Nattspel

By Catherine Shepherd

Rättsläkaren Julia Schwarz kan handskas med döden, men inte med sina mardrömmar. Den sista tiden har hon legat sömnlös om nätterna. För att få styr på sina tankar koncentrerar hon sig ihärdigt på jakten efter en hänsynslös kvinnomördare. Men när mördaren begår självmord och Julia tror att jakten är över får hon ett nytt lik på obduktionsbordet. Kriminalkommissarie Florian Kessler utgår från att det är ett nytt fall, men för Julia tycks spåren visa på något annat. När hon till sist lär sig tyda mördarens tecken blir det uppenbart att hon själv sitter i fällan och är utlämnad åt en oberäknelig seriemördare med smak för lekar ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 21, 2023
• ISBN: 9788728419816

Book preview

Catherine Shepherd

Nattspel

Översättning Andreas Ekvall

SAGA Egmont

Nattspel

Omslagsfoto: Shutterstock

Översatt av Andreas Ekvall

Originaltitel: Nachtspiel

Originalspråk: tyska

Copyright ©2017, 2023 Catherine Shepherd och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728419816

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Jag är inte rädd för döden, bara för natten …

Elmar Kupke, tysk aforistiker

Prolog

Återkommande drömmar har något gåtfullt över sig. De vill ofta meddela oss saker som vi förtränger under dagen, som vi absolut inte vill påminna oss om. Men det går inte att koppla bort den mänskliga hjärnan. Vi kontrollerar vårt intellekt under tiden vi är vakna, men så fort vi sover är vi skyddslöst utlämnade åt våra mardrömmar.

Ingen visste detta bättre än Julia Schwarz. Sedan många år tillbaka hade hon alltid drömt samma dröm, även om hon visste att den inte var verklig. För var gång drog den ner henne allt djupare i ett virrvarr av känslor, som inte ens hennes rättsmedicinska intellekt hade något att sätta emot.

Det var samma sak denna natt. Julia rörde sig oroligt hit och dit i sängen och kämpade mot de fruktansvärda drömbilderna. Men hennes omedvetna skickade obönhörligt tillbaka henne till det förflutna, tillbaka till den där natten i Michaels rum.

Är du fortfarande vaken? Försiktigt öppnade hon dörren och smög in. Hon borrade ner sina bara tår i den fluffiga mattan. Hon älskade känslan och anade inte att hon hade den för sista gången. Hon skulle aldrig mer stå barfota med ett leende på läpparna i detta rum.

Vad gör du för något? frågade hon sin lillebror, och med ett ryck drog hon undan täcket för honom.

Sluta, väste han och hoppade upp. En skrivbok föll till golvet och Julia plockade nyfiket upp den.

Pluggar du fortfarande? Hon blev förvånad. Sedan när intresserade sig hennes bror mer än nödvändigt för skolan? Hon skummade igenom några matteuppgifter.

Ge tillbaka den! Michaels ansikte skimrade rött i skenet från nattduksbordslampan. Han glodde ilsket på Julia.

Ja, ja, mumlade hon lugnande och gav tillbaka skrivboken till honom. Jag blev utskälld i skolan i dag och jag har glömt att plugga inför provet i morgon, förklarade Michael och lade sig ner igen.

Julia rynkade pannan och klättrade upp till sin bror i sängen.

Ska jag förhöra dig? Hon drog upp det varma täcket över kroppen på sin bror. Tolvåringen var relativt lång och kraftig. Trots det tryckte han sig intill henne som en liten pojke.

Okej, mumlade Michael tacksamt och sjönk ner djupt i kudden och drog upp täcket ända till hakan.

Julia gav honom en puss på kinden. Allt kändes så verkligt, som om det faktiskt skedde i detta ögonblick. Men samtidigt visste hon att hon bara drömde. En dröm som var helig för henne eftersom den förkroppsligade de sista timmarna med hennes bror. Sista natten hon hade tillbringat tillsammans med honom.

Hon vände sig oroligt om på madrassen. Nu började den oangenäma biten. Den som hon helst hade velat radera eller åtminstone hoppa över. Julia spände musklerna, försökte spola tillbaka drömmen för att åter komma till den plats där hon kunde förnimma Michael. Hans varma hud och livet som pulserade i hans ådror.

Bara ett litet tag till, bönföll hon stumt. Snälla, kom tillbaka till mig.

Men hon kunde inte styra drömmen. Den rullade vidare, obarmhärtigt som en sorglig biofilm på vita duken. Bilderna drog med sig Julia och framkallade en ofattbar smärta, som var så verklig att hon knappt kunde andas. Hennes ögonlock fladdrade. Hon försökte vakna upp, ville fly från den här mardrömmen. Men hon var fångad i den dystra visionen. Hon såg kriminalpoliserna och sin mammas tårar. Hörde sin pappas förtvivlade skrik och sitt eget hjärta, som först slutade att slå, för att sedan bara klappa tomt. Ett organ som höll henne vid liv, trots att hon egentligen var död inombords. Precis som Michael, som hon hade förlorat för alltid. Hon irrade omkring genom de uppskakande bilderna, som oupphörligt strömmade emot henne och som hon inte kunde stoppa.

Det var femton år sedan hennes lillebror hade blivit utnyttjad och mördad av en gärningsman som än i dag sprang omkring på fri fot. Julia hade fortfarande inte kunnat lägga Michaels död bakom sig. Hon var sedan länge en vuxen kvinna, stod i mitten av livet och hade egentligen allt under kontroll. Men inte sina drömmar. Julias ögonlock ryckte vilt, men hon kunde ändå inte vakna. Hon såg den vita barnkistan som firades ner i jorden. Som i trans svävade hon över kyrkogården, en plats som tidigare varit helt främmande för henne. Hon kände dödens närvaro. Dess kalla, långa fingrar som grep efter henne och förvandlade hennes hjärta till ett stycke hård is. Döden, som från och med den dagen blev hennes ständiga följeslagare. Hon kunde inte acceptera att det inte fanns någonting som kunde binda en gärningsman vid brottet. Det var ju inte en fantom som hade gjort det, utan en människa, och människor lämnar spår efter sig.

Michaels död hade varit avgörande för Julias yrkesval. I dag var hon rättsmedicinare. Ingen kunde mästra henne i första taget. Hon var bra på sitt jobb, mycket bra till och med. Knappt någon enda detalj undgick hennes ögon eller skarpa intellekt. Men på natten, då hon drömde om Michael, förlorade hon kontrollen. Då var hon inte mer än en hjälplös och fullständigt förtvivlad sextonårig flicka.

Sedan gick drömmen in i nästa fas. Det som kom nu var surrealistiskt. Rädslor som tog sig uttryck i visioner. Varje gång mynnade skeendet ut i samma sekvens. Hon lugnade sig något. Hennes undermedvetna var förtroget med förloppet. Snart skulle drömmen upphöra. Sedan skulle hon tillbringa de sista timmarna innan det blev morgon i fullständig tomhet.

Men först hade mardrömmen fler skräcksyner i beredskap åt henne. Julia såg sig själv, hur hon låg i sin säng. Sedan steg hon upp för att gå till Michaels tomma rum. Hon var uppskakad och i djup sorg. Gråtande lade hon sig i Michaels säng och somnade. Dittills hade drömmen varit lugn, men plötsligt hörde hon ett ljud. Det slamrade precis vid fönstret. Julia slog upp ögonen. Ett kallt luftdrag strömmade in i rummet och smög sig in under täcket. Fönstret var öppet. Hon frös en aning. Månen syntes med sitt ljusa sken. En mörk siluett avtecknade sig i fönsterrutan, konturen av en man. Trots att hon inte såg hans ögon visste hon att han stirrade ilsket på henne. Julia var oförmögen att röra på sig. Hon slöt ögonen i förhoppningen att mannen skulle försvinna av sig själv. Men det gjorde han inte. Sakta öppnade hon ögonen; han var fortfarande där. Hon låg stum i Michaels säng och undrade vad han ville. Han rörde sig fortfarande inte en millimeter. Hans blick fjättrade henne. Sedan kom hon på att han inte kunde vara verklig. Michaels rum låg på övervåningen. Hur skulle han ha kunnat komma upp dit? Hon intalade sig att han inte var mer än en inbillning från hennes mardröm. En kuslig vision av gestalten i Vem är rädd för svarte man?, som klättrade in genom fönstren om nätterna, kröp likt en skugga på väggarna och skrämde livet ur de sovande. Han livnärde sig endast på deras rädsla, var inte mer än en skugga som fick liv av deras fantasi. Hon svalde och betraktade tappert mannen, som plötsligt klev in genom fönstret.

Inte verklig, inte verklig, sade hon och slog armarna om sig själv. Han stannade bredvid sängen. Hon kunde höra hans andning. En vissling genom näsborrarna. Julias puls flaxade som en jagad fågel. Hon sänkte ögonen och väntade på döden. Hon kunde förnimma den okände mannens kroppsliga närvaro. Han väntade på rätt ögonblick. Julia tog avsked från sitt liv.

Men döden kom inte. Julia knep ihop sina ögon hårt. Med armarna korsade över bröstet borrade hon in fingernaglarna djupt i sina överarmar.

Sedan, efter nära nog en evighet, sade mannen något. Hans mörka stämma rev i hennes öra: Glöm bort mig genast, annars kommer jag tillbaka och hämtar dig.

Hon slog upp ögonen. Mannen var borta.

Kapitel 1

Kim Wiesinger höll vapnet stadigt i handen, båda armarna utsträckta. Hennes rörelser gick helt automatiskt. Hon hade tränat på detta tusentals gånger. Hennes muskler var spända. Svettpärlor rann längs pannan. Hettan hade ingenting att göra med temperaturen utomhus, som redan var höstlik. Hennes utrustning, särskilt den tjocka skottsäkra västen, gjorde att Kim svettades. Naturligtvis bidrog även anspänningen. Insatsen hade redan pågått i några timmar.

De befann sig utanför den tredje lägenheten som söktes igenom i dag. Ingen visste om den eftersökte var där eller om han var beväpnad. Fallet var en stor sak. I dag skulle de med lite tur ta fast den största knarkbossen i Bonn. Men de saknade fortfarande bevis, åtminstone sådana som skulle sätta mannen bakom lås och bom i åratal. Kim Wiesinger hade lett utredningen tillsammans med sina kollegor i flera månader. Till sist slog de till i en samlad operation. De viktigaste mellanhändernas lägenheter finkammades, samtliga dokument och datorer beslagtogs och fraktades till ett laboratorium för undersökning av experter. Blodet kokade i Kim. Kollegorna kallade det för jaktfeber och menade den pulserande känsla som spred sig likt en drog i blodet och satte nerverna på högspänn. De var så nära. Kim kände att hon befann sig ett fåtal steg från mållinjen. Hon ville att denna operation skulle bli en fullkomlig framgång. Hon behövde denna succé. För att känna sig väl till mods, för att sätta stopp för den här mannen och för att göra denna usla värld en liten aning bättre. Usla värld, det hade hennes pappa alltid sagt. Det var till och med hans sista ord på dödsbädden: Se dig för, min flicka. Det är en usel värld där ute.

Sedan dog han. Helt plötsligt, femtiofyra år gammal och helt igenom ovärdigt för en polis. Åtminstone hade han upplevt det så själv. Om han kunde skulle han ha valt ett kulregn. Kanske till och med i en sådan operation som i dag. Det skulle ha varit idealiskt för honom. Istället hade en elakartad tumör i lungan gett hans tillvaro ett kvalfullt slut efter ett fåtal veckor. En sorti med smärtor, förvirring och vrede. Hennes pappa hade varit så arg över sitt öde att han inte ens hade försökt att kämpa mot det med cellgiftsbehandling. Tumören hade visat sig vara omöjlig att operera bort, chanserna för att tillfriskna efteråt var ytterst små. Trots det skulle Kim ha testat det i hans ställe. Hon hade inte bara gett upp och skänkt sitt liv åt en mängd hungriga cancerceller som spred sig i organen likt en parasit. Men hennes pappa hade inte velat det. Det berodde inte enbart på de fruktansvärda biverkningar som en cellgiftsbehandling ofta förde med sig. Han ville inte förlora allt hår och sluta som ett magert benrangel med tunn, blek hud. Men han ville framför allt inte nära någon förhoppning. Att hoppas på att tillfriskna skulle ha gjort honom så frustrerad och besviken att han hellre struntade i det.

Kim suckade och skakade av sig tankarna. Hon måste koncentrera sig. Hon ville i alla fall inte dö i ett kulregn. Hon klamrade sig fast vid tjänstevapnet och nickade mot en kollega. Han bröt upp dörren och de stormade in.

Säkrat! ropade polisen som hade sparkat in dörren och gick genom korridoren till nästa rum.

Kim tog sig an en smal dörr till vänster. Badrummet. Ett litet smutsigt rum som stank av avföring. Och av något annat. Hennes mage förvandlades ofrivilligt till en stenklump. Hon höll andan. Toaletten befann sig till höger. Ett fläckigt porslinsobjekt utan sits. Ovanför fanns ett badrumsskåp. Rakt fram stod ett badkar, täckt till hälften av ett mögligt plastskynke. Bakom det fick hon syn på en skugga och ryckte till. Med tre steg och fingret på avtryckaren närmade hon sig och ryckte skynket åt sidan.

Synen och stanken fick henne att ragla bakåt. Uppspärrade, tomma ögon stirrade upp i intet. Till en början var hon inte säker på om ansiktet framför henne tillhörde en man eller en kvinna. Vattnet hade fått huden att börja svälla och mörkna. Först då Kims blick gled ner till bröstet och det långa flätade håret blev hon medveten om att det var en död kvinna som låg i badkaret.

Gode Gud, fick hon ur sig. Vi måste få hit kriminalteknikerna med en gång.

Lägenheten är säkrad, ropade en kollega som uppenbarligen inte hade hört hennes ord, och gick in i badrummet. När hans ögon registrerade badkaret och dess innehåll förändrades hans uppsyn.

Herregud! Vad är det? Den vältränade polisen i uniform blev en aning blekare.

Ett kvinnligt lik, svarade Kim helt i onödan.

Hennes kollega, som ledde ett specialkommando, var med säkerhet bekant med döden och behövde inga förklaringar. Det var tydligt att det enda som irriterade honom var det faktum att de var ute efter bevis, alltså droger, pengar eller vapen. Ett lik hade de däremot inte väntat sig.

Vi måste få hit kriminalteknikerna med en gång, upprepade Kim. Kanske skulle den här döda kvinnan bli spiken i kistan för den eftersökta drogbossen. Om han hade dödat henne låg han illa till.

De drog sig försiktigt tillbaka från badrummet, måna om att inte kontaminera spåren. Under tiden kastade Kim ett sista öga på den döda. Hon uppskattade hennes ålder till högst trettiofem. I offrets navel blänkte en piercingring. Naglarna på fingrar och tår var målade i en gräll rosa färg. Kanske var det en prostituerad. Det kunde man åtminstone förmoda med tanke på de sexiga underkläderna och högklackade skorna bredvid badkaret. På den bakre badkarskanten stod ett halvfullt champagneglas. Om inte offret skulle ha haft de nästan svarta strypmärkena på halsen skulle man kunna tro att hon hade drunknat i badkaret på fyllan.

Jörg. Där är du ju. Hon hälsade på sin kollega från den kriminaltekniska enheten, en medelålders man med tunt hår och glasögon utan bågar på den aningen för långa, tunna näsan.

Offret ligger i badkaret. Ger du mig dina resultat så fort som möjligt? Vi måste veta vem den döda är och om vår man ligger bakom dådet. Vid ett första ögonkast ser det ut som mord.

Jörg nickade. Visst, jag ska skynda mig. Hur ser det ut med vår middag i kväll? Är du klar med operationen tills dess? Ser ju ut att vara en stor sak. Han log förläget och såg in i hennes ögon.

Middag? Just det. De hade bestämt träff i kväll. Det hade Kim helt glömt bort. Besvärad kliade hon sig på halsen.

Hm, ja. Det kan nog ta sin tid, mumlade hon tyst.

Ska vi skjuta upp det tills i morgon? Jörg lät en aning besviken.

Kim andades ut och nickade ivrigt. Hon hade inte haft en tanke på det. Dessutom hade hon ytterligare en sak att göra i natt. En privat angelägenhet som hon inte kunde skjuta upp längre. En sak som hade gnagt i henne i flera år och som äntligen måste få ett slut. Något som skulle ha gjort hennes pappa stolt. En handling som inte kunde upphäva något, men som kunde göra världen lite mera rättvis. Alla fåfänga förhoppningar, all smärta och förlust skulle visserligen inte glömmas bort, men åtminstone lindras. Hennes pulserande blod började dunka. Där kom den igen, jaktfebern. Det var därför hon var så spänd. Hon ville bli kvitt. I natt.

Kapitel 2

Julia Schwarz var i sitt rätta element. Det hade inget att göra med obduktionsrummets kyliga atmosfär, som hon inte var speciellt förtjust i, utan med uppgiften som låg framför henne. Hon var hängiven rättsmedicinen och tog sig an varje ny utmaning med stort allvar. Julia slog på diktafonen och satte igång med obduktionen. Första uppgiften var den yttre observationen. Hon arbetade alltid ovanifrån och ner. Hon betraktade det rufsiga håret och sökte igenom hårbottnen efter skador. Under tiden talade hon in resultaten i diktafonen: kvinnlig, kroppsvikt ungefär femtiosex kilogram, kroppslängd etthundrasjuttiotvå centimeter, likfläckarna ännu inte markanta, talrika punktformade blödningar på munslemhinnan och bindhinnorna. Julia stoppade. Undersökningsresultaten passade till strypmärkena på offrets hals. Den unga kvinnan hade blivit kvävd. Och inte bara det. Hennes blick vandrade nedåt. Spår av motstånd på armarna och kraftiga hematomer på låren tydde på en brutal våldtäkt. Hon såg upp. Emanuel höll en skål med instrument i handen.

Du kan sätta igång med huvudet. Julia betraktade sin assistent, som inte hade blivit riktigt hemmastadd ännu. Visserligen hade han varit verksam inom den forensiska patologin på rättsmedicinska institutet i Köln i flera månader, men han hade fortfarande inte vant sig vid den hemska synen av våldsoffer. Hans stora adamsäpple hoppade upp och ner påfallande ofta.

Hon var så ung, sade han med hes röst och ställde ner instrumenten.

I motsats till Emanuel kunde Julia i hög grad koppla bort sina känslor medan hon arbetade. Under årens lopp hade hon i viss mening blivit avtrubbad. När hon hade ett lik framför sig i obduktionsrummet betraktade hon den döda kroppen från en rent medicinsk synvinkel. Hon ignorerade nästan fullständigt det faktum att det låg en människa framför henne, någon som hade varit en individ och som hade ryckts bort från livet med våld. Det var hon tvungen att göra, annars skulle hon inte kunna utföra sitt jobb ordentligt. Efter den senaste natten och drömmen om Michael behövde hon sitt arbete. Hon kunde klamra sig fast vid fakta och på så sätt glömma smärtan. Kroppens anatomi var tillförlitlig och förutsägbar. Hennes arbete var en vetenskap med stränga riktlinjer och en förutbestämd process. Det lugnade Julia. Men den här unga kvinnan, som låg blek och bräcklig på obduktionsbordet, var naturligtvis inte helt likgiltig för henne. Flickan hade bara blivit tjugoett år. En student som hade blivit överfallen, våldtagen och strypt till döds på universitetets toalett. En människa som haft hela livet framför sig. Precis som Michael, for det genom hennes huvud.

Det enda vi kan göra för henne nu är att leta upp hennes mördare, sade hon till Emanuel och gav honom en medkännande blick. Vi kan inte ge henne livet tillbaka. Men vi kan se till så att hon och hennes familj får rättvisa. Hon lyfte flickans hand och pekade på fingernaglarna. Titta på det här. Jag slår vad om att vi hittar hudpartiklar eller till och med blod från gärningsmannen. Hon har värjt sig våldsamt och rivit honom.

Emanuel nickade stumt. Han tycktes inte vara riktigt övertygad.

Jag frågar mig bara hur människor är i stånd till något sådant. Hon var ung och vacker och …

Det får du inte tänka på. Du måste ignorera det. Koncentrera dig på organismen, på den rena anatomin, och håll utkik efter spår. Julia tog upp ett förstoringsglas och betraktade den unga kvinnans kön.

Ge mig kammen och pincetten är du snäll. Hon kammade ut pubeshåret.

Bingo, sade hon belåtet och tog upp pincetten, med vilken hon drog ut ett hårstrå som var mycket mörkare än alla andra. Hon analyserade det med kisande ögon. Hårroten var intakt.

Det måste komma från gärningsmannen. Om han finns i polisregistret har vi honom. Julia log och lade ner hårstråt i en bevispåse.

Den kan du ta till laboratoriet direkt.

Julia såg efter sin assistent. Emanuel var en mycket kompetent medarbetare. Hon uppskattade hans känsliga sätt, men snart var han tvungen att lägga detta åt sidan om han ville klara av jobbet.

Hennes tankar vandrade tillbaka till förra natten. Plötsligt kände Julia en trötthet som gjorde kroppen tung. Under de senaste veckorna hade hon drömt allt oftare om sin lillebror, som bara hade varit tolv år gammal då han blev utnyttjad och dödad. Förra natten hade hon hört Michaels röst tydligare än på länge. Den hade varit kusligt realistisk. Julia skakade av sig minnet. Koncentration, sade hon till sig själv och satte igång med att öppna liket. Skalpellen skar ett djupt snitt i kroppens framsida. En röd linje blev synlig från axeln till nedersta änden av sternum, som också kallades bröstben. Hon upprepade proceduren på andra sidan och skar sedan med skalpellen från abdomens mittlinje fram till venusberget. Hon öppnade sedan bröstkorgen med en revbenssax och frilade hjärta och lunga. Just som hon skulle plocka fram ytterligare en sax för att skära upp hjärtat öppnades dörren.

Är du snäll och tar sågen och börjar med skallen? frågade hon utan att se upp.

Jag är rädd att jag kommer bli illamående av det.

Julia hejdade sig. Det var inte hennes assistent Emanuel.

Vad gör du här så tidigt? Jag befinner mig mitt i obduktionen och kan inte säga så mycket om den döda ännu. Julia såg överraskat på kriminalkommissarie Florian Kessler.

Florian log. Jag tänkte att du kunde behöva en kaffe. Han lyfte upp två muggar.

Tack. Det var snällt av dig. Julia lade saxen åt sidan, tog av sig gummihandskarna och lät Florian förstå att han skulle följa med henne till kontoret.

Där sträckte hon ut handen efter muggen. Det behövde jag. Hon svalde och slöt ögonen njutningsfullt.

Hur länge har du varit här? Du ser trött ut. Florian granskade henne och Julia sänkte blicken snabbt. Det fattades bara att just Florian skulle se att hon hade haft mardrömmar. Hon ville varken tala eller bli påmind om det. Kvickt stjälpte hon i sig kaffet, som var för varmt och brände henne på tungan. Utan att gå in på Florians fråga underrättade hon honom om de hittills framkomna resultaten från obduktionen.

Analysen av pubeshåret som inte tillhör liket ska vara klar inom några timmar, sedan kan du söka efter DNA:t i databasen. Kanske har vi tur.

Florian teg.

Julia fortsatte att tala hastigt. Offret har gjort häftigt motstånd. Ett par fingernaglar är avbrutna, under den ena har vi hittat hudpartiklar. Hennes huvud har slungats mot en hård yta. Förmodligen mot en vägg på toaletten där hon blev överfallen. Hon har inga frakturer, däremot hematom över hela kroppen. Hon såg upp och kände sig alltmer obehaglig till mods inför Florians intensiva blick. Han tycktes se rakt in i hennes innersta. Ja, alltså … började hon på nytt. Gärningsmannen har sannolikt mörkt hår. Kanske kan det vara till någon hjälp.

Du borde unna dig mer vila, sade Florian, som om han överhuvudtaget inte hade lyssnat. Du behöver definitivt mer sömn. Enbart kaffe håller inte i längden.

Jag har sovit tillräckligt, men har haft mardrömmar. Julia bet sig ögonblickligen i tungan. Det hade hon verkligen inte velat avslöja. Hon blev irriterad på sig själv. Florian