Loggbok från Cortez hav

By John Steinbeck

Året är 1940, och den berömde författaren John Steinbeck och hans vän, marinbiologen Ed Ricketts, påbörjar en banbrytande havsexpedition längs Kaliforniens outforskade kustlinje. Ombord på fartyget Western Flyer tar de oss till Montereybukten i sökandet efter dess havslevande varelser.
Med hjälp av dagliga anteckningar från fartygets loggbok blir vi deltagare i deras äventyr. Utforskningen av denna tidigare orörda bukt visar sig vara både vetenskapligt banbrytande och full av överraskningar. Varje dag presenterar nya utmaningar, oväntade upptäckter samt glimtar av det havsliv som gömmer sig under ytan.
"Loggbok från Cortez hav" är inte bara en vetenskaplig skildring utan även ett humoristiskt, filosofiskt och äventyrslystet dokument där Steinbeck skickligt balanserar mellan att vara forskarens noggranna pennförare och berättarens engagerande röst.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 16, 2018
• ISBN: 9788711926796

Book preview

John Steinbeck

Loggbok från Cortez hav

Saga

Loggbok från Cortez hav

är oversatt från engelska av Alvar Zacke efter

The Log From the Sea of Cortez

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1951, 2018 John Steinbeck och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711926796

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

KRING ED RICKETTS

J ust i skymningen en aprildag 1948 avbröt Ed Ricketts sitt arbete på laboratoriet i Cannery Row. Han höljde över sina instrument och stoppade in sina papper och kortsystem. Han kavlade ner ärmarna på sin ylleskjorta och tog på sig den bruna kavajen som var en aning för liten åt honom och trådsliten på armbågarna.

Han längtade efter biff till middag, och han visste precis var han kunde få tag i en fin bit, välhängd och mör. Det var i en saluhall i New Monterey.

Han gick ut på gatan som officiellt heter Ocean View Avenue och allmänt kallas Cannery Row. I rännstenen stod hans bil, en gammal illa medfaren sedan. Kärran var nyckfull och svårstartad. Han behövde en ny men hade inte råd till den utgiften på bekostnad av annat.

Ed snapsade och tricksade med choke och tändning tills den antika, rostiga motorn hostade och utbröt i ett bronkitiskt rosslande som antydde att den var i gång. Ed lirkade med de slitna växlarna och rullade iväg uppåt gatan.

Han vek av uppför höjden där vägen korsar Southern Pacificjärnvägens spår. Det var nästan mörkt, eller snarare det mellanting mellan ljus och mörker som gör det mycket svårt att se. Strax före korsningen går vägen i brant stigning. Ed växlade ner till tvåan, den bullrigaste växeln, för att klara backen. Ljudet av hans motor och växellåda dränkte varje annat ljud. Ett magasin av korrugerad plåt på hans vänstra sida skymde totalt sikten framåt övergången.

Del Monte-expressen, kvällståget från San Francisco, slank fram runt gaveln på magasinet och kolliderade med den gamla bilen. Lokets kofångare tryckte in sidan på bilen och sköt och malde och manglade den ett hundratal meter framåt banan innan tåget stannade.

Ed var vid sans när de fick honom ur bilen och lade honom på gräset. En skara åskådare hade samlats förstås — folk från tåget och andra från de små kåkarna utmed järnvägen.

Nästan med detsamma kom en läkare tillstädes. Eds hjässa såg konstig ut på något sätt, och ögonen vindade. Det var blod kring hans mun, och kroppen verkade sned, vind och förvriden — vanställd som om man såg den genom en felaktig lins.

Doktorn lade sig på ena knät och böjde sig fram. Ringen av åskådare stod tyst.

Ed frågade: Hur illa är det?

Jag vet inte, sa doktorn. Hur känns det?

Det känns just ingenting, sa Ed.

Eftersom doktorn kände igen Ed och visste vad slags karl han var sa han: Det är chocken, förstås.

Naturligtvis! sa Ed, och hans ögon började bli glasartade.

De makade upp honom på en bår och förde honom till lasarettet. Banvakter bände loss hans gamla bil från lokets kofångare och sköt vraket åt sidan, och Del Monte-expressen rullade långsamt till stationen i Pacific Grove som är ändpunkten för banan.

Flera läkare hade kommit upp på sjukhuset och ännu flera ringde och ville hjälpa till, därför att de allesamman kände och höll av honom. Läkarna förstod att det var mycket allvarligt, så de gav honom eter och sprättade upp honom för att se efter, hur illa det var ställt. När de var färdiga med det visste de att fallet var hopplöst. Ed var trasig överallt — mjälten spräckt, revben brutna, lungorna punkterade, sprickor på skallen och hjärnskakning. Det hade varit bäst att låta honom slockna under narkosen, men läkarna ville inte, kunde inte ge upp, lika lite som den växande skaran i väntrummet på sjukhuset gav upp hoppet. Karlar som visste bättre började prata om under och att ingenting är omöjligt, allt kan hända. De påminde varann om andra fall där folk hade blivit bra fastän det inte fanns något rimligt skäl att tro att de skulle klara sig. Kirurgerna snyggade upp Ed invändigt så gott det gick och sydde ihop honom. Allt emellanåt kom någon av läkarna ut i väntrummet, och det var som att stå ansikte mot ansikte med en jury. Det var mycket folk som satt därute och väntade, och i allas ögon låg en förstenad fråga.

Läkarna sa saker som att tillståndet är så gott man kan begära just nu och att vi kan inte säga nånting bestämt ännu, men han tycks göra framsteg. De pratade mer än nödvändigt, medan de som satt där inte sa någonting alls. De bara stirrade framför sig och försökte vänja sig.

Telefonväxeln var blockerad av människor som ville ge blod.

Nästa morgon var Ed vid medvetande men mycket matt och groggy av eter och morfin. Ögonen var glanslösa, och han hade mycket svårt att tala. Men han upprepade i alla fall sin första fråga efter krocken:

Hur illa är det?

Doktorn som var inne hos honom hejdade sig just som han skulle till att svänga till med någon mild nödlögn. Han erinrade sig att Ed var hans vän, och att Ed älskade äkta och sanna saker och själv kände till en massa äkta och sanna saker. Därför sa doktorn: Mycket illa.

Ed gjorde inga fler frågor. Han höll sig kvar ett par dygn, därför att hans vitalitet var mycket stor. Han höll sig faktiskt kvar så länge att en del av läkarna själva började tro det de hade sagt om under fastän de visste att en sådan chans var obefintlig. De observerade en kraftigare hjärtverksamhet. De såg höjd ansiktsfärg i hans kinder under bandagen. Ed hängde med så länge att en del av folket i väntrummet vågade gå hem för att få lite sömn.

Sen hände det som så ofta händer med starkt vitala människor. Energin och ansiktsfärgen och pulsen och andningen avvek tyst och hastigt, och Ed dog.

Vid det laget hade den allmänna chocken i Monterey övergått i dov ledsnad. Han var död, och alltså måste man bli av med honom. Man ville bli av med honom kvickt och under värdiga former, så att man kunde komma ihåg honom och sätta in honom i hans rätta sammanhang igen, restaurera honom så att säga.

På en liten kulle inte långt från stora tidvattenpölen en bit inpå udden där fyrtornet står allra ytterst finns ett litet kapell med tillhörande krematorium. Eds kista, med locket på, stod där i kapellet några eftermiddagstimmar.

Naturligtvis ville ingen att någon skulle komma drällande med blommor, men en mera närliggande fara var att någon kunde känna sig uppkallad att hålla ett liktal eller överhuvud yttra något om honom, den döde — gott eller ont. Lyckligtvis var det hela så snabbt överstökat att den sortens folk som vanligen brukar hålla tal aldrig hann dit.

Rätt mycket folk kom dit ut i alla fall, masade sig igenom kapellet, tittade några ögonblick på kistan och fortsatte sen ut i det fria. Ingen ville ha sällskap. Alla ville vara ensamma just då. Somliga gick ner till stranden, satte sig på den sträva sanden i vattenbrynet vid stora tidvattenpölen och följde med tomma, oseende ögon det inströmmande tidvattnet som omärkligt kröp uppåt kring stenarna och rullade in över sjögräset.

Ett slags bedövning lägrade sig över dem som hade känt Ed Ricketts. Det var inte så mycket sorg som snarare förbryllade frågor — vad ska vi göra nu? hur ska vi kunna ordna upp vårt liv nu? Alla som hade känt Ed blev nu inåtvända, inåtseende. Det var en egendomlig process — tyst och sällsamt verkande. Vi hade förlorat fotfästet och kunde inte återfinna det — inte oss själva eller varandra heller.

Det kommer att bli svårt att skriva ner de fakta om Ed Ricketts som måste skrivas ner, svårt att sålla ut väsentligheterna. Det vore nog likadant för var och en som kände honom. Alla skulle nog ha svårt att välja. En del händelser är kanske fantasiprodukter. Och det kan också hända att vissa mycket små händelser i minnet har vuxit utöver alla rimliga proportioner. Därtill kommer den rent individuella upplevelsen. Jag är säker på att många människor när de läser den här karakteristiken kommer att säga: Men det där stämmer ju inte. Sådan var han inte alls. Han var si och så. Och kritikern kanske fortsätter och beskriver en person som författaren till detta vänporträtt aldrig kom att möta. Men ingen som kom i kontakt med Ed Ricketts kan förneka styrkan i hans personlighet och inflytande. Alla i hans närhet påverkades av honom, djupt och varaktigt. Somliga lärde han att tänka, andra att se eller höra. Barn som strövade vid stränderna lärde han att leta efter och upptäcka undersköna levande väsen i världar vilkas existens de förut inte hade anat. Han lärde alla någonting utan att det märktes.

Nästan alla som kände honom har försökt att definiera honom. Så till exempel har det sagts om honom att han var till hälften Kristus till hälften bock. Han var en stor läromästare och en stor vällusting — en odödlig som älskade kvinnor. Säkert är att han var ett original och till sin karaktär unik, men på ett sådant sätt att var och en kände sig besläktad med honom, den ene på det sättet och den andre på något annat. Han var fridsam men kunde bli vildsint. Han var liten och spenslig men stark som en oxe, vänfast men ändå opålitlig, givmild men gav föga och tog emot desto mera. Hans tänkande var lika paradoxalt som hans liv. Han tänkte i mystiska termer och avskydde och misstrodde mysticism. Han var en individualist som med förnöjelse studerade samhällsbildande varelser.

Alla har vi med ringa framgång försökt att efter ett eller annat system ruta in Ed Ricketts. Det kanske skulle vara bättre att rätt och slätt lägga fram osorterat hela materialet i befintligt skick: personliga minnen, anekdoter, citat, händelser. Givetvis kommer då en del poster att ta ut varann, men det är just sådan han var. Det väsentliga finns där — någonstans. Det måste finnas något sätt att få fram det.

Slutligen finns det ett annat skäl att fästa Ed Ricketts på papper. Han kommer inte att dö. Han går igen. Han förföljer dem som kände honom. Han är alltid närvarande också i de ögonblick då vi starkast känner förlusten av honom.

En kväll inte långt efter hans död var vi några stycken som satt och drack öl på laboratoriet. Vi berättade historier om Ed och skrattade åt dem, tills en av oss plötsligt i plågad ton sa: Vi måste låta honom gå! Vi är tvungna att släppa honom och låta honom gå. Och det var sant, inte för Eds del men för vår egen. Vi kan inte ha honom kvar ibland oss, och samtidigt vill han inte gå sin väg.

Om jag skriver ner allt jag kan erinra mig om honom, kan det kanske vädra ut vålnaden. Det kan i alla händelser vara värt försöket. Men det måste vara rena, rama sanningen, annars verkar det inte. Det får inte bli något lovsjungande av hans dygder ty, som det har sagts av en annan man, Ed hade de mot hans dygder svarande lasterna. Det går inte att följa något på förhand uppgjort schema. Det enklaste och bästa sättet blir att rätt och slätt minnas — så mycket jag någonsin förmår.

Ed Ricketts’ personalia i koncentrerad form ter sig så här: Född i Chicago, lekte i rännstenarna, gick i folkskolan, studerade biologi vid Chicagouniversitetet. Öppnade ett litet kommersiellt biologiskt laboratorium i Pacific Grove, Californien. Flyttade verksamheten till Cannery Row i Monterey. Akademiska examina — fil kand på naturvetenskapliga linjen, ingenting annat. Medlemskap i klubbar: inget. Utmärkelser: inga. Militärtjänst: deltagit i båda världskrigen. Dödad vid kollision mellan bil och tåg vid femtitvå års ålder. Inom den ramen gick han långt och brände ett djupt ärr.

Jag satt i en tandläkares väntrum i Monterey och hoppades att tandläkaren skulle vara död när det blev min tur. Jag hade en ilsket värkande tand och inte pengar nog att få den ordentligt omsedd och lagad. Jag närde ett vagt hopp att tandläkarn skulle kunna ta bort värken utan att ta för mycket betalt, och utan att hitta alltför många andra hål som behövde lagas.

Dörren till slakthuset öppnades och en liten spenslig, skäggig man trädde ut. Jag tittade inte närmare på honom själv men desto mer på det han höll i handen, en blodig oxeltand med en förvånansvärt stor bit käkben fastsittande vid den. Han svor lågmält medan han höll fram den stinkande reliken mot mig och sa: Titta på eländet. Jag tittade redan på det. Det gick loss när han drog, sa han.

Det ser ut att vara mera käkben än tand, sa jag.

Ja, han blev väl otålig, antar jag. Jag heter Ed Ricketts, förresten.

Jag heter John Steinbeck. Gör det ont?

Inte värre än förut. Jag har hört talas om er!

Och jag om er. Ska vi gå och ta en drink?

Det var första gången jag träffade eller överhuvud såg honom. Jag hade bara hört att det fanns en intressant människa i stan som drev nån sorts kommersiellt laboratorium, hade ett fint skivbibliotek med klassisk musik och diverse intressen utöver ryggradslösa djur. Jag hade faktiskt sen en tid tillbaka hoppats att stöta ihop med honom under lämpliga förutsättningar.

Vi betraktade oss inte som fattiga på den tiden. Vi hade helt enkelt inga pengar alls. Mat led vi aldrig brist på, tack vare fisket och en förståndig planhushållning som inte uteslöt ett minimum av snatteri. Underhållning fick ordnas utan kontanta utlägg. Våra förströelser utgjordes av samtal, promenader, spel och lekar och knytkalas med folk lika luspanka som vi. En helafton kunde startas på en helkruka — cirka fyra liter — 39-cents rödvin, och vi kunde ha jävligt roligt på det. Vi kände inga rika knösar, och av den enkla anledningen tyckte vi inte om dem och var stolta och glada att inte bära oss åt som dom.

Vi hade haft vissa betänkligheter mot att umgås med Ed Ricketts därför att han efter vår måttstock hörde till dom rika knösarna. Det vill säga, han kunde räkna med en stadig inkomst på hundra till hundrafemti dollar i månaden, och dessutom hade han en bil. I våra ögon var det rena lyxen, och vi kunde inte fatta hur någon kunde göra av med så mycket pengar. Men det fick vi lära oss.

Att bli bekant med Ed Ricketts var ett ögonblicks verk. Efter första ögonkastet var jag bekant med honom, och under de följande arton åren lärde jag känna honom bättre än jag kände någon annan. Vilket inte utesluter att jag inte kände honom alls. Det är möjligt att det var likadant med alla hans vänner. Han var olik alla andra och ändå så lik alla andra att var och en kände igen sig i Ed, och detta är kanske en av orsakerna till att hans död blev ett sådant slag. Det var inte Ed som dog, utan en stor och viktig del av en själv.

När jag först blev bekant med honom låg hans laboratorium i en gammal kåk på Cannery Row som han hade köpt och byggt om för sina behov. Entrén var ett slags utställningslokal med konserverade marina studieobjekt i glasburkar på hyllor runt väggarna. Innanför detta rum låg ett litet kontor, där av en eller annan anledning skallerormarna hölls i burar mellan kassaskåpet och kortsystemen. Ovanpå kassaskåpet låg drivor av skrivmaskinspapper, kuvert och kartotekkort. Ed älskade papper och kort. Han beställde aldrig småsnåla upplagor utan tog till i växten för framtida behov.

På den långsida av huset som vette mot sjön fanns ytterligare två rum, det ena med burar med vita råttor, hundratals vita råttor som ursinnigt förökade sig. Detta rum brukade lukta ganska ampert om det inte städades regelbundet, vilket aldrig förekom. Det andra rummet upptogs helt av mikroskop med tillbehör och diverse anordningar för beredning och montering av de ömtåliga mikroorganismer som utgjorde så väsentlig del av laboratoriets inkomster. I källaren fanns det slutligen ett stort lagerrum med kar och större och mindre behållare som användes för konservering av större djur, och likaså utrustningen för balsamering av, och injektioner på, de katter, småhajar, grodor och andra djur som förbrukades av unga medicinare på dissektionslektionerna.

Denna lilla kåk hette officiellt Pacific Biological Laboratories Incorporated, och var till hela sin struktur ett sällsynt fräckt övergrepp mot staten Californiens bolagslagar. När bolaget efter Eds död skulle likvideras visade det sig omöjligt att lista ut, vem som ägde aktiestocken, hur stor denna var eller hur mycket den var värd. Ed hade kristenhetens mest noggranna bokföring, men det kunde hända att han inte på flera veckor öppnade ett affärsbrev.

Hur affärerna kunde fortlöpa under dessa förhållanden i tjugu år vete gudarna, men de löpte i alla fall, även om det gick lite knaggligt emellanåt. Ibland låg bokföringen väl framme och korrespondensen up to date, men så slokade det hela sorgligt under flera månader. En gång under en dylik trötthetsperiod var det någon som skickade Ed en ostkaka per postpaket. Ed trodde det var något slags preparat som skulle undersökas, och när han slutligen öppnade det, tre månader senare, hade innehållet aldrig kunnat identifieras, om det inte hade åtföljts av en bruksanvisning som sa: Ät genast upp denna ostkaka. Den tål inte att spara.

Ofta var Eds skrivbord så överfyllt av oöppnade brev att de i trött resignation började rasa ner på golvet. Ed var obetingat troende när det gällde teorin att brev som inte har besvarats inom en vecka i regel inte kräver något svar. Men han gick ett steg längre. Ett brev som har legat oöppnat en månad behöver inte öppnas.

Var gång jag har skrivit ner något dylikt ovederhäftigt konstaterande tänker jag på undantagen. Ed förde en vidsträckt och mycket varierad korrespondens med en massa människor. Han besvarade brev snabbt och utförligt, varvid han använde en skrivmaskin med små typer för att spara utrymme. Hans inköp av en skrivmaskin var en omständlig procedur, ty han ville ha en hel del typer utbytta mot biologiska tecken, och dessutom ville han gärna ha en del utländska tecken med i klaviaturen, spanskans muljerande kringla, franskans accenter och cedilj och tyskans umlaut. Han använde dem sällan, men han ville ha dem till hands.

Laboratorietiden kan delas upp i två perioder. Perioden före den stora branden och perioden efter. Branden var intressant ur många synpunkter.

En kväll gick någonting på tok med det elektriska nätet utmed hela sjökanten. Överallt där man hade inrättat sig och sina lampor och apparater för 220 volt gick med ens ett par tusen volt fram som en lie och en fackla. Eftersom elverket i de följande rättegångarna befanns utan skuld till eländet, får det väl betecknas som ett fall av force majeure. Det som hände var, ytligt sett, att en stor del av Cannery Row inom ett ögonblick stod i ljusan låga. När Ed vaknade var laboratoriet ett eldhav. Han tog sin skrivmaskin, rusade ner i källaren och fick ut bilen i sista ögonblicket, strax innan hela kåken var färdig att rasa ner i sin egen källare. Ed hade inga byxor, men han hade transportmedel och skrivmateriel. Han upphörde aldrig att beundra sitt välfunna val. Det vetenskapliga biblioteket, hopbragt med så mycket tålamod och delvis oersättligt var emellertid borta. Gånget var också all fin och dyrbar utrustning, mikroskopen, museiföremålen i sina burkar och skålar, och hela lagret — allt var väck. Förutom skrivmaskinen och bilen blev bara en enda sak bevarad.

Ed hade ett osedvanligt kassaskåp. Det var så fint att han gick i ständig fruktan för att någon vilseledd och romantisk inbrottstjuv skulle kunna få för sig att det innehöll någonting av värde, och att inbrottstjuven ifråga i sina försök att öppna det skulle råka våldföra sig på och skada dess intrikata mekanism. Följaktligen undvek han icke blott att någonsin låsa kassaskåpet, utan han hittade också på att spärra dörren med en träkil, så att den inte kunde slå ilås. Dessutom klistrade han en lapp ovanför kombinationsratten med en försäkran till envar att kassaskåpet inte var låst. Med tiden visade det sig att det ändå inte fanns någonting att lägga i skåpet. Så kom det sig att kassaskåpet blev förvaringsplats för matvaror som skulle kunna locka till sig Cannery Rows flugsvärmar. Det fanns sådana, i betydande antal och avsevärda styrkor, i vardagslag strängt sysselsatta vid fiskkonservfabrikernas avfallshögar men aldrig ovilliga att söka sig till andra betesmarker. Det måste sägas, att ingen fluga någonsin lyckades ta sig in i Eds kassaskåp.

Men för att återvända till branden. När askan hade svalnat återfanns kassaskåpet liggande på sida nere i källaren, dit det hade ramlat ner sedan golvet i våningen ovanför hade brunnit upp. Det måste otvivelaktigt ha varit ett utmärkt kassaskåp, ty när vi öppnade det hittade vi en halv ananaspaj, vid pass ett hekto gorgonzolaost och en öppnad sardinask — allt utom sardinerna i välbehållet skick. Sardinerna var lite torra. Ed beundrade detta kassaskåp och brukade tala om det med verklig tillgivenhet. Han kunde säga att om det hade funnits värdefulla saker i skåpet skulle det säkerligen ha skyddat dem. Tänk bara så ömtålig gorgonzola är, sa han. Det kan inte ha varit särskilt hett inuti skåpet. Osten är fortfarande delikat.

Trots sin vittomfattande bildning, eller kanske just till följd av den, hade Ed en del naiva egenskaper. Efter branden restes det en stor mängd ersättningskrav av juristerna — att om eldsvådorna hade vållats genom felgrepp eller försumlighet från elverkets sida, så borde verket vara ersättningsskyldigt för skadorna.

Pacific Biological Laboratories, Incorporated, var bland dem som förde ersättningstalan vid denna rättegång. Ed vittnade vid målets handläggning inför Superior Court i Salinas. Han berättade sanningen så klart och så utförligt han förmådde. Han älskade sanningar och trodde på dem. Han blev emellertid fascinerad av rättegången och juryn och stannade kvar åtskillig tid i rättssalen enkom för att studera den juridiska proceduren med samma objektiva omsorg som han skulle ha ägnat en dittills okänd art inom den oceana faunan.

Efteråt sa han lugnt och med en viss förundran: Där ser man hur lätt det är att ha totalt fel om en enkel sak. Jag hade alltid den övertygelsen — eller snarare, det intrycket — att avsikten med rättegångsförfarandet var att man skulle komma fram till sanningen i personliga och ekonomiska mellanhavanden. Men ser du, jag hade glömt bort eller aldrig närmare tänkt mig in i en sak. Bägge parter vill vinna, och den faktorn snedvrider varje ursprunglig avsikt till den grad, att den objektiva sanningen i fallet går förlorad i skyar av överdrifter. Ta som exempel den här branden, fortsatte han. Bägge parter vill vinna och ingendera hade något intresse av, utan tycktes tvärtom ömsesidigt ha något slags fasa för, sanningen. För honom var detta en häpnadsväckande upptäckt, och en som tålde att begrundas. Därför att han själv älskade sanna, äkta saker, trodde han att alla andra gjorde det. Upptäckten att det låg annorlunda till gjorde honom inte ledsen. Den bara intresserade honom, rätt och slätt. Och han tog itu med att, flitigt och metodiskt som en myra, bygga upp sitt laboratorium på nytt och skaffa ersättning för sina förlorade böcker.

Eds språk och ordval var okonventionellt och kunde innan man lärde känna honom närmare te sig en smula chockerande. En gång när han skulle göra i ordning en katalog ville han fästa sina kunders uppmärksamhet på att han hade gott om pirål på lager. Nu är pirålen ett särdeles motbjudande djur både i fråga om utseende och struktur, och en del av dess vanor är vidrigt äckliga. Den är ett av djurvärldens perfekta vidunder. Men det tyckte nu Ed inte alls, emedan pirålen har vissa funktioner som Ed fann fascinerande. I katalogen skrev han: Förtjusande vackra pirålar i större och mindre partier.

Han beundrade maskar av alla slag och fann dem så tilldragande att han uppfann smeknamnet Wormy åt en av sina flammor. Flickan var lite stött tills hon kom underfund med att Ed inte begagnade ordet som adjektiv utan som en diminutivform av substantivet. Därmed ville han säga att han fann henne söt, intressant och tilldragande. Men i flickans öron lät det ändå alltid som ett adjektiv.

Ed älskade mat, och många av de ord han använde var ätord. Jag har hört honom beteckna både en kvinna, en manet och en folkvisemelodi som delikat.

Hans tanke hade inga horisonter. Han var intresserad av allt, och det var ytterst få saker han inte tyckte om. Det vore kanske påkallat att göra en lista på de saker han inte tyckte om. Kanhända skulle de kunna ge någon sorts nyckel till hans personlighet, fastän jag för min del är övertygad om att det inte finns någon sån nyckel.

Det han avskydde mest av det han avskydde var ålderdom. Han avskydde den hos andra och fattade inte ens dess insteg hos honom själv. Han avskydde gamla kvinnor och ville inte vara i samma rum som de. Han sa att han kunde lukta sig till dem. Nu hade han ett sällsynt skarpt luktsinne. Han kunde lukta sig till en råtta i ett rum, och jag har sett honom lokalisera en skallerorm i täta snår på lukten.

Han avskydde kvinnor med tunna läppar. Om läpparna är tunna — var finns det då nån fyllighet? kunde han säga. Hans iakttagelse var förvisso fysisk och möjlig att verifiera, och han tycktes tro på dess osviklighet, och detsamma gör jag, ehuru mindre lidelsefullt.

Han älskade kvinnor alltför mycket för att tåla något trams från de tunnläppade. Men om en kvinna med tunna läppar målade dit fylligare med läppstiftet var han nöjd. Hennes intentioner är i alla fall de rätta, sa han. Där finns en psykisk fyllighet, och ibland kan det vara nånting mycket fint.

Han avskydde varm soppa och hällde kallt vatten i den läckraste kräftsoppa.

Han avskydde alltid och under alla förhållanden att bli blöt om huvudet. När han gick och samlade djur i tidvattenpölarna kunde han bli genomdränkt av bränningarna upp till ögonbrynen, men hjässan hade han i alla situationer betäckt och skyddad för väta. I duschen uppträdde han iförd en sydväst av oljeduk — en skrattretande syn.

Han avskydde en viss professor som han kallade gamle skrammeltask. Det blev aldrig uppenbarat varför han avskydde gamle skrammeltask.

Han avskydde smärta tillfogad utan giltigt skäl. En natt när han kom åkande genom stan fick han se en karl som slog en irländsk setter med ett räfsskaft. Ed stannade bilen, flög på karlen med en skiftnyckel i högsta hugg och skulle ha dräpt honom, om karlen inte hade tagit till benen.

Trots sin litenhet och spenslighet var Ed absolut orädd när han blev arg, och då kunde han bli verkligt farlig. Vid ett tillfälle kom han på en av våra poliser som mitt i natten örfilade en fyllo med sin tjänstepistol. Ed anföll polisen med bara knytnävarna, och hans ursinne var så våldsamt att den överrumplade konstapeln släppte fyllon.

Detta Eds hat riktade sig enbart mot oskälig grymhet. När tillfogandet av smärta var nödvändigt, hade han inga betänkligheter. En gång under depressionen upptäckte vi att vi kunde köpa ett levande får för tre dollar. Detta kan låta otroligt nu för tiden, men så var det. Det var en hel massa mat och till ett verkligt vrakpris även på den tiden. Så stod vi där med fåret, och ingen av oss kunde förmå sig att bära hand på det. Men Ed skar halsen av det utan att blinka och förklarade till på köpet för oss andra som tyckte det var otäckt, att förblödning är en smärtfri död om det bara inte är någon fruktan med i spelet. Smärtan vid öppnandet av en åder är obetydlig, om instrumentet är vasst, och han hade öppnat halspulsådern med en kirurgskalpell och hade inte skrämt djuret. Därför var våra sekundära eller empatiska smärtförnimmelser sannolikt mycket starkare än djurets egna.

Hans syn på psykisk smärta hos normala människor var också filosofisk. Han brukade säga att nästan allt som kan hända oss människor inte bara faktiskt händer utan också har hänt i en miljon år. För allt som kan hända, brukade han säga, finns det därför en kanal eller mekanism hos människan som är inrättad för just det — en kanal grävd i förhistoriska stadier och fortplantad med generna.

Han hade en intensiv motvilja mot tid i alla former utom som faktor vid en observation eller ett experiment. Han kom oföränderligt och medvetet för sent till avtalade möten. Han sa att han en gång i världen hade jobbat vid en järnväg, där hela hans tillvaro hade reglerats av en sekundvisare, och att det var där han hade ådragit sig sin obotliga motvilja mot exakta tider. Mig veterligen var det enda gången han någonsin talade om att han hade varit järnvägsman. Bjöd man honom komma på middag klockan sju, kunde han anlända vid niotiden. Å andra sidan kunde man lita på att om det gällde att utnyttja en kraftig ebb till djurinsamling, och lågvatten inträffade klockan 6.53, så fanns Ed på plats i tidvattenpölen 6.52.

Ju mer jag fördjupar mig i detta, desto klarare står det för mig att ingen regel var slutgiltig. Han var själv inte medveten om några beteenderegler hos sig själv, fastän han med förtjusning iakttog beteendemönster hos andra.

I många år bar han skägg, ett ganska litet, glest och lätt tillspetsat skägg, som accentuerade det halvt bockliknande, halvt Kristuslika i hans utseende. Han hade börjat odla det där skägget därför att något fruntimmer han ville ha tyckte att han hade svag haka. Det var ingen svag haka, men eftersom fruntimret tyckte så lade han sig till med detta skägg. Det var förmodligen på den tiden annonsspalterna överflödade av hakatletiska herrar i Arrow-krage. Många flickor senare bar Ed fortfarande sitt skägg därför att han hade vant sig vid det. Han behöll det tills armén hade honom att raka av det under andra världskriget. Skägget gav stundom upphov till smärre intermezzon. Små gossar tog sig ofta för att följa efter Ed och bräka som får. Ed uppfann ett perfekt försvar häremot. Han brukade vända sig om och bräka tillbaka åt dem, vilket undantagslöst gjorde de små gossarna så generade att de skyggt dröp av.

Ed hade en säregen, ytterst hövisk själsfrändskap med hundar, trots att han själv aldrig brydde sig om att skaffa sig någon. När han mötte en hund på gatan hälsade han med värdig artighet, och när han satt i bilen rörde han ofta vid hattbrättet och log och vinkade åt hundar på trottoaren. Och förbanne mig om de inte log tillbaka. Katter däremot väckte aldrig någon entusiasm hos honom. En katt talade han dock om med oförtäckt beundran. Det var på den gamla tiden före eldsvådan, medan Eds far ännu levde och hjälpte till med diverse småsysslor på laboratoriet. Katten i fråga fattade antipati för Eds far och uppfann en småkitslig förföljelsetaktik som Ed fann förtrollande. Katten brukade klättra upp på någon hylla och pissa på Eds far när han passerade — detta gjorde katten inte bara en utan många gånger.

Eds inställning till fadern präglades av osentimental tillgivenhet. Det finns åtminstone ett drag av genialitet hos honom, kunde Ed säga. Han har alltid fel. Om en människa en miljon gånger gör bedömanden och fattar beslut på måfå, är det kanske matematiskt försvarbart att anta, att hon har rätt i hälften och fel i hälften. Men det är inte fallet med min far — han har fel hela tiden, i allting. Sånt gör man inte på en slump. Där gäller det välja och vraka. Och till det krävs det geni.

Eds far var en tämligen tystlåten, blygt vänlig man som åt så mycket aspirin för sin huvudvärk att han hade ådragit sig en kronisk acetanilidförgiftning med dess typiska symptom, en säregen, tafatt tröghet. I många år pysslade han i lagerrummet i källaren, packade sändningar till laboratoriets kunder och konserverade även exemplar av mindre ömtåliga arter. Hans stolthet var emellertid ett människofoster som han hade konserverat och monterat i en glasburk. Det skulle egentligen ha fötts som barn av en negress och en kines. När modern dukade under för en kärleksträta och en stor dosis arsenik intagen under outredda omständigheter, kom hennes hemlighet i dagen vid obduktionen, och hemligheten förvärvades av Pacific Biological Laboratories. Fostret var i alltför långt framskridet stadium för att ha något större värde som studieobjekt, och så fick Eds far ärva det. Han korslade dess små ben i Buddha-pose, knäppte dess händer i en bedjande attityd och monterade sitt mästerverk stadigt i denna ställning i glasburken. Figuren gjorde ett ganska överraskande intryck, ty fastän den hade utpräglat negroida drag hade konserveringsvätskan blekt den elfenbensvit. Den var pappa Ricketts’ stora stolthet. Barn och många vuxna vallfärdade till källaren för att beskåda den. Den blev berömd på Cannery Row.

En dag förirrade sig en italiensk kvinna ner i källaren. Hon talade visserligen ingen engelska, men pappa Ricketts trodde helt naturligt att hon hade kommit för att titta på hans dyrgrip. Han visade henne den, varpå hon till hans stora häpnad och förlägenhet ögonblickligen klädde av sig för att visa honom sitt fina ärr efter ett kejsarsnitt.

Katter var en inte oväsentlig inkomstkälla för Pacific Biological Laboratories. De kloroformerades och tömdes på blod, varefter balsameringsvätska och färgämne sprutades in i vener och artärer. De balsamerade katterna såldes till skolor som anatomiska studieobjekt.

När det kom in en order på, låt oss säga, tjugufem katter, fanns det bara ett sätt att anskaffa dem, eftersom amerikanska djurskyddssällskapet inte vill tillåta uppfödning av katter för laboratorieändamål. Ed brukade då låta det sippra ut till smågrabbarna i trakten att det betalades tjugufem cent stycket för katter. Det gjorde Ed lite vemodig att se, vilka förhärdade venialsyndare Montereys kattälskande smågrabbar var. De sålde sina egna katter, sina mostrars och fastrars katter, grannarnas katter. Under de närmaste dagarna kunde man höra tassande steg och lätta dunsar då katter i säckar smusslades in i källaren. Med oskuldsfull uppsyn inkasserade de små jesuiterna sin kvartsdollar och störtade till Wing Chongs diversehandel för att omsätta blodspenningen i läsk och knallpulverpistoler. Under alla omständigheter gjorde sig Wing Chong en liten hacka.

En dam som tyckte mycket om katter under förutsättning att det var den bättre sortens katter yttrade en gång till Ed: Jag inser naturligtvis att sånt som detta är nödvändigt. Jag är verkligen mycket tolerant. Men gud vare tack, säjer jag, att ni inte får tag i raskatter.

Ed upplyste genast: Min nådiga, den sorten är så gott som det enda jag får. Strykarkatterna är för kvicka i vändningarna och för intelligenta. Jag får de förmögnas och de beskedligas tröga, dumma, bortskämda katter. Ni kan leta igenom källaren och se, om jag kanske redan har er. Denna på tolerans grundade vänskap kom hastigt av sig.

Om någon kom och beklagade sig och återfann sin katt i källaren lämnade Ed alltid tillbaka den. En gång var det ett par små gossar som tydligen hade läst om världens äldsta knep och duperade Ed med det två gånger innan han anade oråd. En av dem sålde katten och fick betalt för den, den andre kom sen in och grät och fick katten tillbaka, Men de skulle ha tagit en annan katt tredje gången. Om de hade varit lite klipskare och haft mera tålamod skulle de ha gjort sig en förmögenhet. Men till och med Ed kände igen en brandgul katt med bruten svans tredje gången han köpte den.

Var och en — brukade Ed säga — har minst en biologisk teori, och somliga människor lägger sig till med en hel massa. Ed var mycket