Med en doft av syren: -

By Margita Tjärnström

Det är när en man faller ihop på kyrkogården som Crissa Wallin återigen blir indragen i en komplicerad utredning. Mannen var till synes frisk, om än gammal, men trots Crissas ihärdiga upplivningsförsök är mannen bortom räddning. Kort därpå söker en kvinna upp Ela Marklund på Burträsks polisstation för att dela med sig av sina misstankar. Mannen som dött på kyrkogården anade att något inte stod helt rätt till med hans broders bortgång. Och nu var han själv död. Det dröjer inte länge förrän Ela och Crissa är en skoningslös mördare på spåren. En mördare som riktar in sig på de svaga och försvarslösa …
"Med en doft av syren" är den andra, fristående boken i deckarserien om Crissa Wallin och Ela Marklund.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 27, 2021
• ISBN: 9788726785616

Book preview

Margita Tjärnström

Med en doft av syren

SAGA Egmont

Med en doft av syren

Copyright © 2019, 2020 Margita Tjärnström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726785616

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Förord

Denna berättelse utspelar sig i idylliska Burträsk, sedd genom författarens ögon. Således stämmer inte allt överens med verkligheten. Även i Skellefteå nämns fiktiva platser som tillkommit bara för handlingens skull. Karaktärerna som förekommer i boken är enbart skapade ur fantasin och existerar icke.

Någon djupare insikt i hur olika medicinska tillstånd exakt fungerar eller hur läkare arbetar har berättaren inte haft och därför får de yrkeskårer som finns med, agera utifrån dennes föreställning om hur dessa representanter utför sitt jobb.

Men vad som stämmer är att i denna bygd klappar hjärtan av stolthet, för osten och för laget.

Forever.

Prolog

Den gamle mannen låg i sängen och väntade på döden. Fridfullt slumrande mellan vita lakan och med en värmande pläd över den bräckliga kroppen. En kropp där lungorna kämpade för att orka dra de sista andetagen. I mannens gråbleka ansikte löpte rynkorna i ett finmaskigt nät över den nyrakade huden. Den tunna gestalten doftade rent och fräscht, efter att månaders ingrodd smuts och misär nu äntligen skrubbats bort.

Den sista måltiden hade ätits och musiken klingat ut.

Han som kommit dit för att vara med vid slutet väntade också. Satt där på en nött pinnstol invid bädden och höll den gamle ömt i handen.

Allt hade hittills fungerat enligt planerna. Bara den sista lilla detaljen återstod men skulle hinnas med inom den utsatta tidsramen. Han lyfte blicken från den döende åldringen och såg ut genom sovrumsfönstret som stod på glänt. Vid horisonten marscherade tunga, svarta åskmoln, upp över Burträskets vattenvidder.

Det var tryckande kvavt och skulle inte dröja länge innan den första blixten skar över himlen. Utanför det öppna fönstret var luften mättad av syreners doft. Lila doftade alltid starkast. Det hade hon lärt honom. Kväljande och tung kunde den vara, men lättodlad och tålig. Passade till häck och berså för barndomens alla saftkalas.

Han hade plockat ett fång av den mörkt violetta, storbladiga sorten åt henne. Hon älskade blommor som luktade gott, grönväxter var inte lika intressanta. En liten flaska Liliac Eau de Toilette till jul och födelsedagar.

Ibland en tvål.

Det hade hon fått av honom när han mödosamt lyckats spara ihop några slantar. Nostalgin från de vanliga bondsyrenerna och blomsterprakten med föraning om sommarlov var så starkt förknippad med henne, att det än idag högg till i hjärtat av saknad när luktsinnet nåddes av den välbekanta doften.

Under syrenernas tid, i början av juni, kunde han gå långa omvägar för att undvika dem. Vilket var svårt då praktiskt taget varje villaträdgård med självaktning ståtade med minst ett exemplar. En dag hade allt varit över och han hade kommit hem till ett utkylt hus och funnit henne död. Den räddande injektionen hade legat på nattduksbordet invid sängen.Lätt att nå vid behov. Hon hade gjort ett aktivt val och använt mångdubbel dos. Kanylen satt fortfarande kvar i hennes ena armveck.

Några få rader till honom på ett papper hade bekräftat den oro han burit inom sig under lång tid. Hon hade inte längre orkat med tillvaron när ingen lyssnade på hennes desperata vädjan om att få leva på ett människovärdigt vis.

För andra gången i sitt unga liv drabbade en svår sorg honom och han insåg att han blivit lämnad ensam kvar.

Känslorna hade ögonblickligen frusit till is och han förmådde inte längre känna något. Vare sig glädje eller sorg tog sig igenom den hårda ytan av skyddsmekanism som lägrat sig runt hans person.

Men i samma stund när själen sprack och inget mer var sig likt, insåg han sin mission. Hans framtid skulle bestå i att göra skillnad för alla de offer som dagligen led av ångest, svält och svåra umbäranden. Så många som möjligt skulle få hans hjälp.

Redan samma kväll hade han stuckit sprutan i halsen på den som undertecknat hans älskades dödsdom.

Han hade väntat på kärringen utanför hennes arbetsplats. Hon hade inget anat när han närmat sig. Varför skulle hon det?

Ett oskyldigt barn på hemväg från skola eller fritids. När hon fumlat efter något i sin beigea handväska hade han överrumplat henne.

Utfört sitt ärende och lämnat kärringdjäveln krampande i dödsryckningar på trottoaren och gått hem. Rengjort sprutan och ätit middag. Han hade vetat att de skulle komma och hämta honom. Det hade han kalkylerat med. Och det var ett utmärkt sätt att ta sig därifrån och få planera i lugn och ro.

Han rycktes tillbaka ur sina tankar av att mobilen plingade till i bakfickan på de nötta jeansen. Larmet var inställt för att påminna honom om att det nu var exakt 15 minuter kvar av utsatt tid. Under denna kvart skulle själva akten utföras, foton tas och all rekvisita plockas bort. Men han hade gjort det så ofta att det numera gick på ren rutin och visste att tiden skulle vara tillräcklig.

Spänningen steg inom honom och han var fullkomligt fokuserad på sin uppgift. Det efterlängtade välbefinnandet infann sig sekunderna innan adrenalinpåslaget kickade in.

Denna extatiska känsla fick händerna att darra när han noga kontrollerade att injektionsnålen satt som den skulle.

Ett andetag senare trycktes sprutan in i en ven i den gamle mannens arm.

Döden var omedelbar.

Kapitel 1

Många år tidigare

Dörren öppnades och han hörde den återkommande glättiga hälsningsfrasen: God morgon. Klockan är halv åtta. Dags att vakna!

Utan att se på honom klev den kvinnliga vårdaren in, tände lysröret i taket och drog isär gardinerna. Det var fortfarande mörkt ute, en disig oktobermorgon gjorde ingen människa glad. Belysningen från den andra paviljongen förmådde inte lysa upp den stenbelagda innergården, som låg mellan den och huskroppen han vårdades i. Lampornas svaga sken ingav en dyster påminnelse om att han befann sig på sjukhus, att han inte var frisk, att han stod utanför den vanliga världen. Som han alltid hade gjort.

Den landstingsdiskreta tegelbyggnaden tornade upp sig som en mörk vakande koloss en bit bort. Allt fler hårda ljuskäglor tändes bakom de tonade fönstren med säkerhetsglas, som skulle hindra de som var innanför att ta sig ut.

En gestalt rörde sig i rummet mittemot, nära men ändå i en annan värld. De kunde inte se varandra, men visste att den andre existerade. De båda flyglarnas patienter hölls åtskilda från varandra av många olika skäl, av vilka han inte kände till något.

Vid ett tillfälle när dörren, som ledde mellan de två avdelningarna där bara personal med skramlande nyckelknippor fick passera, råkat stå på glänt, hade han hunnit se att där fanns en liknande avdelning som den han befann sig på. Bara spegelvänd.

Precis innan ingången helt slagit igen hade han uppfattat en skymt av en kille i sin egen ålder. Samma längd, samma hårfärg, med glödande svarta ögon, där den stirrande blicken borrat sig in i hans egen. Med ett metalliskt klick hade dörren gått i lås. En lång stund hade han stått kvar och förundrat stirrat på den.

Utanför hans fönster förmultnade regnvåta löv på den svarta asfalten. Människor hastade fram på väg till sina arbeten inne på sjukhuset. Alla ingick de i ett sammanhang. Alla var de viktiga kuggar i vårdhjulet. I verkligheten som fanns därute pågick livet. Ett liv som han hade kunnat flyta med i, men som nu i stället var på väg att rinna ifrån honom.

Åtminstone kändes det så just nu. Trots att han bara levt i fjorton vintrar. Detta var dagens värsta stund. När det skarpa lysrörsljuset kastades mot de sterila vita väggarna och en munter röst väckte honom. Rösten tillhörde olika personer men lät ändå likadant, könlös, institutionsvänlig.

Allt han vill är att fortsätta sova, slippa vakna och inse att det bara var en dröm när hans älskade nyss strök honom över håret. Han önskade att han kunde ligga kvar under det tunna täcket som institutionen tillhandahöll, men det tillät inte personalen.

Alla måste äta frukost tillsammans, ute i matsalen runt de två borden som fanns där. I en gemenskap som ingen av dem ville ha. De skulle känna att de ingick i ett sammanhang medan personalen cirkulerade runt dem och sysslade med att lägga upp mer ost, torka upp spilld mjölk och andra sysslor. Den vårdutbildade staben borde ha ägnat sig åt att torka tårar hos sina patienter, i stället för att låta återhållna känslor belasta denna patientgrupp som vistades här på grund av skavanker i själen.

Alternativet var att en fejkad glättighet östes över dem som skulle vårdas men som bara tjänade till fortsatta förträngningsmekanismer.

"Havregrynsgröt är nyttigt, ta lite.

Äppelmos är gott att ha i! Ska du inte ha en macka till. Du har ju knappt rört maten. Ät nu, du växer ju fortfarande och behöver allt lägga på dig några kilon." Lydigt tar han en brödbit med något slags frö på.

Brer ett tjockt lager lättmargarin på den, tar sedan osthyveln och skivar en bit av den magra osten som han lägger på mackan. Det smakar ingenting och känns som kartong när han tuggar. Den obestämbara massan klibbar ihop uppe i gommen.

Med tungan försöker han omärkligt få klumpen att lossna. Han tvingar sig att ta en klunk av den söta juicen som är upphälld i glaset framför honom för att kunna svälja ner massan. Juice i tetra är något han avskyr, speciellt om den som i detta fall i stort sett bara innehåller socker, men vill inte vara annorlunda än medpatienterna som alla dricker juicen med god aptit.

Aromen från nybakat bröd med hemkärnat smör dröjer sig kvar i smaklökarna och i minnet framkallar han den för att klara av att tugga i sig den jolmiga frukosten. Han kan nästan se henne framför sig, hur hon hastigt vänder bröden i den svarta gjutjärnspannan ovanför den öppna elden. Låter dem sedan svalna något innan hon brer rikligt med det salta smöret på och räcker matbrödet till honom. Oändligt många timmar har han drömt om dessa förlorade stunder.

När livet är svårt glider han in i fantasin, som nu, när han av tvång befinner sig i en matsal, på en vårdinrättning.

När han äntligen är klar, tackar han artigt för maten, tar sitt tomma glas och assietten som den smaklösa maten legat på, går bort till köket och ställer porslinet i diskmaskinen. Sedan är han fri några timmar. Till nästa måltid som ska klaras av, lunchen. Därefter är det eftermiddagsfika, två timmar senare middag. Till sist kvällsmackor och te. Det är en jädrans massa måltider som ska genomlidas under dagen.

Innan läggdags ska det tittas på tv tillsammans med de andra borta i samlingsrummet, där en gigantisk plasmaskärm är monterad på väggen, och något förnedrande tävlingsprogram pågår, där det ska skrattas på rätt ställe. Han förstod inte vad det var som var så kul, tyckte bara att skiten var förfärlig.

Men han insåg vad som krävdes för att inte sticka ut och hade blivit ruskigt bra på att tajma rätt. Han hade lärt sig hålla inne med skrattet någon sekund, så att en annan person hann före på rätt ställe.

Själv hade han helst sett nyheter eller någon lärande dokumentär men var tvungen att ge sken av hjärndöd tonåring.

Forskande blickar följde honom när han gick ut från matsalen och bort mot sitt rum längre ned i den dystra korridoren. Så normalt som möjligt, tvingade han det ena benet framför det andra. Lät kroppen se slängigt avslappnad ut, på tonårsvis. Så långt som till att låta de säckiga jeansen hasa ned, med kalsongerna och halva ändan framme, hade han inte kommit. Hade nöjt sig med att byxorna satt på höfterna med en antydan till glipa.

Nickade vänligt mot en medpatient han mötte som släpade sig fram med hasande steg på väg mot frukosten. Flickan som snart ska fylla arton men som såg ut som max tolv, led av en muskelsjukdom. Hon har ont, det ser han. Han vet om hennes önskan att slippa ifrån sitt lidande. Han har sett det i hennes vädjande blick, ständigt till bredden fylld av smärta. Ordlöst förstår hon hans löfte om att undsätta henne. I natt ska det ske, när personalen har skiftbyte och sitter upptagna inne på expeditionen. Sprutan är klar sedan veckor tillbaka.

Det hade varit lättare än förväntat att dyrka upp medicinskåpet. Han hade varit tyst som ett väsen när han hämtat vad han behövde. Ville i nuläget inte riskera upptäckt när friheten fanns inom räckhåll, men han var helt enkelt tvungen att gripa in. Att hjälpa någon att dö var inte normaliserat ännu i landet de levde i.

Ändlösa, långa, enformiga samtal med psykologer, läkare och medicinering, hade uppfyllt vad samhället kunde bidra med vad gällde anpassning av sådana som han, de missanpassade, till ett normalt liv igen.

Orden som skulle läggas rätt i munnen hade han lärt sig allt eftersom.

Insikten om vad omvärlden förväntade sig vid ett tillfrisknande hade blivit hans norm. Så fort som möjligt ska han anses vara botad och friskförklarad.

Det var av största vikt att inte tappa fokus och hålla fast vid planen.

Kapitel 2

Crissa Wallin satt på den slitna farstubron med en kaffekopp i handen. Utsikten ned mot träsket var svindlande; det norrländska landskapet med skira ängar bredde ut sig framför hennes ögon. En flock hästar gick på bete nere vid strandkanten. Ibland avbröts deras tuggande av att någon av dem frustande bockade med huvudet av irritation, över alla besvärande flugor som svärmade runt dem. Eller svängde med svansarna för att hålla flygfäna borta. Hon drack en klunk av det kokta kaffet. Gevalia, alltid Gevalia skulle det vara. Kokt i Visseljohannan, något annat dög inte, enligt hennes moster Ellen.

Crissa såg ut över det grönskande landskapet. Några idisslande kor fanns inte längre under de vitstammiga björkarna i hagen, även ladugården stod tyst och övergiven med nässlor runt stenfoten. Utanför logen fanns inte heller någon traktor. Grållen som använts för att plöja upp den tunga lerjorden, var för länge sedan såld. Ombyggd som den varit, av morbröderna, från att gå på bensin till den skattebefriade fotogenen som förr var betydligt billigare. Att det osat avsevärt mer med denna restprodukt från framställningen av lysfotogen, var det ingen som brytt sig om. Även hönshuset bakom de spräckta fönsterrutorna var öde, här hördes inte längre något kacklande, ingen tupp gol.

En gård, där djuren var borta, marken avstyckad och såld, och som inte längre brukades skulle snart växa igen. Granskogen skulle ta över den en gång med slit och mankraft brutna åkermarken.

Det hade varit fantastiskt att vistas här under barndomen.

Ljuvliga sommarlov hade hon tillbringat i det röda lilla torpet med Bullerbykänsla, hölass och våfflor med hemkokt hallonsylt, och vispad grädde. Tillsammans med kusinerna, hade hon lekt kurragömma, hoppat rep eller spelat fotboll hela dagarna. En enorm kontrast till livet i Stockholmsförorten där hon och hennes mamma haft sin vardag. Betong och asfalt. Tunnelbana och pendeltåg. Nära till allt och ett enormt utbud av aktiviteter och kompisar. Hon hade gillat sitt förortsliv också, aldrig varit rädd att vistas ute sent efter en kväll med kompisarna på Grönan. Tagit tunnelbanan hem till Fruängen helt ensam, aldrig blivit antastad eller hotad.

Men numera hade klimatet hårdnat, unga tjejer fick vara på sin vakt och många skulle aldrig drömma om att sätta sig i en tunnelbanevagn ensamma efter midnatt. Detsamma gällde för de flesta av huvudstadens invånare.

Solens första strålar träffade vattenytan långt där nere, en ensam mås skränade högljutt där den cirklade över en vit eka som stävade hemåt med sin fångst. En brunbränd hand lyftes till hälsning. Hon vinkade tillbaka och hjärtat svämmade över av kärlek. På det här avståndet gick det inte att se hans mörka ögon, men hon visste hur de såg ut när de fanns tätt intill henne på natten.

I hans famn fann hon tröst när mardrömmarna rev i sinnet och återskapade ögonblicket när hon förlorade allt och barnet hon burit strimlats i bitar. Strax innan hade barnets far, hennes älskade Salman dödats av fångvaktarnas vassa klingor. Omedvetet fingrade hon på den lilla hjärtformade berlocken som hängde på en tunn kedja runt hennes hals. Den hade hon en gång i tiden fått av Salman som ett tecken på hans djupa kärlek till henne.

Hon hade velat följa sin familj in i döden, men fångvaktarna hade inte tillåtit henne.

I stället hade de skändat henne på det mest förfärliga sätt, för att sedan släppa henne fri. Hon var den enda som kommit tillbaka från landet där deras team av erfarna krigsjournalister och fotografer tagits tillfånga. När de korsat gränsen för att utföra sitt uppdrag att rapportera om fruktansvärda förhållanden, i ett land med en hänsynslös regim som inte respekterade mänskliga rättigheter, hade soldaterna väntat på dem.

En infiltratör som tillsammans med gruppen hade planerat och analyserat riskerna under månader hade handlat på uppdrag av regimen och lett teamet rakt i fällan. Två i gruppen hade