En underbar torsdag

By John Steinbeck

Doktorn återvänder till Monterey i Kalifornien efter andra världskrigets slut, men han möter inte samma stad som han lämnade. Den tidigare så livfulla och glädjefyllda platsen är nu insvept i gråtoner, och krigströttheten hänger tungt över invånarna. Hans biologiska anstalt har förfallit under hans frånvaro vilket adderar till hans växande sorg. Han börjar ifrågasätta meningen med livet och känner en tomhet sprida sig inombords.
På luffarhotellet Lusasken och den närliggande bordellen Björnflaggan kämpar Doktorns vänner för att muntra upp honom. Men det som tidigare brukade göra honom glad verkar inte längre ha någon effekt. Det går snart upp för vännerna att det han verkligen behöver är någon att gifta sig med, och Suzy, stadens senaste tillskott, visar sig vara den bästa kandidaten.
Steinbecks fängslande roman, "En underbar torsdag", är en berättelse där hjärtan sammanflätas, hopp återuppstår ur askan och varje onsdag tjänar som ett löfte om en ljusare torsdag.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 27, 2019
• ISBN: 9788711926772

Book preview

John Steinbeck

En underbar torsdag

Saga

En underbar torsdag

är oversatt från engelska av Carl Sundell efter

Sweet Thursday

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1969, 2018 John Steinbeck och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711926772

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Prolog

En kväll kastade sig Mack raklång på sin säng på Hotell Lusasken, och så sa han:

- Jag har aldrig varit nåt vidare nöjd med den där boken Cannery Row. ¹Jag skulle ha lagt upp den på ett annat sätt.

Och efter en stund rullade han över på sidan, stödde huvudet mot handen och sa:

- Det kanske bara är jag som är kritisk. Men om jag nångång kommer i lag med han som skrev den där boken skulle jag ha en hel del att säja honom.

- Som vad då? sa Whitey nr 1.

- Jo, sa Mack, som det här till exempel. Anta att vi har kapitel ett, kapitel två, kapitel tre och så vidare. Det är nog bra i och för sej, men jag skulle vilja ha ett par ord som rubrik på kapitlet som sa mej vad det handlar om. Ibland kan det vara nån bit som jag vill läsa om, men kapitel fem säjer mej inte ett dugg. Om det bara fanns ett par ord till överskrift skulle jag veta att det var det kapitlet jag ville läsa om.

- Fortsätt, sa Whitey nr 1.

- Jo, vidare så gillar jag en massa prat i en bok, och jag vill inte ha nån som talar om för mej hurdan han som pratar ser ut. Jag vill själv räkna ut hurdan han är av hans sätt att prata. Och en sak till - jag vill liksom försöka räkna ut hur han tänker med ledning av vad han säjer. Det får gärna vara lite grann beskrivningar också, fortsatte han. Jag tycker om att få veta vad en sak har för färg, hur den luktar och kanske hur den ser ut och kanske vad folk har för syn på den också-men inte för mycket av den sorten.

- Ja, nog är du kritiker alltid, sa Whitey nr 2. Det hade jag väl aldrig trott om dej, Mack. Är det allt?

- Nej då, sa Mack. Ibland vill jag att en bok ska bryta lös med en hoper kuckeliku. Att spinna dit en del fagra ord kanske, eller sjunga en liten sång. Sånt är trevligt. Men jag vill att det ska stå för sej så jag inte är piskad tvungen att läsa det. Jag vill inte ha en massa kuckeliku inblandat i själva historien. Så om han som skriver boken vill ha med en del kuckeliku bör han samla ihop det och sätta det alldeles i början. Då kan jag hoppa över det om jag har lust eller kanske bläddra tillbaks till det när jag vet hur historien utvecklar sej.

Eddie sa:

- Mack, om han som skrev Cannery Row stack in huvet genom dörrn, skulle du våga säja allt det där till honom?

Whitey nr 2 sa:

- För helskotta, Mack kan säja vad som helst till vem som helst. Mack skulle till och med kunna lära ett spöke att spöka.

- Det har du förbannat rätt i, sa Mack, och det skulle minsann inte bli så enkla grejer som bordsknackningar och kedjerassel det. Det har inte gjorts några framsteg på spökerifronten på många herrans år. Du har förbannat rätt i vad du säjer, Whitey!

Och Mack rullade över på rygg igen och stirrade upp i sänghimmeln ovanför.

- Jag kan se dom framför mej nu, sa Mack.

- Spöken? undrade Eddie.

- Nej, för fan, kapitel ...

1. Om hur kriget satte sina spår

När kriget kom till Monterey och till Cannery Row ² måste alla kämpa med mer eller mindre, på ett eller annat vis. När fientligheterna upphörde hade var och en sina sår.

Konservfabrikerna gjorde sin insats genom att se till att bestämmelsen om minimimått avskaffades och fånga rubb och stubb. Syftet var hur patriotiskt som helst, men fisken kom inte tillbaka för det. Det var med dem som med ostronen i Alice i Underlandet: De hade ätit upp vartenda ett. Det var samma ädla impuls som skövlade skogarna i Västern och nu är som bäst i färd med att pumpa vatten ur Californiens jord snabbare än det kan regna dit igen. Då öknen ligger där kommer folk att sörja; precis som Cannery Row sörjde när alla sardinerna hade fångats och lagts på burk och ätits upp. De pärlgrå konserveringsskjulen av korrugerad plåt och en patrullerande vaktman var det enda livstecknet. Gatan där lastbilarna en gång hade dånat fram låg stilla och öde.

Ja, kriget berörde dem alla. Doktorn blev inkallad. Han anförtrodde Västra Biologiska anstalten åt en bekant som gick under namnet Old Jingleballicks och gjorde själv krigstjänst med sergeants grad på en avdelning för veneriska sjukdomar.

Doktorn tog det hela filosofiskt. Han fördrev sin permission med obegränsad tillgång till statlig alkohol, fick många vänner och värjde sig tappert mot befordran. Då kriget var slut hölls doktorn kvar av en tacksam överhet för att reda ut vissa inventeringsproblem, ett jobb som han var väl lämpad för eftersom han i stor utsträckning hade bidragit till villervallan. Doktorn släpptes fri med hedersomnämnande två år efter vår seger.

Han återvände till Biologiska anstalten och tvingade upp den svällda ytterdörren med våld. Old Jingleballicks hade inte satt sin fot där på åratal. Allting låg täckt av damm och mögel. Diskhon var full av smutsiga pytsar och kastruller. Instrumenten var rostiga. Djurburarna var tomma.

Doktorn slog sig ner i sin gamla stol och en stor tyngd föll över honom. Han svor tyst och länge över Old Jingleballicks, sög på sina egna giftigheter, och sen reste han sig mekaniskt och sneddade över den öde gatan till Lee Chongs speceriaffär för att hämta öl. En snyggt klädd karl av mexikansk typ stod bakom disken, och inte förrän då kom doktorn ihåg att Lee Chong var borta.

- Öl, sa doktorn. Fyra halvor.

- Ska bli, sa el Patrón. ³

- Finns Mack i krokarna?

- Ja visst. Skulle tro det åtminstone.

- Säj åt honom att jag vill tala med honom.

- Säj åt honom att vem vill tala med honom?

- Säj åt honom att doktorn är hemkommen.

- Okay, doktorn, sa el Patrón. Duger det här ölet?

- Allt öl duger, sa doktorn.

Doktorn och Mack satt länge och pratade i laboratoriet. Ölet stod och blev avslaget och en panna Old Tennis Shoes kom i stället medan Mack fyllde i de förlorade åren.

Allting var annorlunda. Folk hade försvunnit eller hade förändrats, vilket var nästan samma sak som om de försvunnit. Namn fördes på tal med vemod, även namn på såna som levde. Gay var död, hade dödats av granatsplitter från luftvärnet i London. Han hade aldrig kunnat låta bli att sticka ut näsan under en bombraid. Det var en smal sak för hans fru att gifta om sig på hans krigsriskförsäkring, men i Hotell Lusasken hade man bevarat Gays säng i samma skick som innan han for - en liten helgedom till hans åminnelse. Det var aldrig nån som fick sitta på Gays säng.

Och Mack berättade för doktorn om hur Whitey nr 1 hade tagit plats i krigsindustrin i Oakland och hur han bröt benet andra dagen och tillbringade tre månader i lyx och överflöd. I sin vita sjukhussäng lärde han sig spela jazz på munspel, en färdighet som han bevarade livet ut.

Så var det den nye Whitey, Whitey nr 2, och Mack var stolt över honom, för Whitey nr 2 hade anmält sig som frivillig till Första marinkåren och skeppats över som avlösning. Någon, inte Whitey nr 2 själv, påstod att han hade tilldelats en bronsstjärna, men om så var hade han tappat bort den, så det fanns inga bevis. Men han förlät aldrig marinkåren att de hade tagit ifrån honom hans trofé - en literkruka med öron inlagda i konjak. Han hade velat ställa upp den där krukan på hyllan ovanför sin säng som ett minne av hur han tjänat sitt land.

Eddie hade stannat kvar på sin plats hos Tjocka Ida på Café La Ida. När fältläkaren ögnade igenom sina kort och såg vad det var för fel på Eddie kom han till slutsatsen att Eddie, tekniskt sett, hade varit död i tolv år. Men Eddie klarade sig likafullt, och eftersom alla andra försvann genom inkallelserna blev han så gott som stadig bartender åt Tjocka Ida. Av känsloskäl tömde han skvättkannan i en serie små kaggar, och allteftersom kaggarna fylldes pluggade han igen dem och grävde ner dem. För närvarande är Lusasken det mest välförsedda luffarhotellet i hela Monterey County.

Ungefär halvvägs genom den första flaskan Old Tennis Shoes berättade Mack om hur Dora Flood hade dött under sömnen och lämnat Björnflaggan utan skydd och huld. Hennes flickor hade varit alldeles nerbrutna. De hängav sig åt en flickfylla som varade i tre dagar och spikade upp ett anslag med Affären Stängd på porten, men genom väggarna sipprade det ut hur de hedrade Dora med trestämmig körsång - Rock of Ages, Asleep in the Deep och St. James Infirmary. De sörjde henne verkligen, flickorna, sörjde som prärievargar.

Björnflaggan övertogs av Doras närmaste anförvant, en äldre syster som flyttade över från San Francisco, där hon i flera år hade drivit en midnattsmission på Howard Street - och drivit den med vinst. Hon hade varit passiv delägare hela tiden, och det var hon som hade dikterat ställets unika regler och bruk. Dora hade exempelvis velat kalla det Ensamma Stjärnan, därför att hon en gång i sin ungdom hade upplevt en underbar weekend i Fort Worth. ⁴ Men systern vidhöll hårdnackat att det skulle döpas till Björnflaggan som en hedersbevisning mot Californien. Bedrev man yrkesmässig prostitution i en stat så borde man hedra den staten, menade hon. Hon fann ingen större skillnad mellan sin gamla och sin nya hantering och betraktade dem båda som samhällsnyttiga. Hon ställde horoskop och fortfor att, åtminstone efter stängningsdags, förvandla Björnflaggan till ett slags takt-och-ton-institut för unga flickor. Hon var döpt till Flora, men en dag hade det inträffat på Missionen att en kapsejsad gentleman lade ifrån sig soppskeden och sa:

- Flora, jag tycker faktiskt det är mer av fauna över er.

- Skarpt sagt, sa hon. Får jag snyta patentet?

Och det gjorde hon. Hon kallades aldrig annat än Fauna sen den dagen.

Allt detta var visserligen dystert nog, men det fanns någonting ändå mycket dystrare som Mack sköt upp i det längsta. Han ville helst slippa att tala om det. Men till sist berättade han för doktorn om Henri, målaren.

Mack kände sig inte helt utan skuld när det gällde Henri. Henri hade byggt en båt, en fulländad liten båt med en trivsam kajuta. Men han hade byggt den uppe i skogen därför att han var rädd för havet. Hans båt vilade på betongblock och Henri var lycklig där. En gång då det just inte fanns något annat att göra spelade Mack och pojkarna honom ett fult spratt. De var uttråkade. De gick ner till klipporna vid stranden och skrapade ihop en säck full med musslor som de tog med sig upp och kittade fast på undersidan av Henris båt med snabbtorkande cement. Henri blev mycket uppskakad, i synnerhet som han inte hade någon att anförtro sig åt. Doktorn hade kunnat lugna ner honom, men doktorn var inkallad. Henri skrapade botten och målade den, men knappt hade färgen hunnit torka förrän pojkarna var framme igen, och nu satte de dit lite sjögräs också. De skämdes ohyggligt när de såg följderna. Henri sålde sin båt och lämnade stan inom tjugofyra timmar. Han kunde inte bli kvitt en efterhängsen och skrämmande känsla av att båten skulle driva ut till havs med honom medan han låg och sov.

Och Mack berättade vidare om hur också Hazel hade hamnat i armén, fast man inte kunde få någon människa att tro det. Hazel var med tillräckligt länge för att bli godkänd för stamanställning och lyckades bli inskriven i University of California för utbildning i astrofysik genom att sätta ett kryss i en ruta på ett formulär. Tre månader därefter, då den värsta villervallan hade lagt sig, upptäcktes han av collegemyndigheterna. Psykologerna ville ha honom kvar, men det stred mot förordningarna.

Hazel grubblade ofta över vad det var han hade kommit dit för att studera. Han tänkte fråga doktorn, men när doktorn äntligen kom tillbaka hade det fallit honom ur minnet.

Doktorn hällde upp de sista dropparna av den första flaskan Old Tennis Shoes och sa:

- Du har pratat om allting annat, Mack. Hur har du haft det själv?

- Jo, sa Mack, jag blev kvar här och höll ett öga på saker och ting.

Ja, Mack hade hållit ett öga på saker och ting, och han hade diskuterat krig med alla han träffade. Han kallade sitt krig Det Stora Kriget. Det var det första. Efter kriget väckte atombombsexperimenten ett slags patriotiskt fjärde juli-intresse hos honom. ⁵ Den jättebelöning som regeringen ställde i utsikt för upptäckten av nya uranfyndigheter satte i gång en kedjereaktion hos Mack, och han köpte sig en begagnad Geigerräknare.

Geigerräkningen började surra vid Montereys bussstation och Mack följde med - först till San Francisco, sen till Marysville, Sacramento, Portland. Mack var så inriktad på vetenskapen att han inte lade märke till flickan på samma buss. I varje fall ägnade han henne inget större intresse. Nå ja, det ena ledde till det andra, vilket inte var så ovanligt när det gällde Mack. Flickan var ute på rundresa till Jacksonville, Florida. Mack hade säkert lämnat henne i Tacoma om inte Geigerräknaren hade tvingat honom vidare öster ut. Han kom ända till Salina, Kansas, med flickan. En varm kvav dag gjorde flickan ett utfall mot en fluga i bussen och slog sönder sin armbandsklocka, och först då kom Mack underfund med att det var en radioaktiv urtavla han hade följt. Enbart romantik förslog inte för Mack vid hans ålder. Han återvände till Monterey på en öppen godsvagn, under en presenning som dolde en medeltung stridsvagn destinerad till Fort Ord. Mack var mycket glad åt att vara hemma igen. Han hade vunnit några dollar från en av vakterna på tåget. Han skrubbade rent i Lusasken och planterade en rad convolvolus utmed fasaden, och han och Eddie gjorde allting klart för hjältarnas hemkomst. Det gick ganska livligt till då hjältarna en efter en började dyka upp på scenen igen.

En gyllene melankoli föll som höstlöv över doktorn och Mack, en melankoli sammansatt till lika delar av Old Tennis Shoes och gamla tider, förlorade vänner och förändrade vänner. Och bägge två var fullt på det klara med att det var ett ämne de undvek, att de höll sig till bagateller för att slippa ifrån någonting stort och tungt. Men till sist var alla reserver uttömda och det fanns inte längre någon återvändo.

Doktorn gav öppningsbudet med beundransvärd tapperhet.

- Vad säjer du om den nya ägarn till affärn?

- Å, han är inte så oäven, sa Mack. Rätt så intressant. Enda kruxet är att han aldrig kan ersätta Lee Chong. Det har aldrig funnits en bättre vän än Lee Chong, sa Mack med darr på stämman.

- Ja, han var vis och god, sa doktorn.

- Och finurlig, sa Mack.

- Och smart, sa doktorn.

- Han hjälpte en massa människor, sa Mack.

- Och stjälpte en del, sa doktorn.

De bollade Lee Chong fram och tillbaka och deras minnen förlänade honom dygder som skulle ha förvånat honom och dessutom både skönhet och intelligens. Medan den ene drog en god historia om den kinesiske handelsmannen väntade den andre otåligt på att få sticka över med en som var ändå bättre. Ur deras erinringar framträdde en varelse av nästan omänskliga mått, en godhetens drake och en syndens ängel. Det är på så vis gudar skapas.

Men flaskan var tom nu och dess tomhet irriterade Mack, och hans irritation rann ut över Lee Chongs minne.

- Den satans räven var lurig, sa Mack. Han borde ha talat om för oss att han tänkte kursa och sticka i väg. Det var inte renhårigt av honom att göra alltihop i smyg utan att låta sina vänner hjälpa till.

- Det var kanske just det han var rädd för, sa doktorn. Lee skrev till mej om saken. Jag kunde inte råda honom - jag var för långt borta - så det var ingen risk för honom.

- Det är lögn att lista ut vad en guling går i för funderingar, sa Mack. Vem kunde ha trott att han gick omkring och så att säja - konspirerade?

Ack ja, det var från början till slut en upprörande historia. Lee Chong hade ägt och styrt sin butik så länge att det omöjligt kunde falla någon människa in att han skulle vilja göra sig av med den. Han var så oupplösligt förknippad med Cannery Rows utspisning och beklädnad att han betraktades som en fast institution. Vem kunde ha anat de hemliga planer som smiddes i hans paradoxala österländska sinne, som gott och väl tycks ha kunnat mäta sig med det paradoxala västerländska?

Man har lätt att tänka sig en skeppare som sitter i sin kajuta och planerar för en framtida handelsbod på landbacken utan bekymmer om vindar och grundkänningar. Lee Chong drömde medan han tummade sin kulram och expedierade halvpannor av Old Tennis Shoes och med van hand skivade fläsk med sin stora förskärare. Ja, nog drömde han alltid - han drömde om havet. Han yppade inte sina planer för någon och bad inte om råd. Han skulle ha fått massor av råd.

En dag sålde Lee Chong butiken och köpte en skonert. Han ville slå sig på handelsfart i Söderhavet. Han drömde om palmer och polynesier. I skonertens kölrum lastade han hela butikslagret - alla konserverna, gummistövlarna, mössor och nålar och mindre verktyg, fyrverkeripjäserna och almanackorna, till och med glasmontrarna där han förvarade förgyllda kragknappar och cigarrettändare. Alltihop tog han med sig. Och det sista någon såg av honom var hur han viftade med sin blå seglarmössa från kommandobryggan på sitt drömskepp just som han passerade ljudbojen vid Point Pinos med kurs in i solnedgången. Och om han inte gick i kvav på resan över är det där han befinner sig nu - antagligen makligt utsträckt i en hängmatta under ett solsegel på akterdäck, medan fagra polynesiska flickor i minimala klädesplagg rotar igenom hans lager av inlagda tomater och randiga maskinistmössor.

- Varför gjorde han det, tror doktorn? frågade Mack.

- Vem vet? sa doktorn. Vem vet vad som döljer sej i djupet av en annan människas själ? Vem vet vad en annan människa går och längtar efter?

- Han kommer inte att bli lycklig där, sa Mack. Han måste känna sej ensam bland alla utlänningarna. Gissa vad, doktorn, jag har listat ut hur det kom sej. Det var dom förbannade filmerna som gjorde’t. Doktorn minns väl hur han alltid stängde tidigt varenda torsdagskväll. Det var för att dom bytte program på bion då. Han missa aldrig en ny film. Det var det som gjorde’t, filmerna. Jag och doktorn, vi vet hur in i norden dom ljuger på film. Han kan inte bli lycklig där ute. Han kommer bara att längta sej sjuk efter att fara tillbaks.

Doktorn såg sig omkring i sitt skamfilade laboratorium.

- Jag önskar att jag var där ute med honom, sa han.

- Vem gör inte det? sa Mack. Jösses, dom där söderhavsgodingarna kommer att ta död på honom. Han är inte så himla ung längre.

- Du har rätt, sa doktorn. Du och jag borde vara med där ute, Mack, för att hjälpa till att skydda honom mot sej själv. Jag undrar, Mack, borde jag knalla över gatan och köpa en halvpanna till eller borde jag gå och lägga mej?

- Varför inte singla slant om’et?

- Singla du, sa doktorn. Jag har egentligen ingen lust att lägga mej. Om du singlar så vet jag på förhand vad det blir.

Mack singlade och han hade rätt.

- Jag ska gärna kila över åt doktorn, sa Mack. Sitt kvar här och ta’t lugnt bara - jag är tillbaks på momangen.

Och det var han.

2. Josef och Marias brokiga leverne

Mack kom tillbaka med en halvflaska Old Tennis Shoes och han slog i en skvätt i doktorns glas och en skvätt i sitt eget.

- Hurdan är den nya ägaren där borta? sa doktorn. Han är mexikanare, va?

- Trevlig karl, sa Mack. Klär sej flott. Namnet är Josef och Maria Rivas. Hal som en ål men inte på dekis - och på nåt vis besynnerlig. Doktorn vet hur det är, om en hallick går och kärar ner sej spelar det ingen roll hur mycket han lider - det är löjligt i alla fall. Och med Josef och Maria är det ungefär likadant.

- Berätta lite om honom, sa doktorn.

- Jag har studerat honom, sa Mack. Han klämde själv ur sej ett och annat och jag la ihop två och två. Han är klipsk som bara tusan. Men jag ska säja doktorn att det finns en sorts klipskhet som sätter krokben för sej själv. Har doktorn aldrig träffat på folk som var så upptagna av att vara finurliga att dom aldrig hann med nåt annat? Josef och Maria är nånting åt det hållet.

- Fortsätt, sa doktorn.

- Jag tror inte man skulle kunna leta upp två olikare människor än doktorn och han, började Mack. Doktorn är en hygglig prick, hygglig och renhårig, och man måste vara vrickad för att misstänka doktorn för bakslughet. Alla vill doktorns bästa därför att doktorn är som en uppslagen bok. Men det finns inte en som inte gärna skulle vilja ge Josef och Maria ett riktigt tjyvnyp bara för att han står där bakom disken och lurpassar och skuggboxas hela tiden. Och ändå är han också hygglig på sitt vis.

- Varifrån är han? frågade doktorn.

- Jag ska berätta, sa Mack.

Mack hade rätt. Doktorn och Josef och Maria var nog så olika som två människor gärna kan vara men på ett ganska säreget sätt. Deras olikheter balanserade varandra som motpolerna på en vindfana. Doktorn var till både läggning och inriktning en rättskaffens och hederlig medborgare. Om det bara hade kommit an på honom själv skulle han aldrig ha brutit mot en enda paragraf i lagen, om det så bara gällde att stoppa för rött ljus i en gatukorsning. Att doktorn det oaktat ideligen fann sig inblandad i en massa olagligheter var inte hans eget fel utan hans vänners - Tjocka Ida satt ständigt och jämt fast i spritlagstiftningen som i ett snörliv och Björnflaggans hantering var visserligen inte allmänt vare sig känd eller erkänd men icke desto mindre uttryckligen brännmärkt i alla tänkbara statuter och reglementen.

Mack och pojkarna hade levt så länge i skuggan av lösdriveriförordningarna att de betraktade dem som en sköld och ett paraply. Att deras namn var förknippade med tjuvnadsbrott och bedrägerier, landstrykeri, olagliga möten och komplotter av varjehanda slag var inte bara ett erkänt faktum utan rentav något som invånarna i Cannery Row i viss mån yvdes över. Men de var menlösa lamm och sannskyldiga dygdemönster jämförda med Josef och Maria. Allt han företog sig visade sig ofelbart strida mot lagen. Så hade det varit alltsedan hans tidigaste barndom. I Los Angeles, där han var född, hade han redan som liten knatte anfört ett gäng vilda gatpojkar. Anklagelsen att han gjorde affärer med falska kopparmynt är visserligen ostyrkt men förefaller inte otrolig. Han avvisade nästan från födelsen teorin om privat äganderätt till flyttbara föremål. Vid åtta års ålder var han en så framgångsrik liten vadhållare att det lär ha förekommit att officerare från flottan förbjudit honom tillträde till vissa hamnområden. Då ligakrigen bröt ut i de mexikanska kvarteren i Los Angeles höjde sig Josef och