Bortom dig

By Märta Holmerin

Den som ger sig in i leken, får leken tåla...

Det börjar närma sig jul och gästerna anländer till Engsholms slott för en helg de sent ska glömma. Tillsammans samlas de i biblioteket för att lösa en klassisk mordgåta.

Dörren går lås, ljuset släcks och när det tänds igen är en av gästerna spårlöst borta. Kvar i rummet finns lika många misstänkta som gäster och kriminologiprofessorn Margareta Drake.

Utanför faller snön allt tätare och snart är enda vägen till slottet avskuren. Isolerade och fast på ön Mörkö utanför Södertälje befinner sig gästerna i kall skräck. Leken var ingen lek. Det finns ingenstans att fly. Ingenstans att gömma sig. Ingen att lita på. Mördaren finns mitt ibland dem.

Men vem?

Om hemligheter, brutna löften och livsfarliga lekar.

'Bortom dig' är den tredje delen i deckarserien om Julia och Alexander. 'Alltid i din skugga' är den andra boken och första delen heter 'Aldrig vid din sida'.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 4, 2018
• ISBN: 9789188321084

Book preview

tåla.

1. Mordweekend

Fredag 7 december. Eftermiddag.

Det började med ett tunt snöfall. Det kom som en dimma från Saltsjön, svepte in över Järnafjärden och landade i mörkt grönblått vatten. Det föll över bryggor och bojar, över frostiga träd och vass. Det föll över ön Mörkö, där isen börjat lägga sig längs strandlinjen. Över skog, ängar och åkrar. Och det föll över Engsholms slott, där gästerna börjat anlända inför helgen. Ett tunt snöfall. Som ett vitt skimmer i svagt vinterljus.

Margareta Drake klickade med tändaren. Höll lågan mot cigaretten i munnen och sög in. Muttrade när en snöflinga släckte den. Hon lutade ryggen mot tegelväggen bredvid valvtaket på terrassen, vände sig från vinden och snöfallet. Klickade med tändaren. Kupade handen runt lågan, men den slocknade igen. Tänkte att livet var bra jävla orättvist.

Solens bleka sken var sakta på väg att släckas ned väster om Engsholms slott, så som det gör en halvmulen decemberdag. Lätta snöflingor blev tyngre och snart var himlen förvandlad till en gråvit massa av snö och dis. Snön lade sig över landskapet likt utspilld mjölk på ett golv, spred sig åt alla vinklar och vrår, vit och kall.

De allt större vita kornen letade sig in under halsduken med hjälp av vinden. Margareta drog den lila vinterrocken tätare runt sin runda kroppshydda och fastnade med favoritörhänget i halsduken när hon rörde sig. Svor. Försökte få loss det medan hon drog upp en skrynklig folder ur sin säckliknande röda handväska.

Unna dig en annorlunda mordweekend med julbord och mysterium! Under en deckarhelg får ni uppleva en spännande mordpjäs och själva samla ledtrådar och gissa vem som är mördaren…

Margareta knölade ner foldern i väskan och tog fram en ny tändare.

Mord. Förbannade mord. Ingenstans fick hon vara ifred. Inte ens på fritiden!

Klickade med tändaren, igen. Kupade handen runt lågan, igen. När hon äntligen fick eld sög hon in röken djupt i kroppen och lät den få ro ett par sekunder i lungorna innan hon blåste ut den mot snöfallet. Såg ut mot diset.

Engsholms slott låg precis vid strandkanten på Mörkös norra udde, fyra mil söder om Södertälje. Ett par kilometer söderut från slottet skymtades färjan som var på väg över Skanssundet mot Mörkö. Västerut reste sig Hörningsholms slott på en klippavsats vid Borgsundet. Som en väktare reste sig byggnaden och såg ut över landskapet.

Så det är här du gömmer dig. sa Vivi Key. Hennes rödklädda uppenbarelse ställde sig i lä bakom Margareta, tog skydd från vinden vid tegelväggen.

Jag gömmer mig inte. Frisk luft är bra för hälsan. fnös Margareta och satte ciggen mot munnen, andades in. Djupt. Blåste ut röken mot Vivi.

Ja, luften är verkligen frisk … Vivi rynkade på näsan och himlade med ögonen. Kom in nu, så vi inte missar när mordleken börjar.

Vad är det för kul med ett fejkat mord? Det är ingen sport! Ingen spänning! Ingen utmaning! Det är bara trams!

Det var din idé att åka hit. skrattade Vivi.

Och det är den dummaste idé jag någonsin haft! Bortom allt förstånd! Speciellt nu, med allt som hänt Julia … Hon sög ut det sista ur cigaretten. Det är orättvist. Det är vad det är!

Ett lik är precis vad du behöver. sa Vivi och log förstående. Något annat att tänka på.

Margareta och Vivi var goda vänner sedan många år tillbaka och hade träffats genom arbetet. Margareta var då en blivande kriminologiprofessor, Vivi nyutbildad rättsläkare. Nästan fyrtio år senare var de båda välkända inom sina gebit och stod inför en kommande pensionering ingen av dem ville låtsas om.

Dessutom har du två fans som väntar på dig därinne. sa Vivi och skrattade till. Dina färdigheter efterfrågas av systrarna Briljant. Alla gillar en kändis.

"Halvkändis. fnös Margareta och sög in röken och blåste den mot snöflingorna. Jag kan inte rå för att jag är omtyckt av massmedia … Bara för att jag synts en del i tidningarna …"

Och tv. Du älskar uppmärksamheten runt dig som person. lade Vivi till. Nu har du chansen att briljera på riktigt, inför publik!

Inte! sa Margareta. Du känner mig inte alls så väl som du tror.

Vivi svarade med att skratta. Högt och ljudligt.

Det blir kallare. Blåsten kommer in från Saltsjön. Nu går vi in. sa Vivi bestämt och började gå. Margareta fimpade cigaretten i en snöfylld blomkruka som stod på terrassen och rultade långsamt efter.

2. Fånge

Fredag 7 december. Eftermiddag.

Vinden tilltog. Den drog fram över fjärden, föste vågorna framför sig och lät dem växa i storlek och styrka. Angelica stod vid relingen. Det blåste mer på öppet vatten, kallt men ändå friskt. Salt isvatten slog mot färjans gula skrov, tog sig upp på däck och rann längs däcket mot bilarna som stod på rader i väntan på att komma över till andra sidan. Snön blandades med saltvattnet och fryste snabbt till små istappar som slipade hennes ansikte.

Hon såg ut mot vattnet. På vinterlandskapet runt henne. Sökte efter slottet. I fjärran bortom diset kunde hon ana slottstornets runda kupol, delvis skymd av parkens träd. Ett magiskt sagoslott, precis vid havet. Så nära. Så långt borta. Nästan som en hägring. Som ett luftslott.

Färjan tog sig fram över sundet, plöjde vågorna som blev allt högre. Hon höll sig fast i relingen. Vantarna stelnade till av is och snö, fingrarna likaså. De skulle ömma i värmen sedan, när de tinades upp. Kanske fanns det en brasa hon kunde värma sig vid. Kanske dricka en kopp varm glögg eller en Irish Coffee. Bara det var något varmt. Med alkohol i.

De hade hunnit med sista färjan över till Mörkö. I vanliga fall hade färjan fler turer senare på kvällen, men ovädret skulle tillta och färjans tur tillbaka till Skanssundet var den sista för dagen. Angelica såg över till andra sidan. Såg Mörkös strand komma närmare. Färden över sundet tog bara tre minuter. Ett par minuters frihet. Hon hade valt att gå ut på däck trots Roberts protester. Vänliga men bestämda. Hon var aldrig mer än ett par meter bort från honom, alltid inom synhåll.

Angelica såg över axeln, mot bilen där Robert satt på förarsidan och pratade i mobilen. Skarpt käkben, kraftiga händer. Händer som ena stunden var starka och grova, som en plåga mot hennes hud. Händer som var mjuka och lena, som öm smekning, i nästa. Det svarta håret låg perfekt kammat, som vanligt. Några få stänk grått påminde om åren de haft tillsammans. Mötte hans blick. Han vinkade, gav signalen att komma tillbaka till bilen. Tillbaka till honom.

Han skrattade när han talade i telefonen. Tårarna kom fram just då, blandades med saltvattnet, och hon vände blicken till havet. Till Engsholms slott. De skulle ha en weekend tillsammans. Bara de två. Hon skulle ha honom för sig själv. Förutom katten Snövit förstås, som alltid följde med henne. Drömmen skulle bli sann. Sagan skulle bli verklighet. En underbar helg att tänka tillbaka på. Det skulle bli så, tänkte hon. Ett minne för livet. Så log hon och återvände till bilen.

3. Mord på slottet

Fredag 7 december. Eftermiddag.

IMusiksalongen hade gästerna börjat samla sig för Afternoon tea. Det luktade glögg, nybakta lussebullar, pepparkakor och kaffe.

Det runda rummet låg på bottenvåningen av tornet och hade ljusgröna väggar med vita kolonner med gulddetaljer. Bord och stolar i barockstil var placerade i grupper i rummet. Mitt i rummet stod ett runt bord fullt med scones, snittar, bullar, småkakor, kaffe och te.

Vivi hällde upp kaffe i två koppar, gav den ena till Margareta som kommit in i rummet strax efter henne. Margareta lade upp ett redigt lass med kakor och bullar på ett fat och följde efter Vivis röda kalufs till ett ledigt bord närmast fönstret med utsikt mot sundet.

Längst in i rummet, närmast pianot, satt en kvinna i åttioårsåldern nedsjunken i en fåtölj och smuttade på kaffe medan hon höll i den elegant med lillfingret pekandes rakt ut. I andra handen höll hon en vikt dagstidning. Bredvid henne stod en rullator med korgen full av tidningar.

Det blir oväder. Onda makter är i görningen … sa Elna med sin tunna röst och skakade på huvudet.

Inte då. Det är bara lite snö. sa Albert, som halvlåg i soffan strax bredvid, upptagen med att läsa en bok. Han var en man med svart, bakåtkammat hår uppsatt i tofs och runda glasögon. I soffans andra hörn satt Victoria, en yngre kvinna med lika svart hår, lika försjunken i en tidning.

Onda makter, det säger jag er! sa kvinnan förargat när ingen av de två i soffan reagerade. Jag känner det i knäna!

Din filt ligger i rullatorn. sa Victoria och suckade.

Kanske det, farmor, kanske det … sa mannen blidkande och höll blicken kvar i boken.

Till höger närmast utgången till terrassen satt systrarna Briljant, två medelålderskvinnor som ivrigt pratade med varandra med yviga gester. Den ena smal, den andra rund. De såg på Margareta och pekade på henne, nickade mot varandra och log överenskommet.

Hallå! Professor Drake! ropade den runda tvärs över rummet. Kom och sätt dig med oss!

Säg professorn, är du här för nöjen eller arbete? ropade den smala systern.

Margareta höjde på ögonbrynen åt kvinnorna som påstod sig känna henne.

O! Jag hoppas arbete! utbrast Hulda, den runda, och klappade förtjust i händerna. Jag längtar så efter att få se ett riktigt mord!

Det kanske du får! fnös tanten och viftade med tidningen. Det finns monster överallt. Nu har en ung kvinna försvunnit i Södertälje. Saknad sedan igår! Ja, hon är förmodligen död. Mördaren är kanske mitt ibland oss! Något hemskt är på väg att hända. Jag känner det i knäna …

"Farmor, men det är ju faktiskt så. Mördaren är mitt ibland oss. Det är därför vi är här. Ikväll ska någon dö. Ett perfekt mord kan bara utföras på ett vackert slott vid havet. Gärna på en ö eller udde, där gästerna kan tjoa och stimma hela natten, utan att störa några grannar. På en plats där du kan skrika högt. Ingen hör dig. Ingen ser dig. Ingen bryr sig …" sa mannen i soffan och log oroväckande skadeglatt.

Albert, jag önskar verkligen att du kunde sluta läsa de där rysliga romanerna. sa Elna.

Thrillers, skräck och deckare. Jag letar efter receptet på det perfekta mordet. Ett slott är en bra början. Det ska bli riktigt trevligt med en deckarhelg. Det är inte ofta jag beställer ett mord! skrattade Albert.

"Deckare är bara trams. Inte riktig litteratur. Läs något av den senaste Nobelpristagaren i litteratur istället. Något bildande. Något vettigt borde mina pengar gå till! För inte har du väl skaffat dig ett respektabelt arbete?"

Litteraturkritiker, farmor. Jag är faktiskt bokrecensent och får bra betalt för det. Dessutom leder jag en bokklubb som …

Jaja! avbröt farmodern honom. Det är inget fel med en hobby. På tal om arbete. Victoria … fortsatte damen och smackade ogillande med tungan. Kvinnan i soffan såg upp. Vad är det för skräp du matar hjärnan med? Ett resemagasin? Du var ju nyss i Italien!

Bättre än Alberts vidriga favoritsyssla. sa Vicky och sparkade till Albert på benet. Farmor, vet du vad han gjorde igår kväll? Fråga vet jag!

Inte beställt flera mord väl? Åh, mina knän … Mina knän! kraxade Elna.

Rollspel. Bara vanligt lajv. sa Albert och blängde på Victoria som log skadeglatt.

Barnsligt! Jag fattar inte hur du kan klä ut dig som någon annan och hålla på med de där tramsiga lekarna i skogen. sa Vicky. Bli vuxen nån gång!

"Vuxen som du? sa Albert och sparkade tillbaka under bordet. Skådespel känner du ju till … Spela teater är du bra på. Det är alltid drama runt dig …"

Professorn? Professorn! Hulda Briljants röst överröstade Alberts. Den runda systern viftade upphetsat med handen för att få Margaretas uppmärksamhet. Har du beställt ett mord?

Margareta och Vivi såg på varandra.

Nej, men jag funderar sannerligen på ett … sa Margareta när hon såg hur systrarna reste sig, tog med sina koppar och fat. Kom närmare Margareta och Vivi. Eller två.

"Visst är ni med på mordleken? Åh! Säg att ni också har bokat en helg med mord! Vi läste om dig i tidningen för ett tag sedan och vet allt om dig. Det vore underbart om vi kunde lösa mysteriet tillsammans!" sa Hulda och tryckte ner sin runda rumpa i stolen närmast Margareta.

Mord på slottet! pinglade Hedda och slog sig ned bredvid Vivi. Hur går det till, professorn? Inte släcks väl ljuset? Det verkar så läskigt, då kommer säkert spökena fram också …

Blir det en show? fortsatte Hulda och klappade i händerna. Kanske med blod och högljudda skrik!

Jag tror man får en lapp där det står vilken roll i leken man har. sa Vivi och log överseende mot de nyanlända damerna medan Margareta demonstrativt proppade munnen full med kakor. Vi får väl se senare i kväll.

Jag är säker på att kvällen blir helt annorlunda, nu när du är här och övervakar det hela, professorn. sa Hulda högtidligt. "Det ska bli så spännande! Vi har ju redan en äkta detektiv med i leken!"

Saknas bara offer. bröt Albert in från bordet bredvid. Någon måste dö.

4. Förloraren

Fredag 7 december. Eftermiddag.

Samtalet var över innan det ens börjat och ryktet gått genom polishuset innan Alex hunnit ut genom dörren. Suspenderad. I karantän. Utfryst. Alex var avstängd från jobbet på obestämd tid.

Före detta kriminalkommissarie Alexander Malmsten gick med långa kliv genom korridoren i polishuset. Lämnade slagfältet bakom sig. Ett förlorat slag. Ett tillfälligt bakslag, påminde han sig. En tillfällig paus i hans karriär. En längre semester. Att han skulle straffas hade han inte tvivlat en sekund på. Egentligen var det ganska väntat. Men det gjorde honom inte mindre förbannad.

Alex drog handen genom håret, tyckte att det började bli långt i nacken. Den vanliga tredagarsstubben hade förvandlats till en veckas skäggväxt. Rörelsemönstret stelt. Blicken hade något mörkt i sig, något maniskt. Han var någon annan nu, någon han inte längre kände. Förlust tärde på kroppen, på sinnet, gjorde hål i själen. Som ett mörkt tomrum, fyllt med smärta.

Alex tittade på klockan. Ökade takten. Tänkte inte dröja sig kvar längre än nödvändigt. Ville vara någon annanstans. Medan han gick till bilen tänkte han tillbaka på samtalet han nyss haft med polismästare Mikael Nord.

Du kan inte koppla bort mig från utredningen! Jag vill sätta dit honom för mord! utbrast Alex. Det fanns något hotfullt och aggressivt i luften på polismästarens kontor. Det kom från honom själv, insåg Alex. Polismästaren stod tyst en stund och kliade sig på hakan.

Mord, Alex? Det finns inga bevis för det och det vet du. Och din fru …

Julia är inte min fru. Alex harklade sig. Vi har ingen relation. Det blev ett litet missförstånd på sjukhuset bara. Visst, jag har varit på sjukhuset hos Julia en vecka. Men det är inte anledning till att koppla bort mig. Se det som en tillfällig semester. Jag är fortfarande bäst i Sverige. Du behöver mig. sa Alex.

Hur som helst, så har du ett personligt intresse i fallet. Därför kan du inte heller vara delaktig i utredningen. Det får inte bli en personlig vendetta.

Vad i helvete! Personlig vendetta?! Alex skrattade nästan inombords. För tusan, chefen hade huvudet med sig! Nog fan var det personligt! Alex kände blodet forsa fram inom honom. Mindes Julia i blodbadet på betongen. Alex hela kropp vibrerade av ilska. Frustration. Hat.

Dessutom så … Polismästaren pausade. Åklagaren har beslutat att inleda en förundersökning med anledning av polisens agerande angående händelserna på Fabriken för en vecka sedan. Det finns anledning att anta att polisen i detta fall har gått över gränsen för det våld som är befogat.

Skitsnack! Som polis har jag en skyldighet att ingripa och förhindra brott. Agera lagens väktare. Marcus och jag arresterade en mördare. Varför utreda oss? sa Alex. Ilskan var så stark att han koncentrerade all sin energi på att tygla den. Lugna andhämtningen. Kontrollera känslorna. Kontroll. Kontroll. Kontroll.

"Det är ditt agerande som utreds. Utredningen rör vållande till kroppsskada, framkallande av fara för annan person och tjänstefel." sa polismästaren.

Det är ju helt sjukt! Vem fan är åklagare?!

Daniella Darius.

Alex svor. Hjärtat slog hårt när han hörde hennes namn. Pulsen tryckte mot tinningarna. Fan också. Jag sitter jävligt illa till … Dani kommer mosa mig. Helvete!

Alex kunde inte längre tygla ilskan. Han tog närmsta pryl från skrivbordet. Något blått och tungt. Tänkte kasta den i väggen. Ändrade sig. Stoppade kaströrelsen. Pressade den istället mellan sina händer. Höll den hårt. Armar och axlar spändes.

Lång tystnad.

Du tog lagen i egna händer. sa polismästaren.

"Jag är polis, lagens förlängda arm! fnös Alex. Jag är lagen!"

Polismästaren höjde på ögonbrynen. Nickade mot prylen han precis tänkt kasta i väggen.

Alex såg ner på föremålet mellan sina händer.

Fan också.

Det var lagboken. Tog ett djupt andetag. Sveriges rikes lag. Dammade av osynligt damm. Ställde tillbaka den på bordet.

Jag vill be om en tjänst. sa Alex. Du måste se till att Dani byts ut.

Det är inte upp till mig att bestämma vem som är åklagare. Dessutom finns det ingen anledning att byta ut Darius. Hon är kompetent, rättvis och …

I detta fall kommer hon inte vara rättvis. Snarare tvärt om.

Har du jobbat med henne tidigare?

Ja. Därför kan jag säga att hon inte kommer behandla detta fall rättvist och opartiskt.

Varför inte?

För att hon hatar mig och vill se mig ruttna i fängelset.

Jag antar att du inte har någon personlig relation till henne heller? Eller är hon din exfru? sa polismästaren syrligt.

Alex svarade inte.

Du sitter riktigt illa till Alex. Om du blir dömd för misshandel får du även sparken från poliskåren. Så är läget. Orättvist, men sant. Polismästaren tog lagboken. Höll upp framsidan mot Alex. Pekade på titeln. Lagen är lagen. Det är bara att gilla läget …

Alex stirrade på Mikael. Menade karln allvar?! Det var inte sant … Jo, det var sant. Det var inte rättvist. Inte rättvist alls!

Du menar allvar…?! fick Alex fram efter en stund. Ilskan övergick till ett märkligt lugn. En kyla. Så detta var tacken efter alla år i poliskåren! All tid han offrat för jobbet. Tid som han kunde ha ägnat åt annat …

Det förväntas någon form av disciplinåtgärd. Du har vid ett flertal tillfällen visat på olämpligt uppförande och beteende. Bara för ett par minuter sedan, här på mitt kontor, visade du på instabilitet och psykisk ohälsa genom att nästan kasta iväg självaste lagboken. Och så incidenten på Fabriken. Ett kraftigt övervåld. Du slog gärningsmannen sönder och samman. Du hade kunnat döda honom!

Han var inte fotograf. sa Alex torrt.

Vad har det med saken att göra? sa polismästaren, märkbart irriterad.

Jag gjorde som du sa. Slå inte ner fotografer sa du. Det har jag inte heller. Gärningsmannen var en idiot, men inte fotograf. Alltså har jag bara gjort som du sa. Arresterat en mördare. En idiot mindre på gatorna.

"Han var en helt vanlig kostymnisse från Fabriken! Som vem som helst! Och du gick bananas!"

Precis. En vanlig kostymnisse. Som vem som helst. Det är ju ännu värre, en feg skit som gömmer sig i vardagen, som kan ge sig på vem som helst. Och jag har sett till att det finns en sådan idiot mindre att oroa sig över …

Så log han, låtsades ta emot ett tack. Varsågod. sa Alex.

Är du helt bakom flötet?! utbrast polismästaren. Har du blivit galen? Du har ju tappat allt förstånd!

Inget svar.

Du var ett föredöme här på polisstationen. Ordningsam, strukturerad och driven. Du var på väg uppåt i karriären! Hade hela toppen av organisationen virad runt ditt lillfinger! En lovande framtid! Vad fan var det som gick fel?!

Inget svar.

Alex, du är avstängd i väntan på åklagarens utredning. Suspenderad!

Samtalet var över. Ryktet gick genom polishuset. Alexander Malmsten, superpolisen, var avstängd på obestämd tid.

Alex hade haft en imponerande karriär. Gått spikrakt uppåt. Älskat det under tiden. Älskade att vara polis. Nu hade han tillfälligt förlorat jobbet. På andra sidan lagen. Utfrågad. Uthängd. Utkastad. Som en jävla brottsling.

Nu återstod det att ducka för reportrarna utanför, gömma sig för massmedia, sedan var eftermiddagen fulländad. Nästan ironiskt, tänkte Alex, hur dåliga händelser drogs till varandra. Hur bekymren samlades på hög. Ett svagt djur lockade asätarna. Gamarna. De flockades runt honom, redo att göra slut på honom. Tillfälligt försvagad låg han och kippade efter luft. Men han var inte död än, inte på långa vägar …

Alex knöt nävarna och ökade takten. Tänkte inte vara kvar längre. På väg någon annanstans. Drog handen genom håret. Tänkte inte ge sig utan fajt. Tänkte att han ville ha hämnd. Att någon skulle få betala. Alex vägrade acceptera förlust. Gillade inte att förlora. Kände hur han drogs in i mörkret igen, hur smärtan tog över. Jag förlorade henne.

5. Engsholm

Fredag 7 december. Eftermiddag.

Träd kantade vägen framför dem. De hundraåriga lindarna reste sig mot himlen och lät sina frostiga trädkronor böja sig som ett tak ovanför dem. De körde genom allén, upp för en liten backe. Äntligen såg Angelica slottet skymta mellan träden. Och vilket slott sedan!

Slottet låg precis vid strandkanten. Fasaden i rött tegel var i nationalromantisk stil och holländsk renässans, med detaljer i symmetriska bågar längs takfot och fönster. Slottet hade vissa likheter med Gripsholms slott i Mariefred och kallades Sveriges sista Vasaborg. På östra sidan av huvudbyggnaden reste sig ett runt hörntorn med kupol. På norra sidan fanns borggården, hotellbyggnaderna med öppet landskap ner till strandlinjen en kilometer bort. Närmast dem låg en något mindre byggnad i samma byggnadsstil som satt samman med huvudbyggnaden. Genom valvbågen mellan de två byggnaderna kom man in på borggården och vidare till huvudbyggnadens entréport.

Robert bar väskorna medan Angelica tog sig fram i snöovädret. Kattburen bar hon själv. Det var tungt att pulsa i snön, men underbart! Hon hoppades att snön skulle ligga kvar så de fick en vit jul i år. Belysningen från fönstren lyste upp snön utanför. Ljusen i julgranarna på gården gav en välkomnande julkänsla. En stor lykta lyste på trappen upp mot ingången. Det såg precis ut så som hon föreställt sig. Ett spännande magiskt julslott!

De gick in genom porten. In på mörkbrunt granitgolv. I den stora öppna spisen till vänster var en brasa tänd. Mitt framför dem, på andra sidan rummet, reste sig en stor, glittrande, julgran från golv till tak. Till höger gick en trapp upp till övervåningen och mitt i trappen stod ett uppstoppat vildsvin. Nedanför trappan till höger stod ett pepparkakshus som föreställde slottet i miniatyr. På väggen bakom henne, bredvid dörren, hängde en stor spegel. Precis vid ingången stod en hel riddarrustning. Allt var precis så som det skulle vara på gamla slott!

Värmen från brasan i entrén fick Angelica att le. Hon tog av sig mössan och skakade ut sitt långa, svarta hår. Kammade det med fingrarna och strök det med handen så det låg på ena axeln, ner mot bröstet. Robert ställde ifrån sig väskorna i hallen. Kattburen ställde Angelica på stengolvet nära brasan. Snövit jamade. Krafsade inne i buren.

Det måste vara besvärligt om vintrarna här. sa Robert medan receptionisten checkade in dem. Slottet ligger helt avsides, på en ö. När färjan inte går finns det ju bara en bro till fastlandet vid Hölö. Och vägen hit var i princip översnöad.

Ja, den snöar igen ibland eftersom den går runt Borgsundet och ut på Dåderös ängar. Det kan blåsa kraftigt över ängarna och kan skapa höga snödrivor. sa Sigge, viftade med den grå mustaschen och gav Robert nycklarna. En gång var vägen avstängd en hel vecka. Ingen kunde komma hit. Inte ens plogbilen kom fram.

"Jaha. Ja, snart kommer ingen härifrån om det här ovädret fortsätter."

Åh, men gud vad mysigt! utbrast Angelica och vände sig mot honom. Det låter underbart att vara här en hel vecka!

En hel vecka? fnös Robert.

Det är så vackert och spännande. Det sägs att det spökar här på slottet!

Snövit stökade runt i buren. Jamade högre och högre. Bjällran runt halsbandet pinglade. Angelica satte sig på knä bredvid buren.

Vad är det älskling? Blev du åksjuk? Vi är framme nu, så nu kommer allt bli bra … viskade hon till katten.

Hm. Finns det en bowlingbana här? sa Robert och harklade sig. Sigge höjde på ögonbrynen. Log vänligt.

Bowlingbana? Nej, det har vi inte. Men vi har Strandateljén, en relaxavdelning, som är tillgänglig för våra gäster hela helgen med vedeldad bastu där ni kan koppla av. Ni kan förstås boka Strandateljén exklusivt bara för er vissa tider, om ni vill ha egen tid tillsammans. För extra romantik kan jag även ordna med champagne och …

Jag föredrar bowling. sa Robert. Jag försöker lära Angelica bowla. Det är bra träning för kroppen. Vi tränar en gång i veckan, varje fredag, men hon behöver öva mer. Och ikväll missar vi veckans pass. Han vände sig till Angelica. Denna weekend är ett undantag från regeln. Bowling är bra för dig, min kära. Du är för svag.

Självklart älskling. Inte vill jag missa bowlingen nästa vecka. Så dumt med all denna snö! kuttrade hon. Hon öppnade kattburen, tog ut Snövit och lyfte upp henne i sin famn, strök ryggen. Du vet bäst.

Vi ska byta om inför middagen. Ikväll kan du ta den röda klänningen, raring. Den jag köpte till dig i Italien.

Men den är både rygg- och ärmlös … sa Angelica. Jag kommer frysa.

Inte! sa han bestämt och log. Jag värmer dig. Och du vet att jag gillar när du har klänning på dig. Så kvinnligt.

Era rum finns i de vita hotellflyglarna sjuttiofem meter från slottet. Bara gå tvärs över borggården, sedan första flygeln till vänster. Just nu serveras det Afternoon tea i Musiksalongen och julbordet ikväll kommer vara uppdukat mellan bågarna på terrassen, ni går in från barockmatsalen … fortsatte Sigge medan Angelica njöt av värmen från brasan. Och klockan i nio ikväll är det samling i biblioteket …

Angelica var trött och hade ont i kroppen. Det värkte i lederna, precis så som hon förutsett. Men ikväll, tänkte hon, ikväll skulle hon lämna sitt gamla liv bakom sig och njuta. Njuta av den underbara magiska julstämningen! Ikväll skulle hon och Robert vara tillsammans igen. Så tänkte hon, medan hon log och började genast att planera.

6. Önska

Fredag 7 december. Eftermiddag.

Mardrömmen var verklighet. Den var grym och oändlig. Som om han vandrade mot en ändlös horisont. Inte i solnedgång eller soluppgång, utan i mörker. En oändlig mörk natt. Alex bar det inom sig. En tomhet. En ständig saknad. Ett maniskt sökande efter något som fanns på andra sidan det oändliga. Efter ljuset. En längtan efter soluppgången. Att ett tunt skimmer skulle visa sig, så han kunde hoppas igen. Men han visste att det inte skulle komma. Jag förlorade henne.

Alex satte nyckeln i låset och öppnade dörren till Julias lägenhet. Sparkade högen med reklam och post åt sidan, gick in och suckade. Han var här igen. I Julias lägenhet mitt i Södertälje centrum. Hemma i hennes lägenhet.

Alex ställde ifrån sig väskan i hallen, andades ut och såg sig omkring. Hallgolvet var fyllt med flertalet olika par skor, slängda huller om buller. Oordning. Kläder på hög och allmän oreda. Julias oreda. Instinktivt ville han ställa allt i ordning. Lägga allt till rätta. Stilla sinnet. Ordning på utsidan, ordning på insidan.

Lägenheten såg exakt ut som den gjort då han varit här senast. Det var han som lämnat den sist efter att Julia slagit honom på käften. En hård jävla fullträff. Var försiktig med vad du önskar dig Alex, du kanske får det … Så hade hon sagt efter att han hasplat ut sig en massa dumheter utan att tänka efter. Då hade han önskat att Julia och barnet inte fanns. Han hade inte menat det på allvar, men orden hade kommit ändå. Ord som inte gick att ta tillbaka.

Alex tog ett djupt andetag och önskade på nytt. Önskade att han hanterat allt annorlunda. Att han hade stöttat Julia istället för stött bort henne. Att han kommit till ultraljudet. Att han sprungit fortare när hon behövde hans hjälp. Att han hade vågat säga de rätta orden. Önskade att allt bara var en mardröm han snart skulle vakna upp ur. Men det var det inte. Han