Discover millions of ebooks, audiobooks, and so much more with a free trial

Only $11.99/month after trial. Cancel anytime.

Att bara försvinna
Att bara försvinna
Att bara försvinna
Ebook322 pages4 hours

Att bara försvinna

Rating: 0 out of 5 stars

()

Read preview

About this ebook

Mars. April. Maj. I början av varje månad har en ung kvinna bragts om livet, men varför? Tre oförklarliga mord på lika många månader är minst sagt oroande. Samtidigt blir ett kommunalråd alltmer övertygad om att någon är ute efter honom. Sommarstugan bränns ner till grunden, ett lik hittas under verandan och slutligen blir hans flygplan beskjutet under en flygprospektering. Stämmer misstankarna eller är allt en slump? Advokat IngaLisa Östergren är i sin tur övertygad om att den senaste tidens obehagliga händelser är långt ifrån slumpartade. Men för att hitta sambandet måste både hon och kriminalkommissarien Krister Strömbom gräva allt djupare ...-
LanguageSvenska
PublisherSAGA Egmont
Release dateSep 19, 2018
ISBN9788711808252
Att bara försvinna

Related to Att bara försvinna

Titles in the series (3)

View More

Related ebooks

Related categories

Reviews for Att bara försvinna

Rating: 0 out of 5 stars
0 ratings

0 ratings0 reviews

What did you think?

Tap to rate

Review must be at least 10 words

    Book preview

    Att bara försvinna - Staffan Westerlund

    Ulla

    Prolog

    Snön på den lilla vägen var lika djup som den i skogen. Brandbilarna, i synnerhet den som körde främst, höll bara nätt och jämnt sin kurs och dieslarna råmade och stönade. Snön var tät och dess yta nästan våt. Den överraskande förvårsolen hade orsakat vad som närmast var ett under genom att höja temperaturen till tio plusgrader efter tre och en halv vecka av oavbrutet mulet vinterväder.

    De kom fram till ett hygge och solen bländade så pass att de inte såg hur snön hade drivits upp av vintervindarna. Den främsta bilen saktade mjukt ner till stillastående i de nu mer än meterdjupa snödrivorna

    De klev ur, ner i snö nästan till midjan. De två efterföljande bilarna hade det lättare, där var snön fortfarande bara halvmeterdjup.

    Bortom hyggeskanten på andra sidan steg röken rakt upp i luften. Någon tog fram ett par skidor och drog iväg. Trots skidornas plastbeläggning mera plumsade än gled han fram i något tungt och klibbigt. Elljusspår var en helt annan värld än denna.

    Hyggeskanten markerade egentligen bara en smal trädridå. På andra sidan bar marken uppåt mot gården. Det som brann var en gammal lagårdslänga. Den var totalt övertänd. En del av taket, nära södra gaveln, hade redan rasat in och just när han stannade för att överblicka eländet, rasade en massa taktegel från de sviktande resterna ner i elden. Spåntaket under teglet brann friskt och sot, gnistor och brinnande spånrester for med den heta luften rakt upp mot himlen. Där kyldes luften av så att askan och allt annat gled ut åt sidorna för att så återvända mot marken.

    Lagården var omöjlig att rädda, den var i praktiken redan nerbrunnen. Boningshuset låg ett femtiotal meter därifrån. Han skidade rakt mot det. Korsade ett par älgspår och flera harspår. Också något annat spår av mindre djur såg han, förmodligen skogsmöss eller sorkar. I det skarpa solljuset lyste avtrycken blå. Han undrade först om det fanns människor där. Men det fanns inget spår av plogning eller skottning, inga fotspår. Ingenting av människa.

    Det sprakade från lagården och hettan kändes starkt. Han såg hur flagor och ett par gånger också brinnande spånflagor dalade ner på boningshusets tegeltak. Så lite oroade honom inte. Avståndet var tillräckligt stort för att boningshuset skulle klara sig.

    Snön på trappan upp till huset visade att ingen hade gått där. Han tittade över tunet bort mot lagården. Inte heller där var några spår av människor. Då kontaktade han de andra på radion och meddelade vad han såg. Sedan skidade han runt till boningshusets baksida och stannade upp vid hörnet. Där brann det redan; på en träveranda med vasstak. Tydligen hade detta legat över verandan men hängde nu ner i elden och husets panel hade också hunnit fatta eld på ett ställe. Medan han tittade dansade ännu ett brinnande flarn ner från himlen och spädde på den redan påbörjade branden. Han tog åter upp radion och talade om att det faktiskt skulle löna sig att försöka komma fram.

    Det tog dem dock en halvtimme att få fram en stor traktor som kunde öppna vägen genom hyggets drivor. Naturligtvis kunde inte boningshuset räddas.

    Under väntetiden, då han inte kunde göra något väsentligt, hade han åkt ett helt varv runt huset och tittat. Det var helt övergivet. Ingen människa hade gått i närheten sedan det senast snöat. Och det hade, vad han mindes, varit drygt två veckor tidigare.

    — Vem äger huset, frågade han i radion sedan han också hade besett den snart utbrunna lagården med dess gamla stenväggar intakta i glöden.

    — Ljungberg. Nån kommunalpamp i stan. Det är en sommarstuga.

    Han nickade instämmande och överblickade den pågående förödelsen. Sommarstuga, ja. Så rynkade han pannan för han tittade på elledningen. Den gick till boningshuset. Inte till lagården.

    Det fanns ingen el i lagården.

    Hur kunde den då ha börjat brinna?

    Han åkte runt också den men såg bara några harspår.

    Tystnaden kändes plötsligt mycket påtaglig trots sprakandet och knastrandet.

    Det var ingen här. Inte i går heller. Ingen hade kommit eller gått på ett par veckor.

    Men behövde det betyda att ingen var där?

    Han tittade intensivt in i branden och röken. Liksom väntade att få se något eller någon.

    Han såg något.

    En katt.

    Det kom ut en katt ur lågorna!

    Den var helt svart. Tills den vände andra sidan till när den skyggade och sprang upp mot boningshuset. Då var den helt vit.

    Några minuter senare hördes en kraftig diesel och en traktor med snöslungan sprutande upp i skyn kom sakta fram ur trädridån följd av en andra lika välutrustad traktor och därefter brandbilarna.

    Det gick inte att rädda någon av byggnaderna.

    Senare hittade man till råga på allt ett ganska svårt bränt lik under resterna av verandan på baksidan.

    Skuggan for fram över fälten och hyggena, över den gröna granskogen, in i de kala lövskogsdungarna — ibland kom den upp mot dem, ibland föll den undan lite. Framför dem växte sjön ut. Återspeglade himlen.

    Det var lugnt och vattenytan var ett hål in i himlen.

    Ända tills de nådde fram över de gula vassarna. Då började himlen därnere spricka upp, små fåror öppnade sig i en solfjäder med dem själva markerande centrum; det var änder och svanar som hastade undan det som kom farade. Fåglarna hade svårt att lyfta snabbt, för luften stod stilla i förmiddagsvärmen. Fem svanar sprang i vattenytan med slående vingar och kom aldrig i luften innan skuggan passerade över. Ett par holmar svepte förbi och där hade måsarna kommit upp. Piloten funderade ett ögonblick över möjligheten att någon av dem hann komma upp till deras höjd och så var de inne över land igen. Hundrafemtio meter under dem passerade en liten gård och en smal landsväg; lite längre bort låg en kyrka och en klunga byggnader. Så var de ute över lite skog och hyggen, där berget här och var gick i dagen. Fler hyggen, små åkrar, några ängar, mera skog.

    Det var en strålande förmiddag och ett perfekt väder för flygningarna. En nordlig vind på högre höjd hade fört undan den förorenade, disiga luft som i flera dagar gett landskapet ett närmast tropiskt ljus. Nu såg man horisonten glasklart. Det enda han egentligen behövde vara särskilt uppmärksam på var högt flygande större fåglar, men med den låga hastighet som de hade och den goda sikten var det ingen större risk. Och i sämre väder flög fåglarna för det mesta lägre.

    Den här rundan hade de flugit en gång tidigare, men det visste inte deras passagerare. I praktiken var det nu en uppvisningsflygning, medan kommunalrådet i sätet bredvid trodde att han var med på en rutinmässig prospekteringsflygning. På sätt och vis var det också en sådan, men den var utvald och den kördes nu i repris. De skulle återigen få sina utslag på olika ställen. Just nu berättade också geologen Eskil Stenberg för kommunalrådet att de hade fått intressanta utslag nära sjön. De två journalisterna lutade sig framåt och lyssnade. De fick alltså vara med när man hittade en fyndighet.

    Sveriges snabbaste analys, flinade piloten och justerade gaspådraget en smula för att återföra motorerna till jämnt varv. Han la planet i en mjuk sväng åt höger och flinade en gång till när han såg passagerarens händer krama sig själva. En hastig blick visade att passagerarens ansikte var vitt.

    Jag får ta det försiktigt, annars spyr han ner planet tänkte piloten och de återgick till planflykt. Motorerna sjöng och han ändrade gasen något på vänster motor för att få den i samma varv som den högra.

    Evert Ljungberg ville inte titta på klockan. Han ville inte att det skulle märkas. Nittio minuter skulle pinan vara. En och en halv timme. Nittio minuter rusande fram intill marken. Ett kommunalråd tar ansvar för bygden. Medföljer själv vid flygprospekteringen. Helst ville han blunda, men då skulle de annalkande dungarna, kyrkorna och allt annat komma ännu närmare i hans inre. Så han tittade stelt framåt och försökte lyssna till geologens uppgifter om att de av allt att döma hade flugit över ett mycket intressant område. Motordånet rullade in mot hans hjärna; rullade, rullade, sjön i dyningar...

    Piloten rynkade pannan och justerade gasen ännu en gång men var redan säker på att skillnaden i gaspådrag mellan motorerna nu var alltför stort för att kunna nonchaleras. Han hade återigen ögnat instrumenten, men bortsett från varvräknarna såg han inget märkvärdigt. Han ökade gaspådraget och tyckte att han kände något slags skillnad i vibrationer, så han återförde gasen genast till den tidigare nivån och lyfte planets nos en smula för att få höjd. Nu kändes tydligt att motorerna arbetade olika och medan flygplanet i en mjuk sväng steg uppåt, ytterligare hjälpt av den luft som alltmer värmdes av solen, ställde han om propellrarna och kunde på det sättet sedan komma ganska nära jämnt varv.

    Det var något fel på en propeller.

    Hade de kanske flugit på en fågel ändå? Men när, i så fall?

    På sexhundra meters höjd planade han ut med nosen pekande rakt mot flygfältet tre mil bort, väl hitom horisonten, samtidigt som han intensivt granskade vänster motor. Ingenting särskilt. Blickan vandrade över vingens undersida. Han tog av sig de mörka glasögonen och tittade intensivare. Det som hade sett ut som ett hål var i stället en liten djup buckla alldeles intill klaffen. Den hade inte funnits där tidigare, det visste han. Dessutom trodde han att han visste vad det var.

    Någon hade skjutit på planet.

    Han såg sig omkring inne i kabinen. Kommunalrådet stirrade fortfarande stelt framför sig, de två journalisterna tittade var och en ut genom fönstren medan geologen Stenberg tydligen höll på att stänga av apparaturen. Allt var lugnt. Ingen hade märkt något.

    Flygfältet var nu så nära så att han kunde börja inflygningen. Han minskade gasen och sänkte nosen något. Efter ytterligare någon minut fällde han ut klaffarna och väntade på uppbromsningen och lyftet i vingarna men inget hände. Han anade redan innan han tittade ut på vingen och fick det bekräftat, klaffen hade knappt rört sig. Han prövade flera gånger. Den satt fast.

    Eftertänksamt mönstrade han kulgropens läge. På något vis hade mekanismen fått en smäll. Det skulle bli en höghastighetslandning.

    — Vi får nog gå till Arlanda i stället, sa han ut i kabinen och anropade sedan flygledningen.

    — Vi har problem med klaffarna och vill gå till Arlanda. Ni kan också be polisen komma dit, för planet har blivit påskjutet.

    Evert Ljungberg stelnade till. Sedan spydde han. Rakt ut.

    Kriminalkommissarien Krister Strömbom tittade bekymrat på kroppen av en kvinna i trettioårsåldern. Hon hade hittats ett par timmar tidigare av ett äldre par som letade vårens första murklor och som på den korta promenaden på en väg mellan två hyggen hade gått rakt på liket. Till skillnad från de två tidigare liken var detta alldeles färskt, för att använda en av Strömboms medhjälpares cyniska terminologi. Färskt och tydligt nerskjutet på platsen med ett relativt kraftigt skjutvapen.

    Inte långt från dem mullrade ett lågflygande flygplan fram. Motorljudet steg och sjönk med långsam rytm som om motorerna bytte resonans med varandra.

    Det var en strålande dag i början av maj.

    Hon kunde inte ha varit död längre än ett par timmar.

    Morgonen

    Kap 1

    Vissa morgnar blåser det bara inte. Solen stiger allt högre. Den borde då värma marken medan vattnets kyla är oförändrad och sedan borde luften börja röra sig lite. Men det blir inte så. Kanske beror det på något komplicerat förhållande mellan nattens dagg och det infallande ljuset. Eller kanske det bara är så ändå. Vem vet? Och det gör väl förresten detsamma.

    Knappt synliga ångor steg från det flata berget. I hällsprickorna stod mandelblom i små rader, på torrmarken intill stod de som små moln. Deras doft stannade kvar i luftrummet alldeles ovanför dem och när mannen böjde sig ner för att plocka några, kom han in i en annan värld. I den luktade inte hav, inte skog, bara lite fuktigt berg och så mandelblom.

    Han hoppades att åtminstone något av detta skulle följa med den lilla buketten. För säkerhets skull stoppade han näsan intill den innan han öppnade sovrumsdörren. Inte tillräckligt, men ändå något, konstaterade han och gick försiktigt till andra sidan sängen där han satte ner blomglaset. Hon vaknade inte. Han tittade sedan en lång stund på henne. På ärret i pannan, nu smalt och helt vitt. Det mörka håret som var lite extra rörigt efter gårdagskvällens regn — hon hade varit som en dränkt katt i synen när hon kom tillbaka. Hade suttit i väl en timme uppe på udden medan försommarregnet tvättade ren luften, sköljde klipporna och bröt bort vattnets yta så att luft och hav gick upp i varandra.

    Det avslappnade ansiktet ändrades lite; han tyckte hon såg ledsen ut.

    Han kände åter blomdoften. Kanske kom den från buketten, kanske från det öppna fönstret. Hela rummet fylldes.

    Också nu på morgonen hade hav och luft varit förenade till ett, men det berodde på ljuset och på att luften stod stilla. När han gick tillbaka ut i köket, såg han några syrenblad röra sig. Vibrera till. Markluften var nu inte längre stilla, nu kom den också in i huset. Allt luktade mandelblom och liv. Han öppnade ännu ett fönster. Från sjöboden hördes hussvalorna. Långt borta en utombordare.

    Han väntade en stund.

    Men dagen måste naturligtvis ha sin gång. Det gick inte att bara stanna upp så här, hur fint det än var. Så han slog på kaffebryggaren, ställde fram fil och flingor, bröd och smör och granskade sedan kritiskt ostens våldsamma kälkbacke. Hans lott i livet var att alltid vara den som måste ta ost nära kanten. Någon enda gång skulle han kanske köpa en ost — en hel ost — och sedan börja ta från mitten.

    Tanken kändes nästan obscen.

    Han hade just ställt en kaffekopp på brickan när trappan knarrade.

    Gestalten var lika drottninglik i den långa röda morgonrocken som han tyckte hon var när de första gången möttes — om man inte såg hennes ansikte. Lite röd på ena kinden efter kudden, håret rörigt, tankfulla ögon.

    Barfota.

    Han kysste henne och sprang sedan uppför trappan, vände ner med hennes tofflor och hon sa:

    — Tack. För blommorna...

    Så gick hon ut.

    Han ropade på ungarna att det var dags att gå upp, gjorde färdig kaffebrickan och gick ut på trappan. Hon hade gått upp på flatbergen och spanade nu ut över fjärden.

    Han älskade henne!

    — Var vill du ha kaffet? På trappan?

    Hon vände sig om. Något hade jagat bort vad det nu var, för hon log. Och så kom hon tillbaka.

    Krister Strömboms version av Den blomstertid nu kommer var en smula originell, i synnerhet som han visslade den inåt och inte utåt när han — sin poliserfarenhet likmätigt — mer eller mindre sparkade upp dörren till sovrummet och med kaffebrickan i båda händerna marscherade in. Hustrun låg på sidan och knep ihop ögonen och önskade det gick att göra samma med öronen. Ej helt ljudlöst landade brickan på bordet vid fönstret, ej helt ljudlöst drogs bordet över golvet till sängen och så daskade han henne på baken så sängen skalv och sedan satte han sig själv intill henne och makade henne stötvis inåt.

    Hon hade inte en chans.

    — Puss på dig älskling, sa han och hon undrade av någon anledning var kyssen skulle hamna och så hörde hon ett sugande smack och tittade upp. Han kysste åter sin högra handlov och tittade samtidigt på henne. Hon rullade över på rygg och slog ut armarna och råkade dänga till brickan så att en kopp föll ur fatet, samtidigt som hennes dotter stack in huvudet i rummet:

    — Var är hårtorken?

    De två äldre suckade och tittade på varandra.

    Dottern tittade på de två, suckade och vände.

    — Sista dan för dig, sa Krister Strömbom fryntligt. Tur för trädgården det!

    Gerd hade verkligen sett fram mot denna skolavslutning. Det fanns gränser för vad man tål som lärare. Och dessutom hade det växt något förfärligt fort i trädgården.

    Strömboms tyckte om att ha semester, men det skulle vara på vintern då de kunde ägna sig åt utförsåkning. Sommaren fann Gerd i trädgården och Krister i polishuset. De var verkliga stadsinnevånare. Gerds två barn var däremot på väg att bli världsmedborgare. Båda skulle tågluffa efter midsommar.

    Och nu var det fredagsmorgon med gnistrande starkt solljus, en förunderlig skärpa hos grönskan och en särskilt blå himmel. Precis som det skulle vara en sådan här dag. Gårdagens regn hade tvättat växtligheten. Solen rengjorde nu sinnena.

    Och skolan slutade och allt skulle vara frid och fröjd i över två månader.

    — Synd att du inte har ledigt just i dag åtminstone, sa hon till maken medan hon försökte samla ihop några brödsmulor som landat på filten.

    Krister sörplade lite extra.

    — Jag tänker faktiskt ta mig iväg lite tidigare i eftermiddag. Dom andra får ta hand om det liv som kanske blir med ungarna som slutat skolan. Jag ska i stället kanske hålla Evert Ljungberg i handen.

    — Vaddå?

    Det var inte så ofta Krister drog hem sitt jobb.

    — Han är livrädd och vill ha beskydd. Lever under mordhot, säger han.

    Gerd undrade varför någon ville riskera något genom att ta livet av en sådan som Ljungberg. Man blir lätt sådan, om man är kommunanställd lärare och om det aktuella kommunalrådet har ett förflutet som ledamot i skolstyrelsen. Krister fortsatte:

    — Han har blivit beskjuten en gång och så fick han sitt sommarställe nerbränt och nu är han rädd att det ska bli nåt nytt.

    — Av nåt särskilt skäl?

    Krister ryckte på axlarna.

    — Dom där politikerna har väl alltid nåt för sig som går ut över nån, sa han bara.

    Gerd granskade honom.

    — Vad är det nu, sa hon sedan.

    Krister vände koppen nästan upp och ner när han med bakåtlutat huvud drack det sista av kaffet, satte sedan ner koppen och sträckte sig efter kaffekannan för påfyllning.

    — Jag är nog en dålig polis, sa han.

    Hon log och klappade honom på låret.

    — Snack. Vad är det?

    Han vände kaffekannan mot henne och hon sträckte fram sin kopp.

    — Vi löser inget och så ska vi vara daddor åt politiker och andra som tror att dom är hotade.

    — Tja, ni letar väl fel, sa Gerd vänligt.

    Visst, tänkte Krister. Men fel på vilket sätt?

    Den tanken sysselsatte också polisassistenten Henrik Perlegrund när han vandrade efter ån och mera njöt av vädret och fågelsången än observerade det synliga fågellivet. Han försökte få ordning på några fall, helt enkelt. Några mord och mordförsök som de senaste månaderna inträffat med nästan almanackmässig regelbundenhet, alla med kraftiga vapen, sannolikt gevär inblandade. I ett fall var man nästan säker på att det var ett mausergevär.

    Perlegrund började alltmer förstå sina kolleger i huvudstaden. Det är fan så besvärligt när inget faller på plats.

    Han var framme vid vindbron och stannade på gruset och övervägde. Från söder kom en bil, ett par cyklister pratade sig fram utefter cykelleden och upp efter åsen stod träden intensivt solbelysta.

    Just här hade de funnit ett av liken. Skjuten i bröstet på nära håll och slängd i vattnet intill brons östra fäste. Det var naturligtvis ett par fågelskådare som hade hittat henne i början av april, en lördagmorgon. Perlegrund mindes dagen särskilt därför att det var då han såg vårens första storspov.

    Hon var student och hade försvunnit dagen före — hennes fästman (man förlovade sig nu för tiden) hade väntat på henne till tio på kvällen för de skulle på en fest. Sedan hade han blivit förbannad och gått ensam på festen.

    Hon hade skjutits på natten, efter midnatt och före tre, och sedan transporterats till fyndplatsen. Inget sexuellt våld. Fästmannen hade ett vattentätt alibi.

    Så var det tvärstopp.

    Det blir lätt tvärstopp om spår saknas. I synnerhet, tänkte Perlegrund, om förbindelsen mellan gärningsman och offer inte kan upptäckas.

    Och kopplingen mellan de olika fallen var lite märklig. Den enda gemensamma nämnaren mellan åtminstone ett par av fallen var faktiskt kommunalrådet Ljungberg.

    Perlegrund tyckte inte om fall där de mönster som kunde uttydas var alltför fragmentariska.

    Han tittade på klockan. Fem över sju. En snabb promenad tillbaka till cykeln och så hem för en frukost med frun innan han tog sig till polishuset. De skulle träffa kommunalrådet som önskade särskilt beskydd. Och så skulle de fortsätta leta; tänka.

    Innertaket hade en liten grå spricka som utgick från ena hörnet och sträckte sig i sick-sack in mot centrum fram till kroken för taklampan. Det såg ut som om hon fundersamt försökte utläsa något ur sprickans osäkra gång över taket. Fönstret var öppet och trafikens buller blandades med dofter av nyklippt gräs och — var det vindbränd potatis? Dagarna före hade syrenerna därutanför luktat men nu var det något annat.

    Det luktade sommarlov även om just den brända doften inte var helt angenäm.

    Sommarlov. Det var inte många år sedan det var årets begivenhet, tänkte hon. Ändå var det borta i barndomen. Hos hennes farfar.

    Barndomen ligger ganska långt borta när man är tjugosex år.

    Hon trodde att hon var kär.

    Verkligt kär.

    Ute skrek tornsvalorna. Det gjorde de alltid förr i tiden när sommarlovet kom.

    Det var då det. Inget sommarlov nu, inte. Upp till jobbet. Hade hon nån chans?

    Det pirrade i henne. Så slängde hon filt och lakan åt sidan och steg upp, slet bort lakanen, skakade kudden ur örngottet och hämtade rena sängkläder och en ytterligare kudde i garderoben. Tassade ut i badrummet och satte sig på toaletten intensivt funderande över hur hon skulle klä sig den dagen. Sedan granskade hon sig kritiskt i spegeln. Hon var ganska nöjd men tänkte också att han i vart fall inte brydde sig om hur hon såg ut. Sedan vred hon på duschen.

    Varför kändes det inte bra, undrade Stig Eklund för någon oräknelig gång i ordningen, sittande på trappan till det lilla trähuset med den lågt stående morgonsolen snett i ansiktet.

    Bilen fungerade perfekt. Motorcykeln fungerade perfekt. Några tegelpannor som var trasiga hade han bytt. Den lilla firman hade fullt med uppdrag.

    Det nya programmet var antagligen så nära perfekt som det kunde bli.

    Och så var vädret förunderligt vackert.

    Varför kändes det då inte bra?

    Så hade då dagen börjat.

    Kap 2

    Tjugo minuter över åtta var tre män samlade i Krister Strömboms rum i polishuset. Det öppna fönstret släppte in den fortfarande ganska svala luften jämte ett dämpat trafikbuller och väsandet från

    Enjoying the preview?
    Page 1 of 1