Efter regntiden

By Erik Eriksson

"Man ser människor dödas och några är nära vänner och man ser de gråtande mödrarna och de sönderbrända barnen och liken som sväller upp efter några dagar och man säger sig själv: Varför skulle inte jag dö om så många andra dör?Blir man inte skjuten så träffas man kanske av granatsplitter eller så trampar man på en landmina eller så krossas man under ett nedfallande hus.Sätten att dö är många.Jag nämner de vanligaste."Daniel Nilsson, eller Dan Nelson, som han kallas efter att en amerikansk tidning stavat fel på hans namn i tryck, är stillbildsfotograf för en svensk dagstidning. Han har alltid följt sin egna strikta arbetskod. Dokumentera, men kom inte för nära. Fotografen är ett öga, en tom enhet som blickar över världen. När han sänds till Vietnam för att dokumentera kriget så bryter han mot alla regler. Det mänskliga lidandet som möter honom gör det omöjligt att hålla distansen. Krigets grymhet gör att bilder inte räcker, ord krävs också. Dessutom så finner han kärleken, på världens just då mest omöjliga plats.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 10, 2018
• ISBN: 9788711838525

Book preview

Egmont-koncernen

Liksom hon bar jag ljusblå kläder

Det var augusti och det var en sval morgon och nu var jag på väg.

Jag flög från Stockholm och efter en del korta mellanlandningar och byten av plan var jag i Phnom Penh, Kambodjas huvudstad.

Så långt kom jag alltså utan övernattning. Eftersom resan gick över Kairo hade jag hunnit med tre världsdelar men utan att egentligen ha sett mer än det som skymtar förbi när planet startar och landar.

Molnen är sig ganska lika överallt och flygplatsbyggnadernas luftkonditionerade hallar skiljer sig inte mycket från varann.

Naturligtvis mötte jag natten på min väg.

Jag for rakt igenom natten och det blev en kort natt och hela tiden färdades jag.

Genom tre världsdelar.

Men Phnom Penh där jag gjorde en dags uppehåll var bara en anhalt på vägen. Resans mål var norra Vietnam för nu var jag på väg till kriget.

Jag vet att det jag sa om världsdelarnas moln egentligen är alldeles fel men om jag säger så här då: Molnen så som man ser dem ovanifrån och genom flygplanets lilla ovala fönster ter sig lika var i världen man än befinner sig.

Ibland är det lätt att försöka ge exakt information.

Att efter alla år som gått försöka beskriva vad som egentligen hände mig under kriget är en annan sak. Jag har mina bilder kvar men nu långt efteråt är det som om bilderna visade något annat än det jag var med om.

Men uppdraget hade jag inte från början.

De som vet en del om mig men långtifrån allt har antagit att uppdraget var skälet till min första resa och till resorna som sen följde men det är fel.

Det var när jag sett och upplevt som jag efter ganska lång tvekan bestämde mig.

Och ändå hade jag inte sett mycket när jag fattade beslutet.

Men det var tillräckligt.

Hälften hade varit nog eller tredjedelen eller tiondelen om man nu kan mäta delar av upplevelser.

Jag är fotograf.

Jag heter Daniel Nilsson.

Någon gång stavade man mitt namn fel i en amerikansk tidskrift där mina bilder visades. Man skrev mitt efternamn med bara ett s och med e där det ska vara i. Samtidigt förkortades mitt förnamn. Varför vet jag inte, kanske var det slarv, men sen kom jag ofta att kallas Dan Nelson, i första hand av människor som enbart känner mig genom mitt arbete, men även gamla vänner började kalla mig Dan.

Jag är stillbildsfotograf. Jag filmar inte och det säger jag för att undvika missförstånd. Den som filmar är nästan alltid i team med andra men en stillbildsfotograf bör arbeta ensam. Behövs det kan han bifoga en kort text som förklarar vilka personerna är:

Det svarta byltet till vänster var ett barn. Det var en flicka. Hon var tre år. Hon hette Loan. Kvinnan till höger är barnets mor. Hon är tjugofem år. Hon heter Binh. De svarta trästyckena i bakgrunden var deras hem.

Men jag arbetar ensam.

Jag har alltid haft som princip att låta bilderna tala sitt eget språk. Åtminstone var det min bestämda åsikt innan jag gav mig iväg till kriget. Men mycket ändras under ett krig. Principer ändras liksom små saker och efteråt är inget sig likt.

Efter hand började jag skriva. Först längre bildtexter och sen också berättelser utan bilder.

När jag sen accepterade uppdraget bröt jag mot hur jag alltid ansett att en stillbildsfotograf bör arbeta.

Han bör registrera. Han bör stå utanför men ändå vara närvarande.

Jag registrerade men jag stod inte utanför.

Efteråt är ändå uppdraget det som tycks mig minst komplicerat. Det var en följd av kriget liksom mina vänners död och min egen förberedelse på döden.

Man ser människor dödas och några är nära vänner och man ser de gråtande mödrarna och de sönderbrända barnen och liken som sväller upp efter några dagar och man säger sig själv: Varför skulle inte jag dö när så många andra dör.

Blir man inte skjuten så träffas man kanske av granatsplitter eller så trampar man på en landmina eller så krossas man under ett nedfallande hus.

Sätten att dö är många.

Jag nämner de vanligaste.

Man säger sig att man kanske kommer att dö och att det inte är så mycket man kan göra åt saken. Långa tider lyckas man leva med den vetskapen och man påminner sig om att det egentligen är ganska enkelt.

Och så överlever man och reser hem och lämnar de döda efter sig och åren går och långt senare när man trodde att man hade det mesta på säkert avstånd så kommer drömmarna om människorna man älskade och i drömmen gör man dem illa eller så ser man på när de misshandlas och man försöker aldrig hjälpa dem när de plågas.

Det fanns en tid när jag trodde att det skulle bli lätt att beskriva kriget. Jag var ju där så det borde gå att bara säga som det var.

Nu förstår jag att jag antagligen inte kan säga som det var.

Bilderna är knappast någon hjälp. Jag har tusentals bilder och långt fler negativ. Men bilderna säger inte vad som hände efteråt för det är långt senare när händelserna blivit erfarenheter som det man varit med om börjar bli begripligt.

Det var Billy B som sa något liknande en gång när vi talade om bilderna och kriget.

Billy B var fotograf liksom jag och vi arbetade samtidigt i Vietnam och sen dödades Billy och hans död är en av händelserna som återkommer i mina drömmar och trots att jag inte hade någon skuld till Billys död så innehåller drömmarna ofta anklagelser.

Innan Billy B började fotografera på allvar hade han skrivit dikter och han uttryckte sig ofta lite svårbegripligt. Ibland när han sände iväg filmpaket till sina uppdragsgivare i Paris och New York så skickade han med verser i stället för bildtexter. Bilderna kom i tryck men aldrig verserna. Det blev de vanliga raderna som skrevs ihop av olika redaktioner ute i världen om våldet och det meningslösa lidandet och om kvinnan som skriker ut sin förtvivlan.

När Henry Kissinger kom till Hanoi var Billy B och jag de enda västerländska fotografer som var där och vi fick en hel del bra bilder av gamle Henry som Billy ofta sa när han talade om mannen som styrde USA:s utrikespolitik.

Gamle Henry var antagligen världens mäktigaste man under den där tiden för han kunde sitta och lägga ut texten borta i Washington och genast kom B 52:orna och raderade ut några städer eller byar i Röda flodens delta. Och sen när gamle Henry sett till att så gott som hela kustremsan norr om sjuttonde breddgraden rensats på städer och byar och sjukhus och skolor och andra militära mål så landade han själv i Hanoi för att erbjuda vietnameserna lite återuppbyggnadshjälp.

Snabbt slussades gamle Henry in från bilen till museer och konferenshus och han var blank och fin i ansiktet och klädd i en blåskimrande sidenkostym.

På kvällen efter vår första dag i gamle Henrys kölvatten visade Billy mig vad han skrivit i följebrevet till sin amerikanska bildbyrå. Billy visste att det bara var gamle Henry de var intresserade av i USA så han avstod från att ge namn på andra människor men i stället bifogade han en av de många limerickar som han kunde utantill:

There was a young man of Liverpool

Who had a red ring around his tool

He went to a clinic

But the doctor was a cynic:

Can’t you see it’s lipstick you fool.

Sen skrev Billy att gamle Henry läst upp den limericken vid hedersbanketten men tolken hade avstått från den riktiga översättningen och i stället fått det till att USA börjat samarbeta med Liverpool i verktygsbranschen och versens läkare gjorde tolken om till en regeringsexpert som föreslagit att USA borde ge vietnameserna monteringsfärdiga hamnanläggningar i stället för verktyg. Sen applåderade alla enligt Billy. De trodde kanske att de skulle få den där hjälpen av gamle Henry.

Nästa dag väntade vi på gamle Henry utanför Hanois historiska museum. Jag stod så nära att jag tydligt kände lukten av hans rakvatten och Billy väste utan att så mycket som röra på mungipan:

– Did you sell any tools today?

Gamle Henry hörde men låtsades inte om något utan gick bara förbi milt leende med sitt blanka utseende.

Och inte kom Billys limerick i tryck men hans bilder gick runt världen. Jag sålde ganska bra jag också, särskilt en bild av gamle Henry där han skrattar för det här var vid en tidpunkt när många trodde att det kanske skulle bli fred snart.

Inte blev det fred snart.

Men gamle Henry fick Nobels fredspris. Först såg han till att städerna och byarna längs norra Vietnams kust försvann och sen blev det fredspriset.

Billy B var död när gamle Henry fick sitt pris men det var annars helt i linje med Billys filosofi om att krig och fred är två sidor av samma maktspel.

Det var Billys försök att ta sig igenom kriget utan att förlora allt han lärt sig tro på. Han lyckades delvis för han bevarade sin misstro mot makten men han överlevde inte brännskadorna efter bombanfallet vid sjuttonde breddgraden.

Det var långt senare.

Men nu var jag på väg till kriget för första gången och i flygplanet läste jag några kapitel ur Bernhard Falls klassiska verk The two Vietnams. Jag hade beställt boken från New York men jag fick den först en vecka innan jag reste så jag hade inte hunnit öppna den förrän på planet. Den tjocka historieboken var det enda som fick plats i min axelväska förutom kamerautrustningen. Jag brukar alltid bära mina kameror med mig när jag reser. Därtill lägger jag cirka tjugo rullar film i väskans botten. Skulle min stora resväska komma bort kan jag ändå arbeta.

Man klarar sig inte långt med tjugo rullar men i nödfall går det att få något gjort i väntan på mer film.

Senare skulle jag tvingas ransonera film av skäl som hade att göra med uppdraget.

---

Från Phnom Penhs flygplats tar jag en taxi in till centrum och eftersom jag inte har bokat hotell ber jag taxichauffören att köra mig till ett hotell vilket som helst bara det ligger centralt.

Han stannar utanför ett gulbrunt sjuvåningshus vid huvudgatan. Åtminstone antar jag att det är huvudgatan. På husets fasad står något skrivet med stora bokstäver men med ett alfabet som jag inte förstår. På den långsträckta balkongen längs fjärde våningen kan jag dock läsa: Hotel Sukhalay.

Mitt rum ligger på tredje våningen med utsikt över den stora gatan. Rummet har balkong.

När jag ställt in väskorna och duschat går jag ner igen. Under den blå-vit-röda markisen över trottoaren längs hotellets yttervägg står en rad små runda kafébord. Där beställer jag lunch och till maten dricker jag en stor flaska mineralvatten. Det är hett i luften.

Vid tretiden går jag ut för att leta reda på Nordvietnams ambassad. Jag får min visering instämplad i passet. Mitt ärende är förberett och man har väntat mig.

Vi dricker te och utväxlar artighetsfraser om hälsa och familj: Ja min mor lever men min far är död liksom mina morföräldrar och farföräldrar. Syskon har jag inga. En stor olycka? Det har jag aldrig tänkt på. Själv har han rader av släktingar i livet och fyra barn och fler ska det nog bli. Nej jag har inga barn men jag har haft en katt. En katt? Ja en randig katt som blev ganska gammal.

Han ler men förstår inte.

Efter en halvtimme går jag tillbaka till hotellet. Nu känner jag tröttheten efter resan.

Hissen tar mig sakta upp till tredje våningen. I hissen medföljer en gammal man iförd uniformsjacka. När han öppnar hissgrinden för att släppa av mig håller han fram handen.

Mannen är barfota.

Innan jag drar för persiennerna i mitt rum tittar jag ut. På huset tvärs över gatan finns stora bilder som gör reklam för en kärleksfilm där landets statschef prins Sihanouk spelar huvudrollen. Senare på kvällen när jag går ner i entrén för att dricka kaffe ser jag Sihanouk igen. Nu talar han i TV. Under kvällen framträder han i TV ungefär en gång i timmen. Kanske är det samma budskap som sänds i repris.

När jag frågar mannen bakom hotellets entrédisk säger han att prinsen talar om några som kallas de röda khmererna. De sägs leva i skogen och de är i opposition mot prinsens regim. De är ingenting att ta på allvar.

Varför pratar då prinsen om dessa betydelselösa människor en gång i timmen under hela kvällen? Han pratar om allting även om det som saknar betydelse, säger mannen bakom disken. Ska man då ta prinsen på allvar? Naturligtvis, säger mannen.

Framåt natten visar televisionen en långfilm där prinsen har en ledande roll. Kanske är det filmen som annonseras på väggen tvärs över gatan. Manus och filmmusik uppges också vara författade av samme prins.

Hotellet bär dock inte prinsens namn men det är ett bra hotell. I mitt rum finns en bred säng med gult överkast. Bredvid sängen står en liten tygklädd pall. På sängens andra sida finns ett lågt bord. Det finns också ett smalt skrivbord i rummet med en spegel över och det står en karmstol framför skrivbordet. På väggen över sängen hänger en tavla som föreställer en pagod och några vackert klädda kvinnor som antagligen är danserskor.

Genom en smal dörr kommer man till badrummet. Duschen sitter monterad över badkaret. Två handdukar med hotellets namn hänger bredvid tvättstället.

---

Många år senare är jag tillbaka på hotellet. Jag bor inte där men jag går upp i rummet för att se och kanske också för att komma ihåg eftersom så mycket av det som sen hände hade sin början här.

Handdukarna är borta.

Runt duschens stril sitter ett lager ljusgrön mossa.

Även sängöverkastet är borta och några spiralfjädrar sticker upp ur madrassen som är täckt av ett tunt lager fjunigt mögel.

Den tygklädda pallen bredvid sängen saknas men karmstolen finns kvar. Spegeln över skrivbordet är spräckt. Rummets fönsterrutor är sönderslagna.

Nedanför hotellet är gatan tom. Huset mitt emot där bilderna ur prins Sihanouks kärleksfilm fanns är övergivet liksom alla andra hus längs gatan. Det växer ormbunkar och buskar i väggarnas springor.

Efter en stund kör en vietnamesisk militärjeep förbi på gatan. Soldaterna i jeepen håller sina vapen skjutklara.

Det är många år efter mitt första besök i rummet och prinsen är fördriven och återupprättad och fördriven igen. Det är när mycket har förändrats av det som föreföll viktigt och ganska lätt att tro på.

---

Men nu fanns handdukarna ännu kvar på hotellet i Phnom Penh och prinsens porträtt prydde väggen på andra sidan gatan och jag stod vid fönstret och tittade ner och nu var det alldeles svart ute men det var ändå mycket folk i rörelse och jag tänkte att jag kanske skulle gå ner till baren en sista gång innan det var dags att sova.

Det satt några ensamma västerländska män i baren och ett kambodjanskt par och en ensam kvinna med nordeuropeiskt utseende. Hon hade en ljusblå vid sommarklänning på sig och hon var solbränd och hennes hår var rakt och räckte ungefär till axlarna. På det lilla bordet framför henne stod en handväska av grönblå blommig väv.

Hon drack något med isbitar i ur ett brett och lätt kupat glas och ovanför henne i taket satt en av de där små orörliga ödlorna som det finns så gott om.

Jag såg hastigt mot henne när jag gick förbi på väg mot bardisken för att beställa och jag tänkte att visserligen såg hon skandinavisk ut men hon kunde lika gärna vara amerikanska eller fransyska eller holländska.

Hon såg att jag tittade mot henne och hon rörde huvudet helt lätt samtidigt som en knappt märkbar ryckning gick över hennes ena kind.

Som en ansats till ett leende.

Jag stod kvar vid bardisken när jag fått min öl och jag fortsatte att fundera lite över hennes nationalitet. Samtidigt tänkte jag okoncentrerat på andra saker och hörde enstaka ord ur samtalet intill som fördes mellan två yngre amerikaner. De pratade om en resa till Angkor innan permissionen var slut. Antagligen kom de från någon bas i Thailand eller Sydvietnam.

Jag kände mig ordentligt trött och var inställd på att sova om en liten stund. Då och då tittade jag bort mot den ljushåriga kvinnan som hade plockat fram en tidning.

Det var en svensk tidning.

Långt senare påstod hon att det var en signal till mig. Ett försök eller kanske en fråga.

Liksom hon bar jag ljusblå kläder. Min skjorta var sydd ur urblekt ljusblått bomullstyg. Byxornas färg var däremot svårare att bestämma.

Stunden omedelbart innan, när vi såg flyktigt på varann samtidigt som jag passerade hennes bord på väg till bardisken, då hade jag kanske kunnat stanna och fråga något.