En son bliver oss given

By John Steinbeck

Joe Saul bär på en stark önskan om att bli far. Men tiden har satt sina spår och hans yngre fru, Mordeen, misstänker att han är oförmögen att ge henne det barn de båda så ivrigt längtar efter. I ett desperat försök att uppfylla Joes dröm vänder sig Mordeen till Joes unga kollega med en begäran som kan förändra allt.
Fylld av obeskrivlig glädje tar Joe emot nyheten om Mordeens graviditet. Det han dock inte vet är hur denna lycka har uppstått - en hemlighet vilken när som helst kan avslöjas och i sin tur krossa hjärtat på mannen hon älskar.
Detta är berättelsen i John Steinbecks gripande roman "En son bliver oss given", där kärlekens starkaste band prövas mot hemligheter som kan orsaka de djupaste såren.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 16, 2018
• ISBN: 9788711926758

Book preview

John Steinbeck

En son bliver oss given

Saga

En son bliver oss given

är översatt från engelska av Nils Holmberg efter

Burning Bright

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1950, 2018 John Steinbeck och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711926758

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

FÖRORD

Denna bok är mitt tredje försök med den nya formen pjäsnovell. Jag känner inte till några andra dylika försök. Ett par av mina föregående böcker, Möss och människor och Månen har gått ner, var något i samma stil. Egentligen är det inte riktigt att tala om en ny form. Det är snarare en kombination av flera äldre former. Det är en pjäs som är lätt att läsa eller en kort roman som kan spelas helt enkelt genom att man lyfter ur dialogen.

Många och olikartade motiv har förmått mig att skriva i denna form. Jag har alltid funnit det svårt att läsa pjäser, och den åsikten är jag inte ensam om. Tryckta pjäser läses nästan bara av folk som har med teatern att göra, av teaterstuderande och en relativt liten grupp teaterälskare. Mitt första motiv till att välja denna form är alltså att jag vill bjuda på en pjäs som genom att den serveras som vanlig roman, en form som läsarna är mer hemmastadda med, kan läsas i vidsträcktare kretsar än annars.

Det andra motivet för att välja pjäsnovellen är att pjäsen därmed utvidgas för såväl skådespelaren, regissören och teaterdirektören som för läsaren. Den vanliga personbeskrivningen i en pjäs — av typen affärsman, 40 år — ger mycket lite att gå efter. Det kan invändas att denna lakoniska karaktäristik överlåter åt dialogen och spelet att gjuta liv i personerna och att regissören och dekorationsmålaren får större spelrum för sin fantasi. Detta kan å sin sida bemötas med att det inte skadar vare sig publiken eller teaterfolket att ha full klarhet om författarens intentioner och att regissörens, skådespelarens och dekorationsmålarens uppgifter inte hindras utan kanske rent av underlättas om de vet precis vilka detaljer som har betydelse för handlingen. Och de många som inte har sett och inte kommer att se pjäsen har rätt att få denna hjälp.

Romanförfattaren har rykte om sig att varken vilja eller kunna underkasta sig de stränga krav som teatern ställer. Han vill inte koncentrera handlingen till ett scenutrymme innanför en ridå och avstå från scener som behöver annan illustration än dialogen. Det måste kännas som ett hårt band att skriva en vanlig pjäs — och det är det också. Åskådaren finner det omöjligt att tränga in i en av scenfigurernas tankar om de inte kommer till klart uttryck i dialogen. Det går inte att förflytta sig geografiskt såvida inte författaren använder någon teknik som gör en dylik förflyttning övertygande på scenen. Handlingen måste vara fast sammanfogad och när ridån sänks efter sista akten måste någonting ha hänt personerna. Dessa krav gäller både den vanliga pjäsen och pjäsnovellen.

Och till slut ännu en begränsande faktor: pjäsen måste vara kort.

Till den positiva sidan hör den koncentration och den disciplin som teatern kräver och omöjligheten att vare sig intellektuellt eller fysiskt hålla handlingen svävande. Man måste vara klar och koncis. Man får inte slösa med replikerna, inte flyta ut i några långa diskussioner, inte avvika från huvudtemat och inte långhala dess utveckling. Och lika väl som en god pjäs måste en pjäsnovell ha en direkt och dynamisk handling där den dramatiska lösningen ges uteslutande genom figurerna själva.

Det är en mycket svår teknik. En författare som inte är van vid annat än pjäser lämnar gärna de yttre detaljerna åt regissören och dekorationsmålaren och förstår inte att på samma sätt som romanförfattaren utnyttja beskrivningen. Romanförfattaren å sin sida låter gärna beskrivningen ge färg åt dialogen och frestas att avvika från teaterns stränga struktur. Om en författare inte är van att se handlingen utspelas framför sina ögon, har han inte stora förutsättningar att lyckas med denna form.

Trots svårigheterna är pjäsnovellen mycket givande. Den ger pjäsen stora utsikter att bli läst och berättelsen att bli spelad utan att som vanligt behöva revideras. Jag tycker för min del att det är en legitim form som är väl förtjänt av att prövas.

John Steinbeck

FÖRSTA AKTEN

Cirkusen

Klädlogetältets segelduksväggar var brunfläckiga av vatten och grönfläckiga av gräs och mögel; solstrålarna letade sig in mellan sprickorna och lekte på marken där den svarta jorden syntes mellan de avskavda grästorvorna. Vid ena väggen stod en stor nött koffert med svarta mässingsbeslag; locket, vars innersida bildade en spegel, var uppfällt.

Joe Saul satt på en fällstol framför kofferten. Han var naken till midjan och bara iförd trikåer och tofflor. Han baddade ansiktet med gult puder och målade ögonen svarta, dock ganska slarvigt.

Joe Saul var en liten senig medelålders man. Ansiktsmusklerna avtecknade sig som knutiga snören under huden och neråt halsen. Armarna var vita och blåådriga med sträckmusklerna mer utvecklade än böjmusklerna. Även händerna var vita, med handflatorna och de platta fingertopparna hårdnade av friktionen mot rep och trapetser.

Ansiktet var grovt och något koppärrigt, men ögonen glittrade stora och mörka mellan de målade ögonfransarna. Som avslutning på sminkningen tog han upp en flaska hårfärgningsmedel ur kofferten, hällde en smula av vätskan på en borste och började bearbeta sitt tjocka hår som var en smula gråsprängt, särskilt vid tinningarna. Han lade ner sminkgrejorna ordentligt och tog på trikåtröjan; en liten kula vällde upp ovanför spännet då han drog åt bältet. Han lutade sig tillbaka i stolen och böjde på fingrarna så att underarmarnas smala muskler rörde sig.

Det hördes utanför tältet att föreställningen snart skulle börja: säckpipornas gnäll, utroparnas hojtanden, borta från karusellen en svag valsmelodi, alltsammans mot en bakgrund av sorl från publiken som höll på att samlas — för att inte tala om lejonens rytande, elefanternas trumpetande, grisarnas grymtningar och hästarnas nervösa gnäggningar, interfolierade av trombonernas klagande mässingsstötar.

Joe Saul sträckte och böjde händerna och såg på dem. Utanför tältdörren hördes tre korta visslingar i stället för knackning.

— Stig in, sade Joe Saul.

Vännen Ed lyfte på dörrfliken.

Vännen Ed var längre, bredare och kraftigare än Joe Saul och långsammare i sitt tal och sina rörelser. Han var också färdigsminkad och klädd i en pösig clowndräkt, hoprynkad i halsen, vid armlederna och vristerna; den var vit med stora röda ringar; skorna var långa och uppåtböjda som tunnstavar; ansiktet var vitpudrat med en stor röd lösnäsa, svart mun med neddragna mungipor och svarta linjer över ögonlocken. I pannan hade han målat en  serie upp- och nervända V :n varigenom han hade lyckats åstadkomma en min av förbryllad häpnad. Endast händerna och det tjocka svarta håret var äkta: han hade ännu inte satt på sig den kala löshjässan med kransen av ljusrött hår eller de stora löshänderna.

Joe Saul slog igen kofferten för att bereda sittplats; vännen Ed lade ifrån sig löshjässan och löshänderna och satte sig på koffertkanten och började svänga sina stora flaxiga clownfötter fram och tillbaka.

— Var är Mordeen? frågade han.

— Hon skulle se till mrs Malloys unge ett slag, sade Joe Saul. Mrs Malloy skulle till posten och skicka en postanvisning till sin son Tom, sade han med entonig röst. Hennes son Tom, min son Tom, du vet. Han går på högskolan. Joe Saul satte sig upp i stolen. Det har du väl hört att mrs Malloy har en son som heter Tom och går på högskolan fast han är bara nitton år. Inte sant, Ed, det vet du väl? Det har du väl