Paradisets bakdörr

By Kjell E. Genberg

Statsministern tittar Johanna Stjerne i ögonen och meddelar det hon visste var på väg att hända: Enheten ska lösas upp. Men ett sista uppdrag ligger på deras bord innan det sker. Geraldo Reyes är fortfarande på fri fot efter det misslyckade atombombsattentatet mot Oskarshamns kärnkraftverk. Reyes och hans ökände kompanjon, yrkesmördare Pungvargen, har setts till i Ryssland. Enheten skickar dit sina bästa tillgångar för att ta fast dem båda. Man planerar inte bombattentat i Sverige ostraffat..."Paradisets bakdörr" är den sjunde och avslutande delen i thrillerserien om den superhemliga organisationen Enheten.Serien följer bl.a. agenten Johanna Stjerne och chefen Ian DelCours äventyr inom den superhemliga organisationen Enheten

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 25, 2021
• ISBN: 9788726710786

Book preview

Kapitel ett

Kontorsrummet var stort, ljust och hade utsikt över Potomacfloden. Möblemanget hade nordeuropisk prägel och i hörnsoffan framför bordet med iste och konjak satt två män. Båda förevisade den barska uppsyn som machomän framhävde för att dölja att de hade fyrtionio procent kvinna i sig.

Båda tillhörde CIA, den avdelning som var specialiserad på nordiska affärer och hade namnet Scandinavian affairs. Båda var höga chefer, men den som kan avläsa kroppsspråk och andra subtila mänskliga signaler kunde upptäcka att en av dem var mer chef än den andre.

Den mannen var lätt rödhårig och hette Jonathan Booth. Av den anledningen kallades han Red. Eftersom han var anställd av Central Intelligence Agency var han grundligt undersökt av organisationen. I Jonathans dossier fanns en uppgift om att han var avlägset släkt med skådespelaren John Wilkes Booth, mannen som mördade president Abraham Lincoln vid en teaterföreställning i Washington för lite mer än en evighet sedan.

Den andre var döpt till Gus Lindstrom och hans föräldrar hade kommit till Amerikas Förenta Stater från Småland i Sverige trettio år efter att inbördeskriget i USA slutade.

De var utvalda och intelligenta. Sak samma antagligen eftersom ordet intelligent kommer från latinska intelligare som betyder att välja bland.

Huset de befann sig i låg i Georgetown, de nationella och internationella politikernas och journalisternas lilla plaskdamm i huvudstaden Washington D.C. Eftersom det stod i övre änden av Wisconsin Avenue kunde man från fönstren se ryska ambassaden, byggd i mitten av 1980-talet för dåvarande Sovjetunionens räkning. Det blev bråk vid byggnationen. Ryssarna hade snott åt sig ett halvt tunnland mer mark än de tolv som avtalats från början.

Ambassaden i Mount Altoområdet låg strategiskt högt – ett förstklassigt läge för elektronisk avlyssning av Vita Huset och den statliga förvaltningens alla avdelningar.

Booth och Lindstrom hade pratat om hur många gånger de varit där. Under ett otal timmar hade de försökt ta reda på vad ryssdjävlarna scannade av. Vad de och andra agenter fick veta hemligstämplades för avsevärd framtid.

Problemet löste sig något genom att en hög byggnad restes på andra sidan gatan. De ryska protesterna mot att den sovjetiska integriteten hotades av detta ignorerades kapitalt.

Nu hade de andra bekymmer att tala om.

Svenskarna hade tur när de lyckades fånga in terrorgruppen som skulle spränga ett av deras kärnkraftverk härförleden, sa Gus Lindstrom. De sköt ihjäl bombtillverkaren och det visade sig att det var en man som vi förgäves sökt i flera år. Han hette Robert Johnson.

Och spelade förstås blues, sa Jonathan Booth med en sned och lite föraktfull grimas. Han hade träffat djävulen vid en korsväg och fått instruktioner från det hållet.

Skulle kunna ha varit så, svarade Lindstrom. Spelade gjorde han en tid. Men reggae. När han var som mest efterlyst av FBI lyckades han ta sig till Jamaica. Där ’adopterades’ han av en grammofonstudioägare vid namn Kwesi Linton och fick dennes efternamn. Det var därför FBI inte lyckades lokalisera honom. Det var Kwesi som styrde honom och fick honom att bygga atombomber, men den viktigaste personen i sammanhanget var nog den som svenskarna lyckades få fram ur typerna som överlevde gripandet. De kallade honom länge señor X, men det visade sig vara en colombian vid namn Gerardo Reyes, bosatt i Bogotá.

Den Gerardo Reyes?

Exakt. Den som leder en av de största kokainkartellerna och ställer till makalösa bekymmer både för oss och för de militära rådgivarna därnere.

Booth fyllde sitt whiskyglas igen. Lindstrom sneglade mot honom. Chefen drack alldeles för mycket, den saken var klar. Han kunde tänka sig att Booths lever när som helst försökte bryta sig ur kroppen och rymma fältet. Men underligt nog var den överordnade fortfarande skärpt. Om alkoholen tog död på celler i hans kropp, så satt dessa tydligen inte i hjärnan.

Ja, ja, sa Red sedan han tagit en rejäl klunk. Vi är ju i stort sett av med problemen med vår vän med disktrasan.

Arafat?

Javisst. Nu är det Reyes som ska kväsas. Ingen rast och ingen ro. Reyes är farligare än Arafat. Hans livvakter har tyvärr utbildats av oss. Att ta hand om honom, antingen i Bogotá eller på hans finca, som lär ligga någonstans bland bergen, kommer att kosta amerikanskt blod. Det är ingen särskilt förtjust i.

Lindstrom reste sig och tog med sitt tomma glas till den blåskimrande vattenkylaren. Han fyllde glaset, drack lite, fyllde på till randen och återvände.

Jag har funderat på den saken också, sa han sedan han slagit sig ner igen. Vi har haft ganska stor hjälp av justitieminister John Ashcrofts nya patriotlag – USA Patriot Act – som gett oss rätt att göra i stort sett som vi vill.

Booth nickade instämmande. Denna nya lag, tillkommen efter 11 september 2001 och antagen 24 oktober, tillåter FBI att godtyckligt spionera på människors privata liv. I patriotismens namn uppmanades bokhandlare och bibliotek att lämna uppgifter om människors läsvanor.

Det fanns anledning att välja sin litteratur noga. Enligt USA Patriot Act har myndigheterna rätt att begära in uppgifter från bokhandlare och bibliotekens låneregister om vem som läser vad. Anledningen är förstås misstankar om terrorism. Ovilliga bokhandlare och bibliotekarier kan tvingas att samarbeta genom att paragraferna 215 och 501 i den nya lagen gör sådan vägran olaglig. Landets gamla fina yttrandefrihet har ställts åt sidan. Bokhandlare och bibliotekarier får inte ens knysta om att man tvingats lämna ut uppgifter.

Bibliotekarier förväntas agera som angivare om en ickeamerikan önskar låna något misstänkt. Myndighetens problem ligger i att få bibliotekarier frågar varifrån boklånarna kommer. Närmare definitioner om vad som är misstänkt litteratur har inte getts. Sådana som protesterar mot lagen menar att den bygger på godtycke.

Knappt någon reagerade på den nya lagen som kom i ett känslomässigt laddat läge. President George W. Bush undertecknade lagen strax efter terroristattackerna mot USA. Journalister höll tyst sedan flera kolleger avskedats för att deras rapportering ansetts opatriotisk.

Men lagen går längre än till angiveri. Den ger också FBI rätt att registrera minsta tangentnedslag på enskilda personers datorer. De får bryta sig in i enskilda människors hem och på deras arbetsplatser och det behövs inte längre sakliga grunder för att bli föremål för en undersökning. Lagens formuleringar är så vaga att en godtycklig misstanke räcker. Visserligen måste den undersökte underrättas, men först 90 dagar i efterhand.

Syftet med dessa legala inbrott är att leta efter samhällsomstörtande eller kriminellt material i största allmänhet. Framför allt i datorer. FBI har rätt att installera en övervakningsdosa som registrerar alla tangenttryckningar i datorn.

Metoden är lite klumpig. FBI måste bryta sig in flera gånger för att komma åt dosan och den information den lagrat. En något enklare metod är att sända ett särskilt virus till den dator som ska undersökas; en trojansk häst som krypterar dokument och e-post. FBI har också krävt av olika nätleverantörer att installera hjälpmedel som möjliggör hemlig läsning av e-post.

Enligt tidigare lagstiftning var det förbjudet för FBI att spionera på amerikanska medborgare så länge de befann sig inom landets gränser. Detta upphävdes av Ashcrofts patriotlag.

Nu får FBI-agenter mingla med människor i kyrkor, moskéer och synagogor, vid miljöaktivisters och medborgarrättsorganisationers möten och vid presidentkandidatskampanjernas högkvarter.

Det är en bra lag. Det FBI vet får vi veta. Jag tycker att det är opatriotiskt att ifrågasätta patriotlagen, sa Booth och grinade upp sig innan han tömde sitt glas. Men hittills har den inte hjälpt oss mot Reyes.

Nej, men mitt förslag har med FBI att göra, svarade Gus Lindstrom. De har försökt bli av med en av sina instruktörer sedan han fraterniserade med en utländsk elev.

Fraterniserade?

Ja, knullade då. Han heter William Queen och flickorna säger att han är duktig i sängen.

Vad har det med oss att göra?

Han finns hos CIA nu. Och han passar in riktigt bra på ett scenario som jag tänkt ut.

"Shoot. Förresten … heter det inte scenarium?

Vet inte. Får jag prata färdigt? Lindstrom blängde till mot Booth som började bli lite glansig i blicken.

Det var svenskar som knäckte terrorligan och sköt vår Johnson. Queens utländska eskapad gällde en kvinnlig poliskommissarie vid namn Alice Meander. Vi vill inte spilla amerikanskt blod. Visserligen kom mina förfäder från Sverige, men om svenskar blöder är ändå betydelselöst för mig. Jag har haft underhandskontakter med det där halvkommunistiska landet i norr och jag tror att det är möjligt att få dem att göra jobbet till nittionio procent. Sedan tar vi över, löser sista hundradelen och får både beröm och nya anslag.

Booth hade fyllt sitt glas igen. Han lutade sig bakåt mot det mjuka ryggstödet.

Det stöder jag! Utarbeta förslaget.

Kapitel två

Kriminalkommissarie Alice Meander hann bli arg tre gånger innan hon kom fram till järnvägsstationen i Göteborg. Första ilskan kom redan tidigt på polishuset i Stockholm. När hon klev in i sitt arbetsrum hade någon städat på hennes skrivbord. Alice kastade sig över snabbtelefonen.

Vem är det som förstört min oreda? skrek hon.

Svaret blev ett gapskratt. Sedan kom förklaringen. Ny städare från Niger som inte förstått att kommissarie Meanders rum inte fick röras.

Men allt finns kvar. Har du inte fått alla papper i prydliga staplar?

Jo … och nu måste jag sortera om allting.

Det hinner du väl!

Men det hann hon inte. Därav andra ilskan. De två kolleger som skulle hämta ett motsträvigt vittne – möjligen en medbrottsling – fanns inte på plats. Den ene låg enligt egen uppgift sjuk i fyrtio graders feber och den andre befann sig på semester på Kanarieöarna. Sjukdomen var inget att göra åt, men något var fel när folk som hade ledigt fanns på tjänstgöringslistan. Alla andra tycktes vara grymt upptagna och förhör med människan var inbokat till 17.30 så Alice fann att hon skulle bli tvungen att åka själv.

Det var ett sabla jobb att vara kommissarie när man tvingades göra fotfolkets arbete. Hon hann med ett av de tidiga tågen.

Tredje vreden kom fyra minuter innan X2000 skulle anlöpa perrongen i Göteborg. Då blev det tvärstopp. Högtalaren meddelade att det var nåt fel på växlarna inom spårområdet och att det kunde ta en liten stund.

Den lilla stunden blev allt längre. Hon stirrade ut genom fönstret. Utanför låg en judisk kyrkogård, åtminstone hade gravstenarna judestjärnor och bokstäver som inte hörde hemma i det svenska alfabetet. Under träden kunde hon se en människa kratta.

Vi är strax på väg, lovade högtalaren.

Det gick en strax, det gick två straxar. Då letade Alice rätt på mobiltelefonen längst ner i väskan och ringde kollegan Nyman i Göteborgs polishus för att förklara situationen. På kupéväggen satt en skylt som betydde att vagnen var telefonfri zon. Hon undvek de anklagande blickarna.

Arnold Nyman var förstående, mycket mer förstående nu än när han arbetade i Stockholm. På den tiden skulle allting ha gjorts i går. Placeringen i rikets andra stad hade tydligen haft en lugnande inverkan på honom.

Jag hämtar dig, sa han. Jag har en nejlika i knapphålet så du känner igen mig.

Behövs inte. Du vet hur jag ser ut.

Elva minuter senare kom tåget in till perrongen. Alice Meander hängde på sig handväskans axelrem. När hon klev av kände hon hur tjänstevapnets hölster stramade i armhålan, men det var inte läge att rätta till det.

Nyman stod bredvid en mörk bil i taxifilen. Han var magrare än hon mindes och såg ganska nöjd ut. Hon vinkade tillbaka och klev in i kärran.

Nu kände hon sig inte arg längre.

Du vet väl varför jag är här? sa hon när de svängde förbi huset som hade Göteborgs-Postens skylt på väggen.

Jodå. Personalsituationen i Stockholm måste vara bedrövligare än här.

Det var oförutsett att det blev jag, sa Alice Meander. Men nu är det så och man får göra det bästa av situationen. Vad är den där Catharina Hellberg för människa egentligen. Jag har hört att hon ska vara stor.

Stor och fläskig. Och hon har ett sjujävla humör. Han styrde in bilen på planen framför polishuset. Men det har ju du också, så de skickade kanske rätt person i alla fall.

Hon blängde till mot honom, men leendet han fyrade av mot henne hindrade att det där sjujävla bröt ut. Hon klev ur bilen och kastade en blick över gatan mot Nya Ullevi.

Vi tar inte hissen, sa Nyman.

Hon förstod att det skulle bli rundvandring. Det var ytterligare ett bevis för att Arnold tyckte om sin nya arbetsplats. Kåken hade inte sett värst snygg ut utifrån, bara lite prålig med balustrad och polisinsignier, men inuti var den riktigt fin fast den hunnit bli sliten.

En korridor var rena konstgalleriet. Kända namn, ganska kända tavlor. Så var det i många polishus. Varenda tavla fanns där som lån från Statens konstmuseer, som hade taskig koll. Den som var lite konstintresserad och aningen tjuvaktig skulle lätt kunna pryda det egna tjällets väggar. Risken att åka fast var nog minimal.

Arnolds rum låg på femte våningen och hon kunde konstatera att ingen människa från Niger varit där. Det gjorde att hon genast kände sig hemmastadd och en stund senare kunde hon också konstatera att kaffet i Göteborg smakade bättre än det stockholmska. Hon kunde inte låta bli att kommentera det.

Inte så konstigt. Vi har både pentry och automat. Ingen använder den maskinen.

Arnold hade ingen konst på väggarna i sin modul. Däremot satt där ett flygfoto på polishuset taget hösten 1967 då det invigdes. Då hade folk skojat om att huset såg ut som ett H när det betraktades uppifrån. På 60-talet hade Polismyndigheten i Göteborg haft en polismästare som hette Hugo Hövde. Många trodde att han ville bevara sin initial till eftervärlden. Men det var då. Sedan 1 januari 1998 ingick kåken i relativt nybildade Polismyndigheten Västra Götaland. Lokaliteten var också omdöpt. Förr hette huset Skånegatan 5, men nu var adressen Ernst Fontells Plats – döpt efter en annan gammal polismästare.

Arnolds rum hade ljusa möbler och för fönstren hängde gardiner med dragning åt det vita hållet. Mattan var ljust grön och Alice tänkte att det kanske var bäst att inte spilla. Sedan upptäckte hon att det redan var gjort.

Hon tittade på klockan. Arnold log.

Jag var också stockholmare förr, så jag vet hur det känns att vara jagad av tiden, sa han. Det är bäst att jag ringer cellvakten på våning sju och ber dem göra i ordning ditt kolli.

Han pratade i en halv minut och lade sedan på.

Jag vill komma hem innan det är mörkt, skyllde Alice ifrån sig.

Med tåg?

Det är visst tänkt så.

Jag avråder. Catharina Hellberg är en ostyrig person. Rätt som det är får hon vredesutbrott och då kan hon inte hanteras. Flyget är bäst. Då är du på Bromma på under en timme.

Vi får se.

Sex minuter senare anlände fröken Hellberg. Alice Meander bleknade. Nu förstod hon varför det varit meningen att skicka två uniformerade att hämta damen. Catharina Hellberg var över en och åttio lång. Dessutom var hon ohyggligt fet. De stora brösten gungade under tyget trots att hon rörde sig makligt. Som de flesta feta kvinnor hade hon ett sött och runt ansikte. Ögonen satt djupt inbäddade under spretande ögonbryn och såg alldeles runda ut. Inte ovänliga heller. Händerna hade hon bakom ryggen, fjättrade med handbojor.

Hej, Catharina, sa Alice. Jag har kommit för att hämta dig till Stockholm. Om du bara samarbetar …

Metamorfosen kom blixtsnabbt. De vänliga ögonen svartnade och blev fientliga. Det krulligt burriga håret tycktes rakna. Hon fick ett utbrott spetsat med lidelsefulla vulgariteter.

Du din fula fittslickande hora ska bara äta skit, vrålade hon. Djävulen ska ta dig, för du är en kuksugande djävla subba!

Catharina Hellberg hade knappt hunnit dra andan efter utgjutelsen innan hon vräkte sig fram och måttade en spark mot Alice. Hon hade ganska smala läppar i en rund, röd cirkel. Överläppen verkade hastigt bli svettig. Nu kom inga ord ur munnen längre, utan obegripliga läten, urmeningar som liknade texten i seriebubblor.

En människa kan uttala fyrtio ljud. Här kom de flesta.

Alice undvek sparken genom att kasta sig åt sidan med ett skrik som också innehöll ett par av dessa ljud. Catharina Hellberg använde några fler som gurglade ut ur halsen, som verkade ohyggligt kort.

Arnold reste sig ur stolen för att kasta sig mot henne. Men cellvakten var snabbare. Hans krokben fällde kvinnan och när han satte knät mot hennes rygg hamnade en av dubbelhakorna intill ett par av mattans kaffefläckar. Den korta näsan plattades ut mot mattluddet. Kvinnans ben for upp och ner i rörelser som märkligt nog mer hörde hemma i ett gym.

Nyman ingrep. Arrestvakten ingrep. Alice Meander kom på benen och kastade sig också in i striden. Till sist låg fången Hellberg platt på golvet med ett knä i korsryggen. Hon andades stötigt, som om det var svårt att få in luft i lungorna.

Fattar du nu vad jag menar? flåsade Arnold Nyman.

Alice nickade.

Kan någon greja flygbiljetter? frågade hon. Och ta reda på när planet kommer till Bromma så att jag får dit förstärkning i god tid?

Catharina Hellberg gnydde, men stridslusten tycktes ha försvunnit.

Släpp upp mig, stönade hon. Jag ska vara snäll.

Alice kastade en blick på Arnold Nyman. Kommissarien skakade på huvudet. Inte än. Det kommer hjälp.

Det gjorde det också. Efter en kort stund kom tre uniformerade polismän in i kommissarierummet. De hade en tvångströja med sig. Catharina Hellberg behandlades rätt omilt, men nu bråkade hon inte längre och det kom inte heller några protester mot den nya klädseln. När handfängslen var borttagna och remmarna stramats åt fick hon resa sig.

Ta henne tillbaka till cellen, men behåll tvångströjan på, sa Nyman. Se till att hennes prylar blir packade. Hon ska strax resa.

Alice och Catharina kördes till Landvetter i en piketbuss. Flypersonalen var förvarnad. De fick kliva ombord först av alla och placerades i de bakersta stolarna till höger. Flygvärdinnan stirrade skrämt på den feta damen i tvångströja och lutade sig fram mot Alice Meander.

"Är det bara ni