Missnöjets vinter

By John Steinbeck

Ethan Allen Hawley växte upp i en högaktad familj med stora visioner om framtiden. Men efter att ha fastnat i en spiral av besvikelser arbetar han nu som butiksbiträde i samma mataffär hans familj en gång ägde. Efter att ha fallit i den sociala hierarkin har hans fru blivit alltmer rastlös och hans tonårsbarn längtar ständigt efter materiella bekvämligheter han inte kan ge dem. Men en dag ställs han inför ett moraliskt val som antingen kan leda honom mot en väg av återupprättelse eller ytterligare förtvivlan.
Nobelkommittén hyllade Steinbeck som en "oberoende sanningssägare", vilket gör sig tydligt genom denna brännande men insiktsfulla skildring av hur pengar och strävan efter framgång kan korrumpera både individen och samhället.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 16, 2018
• ISBN: 9788711926819

Book preview

John Steinbeck

Missnöjets vinter

Saga

Missnöjets vinter

är översatt från engelska av Pelle Fritz-Crone efter

The Winter of our Discontent

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1961, 2018 John Steinbeck och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711926819

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Första delen

1

När den klara gyllne aprilmorgonen hade väckt Mary Hawley vände hon sig mot sin man och såg att han hade satt lillfingrarna i mungiporna och grimaserade åt henne med bred grodmun.

Du är dum, sade hon. Ethan, du har då ditt speciella sinne för humor du.

Säg, fröken Mus, vill ni gifta er med mig?

Har du vaknat på den dumma sidan?

Katten på råttan och råttan på repet.

Det har du tydligen gjort. Kommer du ihåg att det är långfredag i dag?

Han sade dovt: De usla romarna formerar sig för Golgata.

Häda inte. Tror du Marullo låter dig stänga butiken klockan elva?

Min ljuva kycklingblomma – Marullo är katolik och makaronigubbe. Han kommer antagligen inte att visa sig alls. Jag slår igen klockan tolv och har stängt tills avrättningen är över.

Det där är pilgrimssnack. Det är inte trevligt.

"Struntprat, min älskogsblomma. Det där kommer från min mammas sida. Det är piratsnack. Det var faktiskt en avrättning."

De var inte pirater. Valfångare, har du själv sagt, och du sa att de hade såna där brev, vad de nu kallas, från interkolonial-kongressen.

Fartygen som de sköt på ansåg att de var pirater. Och de där romerska bassarna ansåg att det var en avrättning.

Jag måste ha gjort dig galen. Jag tycker bättre om dig när du är dum.

Jag är dum. Det vet alla.

Du virrar alltid till det för mig. Du har verkligen all anledning att vara stolt – med både pilgrimsfäder och valfångare i släkten.

Har de det?

Vad menar du?

Skulle mina stora förfäder vara stolta om de visste att de har åstadkommit en jädrans speceriknodd i en makaronigubbes skitbutik i en stad som de ägde en gång?

Det är du visst inte. Det är ju du som sköter det hela, för räkenskaperna och sätter in pengarna på banken och beställer varorna.

Visst. Och jag sopar golvet och bär avfall och svansar för Marullo, och om jag var ett jävla kattkräk skulle jag fånga Marullos råttor också.

Hon slog armarna om honom. Låt oss vara dumma och lättsinniga, sade hon. Och var snäll och svär inte på en långfredag. Jag älskar dig.

För all del, sade han efter en stund. Det säger de allihop. Men tro inte att du för det kan ligga sprittnaken helt skamlöst med en gift karl.

Jag tänkte berätta för dig om barnen.

Är de i fängelse?

Nu är du dum igen. Det är kanske lika bra att de får tala om det själva.

Varför kan inte du –

Margie Young-Hunt ska spå mig i dag igen.

I kristallkula? Vem är Margie Young-Hunt, hon, vars pris alla ungers venner sjunga –

Jag ska säga dig att om jag var svartsjuk – jag menar det sägs att när en karl låtsas att han inte lägger märke till en söt flicka –

Jaså det. Flicka? Hon har varit gift två gånger.

Den andra mannen dog.

Jag vill ha frukost. Tror du verkligen på det där?

Tja, Margie såg något om en bror i korten. Någon när och kär, sa hon.

Någon mig när och kär kommer att få en spark i baken om hon inte får ändan ur vagnen –

Jag går – ägg?

Tja, kör till. Varför heter det långfredag? Vad är det för långt med den?

Å, du! sade hon. Du ska då alltid skämta.

Kaffet var klart och äggen låg i en skål med rostat bröd bredvid när Ethan Allen Hawley slank in i matvrån nära fönstret.

Varför heter det långfredag? sade han.

Våren, sade hon bortifrån spisen. Vårfredag?

Vårprillighet. Är det barnen som är uppe?

Sällan. De där små lata lymlarna. Kom så kör vi upp dem och ger dem smörj.

Du är ryslig när du är dum. Kommer du hem mellan tolv och tre?

Nix.

Varför inte?

Fruntimmer. Tar in dem i smyg. Kanske den där Margie.

"Hör du, prata inte såna dumheter. Margie är mycket vänfast. Hon är en sån där som skulle kunna ta skjortan av kroppen för en.

Säger du det? Och var skulle hon få skjortan ifrån?

Det där är pilgrimssnack igen.

Jag kan slå vad om att vi är släkt. Hon har piratblod i ådrorna.

Ä, nu är du bara dum igen. Här har du listan. Hon stoppade den i hans bröstficka. Det är en hel del. Men så är det ju påsk också, får du tänka på – och två dussin ägg, glöm inte det. Nej, nu kommer du för sent.

Jag vet. Skulle kunna missa en försäljning på tjugofem cent åt Marullo. Varför två dussin?

Några att måla också. Allen och Mary Ellen bad särskilt om det. Det är bäst du ger dig i väg.

All right, pullan – men kan jag inte först få gå upp och ge Allen och Mary Ellen ett kok stryk?

Du skämmer bort dem totalt, Eth. Det vet du själv.

Farväl, o, statsskepp, sade han och slängde igen nätdörren efter sig och gick ut i den gyllengröna morgonen.

Han tittade tillbaka på det gamla vackra huset, faderns och farfaderns hus, vitmålat med solfjädersfönster ovanför huvudingången och utsmyckningar i adamstilen och en utkiksplats, en s.k. änkealtan, på taket. Det låg djupt inne i den grönskande trädgården bland hundraåriga syrenträd, midjegrova och svällande av knoppar. Almarna på Elm Street flätade in sig i deras kronor och gulnade i nyutsprunget lövverk. Solen hade just gått upp ovanför banken och blänkte på den silverglänsande gasklockan och satte fart på tång- och saltlukten från den gamla hamnen.

Endast en varelse på den tidiga Elm Street, mr Bakers röda setter, bankdirektörens hund, Red Baker, som rörde sig med långsam värdighet och då och då stannade för att snusa på passagerarlistan på trädstammarna.

God morgon, sir. Mitt namn är Ethan Allen Hawley. Vi har pissat tillsammans.

Red Baker stannade och besvarade hälsningen genom att sakta vifta med sin plymascherade svans.

Ethan sade: Jag stod just och tittade på mitt hus. De kunde bygga hus på den tiden.

Red lade huvudet på sned, sträckte upp ena baktassen och krafsade sig nonchalant på bröstet.

Och det är ju inte så underligt. De hade pengar. Valolja från de sju haven och spermaceti. Vet du vad spermaceti är?

Red lät höra en gnällig suck.

Det vet du tydligen inte. En tunn, underbar rosendoftande olja från hålrummen i spermacetivalens huvud. Läs Moby Dick, din hund. Det råder jag dig till.

Settern lyfte benet mot gjutjärnsstolpen som stod vid rännstenen.

I det att Ethan vände sig om för att gå vidare sade han över axeln: Och gör ett referat av innehållet. Du skulle kunna lära min son en del. Han kan inte ens stava till spermaceti eller – eller något över huvud taget.

Elm Street korsar High Street två kvarter från det gamla Ethan Allen Hawley-huset. Halvvägs nere vid första kvarteret höll ett busgäng sparvar på att slåss på den spirande gräsmattan utanför Elgars hus, lekte inte utan rullade runt och hackade och högg efter varandras ögon med ett sådant ursinne och oväsen att de inte såg att Ethan närmade sig. Han stannade för att titta på slagsmålet.

Små fåglar samsas i sitt bo, sade han. Så varför inte vi, månntro? Där ligger en hög med hästlort åt er. Men ni ungar kan inte ens hålla sams en sån här vacker morgon. Och ni är de busfrön som Franciscus var snäll mot. Sjas! Han sprang mot dem och sparkade med benen, och sparvarna flög upp med dämpat ving-brus, bittert klagande med gångjärnsgnisslande läten. Nu ska jag säga er en sak, sade Ethan efter dem. Klockan tolv kommer solen att förmörkas och ett mörker faller över jorden och ni blir rädda. Han återvände till trottoaren och gick vidare.

Det gamla Phillipshuset i andra kvarteret är numera pensionat. Joey Morphy, kassör i banken, kom ut genom huvudingången. Han petade tänderna och rättade till tattersallvästen och hälsade på Ethan. Jag tänkte just titta in till er, mr Hawley, sade han.

Varför heter det långfredag?

Det är från latinet, sade Joey. Långus, långilius, långum – betyder jävlig.

Joey såg ut som en häst och log som en häst, med den långa överläppen uppdragen så att de stora fyrkantiga tänderna syntes. Joseph Patrick Morphy, Joey Morphy, Joey-boy – Morfinet – en verkligt populär karl för att ha varit bara några år i New Baytown. En skämtare som serverade sina lustigheter med halvslutna ögon som en pokerspelare, men han gnäggade åt andra människors skämt, vare sig han hade hört dem eller inte. En förståsigpåare, Morfinet, satt inne med tips och hemligheter om allt – och alla från Maffiamedlemmar till Mountbatten – men han berättade dem med stigande tonfall så att de nästan lät som frågor. Det gjorde att han inte alls lät mallig och att åhöraren kom att känna sig som en invigd och kunde vidarebefordra nyheten som sin egen. Joey var en fascinerande typ – var hasardspelare, men ingen såg honom någonsin syssla med vadhållning, bra bokförare och strålande bankkassör. Mr Baker, bankdirektören, litade så blint på Joey att han lät honom utföra det mesta av arbetet. Morfinet stod på förtrolig fot med alla och använde aldrig förnamn. Ethan var mr Hawley. Margie Young-Hunt var mrs Young-Hunt för Joey, trots att det viskades att han låg med henne. Han hade ingen familj, inga släktingar, bodde ensam i två rum med eget bad i det gamla Phillipshuset och åt för det mesta på Foremasters Grill och Bar. Mr Baker och försäkringsbolaget kände till hans förflutna som bankman och det var oklanderligt, men Joey-boy hade ett särskilt sätt att berätta saker som hade hänt någon annan så att man misstänkte att det hade hänt Joey själv, och om det var på det sättet hade han verkligen varit med om en hel del. Att han aldrig tog åt sig äran gjorde att folk tyckte ännu mer om honom. Han hade mycket rena naglar, klädde sig väl och flott och hade alltid ren skjorta och välborstade skor.

De båda männen traskade tillsammans nerför Elm Street mot High Street.

Jag har tänkt fråga en sak. Är ni släkt med amiral Hawley?

Menar ni inte amiral Halsey? frågade Ethan. Vi har haft en massa kaptener i släkten, men jag har aldrig hört talas om någon amiral.

Jag hörde att er farfar var kapten på ett valfångstfartyg. Det var väl det som kom mig att sätta honom i samband med amiralen.

En sån här stad har sina sägner, sade Ethan. "Det sägs till exempel att det fanns pirater i min fars släkt en gång i tiden och att mors förfäder kom över med Mayflower"

Ethan Allen, sade Joey. Kors – är ni släkt med honom också?

Kanske. Säkerligen, sade Ethan. Vilken dag – har ni nånsin upplevt maken? Vad var det ni ville mig för resten?

Jo, det var så sant. Ni har förstås stängt mellan tolv och tre. Skulle ni vilja göra i ordning ett par smörgåsar åt mig så där vid halvtolvtiden? Så kilar jag in och hämtar dom. Och en flaska mjölk.

Har inte banken stängt?

Jo, banken. Inte jag. Lilla Joey kommer att sitta där inne, fastkedjad vid böckerna. En sån här stor weekend ska både folk och fä lösa in checker.

Det har jag aldrig tänkt på, sade Ethan.

Jo då. Påsk, Memorial Day, fjärde juli, Labor Day – varenda lång helg. Om jag tänkte råna en bank skulle jag göra det strax före en lång helgweekend. Kosingen ligger och väntar, det är bara att gå in och ta.

Har ni blivit rånad någon gång?

Nej. Men jag hade en vän som blev det två gånger.

Vad sa han om det då?

Han var rädd, sa han. Lydde order bara. La sig ner på golvet och lät dom roffa åt sig. Han sa att pengarna var bättre försäkrade än vad han var.

Jag kommer över med smörgåsarna när jag har stängt. Jag går bakvägen. Vad vill ni ha för pålägg?

Bry er inte om det, mr Hawley. Jag kilar över – en med skinka och en med ost på mörkt bröd, sallad och majonnäs, och kanske en flaska mjölk och en coca-cola.

Jag har en fin salami – Marullo, vill säga.

Nej tack. Hur går det för den där enmansmaffian?

Bra, tror jag.

Tja, även om man inte gillar makaronigubbar måste man beundra en kille som börjar med en dragkärra och slutar med en förmögenhet. Han är allt fiffig. Folk vet inte hur mycket han egentligen har på kistbotten. Men jag skulle kanske inte ha sagt nåt. Bankmän får ju inte skvallra.

Ni har inte skvallrat.

De hade kommit till hörnet av High Street. De stannade automatiskt och vände sig om för att titta på det skära virrvarr av tegel och murbruk som var det gamla Bay Hotel och som nu revs för att lämna plats åt det nya Woolworthhuset. Den gulmålade schaktningsmaskinen och den stora kranen som svängde rivningsklotet var tysta som lurande rovdjur i den tidiga morgonen.

Det där har jag alltid velat göra, sade Joey. Det måste vara skojigt att få svänga den där stålkulan och se en vägg rasa.

Jag såg tillräckligt mycket rasa i Frankrike, sade Ethan.

Ja visst ja! Ert namn står ju på monumentet nere vid sjön.

Fick de nånsin tag i rånarna som er vän råkade ut för? Ethan var säker på att vännen var Joey själv. Det skulle de flesta ha varit.

Ja då. Dom gick i fällan som råttor. Det är tur att rånare inte är så värst listiga. Om Joey-boy skrev en bok om hur man ska råna en bank skulle polisen aldrig få tag i en enda en.

Ethan skrattade. Hur skulle ni bära er åt då?

Jag har mina källor, mr Hawley. Jag läser tidningarna helt enkelt. Och så kände jag en kille en gång som var polis. Vill ni ha tvådollarföreläsningen kanske?

Det räcker med den billigare. Jag måste öppna butiken.

Mina damer och herrar, sade Joey. Jag har kommit hit i dag – Nå, hur fångar man nu bankrånare? För det första är upptagna i straffregistret, har åkt fast förut. För det andra kommer ihop sig om pengarna och nån skvallrar. För det tredje – donnor. Kan inte låta bli kjoltyg och därmed kommer vi in på det fjärde – de måste använda de där pengarna. Håll ett öga på nyrika slösare bara och saken är klar.

Och vad har nu professorn för metod?

Det är hur enkelt som helst. Man gör tvärtemot bara. Man ska aldrig råna en bank om man har åkt fast nån gång eller är prickad för nånting. Inga medhjälpare – gör det ensam och tala inte om det för en enda själ. Strunta i fruntimmer. Och använd inte pengarna. Göm dom, kanske flera år. När det sen finns nån anledning att man har lite pengar kan man lätta på lite i taget och göra investeringar. Men slösa inte.

Men om rånaren blir igenkänd då?

Vem ska kunna känna igen honom om han har mask för ansiktet och inte talar? Läser ni nånsin signalement som ögonvittnen har gett? De är idioter. Min vän polisen sa att ibland när han medverkade vid en identifieringsprocedur så blev han utpekad gång på gång. Folk gick ed på att han var den skyldige. Jaha, det blir sjuttifem cent, tack.

Ethan stack handen i fickan. Jag får visst bli skyldig.

Jag tar ut det i smörgåsar, sade Joey.

De korsade gatan och fortsatte in i gränden som gick i rät vinkel mot High Street från andra sidan. Joey gick bakvägen in i banken på sin sida av gränden och Ethan låste upp bakdörren till Marullos Frukt- och Delikatesshandel på sin sida. Skinka och ost? ropade han.

På mörkt bröd – sallad och majonnäs.

Ett svagt ljus, grådaskigt av det dammiga gallerfönstret, silade in i lagerrummet från den smala gränden. Ethan stannade ett ögonblick i det halvmörka rummet, som var inrett med hyllor ända upp till taket och fullstaplat med kartonger och trälådor med frukt-, fisk- och köttkonserver, grönsaker och ost. Han vädrade efter råttor bland spannmålsdofterna av mjöl och torkade bönor och ärter, pappers- och trycksvärtslukten av flingor i kartonger, den fräna, sura odören av ost och korv, stank av skinka och bacon, jästa dunster av kålavfall, sallad och rödbetsblast från de silverglänsande soptunnorna vid dörren. Då han inte kände någon härsken råttlukt öppnade han bakdörren igen och rullade ut de täckta soptunnorna i gränden. En grå katt tog ett språng för att smita in, men han motade bort den.

Nej, du, försök inte, sade han till katten. Råttor och spill hör katter till, men du är en riktig korvsnattare. Åt fänders! Hör du inte – åt fanders med dig! Den stillasittande katten höll på att slicka en krullig skär tass, men vid det andra åt fanders stack den i väg med svansen i vädret och kravlade över planket bakom banken. Det där måtte vara ett magiskt uttryck, sade Ethan högt. Han återvände till lagerrummet och stängde dörren efter sig.

Nu genom det dammiga rummet till svängdörren in till själva butiken – men vid toalettskrubben hörde han ljudet av sipprande vatten. Han öppnade plywooddörren, tände ljuset och spolade på klosetten. Sen sköt han upp den breda dörren med metalltrådsskyddat glastitthål och höll den öppen genom att sparka in träkilen ordentligt med tån.

Butiken var grönaktig av de nerdragna rullgardinerna för de stora fönstren. Åter hyllor ända upp till taket, prydligt fyllda med konserver i glänsande burkar och glas, ett bibliotek för magen. På ena sidan – disk, kassaapparat, påsar, snöre och den där uppenbarelsen i rostfritt stål och vit emalj, kyldisken, i vilken kompressorn viskade för sig själv. Ethan petade till en knapp och ljus flödade över kallskuret, ostar, korv, kotletter, stekar och fisk med ett kallt blåaktigt neonsken. Ett återspeglat katedralljus fyllde butiken, ett utspritt katedralljus som i Chartresdomen. Ethan hejdade sig för att beundra det, tomatkonservernas orgel pipor, kapellen av senap och oliver, de hundra ovala sardinburks-gravarna.

Unimum et unimorum, mässade han i nasal litaniaton. Uni faderullan quod uni luspudel in omnem unim, domine – aaaamen, sjöng han. Och han kunde höra hustruns kommentar: Det är dumt och dessutom kan det såra någons känslor. Man får inte gå omkring och såra folks känslor.

En expedit i en speceributik – Marullos speceributik – en man med hustru och två förtjusande barn. När är han ensam, när kan han vara ensam? Kunder på dagen, hustru och ungar på kvällen; hustru på natten, kunder på dagen, hustru och ungar på kvällen. I badrummet – då får jag vara det, sade Ethan högt, och just nu innan jag öppnar slussen. Å, den mulna kulna, obskura sura, slarviga, hamsiga tiden – den gruvligt ljuvliga tiden. Till hustrun sade han: Vems känslor kan jag såra, socker-pullan? Det finns inte en själ eller en själs känslor här. Bara jag och mitt unimum unimorum tills – tills jag öppnar den där förbannade ytterdörren.

Ur en låda bakom disken vid kassaapparaten tog han fram ett rent förklä och vecklade ut det och slätade till banden, satte det runt sin smala midja, drog banden framåt och sen tillbaka runt ryggen igen. Han förde händerna bakom ryggen och knöt fumligt en rosett.

Förklät var långt, räckte halvvägs ner på skenbenen på honom. Han lyfte höger hand, lätt kupad med handflatan uppåt, och deklamerade: "Hör mig, o, I konserverade päron, I pickels och piccalilli – ’Men så snart det hade blivit morgon fattade alla översteprästerna och folkets äldste det beslutet angående Jesus att de skulle döda honom’ – så snart det hade blivit morgon. De var tidiga av sig, de luspudlarna, va? De förspillde verkligen inte tiden. Få se nu. ’Och det var ungefär vid sjätte timmen’ – det är kanske klockan tolv – ’och ett mörker kom över hela landet och det varade ända till nionde timmen. Och solen förmörkades.’ Hur kan jag nu komma ihåg det där? Herregud, det tog lång tid för honom att dö – förskräckligt lång tid. Han lät handen sjunka och tittade undrande på de fullpackade hyllorna, som om de kunde ge honom svar. Du talar inte till mig nu, Mary, min sockergris. Är du en av Jerusalems döttrar? ’Gråten icke över mig’, sa han. ’Gråten över eder själva och över edra barn... Ty om man gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske med det torra?’ Det gör mig fortfarande upprörd. Faster Deborah broderade ut det bättre än hon själv visste. Det är inte sjätte timmen än – inte än."

Han drog upp de gröna rullgardinerna framför de stora fönstren och sade: Kom in, dag! Och sen låste han upp ytterdörrarna. Träd in, värld. Han slog upp de gallerförsedda dörrarna och hakade fast dem. Och morgonsolen lyste dämpat på trottoaren som den skulle, för i april steg solen upp precis där High Street sträckte sig ut mot havsviken. Ethan gick tillbaka till toaletten för att hämta en kvast och sopa trottoaren.

En dag, en hel lång dag, är inte bara en enda sak utan många. Den förändras inte bara genom det att ljuset växer mot zenit och sen avtar igen, det förändras i struktur och stämning, i ton och betydelse, påverkad av ett tusental årstidsfaktorer, av värme eller köld, vindstilla eller en mångfald växlande vindar, förvrängd av lukter, smaker och isens eller gräsets konsistens, av knoppar eller blad eller svarta nakna grenar. Och allteftersom en dag förändras så förändras också dess varelser, insekter och fåglar, katter, hundar, fjärilar och människor.

Ethan Allen Hawleys stilla, dunkla och inre dag var slut. Den man som sopade morgontrottoaren med en metronoms takt-fasthet var inte densamme som den som kunde predika för konserver, inte en unimum unimorum-man, inte ens en slarvig, ham-sig tramser. Med svepen av kvasten samlade han ihop cigarrettfimpar och tuggummipapper, knoppfjäll från de frömjölsspridande träden och vanligt enkelt damm, och förflyttade slåtter-strängen av avfall mot rännstenen, där det fick ligga i avvaktan på renhållningskarlarna med sin silverglänsande sopbil.

Mr Baker gick med avmätta, värdiga steg från sitt hus på Maple Street mot bankens röda tegelbasilika. Och om hans steg inte var lika långa, vem kunde veta att han av gammal vana undvek att trampa på skarvarna mellan stenarna?

God morgon, mr Baker, sade Ethan och höll inne kvasten för att skona bankdirektörens prydliga cheviotbyxor för damm.

Morgon, Ethan. Härlig morgon.

Härlig, sade Ethan. Våren har kommit. Murmeldjuret spådde rätt igen.

Det gjorde det, det gjorde det. Mr Baker tvekade ett ögonblick. Jo, jag har tänkt tala med er, Ethan. De där pengarna som er fru fick efter sin bror – över femtusen, inte sant?

Sextusen femhundra sen skatten var dragen, sade Ethan.

Ja, och de bara ligger där i banken. Borde investeras. Skulle vilja tala med er om det. Era pengar borde vara i verksamhet.

Sextusen femhundra dollar kan inte vara särskilt verksamma, sir. De kan bara tjäna som reservkassa.

Jag tror inte på onyttiga pengar, Ethan.

Tja, de här gör också sin nytta – ligger där och väntar.

Bankdirektörens röst blev kylig. Jag förstår inte. Tonfallet sade att han förstod och fann det dumt, och det sådde bitterhet hos Ethan och bitterheten frambragte en lögn.

Kvasten beskrev en graciös båge mot trottoaren. Det är nämligen så, sir, att de där pengarna är Marys tillfälliga säkerhet om någonting skulle hända mig.

Då borde ni använda en del till livförsäkring.

Men vi har pengarna bara tillfälligt, sir. De tillhörde Marys bror. Och hennes mor lever fortfarande. Hon kan leva många år än.

Jag förstår. Gamla människor kan verkligen ligga till last.

De kan också sitta på sina pengar. Ethan kastade en blick på mr Baker när han sade sin lögn, och han skymtade en rodnad som steg upp innanför kragen på honom. Mr Baker förstår att om jag investerade Marys pengar i något skulle jag kunna förlora dem, precis som jag förlorade mina egna, som min far förlorade rubb och stubb.

Det var då det, Ethan – det var då det. Jag vet att ni blev bränd. Men tiderna har förändrats, nya chanser dyker upp.

Jag hade min chans – mer chans än sunt förnuft. Glöm inte bort att jag ägde den här butiken strax efter kriget. Var tvungen att sälja ett halvt kvarter fastigheter för att skaffa lager till den – det sista av vårt affärsföretag.

Jag vet, Ethan. Jag skötte era bankaffärer. Känner till era affärer som doktorn känner er puls.

Visst gör ni det. På mindre än två år var jag förbanne mig nära ruinens brant. Var tvungen att sälja allting utom huset för att betala mina skulder.

Ni kan verkligen inte ta på er hela skulden för det. Nyss hemkommen efter kriget – ingen erfarenhet av affärsliv. Och glöm inte att ni hamnade mitt i en depression, fast vi kallade det vikande konjunkturer. En del till och med ganska garvade affärsmän gick under.

Jo, jag gick verkligen under. Det är första gången i historien som en medlem av släkten Hawley är biträde i en makaronigubbes speceributik.

Nå, men det förstår jag nu inte, Ethan. Vem som helst kan bli fattig. Vad jag inte begriper är att ni fortsätter att vara fattig, en man av er familj och med er bakgrund och bildning. Det behöver ju inte vara något permanent tillstånd, om det inte är det att ni har tappat sugen. Vad var det som klubbade ner er, Ethan? Varför kunde ni inte resa er igen?

Ethan var på väg att ge ett ilsket svar – Det där begriper ni inte; ni har aldrig råkat ut för det – och sen sopade han en liten cirkel av tuggummipapper och cigarrettfimpar till en pyramid och flyttade pyramiden mot rännstenen. Folk blir inte nerklubbade – jag menar de kan slåss tillbaka mot stora saker. Det som tar kål på dem är långsam sönderfrätning; de blir fösta mot ett misslyckande. De blir långsamt rädda. Jag är rädd. Long Islands elektricitetsverk skulle kunna stänga av ljuset. Min fru behöver kläder. Barnen – skor och nöjen. Och tänk om de inte fick skolundervisning. Och månadsräkningarna och doktorn och tänderna och tonsiller som ska tas bort, och dessutom – tänk om jag blir sjuk och inte kan sopa den här förbannade trottoaren? Det här kan ni naturligtvis inte förstå. Det sker långsamt. Det fräter musten ur en. Jag hatar mitt jobb och jag är rädd för att mista det. Hur skulle ni kunna förstå det?

Men Marys mor då?

Hon sitter på pengarna, som jag sa. Hon kommer att sitta på dem till döddar.

Det visste jag inte. Jag trodde Mary kom från en fattig familj. Men det är klart – när man är sjuk behöver man medicin eller kanske en operation eller en chockbehandling. De våra var djärva män. Det vet ni. De lät sig inte långsamt hackas i småbitar. Och nu har tiderna förändrats. Det finns chanser som våra förfäder aldrig skulle ha drömt om. Och de utnyttjas av främlingar. Främlingar håller på att slå oss ur brädet. Vakna upp, Ethan.

Och det här med kylskåpet då?

Strunta i det om det är nödvändigt.

Och Mary och barnen?

Glöm bort dem ett slag. De kommer att tycka ännu bättre om er ifall ni kravlar er upp ur gropen. Ni hjälper dem inte genom att gå och oroa er för dem.

Och Marys pengar?

"Låt dem gå åt pipan om ni inte har något annat val, men chansa i alla fall. Om ni bara är försiktig och har goda rådgivare behöver ni inte förlora dem. Att chansa innebär inte att förlora. Våra familjer har alltid varit kallblodiga och tagit risker och de förlorade ingenting. Jag ska chockera er, Ethan. Ni vanhedrar gamla kapten Hawleys minne. Han och min far ägde Belle-Adair tillsammans, ett av de sista och finaste av alla valfångstfartyg. Få ändan ur vagnen någon gång, Ethan. För Belle-Adairs skull är ni skyldig att lägga manken till. Åt helsike med kreditkassan."

Ethan lirkade en motsträvig cellofanbit över rännstenskanten med spetsen av kvasten. Han sade lågt: "Belle-Adair brann ner till vattenlinjen, sir."

Det vet jag, men kunde det hejda oss? Nej då.

Hon var försäkrad.

Det är klart att hon var.

Men jag var det inte. Det enda jag lyckades rädda var huset.

Ni måste glömma det där. Ni går bara och grubblar på det förflutna. Ni måste samla lite mod, lite djärvhet. Det är därför jag säger att ni borde investera Marys pengar. Jag försöker hjälpa er, Ethan.

Tack, sir.

"Vi ska se till att ni får av er det där förklät.