vinden fick några vissna blad att virvla i en krigsdans runt fötterna på dem. Hans flämtning överröstades av rasslet bland löven, men Mikkel hörde det ändå. Han log vuxet. Sluta nu, det händer inget. Det är ju bara en mosse! Han var redan inne bland träden.

Men mossfrun finns faktiskt på riktigt, Mikkel. Det är ju när hon brygger nåt som det blir vit dimma här nere mellan träden, mumlade Lukas, men följde ändå efter medan han vaksamt försökte se om mossfrun skulle stå bakom närmsta träd. Hjärtat dunkade i bröstkorgen och andfåddheten berodde inte bara på den snabba cykelturen. Han närmade sig Mikkel som stod vid vattenbrynet och såg ner i det grumliga, bruna vattnet som var fullt med grön andmat.

Kom. Det är inget farligt. Titta, en fisk! Tänk om det är en stor gädda!

Lukas hade börjat i förskoleklass i augusti och där hade läraren berättat något om en gädda. De kunde bli väldigt stora och väldigt gamla, hade hon sagt. Nyfikenheten fick visst övertag. Han vågade sig fram till Mikkel, men ögonen lyste av rädsla. Där fanns ingen fisk.

Nu är den borta igen. Det kan ju ha varit mossfrun förstås, retades Mikkel och började skratta.

Lukas kunde plötsligt se det roliga i det hela och skrattade också. Mossen var ändå inte så läskig som han hade föreställt sig. Han hade bara varit här en gång tillsammans med pappa, men det var många år sedan – på den tiden han var ett småglin.

Fåglarna sjöng i trädtopparna och då och då hörde de små plums i vattnet från fiskar eller grodor som hoppade. Lukas började slappna av och vågade gå runt på egen hand. Det fanns mycket att se vid strandkanten och det såg inte ut som ett ställe där en fru kunde bo. Då skulle hon ju drunkna i det mörka vattnet. Hans logik var på väg att övertyga honom, men då fick han syn på något vid strandkanten. Det liknade faktiskt en fot. Var det hon ändå – mossfrun?

Mikkel …! Mikkel …! ropade han försiktigt. Jag har hittat mossfrun.

Äh, sluta!

Mikkel kom försiktigt närmare, som om han ändå tvivlade. Han hade också fått syn på det som kunde likna en bit av en brun fot, som till hälften stack upp ur vattnet under en buske som hade tappat nästan alla sina blad. De flesta av dem låg i vattnet och några hade samma färg som foten – eller vad det nu var. Ett djur kanske? En död fisk? Han tog sig samman. Han var trots allt den äldsta och klokaste av dem. Det är inte mossfrun. Det är – något annat. Han tog upp en sten och kastade in den i busken. Den träffade. Han tog upp en till och siktade. Det såg plötsligt ut som om foten rörde sig i vattnet. De ryggade förskräckt tillbaka.

Stenen hade gjort hål i den bruna läderartade ytan och något gult syntes. Kraften från stenen hade vänt på den och nu kunde båda se vad det var. Det var en människofot.

Mikkel släppte stenen som om den brände honom och drog snabbt med sig sin bror ut ur trädens skuggor och tillbaka ut i solljuset.

Kom! Han darrade på rösten.

Vad är det, Mikkel? Är det mossfrun? Lukas hade börjat gråta.

Du säger ingenting till mamma och pappa om det här, hotade Mikkel, när de åter satt på sina cyklar och snabbt trampade bort från träden runt mossen.

Lukas grät ännu högre.

2.

Obduktionsrummet på Rättsmedicinska institutet var inte direkt hans favoritplats på jobbet. Synen av den lilla flickan som hittas i en avfallscontainer för ett par år sedan hade gett honom sömnlösa nätter under en lång tid efteråt. Hon låg som en vit docka på det sterila stålbordet. Vissa bilder försvann aldrig från näthinnan. De kom tillbaka om och om igen, som en otäck film man inte kunde stänga av eller titta bort ifrån.

Förra hösten hade Rättsmedicinska institutet flyttat till nya, större och bättre lokaler på Skejby Universitetssjukhus. Det var något man hade sett fram emot med både vemod och glädje. Rättsmedicinare Henry Leander hade tillbringat många av sina sextioett år i lokalerna på det gamla kommunala sjukhuset, numera Aarhus sjukhus, men han beklagade sig ofta över att behöva dela utrymmet med patologerna. Han stod böjd över bordet och arbetade när Roland Benito klev in. Han rätade på sig och gav sin gamle vän sitt vanliga storslagna leende, så att den vita cykelstyremustaschen for ända upp till öronen.

Välkommen, herr kriminalassistent, sa han muntert och försjönk sen återigen i sitt arbete.

Roland var sen. Han hade precis kommit tillbaka från en välförtjänt semester i sitt hemland och hade inte hunnit skaka av sig den syditalienska stämningen. Han hälsade kort på de andra obligatoriska obduktionsdeltagarna som stod samlade i en liten grupp på behörigt avstånd från stålbordet. Bara en fotograf från kriminaltekniska avdelningen vågade sig närmare med sin kamera. Hans ögon lyste av avsmak ovanför munskyddet.

Liket fick genast Roland att tänka på ett mosslik, vilket det förstås också var. Han drog upp en näsduk ur fickan och höll den för näsan tills Leander räckte honom ett munskydd. Ventilationen, som annars var bättre än på det gamla institutet, lyckades inte bekämpa den söta dödslukten, som gav honom associationer till Neapels gator som var fulla av stinkande avfall. Men lukten i obduktionsrummet var trots allt inte så hemsk som den hade kunnat vara eftersom det nästan bara var skinn och ben kvar av liket. Förruttnelsegaserna var sedan länge borta och det var de som stank som mest outhärdligt.

Har vi kommit närmare identifikation, dödsorsak och dödstidpunkt? Är det en ny Grauballeman vi har fått tag i? frågade han.

De hade träffats tidigt på morgonen vid fyndplatsen i mossen. Tillsammans med kriminaltekniker och grävutrustning hade de fått upp det bruna liket ur vattnet och lagt det på en bår, så att Leander kunde utföra en likbesiktning och tala in sina observationer i diktafonen.

Leander skakade på huvudet utan att se på honom. Så långt tillbaka i tiden behöver vi inte gå. Och det ser inte ut som något offer till gudarna heller. Dödsorsaken ser ut att vara ett hårt slag mot bakhuvudet. Kanske flera. Han vände försiktigt på det bruna kraniet med rester av huvudhår, vars ursprungliga färg man bara kunde gissa sig till, så att bakhuvudet vändes mot Roland och de andra närvarande. Han pekade på ett hål i kraniet med sin vita handskbeklädda hand. Det ser ut att ha varit ett tungt och hårt föremål som med våldsam kraft har gått igenom bakhuvudet. Jag skulle gissa på en vikt på runt tre kilo.

Han makade lite på sig så att Roland kunde komma närmare.

Mord?

Det tror jag nog.

Roland böjde sig ner och kikade närmare på hålet i kraniet. Sen rätade han på sig och studerade resten av den söndervittrade kroppen. Den bruna läderhuden var insjunken runt de gula benen, som stack fram här och var. Det var svårt att avgöra färgen på det lilla som fanns kvar av kläderna. Resten hade säkert sköljts bort eller lösts upp i mossens vatten. Ansiktet bestod bara av tomma ögonhålor, ett trekantigt hål där näsan hade suttit och en rad gulaktiga tänder med mycket långa tandhalsar, som var blottade i käkpartiet. Han fick intrycket av att kraniet log och vände sig i stället mot rättsmedicinaren.

En kvinna?

Leander nickade och vände försiktigt tillbaka likets huvud med bara fingertopparna, som om han inte ville väcka den döda. Han hade ett speciellt förhållande till dem. När han var ensam talade han till dem, som om de fortfarande levde. Han beklagade deras öden och tröstade dem med att gärningsmannen nog skulle hittas när liket väl hade gett honom de upplysningar det alltid bar på.

Bäckenet tyder på en kvinna. En kvinna som har fött. Jag bedömer henne till runt trettio år. Jag har skickat några tänder till rättsodontologen för att bekräfta det. Tänderna kan också hjälpa identifikationen. Fingeravtryck kan vi absolut glömma.

Alla såg på offrets fingrar, där benen syntes vid fingertopparna.

Hon har inget på sig som kan berätta vem hon är. Och hon har legat länge i mossen, fortsatte Leander opåverkat.

Hur länge?

Leander såg på Roland över glasögonkanten. Åtminstone tjugo år.

Han stod ett ögonblick och stirrade tomt på liket medan orden trängde in. Du menar alltså att vi har att göra med ett mord som begicks på åttiotalet? Han mötte Leanders stålgrå ögon.

Det ser så ut. Det måste finnas något gammalt ouppklarat fall med en försvunnen kvinna. Du kommer nog att få ett mer exakt årtal när jag får svar på analyserna.

Varför har inte liket kommit upp till ytan tidigare – och varför just nu? Våra mossar vimlar ju av ornitologer, varför har ingen upptäckt henne? Kurt Olsen hade äntligen återfått talförmågan. Han hade utnämnts till vice polisinspektör i det nya polisdistriktet och hade redan sett en hel del.

Förruttnelsegaserna får visserligen lik som ligger i vatten att flyta upp till ytan, men de sjunker till botten igen så fort gaserna försvinner. Men det hände ju för länge sedan. Varför hon kom upp till ytan nu är svårt att svara på. Kanske på grund av den varma hösten eller andra helt okända förhållanden, svarade Leander.

Borde inte liket vara helt upplöst efter så många år? Kurt kliade sig på halsen. Den var rödflammig, som alltid i pressade situationer.

Hon är väldigt välbevarad efter alla år i mossen. Det beror på att mosslik inte utsätts för bakterier tack vare de syror som växterna bildar. Om liket kastas i vattnet innan bakterierna har brett ut sig är möjligheterna för bevaring de bästa. Om det är nerkylt till exempel.

Du menar alltså att hon kanske har kastats i mossen som – nedfrusen? Roland körde handen genom det mörka håret, som hade bleknat en aning i den starka syditalienska solen, och såg på Leander igen.

Han nickade. Hon kanske hade förvarats på något kallt ställe innan hon kastades i mossen. Inälvorna är väldigt välbevarade, vilket tyder på att de inte har hunnit ruttna innan syrorna i mossen har börjat påverka kroppen. Det sura syrefattiga vattnet och eventuell låg temperatur har också haft betydelse. Vattnet kan ha varit mycket kallt – kanske en vinterdag. Det finns flera möjligheter.

Den välkända vågen i tarmarna och den bittra smaken i svalget gav sig till känna och Roland visste att han snart måste ut därifrån. Många år i yrket hade dock gjort honom lite mer härdad än när han som ung aspirant såg sitt första lik under en obduktion. Han hade försökt ta sig samman, men till slut offrade han sin lunch rakt ut på golvet över rättsmedicinarens skor, framför alla andra polisaspiranter, som också hade varit bleka och gjort ansträngda sväljande läten.

Det var två pojkar som hittade liket i mossen, förstår jag, sa Kurt Olsen och avbröt hans minnesbilder.

För tre dagar sedan, ja. De var förstås strängt förbjudna att gå ner till mossen, så de hade hållit tyst om det. Men den yngsta var på väg att bli galen av skräck och drömde om mossfrun som kom och tog honom, så till slut bröt han ihop och berättade för sin mamma om det hemska fyndet.

Kurt skakade på huvudet. Stackars killar. Men så är det ju. Det förbjudna är alltid det mest spännande.

Kan spänningen ha lockat offret också? Eller vad gjorde hon i mossen? suckade Roland.

Leander var upptagen igen. Han höll på att gräva fram något ur hålet i kraniet med en lång pincett. Trots ny teknologi var pincett, sax och kniv ännu rättsmedicinarens viktigaste verktyg. Jag hoppas att hon kan identifieras snabbt, mumlade han frånvarande medan han långsamt drog fram föremålet och höll upp pincetten mot det starka, kalla ljuset. Alla flyttade sig lite närmare och kisade med ögonen ovanför munskydden för att se bättre.

Vad är det? frågade institutsassistenten otåligt; han hade också gett upp gissningarna.

Roland lutade sig över Leanders axel och kom närmare. Är det trä?

En spetsig, polerad träbit. Mycket hårt trä. Det har suttit väl skyddat inne i kraniet. Kanske en bit av mordvapnet, svarade Leander. Steen Dahls kamerablixt bländade dem för en kort sekund. Henry Leander lade träbiten i en liten påse och räckte den till Gert Schmidt, chefen för tekniska avdelningen. Han hade varit ovanligt tyst, men nu tackade han ljudligt och lovade att ta sig an fallet så snabbt som möjligt.

Roland började leta efter cigarettpaketet i fickan så snart han kommit ut från Rättsmedicinska. I över ett år hade det varit förbjudet att röka på polisstationen på grund av den nya rökförbudslagen. Han hade fortfarande inte vant sig vid det, när han som nu behövde en cigarett mer än någonsin. Men handen fann bara ett paket nikotintuggummi.

3.

Den nya praktikanten Nicolaj, som just hade blivit anställd, satt och klickade med en kulspetspenna. Britt blåste bubblor med tuggummit och lät dem spricka med provocerande små smällar, samtidigt som musiken från hennes transistorradio lät högre än vanligt. Mads Dams stol var tom. Han var ute någonstans, var visste ingen. Högst sannolikt satt han på någon krog utan rökförbud inne i stan. Redaktionen präglades på det stora hela av att redaktör Ivan Thygesen hade sjukanmält sig och alla lekte när katten är borta …

Anne hade också hade en frihetskänsla i kroppen av att slippa Thygesens rödmosiga ansikte med de stickande grisögonen från andra sidan glasrutan som avgränsade redaktionen från hans lilla instängda kontor, men alla ljud gick rakt in i hennes nervsystem och hon kunde inte tänka klart. Flera gånger hade hon ringt till sin kontakt på polisstationen för att få nyheter om mossliket, men ingen ville upplysa henne om någonting, så hon var snällt tvungen att vänta till presskonferensen. Irritationen växte och växte. Den här gången hade hon inte fått information om fyndet i mossen före alla andra journalister. Hennes informatör, som hade otillåten utrustning för avlyssning av polisens radio, hade gripits den våren och fått en haschdom. Lyckligtvis hade han inte nämnt något om henne och deras samröre. Hasch höll hon inte på med själv längre. Alla band till gruppen i Nørrebro var klippta. Hon hade inte pratat med någon av dem på de två år som hon hade bott i Århus. Hon hade inte mycket till övers för deras aktioner längre, som mest liknade vulgär vandalisering. Men hon hade inte lämnat allt bakom sig: Nørrebrodialekten skar tydligt igenom när hon snäsigt bad om lite lugn och ro och reste sig för att hämta kaffe. Britt lät ännu en tuggummibubbla spricka och såg förorättat på henne.

Här har vi alltså den kvinnliga versionen av Ivan den förskräcklige, sa hon torrt. Praktikanten skrattade. Han satt och lekte med några bilder i Photoshop, vilket han enligt egen utsaga var expert på. Hon lade flyktigt märke till att han knappt hade kommit någonvart med att retuschera de dåliga bilderna från en av AGF:s matcher, som redaktionens sportansvarige Mads Dam höll på att skriva om – när han inte satt på krogen alltså. Men det var förstås inte så lätt att hinna när det samtidigt måste stirras drömmande ut genom fönstret och klickas med kulspetspennan. Om det hade varit redaktionens fotograf Kamilla som suttit med bilderna hade de varit färdigretuscherade för länge sedan. Kamilla hade fått en fast tjänst på redaktionen i början av året efter att ha varit frilansfotograf i många år. Men idag var hon ledig. Det var visst något om att hennes mamma var på sjukhuset. Som om Kamilla inte hade tillräckligt.

Har kört fast med din mosshistoria? frågade Britt lite mer deltagande när Anne slog sig ner vid datorn igen med plastmugg ljummet kaffe. Hon drog ner volymen en aning och Anne njöt av att ha lyckats vinna lite respekt på redaktionen. De hade fått uppleva hennes häftiga temperament flera gånger. Eller så kanske det skylldes på hennes förflutna, som alla kände till vid det här laget. Kanske handlade det mer om rädsla än respekt.

Så coolt med ett lik i mossen. Min farbror är galen i fåglar och medlem i Danmarks ornitologiska förening, där han är observatör. Han räknar dem alltså, fåglarna! Han har säkert legat på lur med en kikare vid den där mossen utan att ha någon aning om att det låg ett gammalt ruttet lik under honom, skrattade Nicolaj innan Anne hann svara. Hon såg argt på honom. Han var en ganska söt kille med retsamma gröna ögon, rött lockigt hår och fräknig hy som var precis lika ljus som hennes egen. Ändå var det något hos honom som irriterade henne. Kanske var det bara det att hon hade blivit utvald till handledare. Det var kriminalfallen som Nicolaj var mest intresserad av, och därför var det henne som han skulle följa under det halvår han var anställd på redaktionen och den som skulle coacha och vägleda honom och ge honom en överblick över hans styrkor och svagheter. Om han planerade att börja jobba med kriminalfall skulle han nog inte tycka att det var särskilt coolt med ruttna lik länge till.

Ja, det är lite svårt att komma vidare när ingen vill upplysa oss om någonting. Hon tog en slurk kaffe och ignorerade Nicolaj. Det enda jag vet är att det rör sig om ett mord som har begåtts för många år sedan. Om jag redan nu visste hur många år det handlade om så hade jag kunnat börja söka i gamla efterlysningar från det årtalet. Men hur långt tillbaka ska jag gå?

Britt sträckte på sig så att de stora brösten var nära att trilla ut över kanten på den alltför urringade blusen. Nicolaj uppfattade det, men tittade snabbt bort och rodnade. Hon log bakom sin datorskärm. Det var något nytt att Thygesen äntligen hade börjat anställa medarbetare av det motsatta könet. När hon började på redaktionen hade alla journalister varit kvinnor och rena babes – som Britt. Men när Bertha var färdigutbildad fick hon jobb på Ekstra Bladet och flyttade till Köpenhamn. Tove hade gått på föräldraledighet och kom aldrig tillbaka till den osäkra tidningsbranschen. De hade inte skaffat någon ny praktikant och Mads Dam blev anställd i stället för Tove, då det saknades någon med koll på sporten. Men hur Thygesen hade kommit fram till att det var just han av alla kvalificerade sökande hade hon aldrig förstått; det var visst något om att de var gamla vänner. Eller så var han den enda som accepterade lönen. Det var en pressad bransch. Tidningskrig hade rasat utan någon tydlig vinnare och det skulle tveklöst utkämpas fler krig. Tidningskoncerner slogs ihop och knuffade undan de mindre aktörerna för att få hela marknaden för sig själv – även lokalnyheterna. Ivan Thygesen hade flera gånger förberett dem på att redaktionen måste slå igen, men Dagens Nyheder höll ändå i, väl hjälpt av reklamintäkterna från trogna annonsörer. Reklamen överskuggade nästan det redaktionella materialet och användes ibland på förstasidan i tider utan några större nyheter.

Tänk om liket i mossen aldrig blev saknat och efterlyst, föreslog Britt när hon sträckt på sig färdigt och skakat ut en cigarett ur paketet, trots att de följde rökförbudet på redaktionen i vanliga fall. Hon slog ut med armarna med cigaretten mellan läpparna när Anne förebrående såg på henne. Vad fan, arbetsmiljöinspektionen kommer väl inte hit heller, försvarade hon sig och tände den med sin tändare med Opel-loggan.

Anne skakade på huvudet. Jag tror knappast det är en person som inte har varit saknad, sa hon. Jag är säker på att det ligger en efterlysning någonstans bland gamla fall som bara behöver grävas fram. Hon avbröts av telefonen som ringde inne på Thygesens skrivbord. De såg på varandra.

Låt den ringa, sa Britt och återupptog sitt arbete vid tangentbordet.

Det kan vi väl inte. Det kanske gäller presskonferensen på polisstationen. Det vet ju inte att Thygesen är sjukskriven! Anne reste sig och skakade ogillande på huvudet igen.

Det luktade fortfarande cigarr och gammal krog inne på Thygesens kontor. Hon tvivlade på att han kunde låta bli cigarrerna när han satt här ensam sent om kvällarna. Solen sken in genom det oputsade fönstret och framhävde dammet på fönsterbrädan. Städpersonalen hade man också sparat in på, så de fick själva se till att hålla rent på redaktionen. Hon råkade välta en burk med tuggade blyertspennor och reklambläckpennor när hon lutade sig över skrivbordet och tog telefonen. Om de hade fixat omkopplingen efter blixtnedslaget i somras hade hon kunnat ta samtalet på sin egen telefon med en enkel knapptryckning.

Redaktör Thygesens telefon, sa hon medan hon ställde upp burken, samlade ihop blyertspennorna och ställde tillbaka dem. Genom det smutsiga fönstret gick det nätt och jämnt att skymta Rådhustornet vid den disiga horisonten. Hon hörde bara långsamma andetag i luren.

Hallå, vem talar jag med? sa hon och var frestad att lägga på igen.

"Vem talar jag med? Jag vill bara tala med den ansvariga på Dagens Nyheder!" Det lät som om den som talade höll sig för näsan eller hade astma. Hon kände på sig att det var något viktigt.

Den ansvarige redaktören är dessvärre sjuk, men är det något jag kan hjälpa till med? Jag är journalist. Anne Larsen.

Lång tystnad.

Det var du som skrev om mordet på flickan, hon som de hittade i containern. Eller hur?

Nu var det hon som tvekade.

Ja, det var jag.

Bra, dig kan jag också ha användning för. Jag tror att jag vet något om liket i mossen, fortsatte rösten. Om jag tror rätt så kommer det att ske fler mord.

4.

Roland hade just lagt på luren efter ett samtal med Gert Schmidt från tekniska avdelningen, när kriminalassistent Mikkel Jensen kom in på hans kontor. Var det Gert? frågade han, som om han lyssnat vid dörren.

Roland nickade. Det var en grej om mordvapnet. Han tog emot Coca-Colan som Mikkel hade med sig till honom från kantinen. De hade ett inbördes avtal om att köpa åt varandra om de skulle lämna huset eller upp till kantinen. Han kastade tuggummit i papperskorgen och tog en slurk av colan, som smakade underligt efter Nicotinelltuggummit med lakritssmak.

Mikkel drog ljudligt ut en stol framför skrivbordet och satte sig. Han slet upp en påse marshmallows med tänderna. Klockan var kring tre på eftermiddagen och blodsockret var lågt. Roland såg på honom medan han stoppade den första rosa skumgummiliknande figuren i munnen. Alla hade sin last. Hans egen var italienska rödviner och cigaretter. Mikkels var marshmallows, trots att det rimmade illa med hans maskulina yttre med nästan renrakad skalle och ett ungdomligt ansikte med kraftiga käkben. Salta bomber eller lakritspengar skulle passa bättre. Han funderade på när socker skulle bli förbjudet att inta på offentliga platser, eftersom det också var onyttigt.

Svart ebenholts, sa han.

Va’? Mikkel kunde inte dölja sin äkta Århushärkomst.

Mordvapnet. Gert Schmidt säger att det är ebenholts. Afrikansk ebenholts, förklarade han tålmodigt.

Så vi letar efter en afrikan? frågade Mikkel med ett naivt ansiktsuttryck och fortsatte tugga.

Vem vet? Ebenholtsen är av mycket fin kvalitet och vackert gjord. En souvenir kanske. Men den kan så klart komma var som helst ifrån.

Man kan köpa afrikanska souvenirer här också. På nätet till exempel, upplyste Mikkel.

Roland hade varit på ett par pc-kurser, men att använda datorn till annat än det han behövde i sitt arbete föll honom aldrig in. Det var annorlunda med de unga, som använde datorn och internet till i stort sett allt. Till och med hans barnbarn Marianna, som precis hade fyllt sju år, kunde använda tangentbord och mus bättre än han.

Jag tror knappast att en mördare med uppsåt går ut på nätet och köper en souvenir utskuren ur ebenholts med syfte att använda den som mordvapen. Det är nog mer sannolikt att den har befunnit sig på gärningsplatsen och att den var det snabbaste och lättaste att få tag på.

Nåväl. Det var ju efterlysningarna jag kom för, sa Mikkel som inte hade lust att sitta och babbla om ointressanta saker som souvenirer.

Vi har ingen efterlyst under den perioden som inte redan har hittats, i Århus alltså. Men jag gjorde en sökning i hela landet och det gav resultat. Mikkel såg på honom med sina ljusa små ögonbryn höjda för att visa på betydelsen av resultatet.

Jaha? Roland lät en ny bit tuggummi falla ur asken.

En kvinna från Silkeborg blev anmäld saknad 1983. Hon hittades aldrig. Det skulle kunna vara hon.

Stämmer åldern?

Ja, trettiotvå år och sjukvårdsbiträde.

Roland nickade frånvarande. En kvinna från Silkeborg. Men varför skulle hon hamna i en mosse i Mundelstrup? Han tog telefonen och ringde till Rättsmedicinska institutet för att höra om resultaten hade kommit från rättsodontologen, men de hade inte dykt upp än och han lade irriterat på luren.

Mikkel reste sig och kastade den tomma godispåsen i Rolands papperskorg. När är presskonferensen? Journalisterna ringer ner oss.

Roland lade pannan i djupa veck. Journalisterna. Gamarna, som han kallade dem. De hängde över dem som svarta skuggor och lurade på nyheter som kunde få försäljningskurvorna att stiga för deras desperata tidningar. Likfyndet i mossen var garanterat något de hade längtat efter, och kampen om vem som skulle bli först ut med den makabra nyheten hade börjat. Han kunde inte låta bli att tänka på journalisten på Dagens Nyheder, som han hade utkämpat en strid med under uppklaringen av Gittemordet för ett par år sedan. Han var motvilligt tvungen att erkänna att de hade haft ett bra samarbete och att hon hade hjälpt dem en hel del med utredningen, tillsammans med den där blonda fotografen som han inte längre mindes namnet på. Men journalisten hette Anne Larsen, det mindes han, och han funderade kort på om hon fortfarande jobbade på Dagens Nyheder. Om hon gjorde det skulle det nog inte dröja länge förrän han hade henne efter sig.

Vi borde vara mer säkra på identifikationen innan vi går till pressen.

Men då börjar de ju hitta på själva. Och vi vet ju hur mycket värre det kan bli då, påpekade Mikkel.

Roland nickade och såg mot dörren som knuffades upp och träffade stolen som Mikkel satt på. Storleken på hans kontor var inte direkt något att skryta om. Vice polisinspektör Kurt Olsen stod i dörröppningen. Nyklippt, nyrakad och i ren skjorta. Han såg mycket livligare ut än vanligt. Det gick rykten om att han hittat tillbaka till sin fru igen, men vad som hade förändrat honom mest – klippningen eller frun – var inte lätt att veta.

Vi kallar till presskonferens i eftermiddag, vi är tvungna till det, sa han kort, som om han också hade lyssnat vid dörren.

Borde vi inte först få bekräftat om det verkligen är den försvunna kvinnan från Silkeborg? föreslog Roland. Vi kommer snart få besked från rättsmedicinska och tekniska avdelningen.

En ung kvinna ursäktade sig och trängde sig förbi Kurt Olsen i dörröppningen. Kontoret började kännas klaustrofobiskt.

Isabella Munch var en av de nyanställda kvinnorna inom poliskåren. Hon hade just flyttat över till kriminalpolisen. Först nu hade Roland förstått hur mycket de saknat poliser av det motsatta könet. Den kvinnliga intuitionen hade verkligen varit en bristvara. Han använde sig ofta av Irenes, men det fanns ändå gränser för hur mycket han kunde belasta sin fru med olika kriminalfall. I vissa fall var det direkt olämpligt och det hände till och med att han bröt sin tystnadsplikt, men i kraft av sitt yrke som socialrådgivare och tidigare polissekreterare var Irene bättre lämpad för ändamålet än de flesta andra kvinnliga poliser. Nu fanns den kvinnliga intuitionen alltid till hands och han kunde bruka den när han ville. Dessutom bjöd det på andra små förnöjelser, som att den maskuline Mikkel rodnade när den blonda polisen med hästsvans tittade upp på honom och log när hon var tvungen att tränga sig förbi för att räcka över ett papper till Roland.

Jag har undersökt det gamla fallet närmare. Mitt- och Västjyllands polis är väldigt samarbetsvilliga. Man lade ner sökningen 1984, efter fyra månader utan att ha hittat några viktiga spår. Hon har en son, Sebastian Juhl. Han bor på Klostergade och jobbar som mekaniker på en bilverkstad i Hasselager. Jag har hittat adresserna, de står där, tillade hon och försvann lika snabbt som hon hade kommit.

Han bad Kurt Olsen vänta lite med presskonferensen, tog sin jacka som hängde på stolsryggen och gestikulerade åt Mikkel att följa med.

Vi ska till Klostergade, meddelade han kort.

Mikkel följde motvilligt efter. Men sonen kan ju inte svara på om det är hans mamma de har hittat i mossen. Och han kan ju omöjligt identifiera henne, protesterade han på väg ner i hissen.

Identifikationen drar tydligen ut på tiden, så vi får ta tag i saken själva. Kanske sonen kan berätta något.

5.

Hon blev stoppad i korridoren.

Annemette Knudsen?

Ja.

Hon står i duschen, men det tar inte lång tid. Du kan ta en kopp kaffe där borta medan du väntar. Kvinnan nickade mot en klunga olikfärgade termoskannor och koppar som stod på ett litet bord i mitten av en soffgrupp.

Annemette nickade och satte sig i en ljusgrå soffa med bruna kaffefläckar och väntade. Hon såg efter kvinnan som snabbt försvann bort längs korridoren. Hon hade inte sett henne tidigare, så hon måste vara ny. Men själv visste hon allt om termoskannorna. Hon kom hit så ofta hon kunde. Men hon borde