Myrsvärta

By Catherine Shepherd

Rättsläkaren Julia Schwarz förstår sig på döden. På det rättsmedicinska institutet är hon känd för att vara kallhamrad, och ingenting bringar henne ur fattning. Åtminstone inte så länge hon klarar av att hålla sitt dystra förflutna i schack.Kriminalkommissarie Florian Kessler kallar Julia till en brottsplats vid en myr, då en ung kvinna har hittats mördad. Men mitt under brottsplatsundersökningen händer något ofattbart – Julia hittar ytterligare en ung kvinnas lik. De inser snart att de har att göra med en farlig seriemördare med en djävulsk plan. Julia söker desperat efter en koppling mellan de två kvinnorna, men det enda tycks vara en märklig tatuering på deras magar. Jakten på seriemördaren är en kamp mot klockan och Julia finner sig plötsligt alldeles för nära ondskans virrvarr ..."Myrsvärta" är en mörk och suggestiv spänningsroman skriven av en av Tysklands mest uppskattade spänningsförfattare. Boken är första delen i serien om rättsläkaren Julia Schwarz. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 31, 2023
• ISBN: 9788728419809

Book preview

Catherine Shepherd

Myrsvärta

Översatt av Andreas Ekvall

SAGA Egmont

Myrsvärta

Översatt av Andreas Ekvall

Originaltitel: Mooresschwärze

Originalspråk: tyska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2016, 2023 Catherine Shepherd och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728419809

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Sjön

Denna sjö är djup, mörk och kall. Mörk och kall som en ond människas själ. När solen kastar sina strålar på sjön tycks den ändå vara ljus och vänlig, som när den onda människans själ lyser upp av ett leende – men skenet bedrar. Solen sjunker, leendet slocknar, sjön och själen är lika mörka, hemska och kalla som förut.

Katharina Eisenlöffel

Prolog

Himlen strålar så blå och klar att jag skulle kunna förlora mig i den. Jag andas in doften av gräset. Det luktar torrt, nästan som hö. Jag tycker om lukten. Den påminner mig om min barndom, om tiden på mina morföräldrars bondgård, då jag gömde mig i höet för att inte behöva gå in i huset. Jag ville aldrig gå in i den lilla stugan. Den hade små fönster och var inte bara kvav, utan också mörk, till och med på sommaren.

Jag låter blicken vandra över den förtorkade ängen. Blommorna har torkat ut i hettan. Det enda som återstår är halm, vissna löv och slokande blomster. Färgerna har mattats av och livet har lämnat deras urblekta fibrer för länge sedan. Jag är ledsen över att blommorna har dött. Samtidigt önskar jag mig en liknande död. Vad skulle vara vackrare än att dö under högsommaren, på en underbar äng och under en strålande, blå himmel? Kan man vara närmare Gud på någon annan plats? Jag skakar på huvudet och besvarar på så vis min egen fråga. Trots det slår mitt hjärta mycket snabbare än vanligt. Inte för att jag har endorfiner i blodet som får mig att sväva extatiskt över gräset. Nej. Det är rädslan som skyndar på mitt hjärta så våldsamt. Jag känner den överallt på huden, den drar ihop sig trots hettan och får mig att darra som ett asplöv.

Löven från en björk prasslar i vinden. Jag ser på de spröda, ljusgröna alstren, som fladdrar likt fjärilar och tröstar mig en aning. Den knotiga stammen reser sig som ett böjt finger och pekar manande i den riktning som är bestämd för mig. Jag skulle hellre stanna kvar på den förtorkade ängen och lägga mig ner hos syrsorna, som skulle sirpa mellan grässtråna och spela en avskedslåt för mig. Jag skulle så gärna dö med deras milda gnisslande i öronen. Men min sista väg tar mig vidare förbi en ensam gran, förbi lysande gräs och rundade buskage, som växer så tätt att de kan trotsa torkan. Tårpilar dyker upp och förebådar vattnet, som snart kommer att vara mitt nya hem. Jag kastar en blick på det ljuvliga landskapet och betraktar det intensivt en sista gång. En falk svävar högt uppe i luften. Dess vingar är utsträckta, nästan så som mina armar, som gungar kraftlöst längs med min kropp. Falkens blick berör mig för ett ögonblick. Den ger ifrån sig ett skri. Tonen äter sig in i min hörselgång och fortsätter att eka där inne. Jag vill hålla kvar tonen, den är ett livstecken. Ett liv som jag klamrar mig fast vid och som jag inte vill ge upp. Men jag svävar vidare mot det slutgiltiga målet, hans mål. Jag känner svetten rinna på min kropp. Hans svett. Jag känner de kraftiga armarna som obönhörligt bär mig vidare. Mina muskler är alltför kraftlösa för att själva klara av sträckan. Jag ser de starka senorna som sträcker sig över hans muskulösa hals, hans kantiga haka och den spetsiga näsan, som påminner mig om en trollkarl. Kanske är han rentav en trollkarl. Han tycks åtminstone tro det. Annars skulle vi inte vara här. Han har målat på mig. Jag kan fortfarande känna de lätta nålsticken, de har tecknat en bild under min navel, som jag kommer att ta med mig. Bilden kommer att sjunka in i mörkret, precis som resten av mig, och kanske aldrig se världens ljus igen, precis som jag. Myggor sätter sig på mina ben, men jag har inte kraften att jaga bort dem. Deras snablar tränger djupt in i mitt kött för att suga ut mig. Som om det skulle göra någon skillnad nu. Jag kommer att dö. Med eller utan blod i ådrorna. Jag låter dem hålla på och riktar på nytt blicken uppåt. Jag ser hur hans struphuvud hoppar upp och ner. Han ser något som gör honom uppjagad. Har han hittat platsen? Hopplösheten breder ut sig i mig. Jag hade trott att jag hade lite mer tid. Varje andetag är en vinst, även om det inte varar längre än ett vingslag. Jag blinkar eftersom svetten droppar från hans haka och landar på min panna. Svettpärlornas nedslag påminner mig om regn, men känslan av rening uteblir. Jag känner doften av ansträngningen som han måste uppbringa för att bära mig hela vägen. Han ser inte på mig en enda gång, det är nästan som om jag redan vore borta. Hans blick är orörlig, riktad rakt fram. Han vacklar till och jag kastar en blick nedåt. Här finns inte längre något gräs, bara stilla vatten. Hans kängor sjunker ner i den grumliga vätskan som är så dunkel att den till och med slukar solljuset. Strålarna tränger igenom ytan och kommer aldrig tillbaka. Jag sluter ögonen. Nu stönar han eftersom varje steg tar på krafterna och kräver hela hans uppmärksamhet. Jag önskar att han skulle säga något. Att jag kunde höra en mänsklig röst igen som jag kunde ta med mig när slutet gör sitt intåg. Men han är tyst och ser inte på mig. Jag andas snabbare. Varje sekund räknas. Jag öppnar ögonen och munnen. Mina armar höjer sig också en aning, och för en sekund tror jag att jag ska kunna klamra mig fast vid hans väldiga kropp. Mina fingrar griper i luften och söker efter något att hålla fast i. Munkavlen hindrar mig från att skrika, men ett kraxande tränger fram ur min strupe. Han rycker till och ser på mig. Hans ögon fixerar mig häpet.

Sedan släpper han taget om mig. Jag faller. Det tar mycket längre tid än jag hade trott. Jag ser på honom, hans ögon och de tigande läpparna. Inte ens vecken i pannan undgår mig. Jag ser bort från honom och absorberar himlens blå. Solen bländar mig, den sveper in mig i en mantel av glänsande ljus, innan jag sjunker ner i myren. Den griper girigt efter mig och drar ner mig i djupet. Jag överraskas av skiftet från ljus till absolut svärta och andas ut luften. Mörkret är oändligt och bryts bara kort av min andhämtning, vars bubblor fångar in det sista ljuset tätt under ytan, medan jag sjunker. Det är märkligt att känna kylan på den uppvärmda huden. Jag skulle nästan kalla den angenäm om det inte vore för vattnet som tränger in i mina kroppsöppningar och tar mig i besittning.

Paniken ger mig en allra sista knuff. Jag sprattlar med armar och ben, försöker att ta mig upp till ytan. Jag lyckas en liten bit och en strimma hopp ger mig övermänskliga krafter. Jag kommer upp till ytan.

Men då känner jag hans känga på min mage. Han trampar på bilden som han målade med sådan möda, och trycker mig tillbaka, nedåt till mörkret, som tar mig i sina armar och pressar livet ur mig. Det lämnar min kropp i en ström av luftbubblor, och med varje bubbla krymper ljusreflexen som speglar sig i dem. Så länge tills det enda som finns kvar är svärta.

Kapitel 1

Belysningen framhävde atmosfären av död, men trots det starka ljuset och mängden blod kändes inte denna plats kuslig. Istället skapade den blåaktiga strålningen en konstgjord verklighet som presenterade kroppens anatomi på ett nyktert sätt, långt bort från världen utanför. Omgiven av rostfritt stål, som dominerade det kaklade rummet, framstod mannens bleka hud som ännu mer färglös. De flesta människor kände sig illa till mods i dessa rum. De var tvungna att hålla tillbaka både kräkreflex och flyktimpuls. Koncentrationsförmågan och det logiska tänkandet blev vanligtvis undanträngda av dessa urinstinkter.

För Julia Schwarz var det helt annorlunda. Hon kunde inte koncentrera sig bättre någon annanstans än här. Hon skar rutinerat med skalpellen, som efterlämnade en fin röd linje på den dödes hud. Julia gick igenom den vanliga proceduren. Det var en av dessa obduktioner som sannolikt inte skulle ge några överraskande insikter. Det var inte alltid så i hennes arbete. Julia var rättsläkare i forensisk patologi vid rättsmedicinska institutet i Köln. Att samarbeta med kriminalpolisen för att klara upp våldsamma dödsfall hörde till dagordningen. Julia fulländade det y-formade snittet på bålens framsida, lade skalpellen åt sidan och tog upp en såg. Skickligt sågade hon itu revben och nyckelben. Hon lossade bröstbenet och betraktade mannens organ. Lungan var föga iögonfallande. Denna organism hade kunnat fungera i åratal framöver om inte en pistolkula hade slitit sönder hjärtat. Mannen hade varit en rysk knarklangare som hade hamnat i skottlossning med en rivaliserande liga. Det fanns två dödsoffer, och Boris Fjodorow var en av dem. Den andre döde befann sig i kylrummet. Han skulle bli nästa på tur. Julia Schwarz tog ut hjärta och lunga och avlägsnade den dödliga kulan.

Kulans diameter är nio komma två millimeter och passar därmed till mordvapnet, en Makarow-pistol. Julia släppte ner skottet i en petriskål och räckte den till sin assistent Emanuel, som såg på henne med stora ögon.

Den ska till ballistiken, tillade hon och log lite. Emanuel gick iväg med skålen. Han hade inte varit längre än några veckor på den forensiska patologin och befann sig mitt i processen att vänja sig. Hans ansikte var kritvitt vid varje obduktion, och ibland hoppade det stora adamsäpplet upp och ner så våldsamt att Julia fruktade att han skulle svimma vilken sekund som helst. Lyckligtvis hade det inte skett ännu. Hon tyckte om honom. Han hade potential och påminde henne om sin egen start. Precis som Emanuel hade hon redan som tonåring vetat att hon skulle välja detta yrke. Men medan Emanuels beslut i det stora hela berodde på diverse kriminalserier som modifierade arbetets verklighet en aning, och kanske också framställde det mer glänsande än det faktiskt var, så hade Julia haft andra motiv. Hon var inte ute efter att sola sig i yrkets rykte eller att skryta om det för sina vänner. Hennes motivation var mycket enklare, även om den kom från en tragisk händelse. Hon var på jakt efter rättvisa.

Julia hade kommit fram till den dödes lever och lade den på vågen, medan hennes tankar vandrade tillbaka till den dag som hade förändrat hennes liv så dramatiskt. Då hon kom hem från skolan en kall novemberdag var en okänd bil parkerad på infarten. Det var en mörk Mercedes. Julia tänkte inte vidare på det. Hon tog fram nyckeln som hon bar i en kedja runt halsen för att inte tappa bort den. Sedan öppnade hon dörren.

De obekanta rösterna som kom från vardagsrummet och ut till slutet av hallen gjorde att hon hejdade sig. Julia stängde försiktigt dörren och lyssnade. Först förstod hon ingenting, men sedan hörde hon sin mamma. Det var det tonfall som gick genom märg och ben på henne. Något förskräckligt måste ha skett. Hennes darriga ord lät förtvivlade. Hon hade aldrig tidigare upplevt sin mamma så uppskakad. Julia drog av sig jacka och skor och gick långsamt genom hallen. Hon stannade tätt intill dörren till vardagsrummet, som inte var helt stängd. Först kunde hon bara höra mummel genom springan. Sedan talade en främmande man med djup stämma.

Jag är hemskt ledsen. Vi kommer att göra allt för att hitta Michaels mördare så fort som möjligt.

Orden sköt som våldsamma kanonkulor genom luften och landade med en smäll i Julias öron. Hon stod där lamslagen och försökte förstå innebörden i meningen. Vad pratade denne man om? Michael var i skolan. Hon hade själv följt honom dit, precis som varje dag. Mannen tog miste. Det visste hon bäst själv. Michael hade gått tillsammans med henne till skolan, precis som varenda förbannade morgon de senaste fyra åren. Så hade det varit sedan han börjat skolan. Hon hade tagit avsked av honom på tröskeln till klassrummet och såg att han gick in. Så var det varje dag. Hon visste säkert att hon skulle träffa sin bror hemma på eftermiddagen. Hans skoldag var i regel kortare än hennes. När hon kom tillbaka på eftermiddagen satt han mestadels redan i sitt rum och grubblade över läxorna. Men denna dag hade inte Michael kommit hem. Han skulle aldrig mer komma hem. Julia slet bestört upp den gläntande dörren och stormade in i vardagsrummet, där hennes föräldrar satt tillsammans med två främlingar.

Var är Michael? Hennes ord vibrerade likt darrande fjärilar som plötsligt föll till marken vid slutet av frågan. Med ens infann sig en mödosam tystnad. Julias mamma såg på henne med förskräckta, tårade ögon. Hennes pappa satt käpprak på soffan. De båda obekanta männen såg på sina skospetsar.

Medan Julia Schwarz lät det förgångna passera revy i en annan del av hjärnan arbetade hon vidare med liket och tog i detta ögonblick itu med tarmen. Med vana rörelser öppnade hon olika delar av tarmen och tömde deras innehåll i petriskålar för ytterligare undersökning. Emanuel hade kommit tillbaka. Julia lade märke till doften av mentolsalva som han uppenbarligen hade strukit på under näsan igen. Hon smålog på nytt, eftersom han påminde om henne själv, då hon hade påbörjat den patologiska utbildningen. I början var lukterna outhärdliga, men någon gång avtog äcklets intensitet. Hon avslutade granskningen av bukhålan och bad Emanuel att hjälpa henne att stänga den. Medan hon sydde ett prydligt stygn gjorde arbetets rutin att hon återvände till det ögonblick då hon som sextonåring hade kommit in i föräldrahemmet.

Var är Michael? upprepade Julia med gråten i halsen.

Hon lade märke till hur snabbt hennes mamma andades. Hon mumlade obegripliga ord. Hennes omfamning fick Julia att kippa efter andan.

Hon såg tårarna som strömmade i en bred flod längs hennes mammas kinder. Hennes läppar skälvde. Hon svalde krampartat, bemödad om att inte förlora behärskningen helt och hållet. Sedan tog hon åter Julia till sig och strök henne mjukt över håret.

Han kommer inte att komma hem igen, viskade hon efter ett tag. Gud har hämtat hem honom till sig i himlen.

Det var den enda förklaring Julia fick denna fasansfulla dag. Alla försökte skydda henne från den hemska sanningen. Som om hon skulle må bättre av det. Först efter hand kom alla fakta i dagen. Julias tolvårige bror hade utnyttjats och dödats och en okänd gärningsman i ett närliggande skogsområde. Ännu idag, efter mer än femton år, måste Julia kämpa mot tårarna när hon tänkte på sin bror.

Hennes blick vandrade till klockan, och hon konstaterade lättat att det var dags för frukostpaus.

Dags för en kort paus, sade hon och ignorerade Emanuels förvånade min. Min mage kurrar. Vi har stått här sedan klockan fem på morgonen och nu är jag i stort behov av en kaffe och något att äta. Skyndsamt drog hon av sig gummihandskarna och skyddsrocken och lämnade obduktionsrummet utan att säga ett ord till. Istället för kafeterian gick hon in till tvättrummet. Julia låste dörren och satte sig i full mundering på en av toaletterna. Hon tog ett djupt andetag. Det hände ytterst sällan att känslorna övermannade henne. Antagligen berodde det på stressen de senaste dagarna, som tog hennes nerver i anspråk helt och hållet och satte förträngningsmekanismen i hennes huvud ur funktion. Annars var hon en mästare på förträngning. Alltsedan Michaels död hade hon ständigt förträngt smärtan som hotade att äta upp henne inifrån. Alla psykologsamtal, som skulle lära henne att bemästra sorgen, hjälpte inte. Hur skulle det kunna fungera? Gärningsmannen hade aldrig åkt fast. Intill denna dag gick han omkring fri, och endast Gud visste hur många fler barn han hade på sitt samvete. Varje år försvann det så många. Varje gång någon nyhet om saknade personer spökade i pressen var hon tvungen att tänka på denna man som hade mördat hennes bror på ett så bestialiskt sätt. Julias mobil ringde och hon ryckte till. Kvickt tog hon upp den ur sin väska och tryckte bort samtalet. Hennes blick landade på datumet, och då blev hon klar över varför hon tappade självkontrollen. Hon hade försökt att förtränga orsaken hela dagen. Det var Michaels födelsedag. Idag skulle han ha blivit tjugosju. Säkerligen skulle han ha utvecklats till en attraktiv ung man som njöt av livet för fulla muggar. Han skulle fortfarande kunna vara hos henne och retas med henne på sitt fräcka sätt, precis som innan. Då skulle hon åtminstone inte sakna honom så förskräckligt. Hon begravde ansiktet i händerna. Ett par tårar rann över hennes kinder. Hon rev av en bit toalettpapper från rullen och torkade hastigt bort dem. Det var så längesedan, och ändå förtärdes hon av smärtan, så fort hon tillät den. Michael fanns inte längre. Förövaren hade utplånat sina spår, och allt hon hade kvar var hoppet att hon en dag skulle stöta på en ny ledtråd som äntligen skulle överbevisa honom. Detta hopp var anledningen till att hon hade blivit rättsläkare. Hon kunde helt enkelt inte acceptera att gärningsmannen aldrig hade fått sitt straff. Hon ville inte erkänna att man inte hade kunnat utvinna något användbart DNA från de hårstrån som säkrades på brottsplatsen. Vid det här laget hade Julia analyserat bevisen upprepade gånger och kommit fram till slutsatsen att de dåvarande utredarna hade gjort allt som stod i mänsklig makt. De nyaste metoderna hade inte heller gett någon upplysning om förövarens identitet.

Desto mer beslutsamt tog hon sig an varje nytt fall. Hennes uppklarningsprocent var hisnande hög, och det gav henne en oändlig tillfredsställelse när hennes arbete bidrog till att förövaren greps. Varje mördare hon fick fängslad bidrog något litet till att läka det sår som broderns död hade rivit djupt i hennes hjärta. Hon inbillade sig att hon hämnades Michaels död med varje fällande dom, och djupt i sitt innersta var hon övertygad om att hon skulle finna sin brors mördare en dag. Hon visste att rättvisan gör sig hörd tids nog. Hennes ihärdighet och envishet hade ofta lönat sig. På rättsmedicinska institutet och hos kriminalpolisen stod hennes namn huvudsakligen för en sak: hon gav de döda en röst och kämpade för deras rättvisa.

Julias mobil ringde på nytt. Denna gång svarare hon.

Schwarz, sade hon med fast stämma och lämnade toalettbåset. Hon stannade framför spegeln över handfatet.

Julia, där är du äntligen. Jag behöver dig omedelbart. Du måste inspektera en brottsplats. Allvaret i Florian Kesslers röst orsakade en gnagande känsla i magtrakten på Julia. Kriminalkommissarien hörde inte till den sortens människor som blåste upp saker och ting. När han sade omedelbart, då menade han det också. Julia skrev ner adressen och lade på. Hon stod fortfarande framför spegeln. Huden var röd under hennes ögon. Hon satte på kranen och fuktade ansiktet med kallt vatten. Sedan betraktade hon sig själv på nytt. Hon var en blek typ med svart hår. Kloka, bruna ögon såg ut bakom ett par mörka glasögon. Hon hade en pagefrisyr eftersom det passade bäst till hennes arbete. Julia tyckte inte om kortklippt hår. Men hon var alltid tvungen att sätta upp långt hår i en fläta så att det inte störde. Pagefrisyren var en kompromiss, och hon passade dessutom ganska bra i den. Hennes yttre motsvarade antagligen inte det traditionella mansidealet, men hon behövde inte skämmas. Hon pressade