Den utbytbare

By Daniel Söderqvist

I den andra, fristående delen om John Carlsson åker han till El Salvador för att spela in en dokumentärfilm och för att hitta sin biologiska pappa som han trott varit död. Men när John kommer fram har hans pappa gått upp i rök och han blir i stället indragen i ett farligt spel där ingen talar sanning. Hur ska John kunna finna sin pappa och samtidigt överleva konsekvenserna av El Salvadors blodiga historia? Vems sanning är den som räknas?Den spännande serien om TV-reportern John Carlsson och hans undersökningar och äventyr.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726972498

Book preview

2015

Ett

S tarten var precis som vanligt. Den tvåmotoriga Cessnan Apache taxade ut. Piloten fick klartecken att lyfta, men sedan var det något som hände. Vad det var blev aldrig klarlagt. Inte annat än att planet omedelbart tappade höjd, eller kanske aldrig fick någon höjd, och istället kraschade i ett skogsparti ett par hundra meter från den panamerikanska motorvägen till San Miguel.

Planet fattade aldrig eld, så efteråt kunde man ta hand om liket efter piloten. Däremot var det totalkvaddat med vingar och stjärtparti avbrutna och utslängda i naturen, cockpiten intryckt, med piloten halvvägs ut genom den krossade rutan och kroppen svårt sargad av glasskärvorna. Lasten hade emellertid klarat sig och låg fortfarande fastsurrad i flygplanskroppens mitt. Bara en liten del hade spruckit upp och flutit ut där stjärten tidigare suttit.

Nedslagsplatsen låg nära motorvägen och det var i gryningen och solen var på väg upp. Det samlades snabbt en stor skara människor. De tog sig nyfiket fram till resterna av planet och kunde konstatera att åt piloten fanns inget att göra. Det luktade också starkt av flygbränsle och någon kom på att risken för att allt skulle fatta eld och explodera var överhängande, så människorna drog sig ett stycke därifrån. Detta trots att det förmodligen fanns både det ena och det andra som det stod var och en fritt att plocka med sig.

En av dem som av en händelse befann sig på platsen var Helmut Schwartz, en tysk frilansjournalist. Han hade fått ett anonymt tips om att en högt uppsatt polischef ville prata med honom om korruptionen inom poliskåren och dess kopplingar till smugglingen av droger, men när han kommit fram till den angivna mötesplatsen hade han fått stå och vänta ett par timmar utan att någon dök upp.

Det var när han var på väg att ge upp som planet kraschade.

Han tog bilder på planet och piloten, till en början tämligen ointresserat. Det skedde mellan femton och tjugo mord om dagen i El Salvador, också trafikolyckor var vanliga med dödlig utgång. Flygplansolyckor var däremot inte så vanliga. Kanske kunde han sälja någon bild, men det var ännu tidigt på dagen så tidningarna och TV-bolagen hade gott om tid att skicka ut eget folk även om mediebolagen också i det lilla centralamerikanska landet ville få ut allt på sina hemsidor så fort som möjligt. Men den nya tekniken och de nya plattformarna var något som Helmut Schwartz inte riktigt förstod eller intresserade sig för.

Så steg hans intresse betydligt. Han hade gått runt planet för att få mindre motljus och hamnat där delar av lasten flutit ut. Han tog några täta bilder och gick sen resolut fram till den bräckta flygplanskroppen. Det luktade starkt av bränslet. Han stack in huvudet och tog ut det och såg sig febrilt omkring efter planets beteckning, och det var då han märkte att det var målat helt i vitt. Det fanns inte en siffra, inte en bokstav målad på planet.

Men det ska väl inte vara så svårt att ta reda på vems den här kärran är, tänkte han medan han banade sig väg tillbaka till motorvägen.

Två

E xpresidenten blev ursinnig när han tog emot nyheten om det kraschade planet. Om piloten inte redan varit död hade han själv tagit hand om den saken, men så var han också stor och kraftig och van att få sin vilja igenom. Alkoholismen hade gjort honom lättretlig och lynnig, och en man som numera inte gjorde allt efter en genomtänkt plan, kyligt och beräknande som tidigare.

Elaka tungor menade att han med det ökade alkoholintaget tappatgreppet om sina många och vidlyftiga affärer. Men det var det ingen som vågade säga till hans ansikte, inte ens andas det i hans närhet, för det var fortfarande han som bestämde i landet. Han jämte de andra 13 familjerna, även om ingiften mellan familjerna snarare pekade på en handfull allianser allt som allt.

Expresidenten var en bit över 190 centimeter, med ett kraftigt skulderparti och på vissa bilder kunde han ibland framstå som en person som arbetat fysiskt i stora delar av sitt liv. Så var naturligtvis inte fallet. Sin förmögenhet hade han dels ärvt och dels gift sig till.

Hans storlek hade under hans presidentperiod likafullt skapat en del genanta problem. När han under inbördeskriget delade ut medaljer och utmärkelser till de kortväxta, i många fall tvångsrekryterade, soldaterna, var han tvungen att böja sig betydligt för att fästa utmärkelserna på uniformsrockarna och resultatet blev att det på många bilder såg ut som att han delade ut medaljer till pojkscouter och inte till nationens stolthet. Vid något tillfälle hade man provat att ställa soldaterna på ett mindre podium, men det såg ännu konstigare ut när sedan TV visade helbilder och tittarna kunde se soldaterna på podiet och presidenten traskande nedanför, men ändå i jämnhöjd med dem.

Hans närmsta man på haciendan, Jiménez, förklarade att man samlat in lasten, att man strax skulle packa den igen och att man vid en första inspektion inte trodde att man förlorat några stora mängder. Planet hade visserligen brutits itu, men lasten hade legat i plastpåsar som legat i kartonger som varit surrade i lastnätet.

Jiménez berättade vidare att man tagit kontakt med den lokala polisen och media. Man hade så att säga lagt locket på. Kortfattat var det inträffade så gott som reparerat, ja bortsett från planet och den döda piloten, men de gick att ersätta.

Medan han militäriskt, om än lugnt och utan att höja rösten, berättade vilka åtgärder man vidtagit, lugnade sig expresidenten.

Han hade mot vad han själv lovat hällt upp en whiskey och när han läppjat på den en stund var det som om all ilska och allt ursinne runnit av honom, som om han inte orkade brusa upp i långa hotelsetirader längre. Spriten värmde magen och lade sig som bomull runt hans hjärna och han tyckte att förlusten av planet inte var så viktig längre. Han var tillfreds och framförallt blev han på särdeles gott humör när han tänkte på att han tagit beslut om att spendera mer tid i sin sommarhacienda, som han kallade den lilla gården utanför San Miguel, än vad han gjort tidigare. Han hade sitt officiella residens i San Salvador, där hans fru och yngsta dotter bodde. De två sönerna var utflugna sedan länge. Och han hade den stora familjegården inte långt från där han nu var. Men han hade börjat vantrivas allt mer på de båda ställena. Det blev så officiellt, så många krav, så många måsten och så många människor att ta hänsyn till att han inte stod ut. På sommarhaciendan hade han bara en kock, en husa, vaktstyrkan och sig själv att tänka på. Och så Jiménez förstås, men han var alltid med honom.

Expresidenten avbröts i sin tankegång av att Jiménez fick ett telefonsamtal och efteråt sa han.

Det verkar som det finns ett annat problem att ta hand om.

Vad för något, sa expresidenten.

Det verkar som att en utlänning varit på platsen och tagit bilder på planet. Man säger att han varit ända framme vid flygplanskroppen.

Men nu hade expresidenten fått i sig en lagom mängd whiskey och orkade inte brusa upp en gång till.

Se till att få tag på bilderna innan dom kan göra skada, sa han.

Risken är väl inte så stor, men gör det för säkerhetsskull.

Jiménez gick elegant upp i en avspänd enskild ställning och gjorde helt om.

Vänta ett tag, sa expresidenten. Hur går det med det nya säkerhetssystemet?

Jiménez gjorde helt om och återtog sin plats framför skrivbordet.

Hela området är larmat, sa han. Alla vakttorn har fått nya bildförstärkare och IR-kikare och…

Bildförstärkare och IR-kikare?

Det är två kikare med vilka man kan se i mörkret, förtydligade Jiménez. Det hade vi naturligtvis förut också, men dom här är dom senaste på marknaden. Kort sagt är det omöjligt att ta sig in till haciendan utan att bli upptäckt antingen via larm eller att bli sedd.

Det har det alltid varit så länge folk bara skött sitt jobb, tänkte expresidenten. Men Jiménez var en bra karl och om han ville ha de här leksakerna så fick han väl det. Det fanns ju inte direkt någon brist på pengar.

Det är bra. Du kan utgå.

Tre

J ohn Carlsson led av förstoppning. Det hade han gjort till och från under de knappa tre månader han varit i landet och han visste mycket väl vad det berodde på. Han drack för lite. I varma länder måste man dricka mycket för att kompensera vätskeförlusten i och med svettningar och annat där kroppsvätskor försvann ur kroppen. Men John var sällan eller aldrig särskilt törstig och ofta glömde han och det blev det långa och synnerligen tråkiga sittningar.

Nu satt han där och krystade och önskade att han kunde få ur sig en acceptabel mängd så han kunde duscha och klä sig och äta sin papaya som var tänkt att motverka vidare förstoppning och så äntligen komma iväg.

Han tänkte med saknad på sin tid i Indien där det aldrig varit tal om förstoppning. Snarare tvärtom. Då hade han satt sig på huk och tryckt till och så var hela bestyret överstökat. Det var i och för sig för många år sedan, när han varit ung och tuff och haft svaren på alla livets frågor. Nu var han bara medelålders, inte särskilt tuff, emellanåt skräckslagen och synnerligen avundsjuk på de helgjutna tjugoåringarna.

När han var klar inspekterade han vad han åstadkommit.

Resultatet var klent, men det var inte mycket att göra åt saken.

Dessutom hade han inte tid. Han var tvungen att komma i ordning för idag skulle de till sist, och efter många om och men, komma igång och filma. Efter en dryg månads fördröjning.

John Carlsson hade kommit till det lilla centralamerikanska landet El Salvador tre månader tidigare. Han hade gjort det huvudsakligen för att lära känna sin biologiske far som han aldrig träffat och som han fram tills helt nyligen hade trott vara död. Det var de uppgifter som han och hans mor Margareta hade utgått ifrån alltsedan John föddes för mer än 35 år sedan. Fadern hade dött när han och hans gerillakamrater gjort ett eldöverfall mot en arméförläggning i början av det tolv år långa inbördeskriget. Och när Margareta fått uppgiften var det utifrån den hon inrättade sitt liv. Alltså berättade hon för John vad som hänt, alltså träffade hon så småningom en annan man, och alltså var det den mannen som John kom att betrakta som sin far. Den enda han haft.

Men en dag hade den biologiske pappan hört av sig. Han var på intet sätt död. Han levde och hade hälsan och ville att John skulle komma och hälsa på honom.

Till en början hade John blivit förbannad. Vad var det för jävla sätt att höra av sig 35 år senare och tro att det bara gick att återuppta eller ens påbörja en relation med honom? Som om det nu passade, men hade varit dålig tajming förut. Han hade pratat med sin mor Margareta och hon hade lugnat honom och på sitt vanliga praktiska sätt fått honom att tänka i andra banor, att han skulle se det som en möjlighet och inte som ett problem. Att han inte skulle se det som en påminnelse om en förlust, utan som chansen att upptäcka andra sidor av sig själv.

John hade tyckt att det var lite flummigt, men han hade förstått vad hon menade.

Samtidigt hade han förstått att det inte kunde vara särskilt lätt för Margareta att ta emot en sådan nyhet heller. Hon hade faktiskt känt fadern. Älskat honom och under en period av sitt liv sett honom som mannen hon skulle bygga familj och framtid och liv och dela sin ålderdom med. Faderns svek var naturligtvis mångt mycket större gentemot henne, än mot John.

Men Margareta hade förlikat sig. Hon hade pratat med fadern och sedan sagt till John att allt var bra, att det var som det var, och att hon aldrig skulle vilja byta bort sina två barn, sin son John och sin dotter Helena, eller sitt liv med Börje, mot något som aldrig funnits.

Det som hänt var det bästa.

När hon sagt det hade John insett att han som vanligt varit lite för snabb att fördöma och känna sig förorättad. Också han hade ju åtskilliga gånger slagit fast att Börje var hans riktiga far och att han inte brydde sig om någon dåre från El Salvador.

Det hade likafullt dröjt närmare ett år innan han bestämt sig för att göra resan. Margareta hade sagt att det naturligtvis var han själv som bestämde när han var redo, men att han borde göra resan var en självklarhet. Hans chef på Lokalkanalen i Norrköping hade också sagt att han borde åka. Han hade på stående fot erbjudit honom tjänstledighet.

Det hade fått John att åter brusa upp och känna att han var i allra högsta grad utbytbar, att hans chef Torstensson inte ville ha honom kvar på Lokalkanalen, och det hade han sagt till Torstensson. Men Torstensson hade varit lugn och sagt att visst var han utbytbar, det var alla, som funktion, däremot aldrig som människa, varje människa var unik. Sedan hade Torstensson skrattat och sagt att John nog borde veta att han var TV-stationens bästa reporter, men att han nu hade chansen att bli en ännu bättre reporter med den erfarenhet som resan skulle ge. Dessutom menade Torstensson att det förmodligen vore klokt om John fick komma bort och byta miljö, efter den senaste tidens händelser där han råkat ut för knivskärning och spräckt skalle.

Det som avgjorde saken var när hans far ringde och sa att han kunde skaffa honom ett jobb i landet under ett halvår. Fadern hade kontakter på en svensk biståndsorganisation som letade efter en filmare eller TV-reporter som kunde hjälpa dem och deras samarbetsorganisation att göra en dokumentärfilm om vattensituationen i landet.

John drog på munnen när han hörde det. Han kände omedelbart igen vem som var hjärnan bakom det upplägget. Mamma Margareta naturligtvis.

På planet över Atlanten hade John förlikat sig mer och mer med tanken att träffa sin biologiske far. Visst hade han under sin uppväxt tänkt mycket på honom, den mystiske gerillakrigaren. Han som kommit som konvalescent till Sverige och Norrköping och som träffat Margareta och som snart nog åkt tillbaka till hemlandet för att hjälpa till med revolutionen och blivit dödad i strid.

När han återuppstått från de döda hade John frågat Margareta hur hon fått dödsbudet och då hade hon för första gången i Johns liv skruvat på sig och inte gett ett rakt svar. Hon som alltid var så noga med att säga vad hon tyckte och visste, också när hon inte tyckte eller visste något särskilt. Slutligen hade det krupit fram. Innan fadern, Juan Carlos Mendoza, hade åkt, hade han sagt att det skulle bli svårt för honom att hålla regelbunden kontakt med Margareta.

Han hade sagt att han skulle försöka skicka henne ett meddelande en gång i halvåret och om hon inte hört något från honom under två år skulle hon gå vidare med sitt liv.

John visste att det var nästan exakt två år mellan honom och Helena, men han hade inget sagt. Istället frågat.

Så du fick aldrig något egentligt dödsbud.

Nej, inte egentligen, hade Margareta svarat.

Märkligt nog blev han inte upprörd över att Margareta slirat på sanningen i alla dessa år. Han kunde se det förnuftiga i hennes handlande, i hennes beslut. Under inbördeskriget på 80-talet kom det nyheter varje dag om sammandrabbningar mellan gerillan och armén i El Salvador. Nyheter som innebar ond bråd död. När de utlovade meddelanden inte kom, som de varit överens om, var självklart det bästa hon kunde göra för pojken och sig själv att dödförklara honom och gå vidare med livet. Det måste som sagt varit svårast för henne, hon hade i alla fall känt pojkens far, haft en relation med honom, delat drömmar och förhoppningar, pojken hade aldrig ens träffat honom. För pojken blev han någon som funnits, som en historia, inte som ett hopp och en dröm. Det var bäst för alla.

Åldersskillnaden mellan honom och lillasyster Helena hade visserligen skavt lite, men han tänkte inte låta det bli till ett sår.

Som ung man hade han bytt sitt namn från Juan Axel Mendoza Carlsson, till John Axel Carlsson, allt under en tid när han försökte passa in i villaförorten utanför Norrköping. Han hade ärvt faderns latinamerikanska utseende och det orsakade honom ideliga och återkommande problem. Både riktiga och inbillade. Men redan i övre tonåren hade det svängt, istället för att förneka sitt ursprung, hade han intresserat sig för det. Han hade läst om landets historia, kultur och egenart. Under en period hade han läst allt han kommit över om inbördeskriget, om de olika fraktionerna inom paraplyorganisationen FMLN, om vad de stod för, om dödspatrullerna, om de 14 familjerna, om ärkebiskop Romero, om el chele, Roberto D’ Abuisson, grundaren av högerpartiet ARENA.

Han hade tagit kurser i spanska och han hade rest till Centralamerika, men av någon anledning aldrig till El Salvador.

Men efter att John förlikat sig med resan, det nya jobbet och mötet med sin far, när han slutligen landat på San Salvadors internationella flygplats och han tagit sig igenom passkontroll och hittat sina väskor och trängt sig förbi tungt packade medresenärer och tullkontrollanterna, då kom nästa bakslag. Fadern, Juan Carlos Mendoza, fanns inte där för att möta honom som de kommit överens om. Istället såg han två yngre män med en skylt med hans namn på. De höll skylten högt och tittade sig oroligt omkring. När han ställde sig framför dem stannade de upp och sedan sprack de upp i breda leenden och kastade sig om hans hals.

Bienvenidos hermano lejano, skrek de i hans öron. Och John visste att det betydde välkommen avlägsne bror.

De berättade i mun på varandra att fadern var försvunnen sedan en vecka tillbaka, ingen visste var han var, men att han inte skulle vara orolig. De skulle ta hand om allt och nu skulle han bara slappna av efter den långa resan så skulle de köra honom hem till familjehemmet. De tog hans väskor och släpade ut dem till parkeringen och en väntande bil.

John kände hur tagen han var av situationen. Han hade varit inställd på att slutligen stå inför sin far. På den långa resan hade han spelat upp scenen många gånger inom sig och med olika replikskiften. En del där han var tuff och fåordig, en del där han var mera öppen och glad, nyfiken på den man som han vare sig han ville det eller inte var en del av. Så uteblev fanskapet.

Han visste intellektuellt att han hade två halvsyskon, men han hade aldrig känslomässigt tagit in det. Han hade inte egentligen tänkt på det. Definitiv inte förberett sig på det. Och nu hade han redan träffat dem. Hur skulle han förhålla sig till det?

Halvbröderna Simón och Leonel, båda med efternamnet Mendoza Torres, satte honom i baksätet på en bil och under natten körde de honom till det nordvästra hörnet av landet och provinsen som heter Chalatenango. Det var där som hans far kom ifrån och det var där hans familj fanns.

Sedan började ett par dagar av fullständig och total släktförvirring. Han fick träffa sin farmor och farfar. Sina farbröder, sina fastrar, sina kusiner och alla deras familjer. Han fick träffa mamman till sina halvbröder, men ingen kunde ge honom något besked om hans far. I alla fall inget besked som han kunde uppfatta.

Han bodde hemma hos sin farfar och farmor där hans far och hans fru och deras två söner, hans halvbröder, också bodde. I hushållet fanns också en faster och hennes dotter. Huset var inte stort, men John fick ändå eget rum. Simón och Leonel berättade att de hade förstått att i Europa och USA så hade alla egna sovrum och det skulle han också ha. Han var deras hermano lejano.

Konsekvensen blev att hans faster och hennes dotter fick dela rum med hans farfar och farmor. Halvbröderna bodde i ett rum och deras mor i ett eget. John kände sig inte helt bekväm med arrangemanget, men det handlade bara om ett par dagar och i grund och botten fick han erkänna att det var bra att ha någonstans att dra sig undan och få vara ifred. De levde tätt inpå varandra och det var aldrig tyst. Utöver det var det regnperiod, på eftermiddagarna, kvällarna och nätterna vräkte det ner. Att gå utomhus då var inte att tänka på.

Han frågade dem återkommande om sin far, men han fick aldrig något bra svar och det var ingen som verkade särskilt orolig heller. Det bästa svaret fick han från sin tolvåriga kusin Alicia. Hon ryckte bara på axlarna och sa att det inte var ovanligt att farbror Juan Carlos försvann och ingen visste vart han tog vägen. Men hon tröstade honom med att han alltid kom tillbaka.

Efter fyra dagars samvaro med sin nya familj fick John skjuts till huvudstaden San Salvador av Simón och Leonardo så han kunde träffa den svenska biståndsorganisationen och börja sitt arbete.

Fyra

N är John kom ut på genomfartsleden satt Ricardo Rivas i sin bil och väntade på honom. Rivas var fotografen han skulle jobba med, de hade träffats vid ett par tillfällen och John tyckte han verkade bra. En kille runt 25 som fortfarande var nyfiken och inte rädd för nya grepp. Som ville lära sig nya sätt att arbeta på, men som samtidigt inte hade alltför stor respekt för John.

Hur har du det med magen, sa Rivas och log.

John log tillbaka.

För all del, sa han. Imorgon kan jag visa dig bilder.

Helst inte, sa Rivas.

I den arbetsbeskrivning som John fått stod det att han skulle fungera som projektledare, producent och bollplank när miljöorganisationen med hjälp av den svenska biståndsorganisationen gjorde en dokumentärfilm om vattensituationen i El Salvador. Det stod att han, tillsammans med miljöorganisationens informationschef, Maria Elena Castillo, skulle ta fram underlagen, skriva manus och organisera inspelningarna. När de spelat in det de behövde skulle han sedan hjälpa till med redigeringen. Miljöorganisationen hade huvudansvaret och han skulle bara hjälpa till med sin kunskap.

Men ganska snart hade det stått klart för honom att hans arbetsbeskrivning kunde läsas på olika sätt.