Vid vägen

By Erik Eriksson

"Utan brådska täckte han över den dödas ansikte med löven, började med ögonen, fortsatte med den uppvända kinden, munnen, hakan. Så tog han lite jord i handen, strödde långsamt över det lövklädda ansiktet, lät små jordklumpar falla sakta mellan sina fingrar, tog ännu en handfull jord."Lars Ek minns den första gången han begravde något. Det var en grävling som hade blivit påkörd. Han kunde se hur grävlingen sprattlat i sanden på vägen, innan den dött. Lars var bara ett barn då, när han tog hem grävlingen, grävde en grop, täckte dess ansikte med löv och täckte kroppen med jord. Sedan dess har många djur lagts till på hans kyrkogård. Vägen har asfalterats sedan dess, men olyckor händer ändå. Rådjur, ekorrar och katter samlade i en glänta. En dag ser Lars en bil volta, när han kommer fram till bilen är föraren nästan död. Den unga kvinnan tittar på honom, innan ögonen töms för evigt. Lars vet vad han ska göra, han har gjort det förut.Denna novell ingår i samlingen "Konsten att dö i april".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 18, 2018
• ISBN: 9788711779453

Book preview

Vid vägen

Flugorna satt stilla för det mesta, eller rörde de kanske lite på sina kladdiga små huvuden, försökte bli av med det där som inte torkat än.

Bilderna följde honom, ljuden och flugorna som fanns på de döda djuren, på de söndertrasade kropparna och i blodfläckarna på asfalten, i de rödkladdiga färska polarna och i de nästan torra brunaktiga lite äldre fläckarna framåt eftermiddagen. Blodet torkade så fort, eller smetades ut av breda mönstrade däck, drogs ut till taggiga eller tandade spår, brunröda avtryck som blev allt tunnare och försvann efter två meter om det var en liten kropp, och efter fem meter om det var en tung kropp med motstånd och mera blod: Magsäck, tjocktarm, utslungade leverfragment, eller små finfördelade rester av den som smugit försiktigt på lätta tassar, som varit spejande ögon och liv tidigare på morgonen.

Och efter en stund flugorna, och solen som värmde upp det som låg kvar.

I gryningstimmen hände det, eller i mörkret alldeles innan gryningen. Han själv låg alltid vaken, eller satt uppe och lyssnade fast han inte ville höra. Så hade det alltid varit. Numera såg han inte så bra, men hans smärtsamt skarpa hörsel tvingade honom fortfarande att vaka och vittna.

---

Dånet avtog inte. De flesta som bodde på hemmet sov nätterna igenom, de hörde ingenting eller brydde sig inte om att lyssna och de förstod inte när han försökte förklara. De trodde att han berättade en dröm, eller att det var något som bara råkat sätta sig fast inne i hans huvud.

Jovisst sa de, det kan bli tungt med sånt som mal öch mal, man måste försöka tänka på något annat. Jojo, alla minnen som kommer tillbaka, men det blir att somna om igen, lägga dövörat uppåt så att säga.

Men han menade inte drömmarna och sånt som var ogjort från ungdomsåren, han menade inte det.

Dånet var verkligt, hemmet låg femtio meter från stora bilvägen. En liten träddunge skymde delvis den svarta betongbanan. Men när träden fällt sina löv fanns inget som dämpade och höll undan. Han kunde se nästan allt från sitt rum och