Rysk dagbok

By John Steinbeck

Utforska det tidiga kalla krigets Sovjetunionen genom ögonen på den Nobelprisbelönade författaren John Steinbeck!
Publicerad i april 1948, erbjuder denna gripande redogörelse en inblick i vardagen för dem som levde under Stalins styre. Strax efter järnridåns fall begav sig Steinbeck, tillsammans med den välrenommerade krigsfotografen Robert Capa, ut på en resa som först tog dem till Moskva och Stalingrad och senare genom Ukrainas och Kaukasus landsbygd.
Denna bok är mer än bara en memoar – det är ett sällsynt historiskt vittnesmål. I dess sidor fångar Steinbeck de karga livsomständigheterna som industrins arbetare, statsanställda och bönder stod inför när de brottades med att återhämta sig från spillrorna av andra världskriget. Trots den auktoritära politikens närvaro, ligger - enligt Steinbeck - den djupaste oron hos befolkningen inte i rädslan för Stalin, utan snarare i skuggan av ett potentiellt nytt världskrig.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 16, 2018
• ISBN: 9788711926741

Book preview

John Steinbeck

Rysk dagbok

Saga

Rysk dagbok

är oversatt från engelska av Knut Stubbendorff efter

A Russian Journal

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1949, 2018 John Steinbeck och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711926741

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

KAPITEL 1

Det blir nödvändigt att först nämna hur den här berättelsen och den här resan började och vad som var meningen med det hela. En dag i slutet av mars satt jag — och med jag menas i det här sammanhanget författaren — på baren i Bedford Hotell vid 40:e östra gatan. Ett skådespel som jag hade skrivit igenom fyra gånger hade tappat formen och runnit bort mellan fingrarna på mig. Jag satt på barstolen och undrade vad jag nu skulle hitta på. Just då kom Robert Capa in i lokalen. Han verkade lite moloken. Den livsuppgift han hade omhuldat de senaste månaderna hade han äntligen fått ur världen. Boken var i press, och då upptäckte han att han inte hade något att göra. Bartendern Willy, alltid förstående, rekommenderade en suissesse, en drink som han mixar bättre än någon annan på jorden.

Vi var nedstämda, inte precis över själva dagsnyheterna, men över sättet de redigerades på. De verkliga nyheterna är inte de som smälls upp med de största rubrikerna. Vad som ska kallas nyheter har blivit något som nyhetsspecialisterna bestämmer. Det sitter en herre vid sitt skrivbord i Washington eller New York och läser telegrammen och plockar dem till rätta så de går ihop med hans speciella tankeschema och passar hans prestige som opinionsbildare. Vad vi får läsa som nyheter är ofta ingenting annat än de utläggningar en eller annan av halvdussinet nyhetsexperter utger för att vara vad nyheterna innebär.

Willy ställde de två svagt gröna drinkarna framför oss och vi började dryfta vad en fri och hederlig människa ännu kunde hitta att uträtta här på jorden. Dag efter dag hade tidningarna artiklar på tusentals ord om Ryssland. Vad Stalin hade i kikaren, vad den ryska generalstaben planerade, hur de ryska militära styrkorna fördelades, experimenten med atomvapen och fjärrstyrda projektiler, allt detta av folk som aldrig hade varit på ort och ställe och som öste ur inte helt ogrumlade källor. Och vi kom till det resultatet att det fanns vissa saker som ingen skrev om när det gällde Ryssland, och det var just de sakerna som intresserade oss mest av allt. Hur folk går klädda där borta. Vad de får till middag. Om de har bjudningar och tillställningar. Hurdan livsmedelssituationen egentligen är. Hur en man giljar till en kvinna där borta. Hur människor dör. Vad folk talar om. — Dansar människorna där, sjunger de, leker de? Går barnen i skola?

Vi tyckte att det skulle vara bra att ta reda på allt det där och fotografera och så skriva om det. Visst är den ryska politiken en sak av vikt, liksom den amerikanska, men problemet Ryssland måste ha en annan viktig sida också, liksom Amerika. Även det ryska folket måste ha ett privatliv, och det var det vi inte fick läsa om därför att ingen skrev om det. Och ingen fotograferade det.

Willy blandade en ny suissesse. Han höll med oss om att det kanske skulle vara intressant att få reda på de där sakerna för hans del också och att det var sånt som han gillade att läsa. Och så bestämde vi oss för att fresta försöket — att göra ett rättframt reportage med stöd av fotografier. Vi skulle arbeta ihop. Vi skulle låta storpolitiken och världsproblemen vara. Vi skulle akta oss för att hämta våra informationer hos sovjetmyndigheterna och att intervjua militära experter eller försöka få reda på Rysslands militära planer. Vad vi ville, det var att komma det ryska folket in på livet, om det gick. Här måste jag bekänna att vi faktiskt inte visste om detta gick eller inte, och de vänner och bekanta vi talade med om företaget var absolut säkra på att det inte skulle gå.

Vår inställning till uppgiften blev följande: lyckades vi var det bra, det skulle bli en bra sak. Och lyckades vi inte skulle det i alla fall bli en sak, för då skulle vi berätta hur det gick till att det inte gick. När vi hade kommit till klarhet med detta satte vi oss i förbindelse med George Cornish i Herald Tribune, åt lunch med honom och lade ut våra planer för honom. Han höll med oss om att det var en bra sak och lovade hjälpa oss på alla sätt.

Sen kom Capa och jag överens om några saker: vi skulle inte ge oss in i det hela med förutfattade meningar och vi skulle bemöda oss om att varken förkasta eller höja till skyarna. Vi skulle försöka göra ett ärligt reportage, skildra vad vi fick se och höra utan redaktionella kommentarer, utan att dra slutsatser om saker och ting som vi inte visste tillräckligt om och utan att reta upp oss på det omständliga byråkratiska maskineriet. Vi var på det klara med att det fanns mycket som vi inte kunde förstå, mycket som vi inte skulle tycka om, mycket som skulle göra oss obehagliga till mods. Detta är nånting som gäller om alla främmande länder. Men vi bestämde oss för att om vi skulle kritisera nånting så skulle vi göra det efter att vi hade sett det och inte innan.

I vederbörlig tid gick våra ansökningar om visum till Moskva och inom rimlig tid blev de beviljade. Jag begav mig till ryska generalkonsulatet i New York, och generalkonsuln sa: — Vi håller med om att ert företag är både intressant och nyttigt, men vad ska ni ha en fotograf med er för? Vi har massor av fotografer i Sovjetunionen.

Jag svarade: — Men ni har ingen Capa. Om resan alls ska bli av måste den företas som en helhet, under intimt samarbete mellan reporter och fotograf.

Man visade sig alltså något ovillig att släppa en fotograf in i Sovjetunionen, men i fråga om mig hyste man ingen tvekan, och detta tyckte vi var konstigt, ty nog för att myndigheter kan beslaglägga film, men minnet hos den som har sett det ena eller det andra kan de inte lägga beslag på. Här måste jag berätta om en iakttagelse vi gjorde i alla länder vi reste igenom. Kameran är ett av de mest fruktade moderna vapnen, särskilt i de stater som var med i kriget och som blev utsatta för bombanfall och granateld, ty i förberedelserna för att sprida förödelse ingår alltid fotografering. Innan städer, samhällen och fabriker lades i grus och aska kardades trakten, antingen från luften, eller av spioner på marken, och vanligen genom fotografering. Därför är kameran ett fruktat instrument, och en person med en kamera blir misstänkt och övervakas var han visar sig. Och tror läsaren inte vad jag säger, så gör ett försök och ta er Brownie nr 4 med er var som helst i trakten av Oak Ridge eller Panamakanalen eller i trakten av något av de hundratals områden där experiment med de nya vapnen pågår. För de flesta folk nuförtiden är kameran ett vapen att förbereda förstörelse med, och det är med rätta den betraktas med misstänksamhet.

Jag tror inte att vare sig Capa eller jag på allvar någonsin trodde att vi skulle lyckas föra i land den uppgift vi ville lösa. Att vi faktiskt lyckades förvånar lika mycket oss själva som alla andra. Till vår stora förvåning blev ansökningarna om visum beviljade, och med anledning av det anordnade vi en liten festlighet tillsammans med Willy innanför baren. På denna punkt i händelseförloppet råkade jag bryta benet och var ur spel i två månader. Men Capa satte i gång med att få ihop sin utrustning.

Det var många år sedan någon amerikansk fotograf hade fått ta bilder av livet i Sovjetunionen, så Capa skaffade sig en fotografisk utrustning som stod på höjden av vad som fanns, med dubbletter av alla apparater och grejor för den händelse något skulle gå förlorat. Han tog förstås med sig samma kameror av märkena Contax och Rolleiflex, som han hade arbetat med i kriget, men dessutom andra. Han tog så många extra apparater och grejor med sig, så mycket film och blixt, att han på flygningen över Atlanten fick betala nånting på trehundra dollar i övervikt.

I samma ögonblick det blev känt att vi skulle resa till Sovjetryssland blev vi utsatta för ett bombardemang av råd, förhållningsregler och varningsord, företrädesvis måste jag säga från människor som aldrig hade varit där.

En äldre dam upplyste oss i skräckfyllda tonfall: — Ni kommer att försvinna, ni ska få se att ni kommer bort så snart som ni har gått över gränsen!

Och som de sakligt inställda reporters vi var frågade vi: — Vet frun någon som har kommit bort?

— Nä, svarade hon. Personligen känner jag ingen, men massor av människor har kommit bort.

Vi replikerade: — Det är mycket möjligt, det vet vi inget om, men kan frun nämna namnet på en enda som har kommit bort? Känner frun någon enda som känner någon som har kommit bort?

Hon svarade: — Tusentals människor har kommit bort.

En herre med sakkunnigt rynkade ögonbryn — för resten samma herre som två år tidigare inne på The Stork Club hade gett en totalöversikt av planen på invasionen i Frankrike — sa till oss med en skälmsk blinkning: — Ni två måste sannerligen stå ganska väl till boks hos myndigheterna i Moskva, för annars skulle de inte ha låtit er komma in i landet. Hur mycket har de lovat betala er?

Vi replikerade: — Ingenting, såvitt vi hittills vet. De har inte köpt oss. Allt vad vi vill är att se hur det ser ut i Ryssland och så tala om det.

Han spärrade upp ögonen och glodde på oss. Han trodde vad han visste, och den som två år tidigare hade vetat hur general Eisenhower tänkte bära sig åt, han visste nu vad generalissimus Stalin tänkte.

En äldre gentleman vickade på huvudet och sa: — De kommer att tortera er, det är vad de kommer att göra. De kommer att sätta er i mörk cell och sen tortera er. De kommer att vrida om armarna på er och sen svälter de er tills ni är villiga att säga vad som helst som de vill att ni ska säga.

Vi frågade: — Men varför? Vad skulle de ha för avsikter med det?

— De gör så med alla, sa han. Jag läste en bok för några dar sen ...

En affärsman av icke ringa betydenhet sa till oss: — Jaså, ni tänker resa till Moskva. Kan ni inte ta några bomber med er och släppa ner på de luspudlarna.

Vi blev nästan kvävda av goda råd. Vi måste ha ordentligt med proviant med oss, annars skulle vi få svälta. Vi måste se till att hålla förbindelserna med utlandet öppna. Vi fick veta hur man skulle bära sig åt för att smuggla ut sitt material. Och det svåraste i alltihop var att få folk till att begripa att allt vad vi ville var att skaffa material till en skildring av människorna i Ryssland, hur de gick klädda och hur de betedde sig, vad folket på landet talade om och hur de bar sig åt för att återuppbygga de härjade bygderna. Detta var det svåraste av allt på jorden att förklara så folk begrep det. Vi upptäckte att tusentals amerikanska medborgare led av ryssjuka — en sjukdom som yttrar sig i en fantastisk tilltro till absurda uppgifter och i att ignorera vilka som helst verkliga fakta. I tidens fullbordan upptäckte vi förstås också att ryssarna lider av en motsvarande sjukdom, riktad mot Förenta staterna och med likartade symtom. Vi upptäckte att precis på samma sätt som amerikanerna begåvar ryssarna med diverse djävulska attribut så gör ryssarna med amerikanerna.

En droskchaufför yttrade sig så här: — Dom där bolsjevickerna, dom badar ju ihop, karlar å fruntimmer, utan en trå på kroppen.

— Gör de? sa vi.

— Var säker på det, sa han. Dom e osedlia.

När vi fortsatte att fråga kom det i dagen att han hade läst en skildring av finsk bastu. Men det var ryssarna hans sedliga indignation riktade sig emot.

När vi en tid hade varit föremål för denna upplysningsverksamhet kom vi till den slutsatsen att den värld som återfinns i Sir John Mandevilles och andra medeltida författares reseskildringar ännu äger bestånd, en värld befolkad av tvåhövdade människor och flygande ormar. Medan vi var borta dök ju också faktiskt de flygande tefaten upp, liksom för att utgöra en bekräftelse på att vi hade haft rätt. Och numera anser vi att det farligaste hindret för samförstånd här i världen är den mänskliga benägenheten att hellre sätta tro till ett rykte än att ta reda på vad som är sant.

Vi reste till Sovjetunionen så fullproppade med rykten och lösa påståenden att maken väl näppeligen har existerat. Och på tal om detta vill vi gärna ha följande fastslaget: återger vi i den här boken ett rykte eller ett löst påstående, kallar vi det så.

Vi tömde en avskedssuissesse tillsammans med Willy på baren i Bedfordhotellet. Med tiden hade Willy avancerat till heltidsintresserad av våra förberedelser och drinkarna han skakade hade blivit bättre och bättre. Han gav oss goda råd, några av de bästa råd vi på det hela taget fick. Han skulle inte haft något emot att följa med oss. Det kanske hade varit bra om han hade gjort det. Han mixade en jättesuissesse åt oss var, tog sig själv en och så var vi klara att ge oss av.

Willy sa: — När man står innanför disken och skakar drinkar lär man sig lyssna en hel del och inte tala för mycket.

Vi tänkte ganska mycket på Willy och hans drinkar de närmast följande månaderna.

Så var det alltså resan började. Capa kom tillbaka med omkring fyratusen negativ, och jag med flera hundra sidor anteckningar. Vi var till en början tveksamma om på vilket sätt vi skulle skildra färden, men efter mycket dryftande har vi bestämt oss för att beskriva den allteftersom den fortgick, dag efter dag, upplevelse efter upplevelse, bild efter bild utan att disponera skildringen efter olika synpunkter eller ämnen. Vi skildrar vad vi såg och hörde. Jag vet att detta står i strid med det mesta som görs i modern journalistik, men just därför kan det ge omväxling.

Vi ska berätta precis vad vi fick vara med om. Det blir inte en uttömanande skildring av Ryssland utan bara en skildring från Ryssland.

KAPITEL 2

Från Stockholm telegraferade vi till Joseph Newman, chef för Herald Tribunes Moskvaredaktion, att vi beräknade anlända vid den och den tidpunkten varefter vi belåtet slog oss till ro i övertygelsen att han skulle möta oss med bil och ha ordnat hotellrum åt oss. Vår resrutt gick från Stockholm till Helsingfors vidare till Leningrad och därifrån till Moskva. I Helsingfors skulle vi stiga över i ett ryskt plan, eftersom inga utländska flygbolag trafikerar Sovjetunionen. Med den fläckfritt välputsade, skinande blanka svenska maskinen flög vi över Östersjön och in i Finska viken till Helsingfors. En mycket söt svensk flygvärdinna serverade oss mycket goda små portioner svensk mat.

Efter en lugn och behaglig flygtur landade vi på den nya flygplatsen vid Helsingfors där byggnaderna nyss hade blivit färdiga och gjorde ett ståtligt intryck. Och sen slog vi oss ner i flygstationens restaurang och väntade på att det ryska planet skulle komma. Efter omkring två timmar kom det, en gammal C-47:a som flög mycket lågt. Den hade fortfarande sin bruna krigsmålning kvar. Den dunsade i marken med en knall, i det att stjärthjulet exploderade, och kom sen skuttande som en gräshoppa fram till avstigningsplatsen på det trasiga stjärthjulet. Detta blev det enda missöde vi fick bevittna på hela vår färd, men eftersom det inträffade så här i början rubbade det i någon liten mån vår tillit till den ryska flygsäkerheten. Maskinens ärriga och rispade bruna målning och dess på det hela taget ovårdade yttre bildade för resten en föga behaglig kontrast till de svenska och finska passagerarplanens skinande elegans.

Planet kom hoppande och dunsande fram till plattan och ur dess inre vällde en samling amerikanska pälsuppköpare på väg tillbaka från de nyligen hållna pälsauktionerna i Ryssland. En skara med stumhet slagna, betryckta människor. De försäkrade att maskinen inte hade flugit högre än hundra meter över marken hela vägen från Moskva. En man av den ryska besättningen kom klättrande ner ur maskinen, gav den exploderade bakringen en spark och lodade i väg mot flygstationslokalerna. Ganska snart fick vi veta att vi inte skulle starta den eftermiddagen. Vi fick åka in till Helsingfors och övernatta där.

Capa såg till att hans tio kollin resgods kom i säkert förvar. Han skrockade omkring dem som en kycklinghöna och genomdrev att de blev förvarade inom lås och bom. Flera gånger envisades han hos flygstationsbefälet med att bevakning måste ordnas. Och när han slutligen hade skilts från dyrgriparna hade han inte ett ögonblicks ro. Capa är i normala fall en glad och sorglös själ, men så fort det gäller hans kameror blir han en plågoande och tyrann.

Helsingfors gjorde intryck av att vara en dyster, glädjelös stad, inte så värst svårt bombad, men många av husen liksom döda. Hotellen var dystra, restaurangerna livlösa och på torget spelade en orkester föga glad musik. På gatorna såg man soldater som kom en att tänka på småpojkar, så unga och bleka och lantliga. Hela miljön gav ett intryck av kraftlöshet och brist på livslust. På oss verkade det som om Helsingfors efter de två krigens sex år långa kamp för liv och frihet helt enkelt inte orkade börja ett nytt liv igen. Huruvida detta intryck har någon ekonomisk bakgrund vet vi inte, men så kändes det.

När vi kom in till staden träffade vi Herald Tribunes utsända medarbetare, parhästarna Atwood och Hill som var i färd med att samla material och skriva en social och ekonomisk studie av länderna innanför den så kallade järnridån. De hade ett rum på ett hotell och levde där i en omgivning av redogörelser och broschyrer och översikter och fotografier samt en flaska skotsk visky som de hade spart för att fira något kommande ofattbart stort ögonblick. Det beslöts att vårt uppdykande skulle tjäna ändamålet och viskyns tillvaro avkortades hastigt. Vi spelade ett litet tråkigt och otursamt parti gin rummy och sen gick vi och la oss.

Klockan tio nästa morgon var vi ute på flygplatsen igen. Stjärthjulet på det ryska planet hade blivit utbytt, men mekanikerna hade ännu en del att syssla med på ena motorn.

De följande två månaderna reste vi ganska mycket med ryska trafikmaskiner, och de liknar varandra i vissa avseenden rätt mycket allihop, så vi kan lika bra beskriva det här första som en för samtliga gemensam typ. De var alla av modellen C 47, försedda med brun krigsmålning och hade en gång kommit med lend-lease-leveranserna. En nyare typ trafikplan finns också, ett slags ryska C 47:or som också landar på tre hjul men ett sådant flög vi aldrig med. Våra C 47:or var rätt medfarna vad inredning och snygghet beträffar men motorerna är i hög trim och piloterna tycks vara mycket skickliga. Besättningarna är större än på flygplan av motsvarande typ i Amerika, men vi fick inte reda på vad alla karlarna uträttade, för vi släpptes aldrig in i manöverhytten. Var gång dörren öppnades kunde vi räkna till sex, sju personer där inne, bland dem en kvinnlig steward. Inte heller fick vi reda på vad den kvinnliga stewarden uträttade. Det verkade som om hon inte hade något att göra med passagerarna. Ombord på planet fanns aldrig någon servering för passagerare, men resenärerna rådde bot på detta genom att själva föra med sig avsevärda kvantiteter proviant.

Luftventilerna i de flygplan vi reste med var regelbundet oanvändbara, så vi fick undvara frisk luft. Och när lukterna av födoämnen och tillfälligt illamående väl blandade fyllde kabinen fanns ingenting att göra åt det. Vi fick höra att de här gamla amerikanska flygmaskinerna ska gå i trafik tills de kan bli ersatta av nyare ryska typer.

Vissa detaljer och sedvänjor verkar en smula underliga på amerikaner vana vid flygtrafiken hemma hos sig. Sålunda saknas säkerhetsbälten. Rökning är förbjuden så länge maskinen är i luften, men väl nere på land tänder passagerarna sina cigarretter. Nattflygning förekommer inte, så att ifall det plan man färdas med inte beräknas kunna nå fram till nästa flygplats före solnedgången, får det ligga kvar där det är och vänta till nästa morgon. Utom när det är oväder flyger de ryska planen på mycket lägre höjd än de amerikanska. Men detta innebär jämförelsevis få risker, därför att det ryska landet till största delen är jämnt och slätt. Ett flygplan kan nödlanda nästan var som helst.

En sak som vi också tyckte var konstig var godsinlastningen. När passagerarna hade tagit plats staplades resgodset upp i kabingången.

Vad som oroade oss allra mest den första dagen tror jag var flygplanets utseende. Det verkade vara ett mycket misshandlat och föga förtroendeingivande gammalt skrälle. Men motorerna var som sagt i gott skick och manövreringen sköttes storartat, så det fanns faktiskt ingenting att känna sig orolig för. Jag antar att de amerikanska flygmaskinernas glänsande metall inte på allvar gör dem mera flygdugliga. Hustrun till en av mina bekanta påstod en gång att deras bil gick bättre var gång den hade blivit tvättad, och det kan hända att vi har en liknande uppfattning om många andra saker. Det främsta kravet på en flygmaskin är att den ska kunna hållas i luften och styras åt det håll man tänker bege sig. Ur den synpunkten förefaller de ryska flygmaskinerna vara lika bra som alla andra.

Vi var inte många passagerare på resan till Moskva.