En tid utan nåd

By Mikael Paasikivi

En dag får kriminalkommissarie Ulla Johansson ett brev som legat förvarat sedan 1987. Urmakare Lindgren lämnade det till en advokatbyrå med en särskild instruktion: Ulla skulle tidigast ta emot brevet exakt den dagen, år 2015. Omständigheterna kring Lindgrens död, två år efter avlämnat brev, har förblivit dunkla men brevets innehåll får Ulla att påbörja en ny utredning. Det som verkar vara en enkel fråga förvandlas snabbt till en labyrint av intriger med rötter långt bak i tiden."En tid utan nåd" är en fascinerande resa genom tid och rum, där öden från vikingatiden vävs samman med det mystiska försvinnandet av Malaysia Airlines MH 370 och fotografier från Försvarsmakten på 1970-talet. Gradvis växer pusselbitarna fram och avslöjar en helhetsbild som är betydligt mer komplex än någon kunnat föreställa sig."En tid utan nåd" är den fjärde fristående delen i den fängslande serien om kriminalkommissarie Ulla Johansson.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788727055923

Book preview

Mikael Paasikivi

En tid utan nåd

SAGA Egmont

En tid utan nåd

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©2013, 2023 Mikael Paasikivi och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727055923

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1. 8/3, 2014. Flight MH 370, Malaysian Airlines

Vattnet piskade mot glasrutan intill henne och hon såg hur hårda vindbyar pressade dropparna diagonalt över det lilla titthålet mot omvärlden. Gunilla vred sin ömmande kropp och tryckte ansiktet mot glaset i ett desperat försök att på något sätt få känna samhörighet med den yttervärld som hon någonstans inom sig förstod, kanske skulle vara det sista hon såg i livet. Hon ryckte till av glasets kyla mot kinden, blundade hårt och stålsatte sig. Hon öppnade ögonen långsamt och kunde, först med kisande men därefter vidöppna ögon, skymta tunga mörka regnmoln som hastigt rörde sig fram mellan de höga vågorna. Ingenstans såg hon någon antydan till land. En kraftig sjöhävning fick henne att spjärna emot med armarna och bryta sitt destruktiva tankemönster.

Plötsligt blev Gunilla medveten om alla ljud omkring sig. Hon tog stöd med handen och vände sig om. Kylan avtog och samtidigt som hon torkade av sin fuktiga och kalla vänsterkind såg hon sig omkring. I det fladdrande skymningsljuset kunde hon då och då urskilja siluetter av människor. Hon kände en enorm lättnad inom sig och andades omedvetet ut. Jag är inte ensam överlevande, tänkte hon och försökte att behålla sitt lugn.

Genom stormens slammer och vinande kunde hon urskilja mumlande, tröstande röster, ett lätt gräl mellan ett äldre par samt korta stötvisa andetag från en kraftigt överviktig man strax intill henne.

Vad ska jag göra?, tänkte Gunilla, sträckte på sig och satte ner fötterna på golvet. Hon ryckte till när hon kände en isande kyla mot fotsulorna. Hon tittade ner och i ljuset av en blixt såg hon hur rännilar av vatten sakta letade sig fram mot henne på den lite solkiga, ljusblå heltäckningsmattan. I panik drog Gunilla benen intill sig, fick ett ögonblick av insikt och sökte med blicken efter sin familj. Hon vände handleden mot fönstret och tittade kisande på sitt lilla smyckesur. Ett dovt muller följdes av en kaskad blixtar som helt kort lyste upp den pärlemorglimrande urtavlan. Har det bara gått en knapp timme sedan vi alla satt och skojade över en kopp kaffe, tänkte hon förvirrat och kände på golvet. Gunilla blundade hårt, skakade de blöta fingrarna och knöt handen mot bröstet. Under en plötslig överhalning skvätte det stigande vattnet upp på benen och hon tvingades rysande att ta stöd mot väggen.

Var är vi?, utropade hon högt till sin egen förvåning och med darr på stämman. Gunilla kände hur paniken vällde upp inom sig.

Kapitel 2. 1974, Sverige

Teodor Bergs puls dunkade hårt innanför flygaroverallen, en svettdroppe letade sig ned för pannan in i ena ögat. Det sved till och med en kvävd svordom blundade han och torkade sig med handens baksida i ansiktet. Han tog upp en näve jord, gned in den i pannan och förbättrade sitt kamouflage igen. Hundarnas skall kom allt närmare och med en snabb handrörelse uppmanade han sin kamrat, Olof Brand, att följa honom.

Tyst röjde de gemensamt undan grankvistarna som skyddat dem från insyn vid fördjupningen, till en grov tall. Himlen hade mörknat betänkligt under dagen i gropen. Grå moln skymde nu solens sista strålar och mörkret fick Olof att nicka uppmuntrande mot sin kamrat och som på ett givet kommando reste de sig upp och rörde sig med precisa och beräknande rörelser mot kanalen de observerat på kartan. Teodor kontrollerade med jämna mellanrum kompassen han höll i handen.

Kursen stämmer, sa han och vände sig uppmuntrande om. Han stelnade till, slutade att andas och lyssnade tyst.

Var fan är Brand?, tänkte han och hörde bara sina ansträngda pulsslag. Teodor väntade hukande någon minut innan han fattade sitt beslut. De får inte ta oss båda, kom han fram till, knöt handen hårt om kompassen och sprang tyst vidare ensam. En mörk skugga syntes plötsligt framför honom och han kastade sig åt sidan.

Liggande kunde han inte låta bli att le. Det hade varit pinsamt att springa rakt in i gaveln på stugan som låg framför honom. Teodor tittade på de självlysande visarna på armbandsuret. Han visste att tiden höll på att rinna ut och att han var tvungen att begå en handling som kunde äventyra allt. Det slamrade till i stugan och en skugga rörde sig förbi ett par slitna sommargardiner, i ett nästan nedsläckt kök. Teodor slängde några småstenar mot rutan och väntade.

Sekunden senare såg han ett mansansikte tryckas mot glasrutan. Han är troligen ensam, tänkte Teodor och spände sig inför mötet. Med några hastiga steg nådde han ytterdörren och knackade med tre lätta slag på karmen. Ljudet ekade högt i skogen och han förbannade den tysta natten. Snabba, hasande steg hördes genom de tunna väggarna. Samtidigt som dörren öppnades gled Teodor in bakom mannen och väste lågt i hans öra.

Är du vän eller fiende till en flygare? Mannen stelnade till, verkade tänka efter och vände sig långsamt om.

Bevisa vem du är. Teodor kände sig helt tom i huvudet. Rådvill öppnade han overallen och höll fram en metallbricka som dinglade i en kedja runt halsen. Mannen tittade plirande på den och tände hallbelysningen. Han kontrollerade texten ytterligare en gång, samtidigt som han såg Teodor länge i ögonen.

Vad kan jag hjälpa dig med?, frågade han lågt och sneglade genom ett fönster, ut mot det mörka skogsbrynet. Teodor tänkte efter och kliade sig i pannan. Lite jord och sand lösgjorde sig och föll med ett frasande till golvet. Mannen i stugan fick en rynka i pannan av irritation och Teodor höjde urskuldande händerna.

Ber om ursäkt för smutsen, men jag skulle verkligen behöva hjälp med att ta mig över kanalen. Han backade två steg och ställde sig på en sliten trasmatta.

Det blir inte bättre av att du skitar ner mattan också, sa mannen skarpt. Udda ensling, tänkte Teodor.

Jag kan betala för mattan, men du sa att jag kunde få hjälp av dig. Husets ägare höjde långsamt blicken från golvet.

Jag ber om ursäkt, jag har levt ensam alldeles för länge. Ibland får jag fel fokus. Han log ursäktande samtidigt som han fäste blicken på flygaren mittemot sig.

Vi gör så här, jag är känd i bygden och tar jag en sväng med traktorn över bron med några säckar under en filt, kommer de garanterat att kolla mig, men gör vi om resan strax därefter med dig på flaket, så kan det gå vägen. Han kan lika gärna avslöja mig för vakterna vid bron, tänkte Teodor och trevade efter dörrhandtaget bakom sig. Han slappnade av en sekund. Jag har inget val, han kan ange mig när han vill.

Det låter som en bra idé. Orden ringde falskt i hans öron och i ett försök att dölja det, nickade han samtidigt och drog på munnen. Mannen verkade lugnad, vinkade in honom i köket och satte samtidigt på sig sin keps. Han gick med snabba steg bort från stugan och efter någon minut hördes ljudet av en sliten dieselmotor. Två strålkastare lyste upp en gammal flagnad flaggstång och efter några skorrande växlingar försvann ljuset bortom en ridå av granar. Utmattad