Affärernas Sverige: efterkrigstidens politiska skandaler

By Kenth Olsson

I mångas ögon framstår Sverige som ett oskuldens och rättsstatens högborg. Men stämmer det verkligen? Historikern Kenth Olsson slår hål på den myten när han behandlar 30 av Sveriges mest omtalade affärer och politiska skandaler som tog plats under efterkrigstiden. Olsson lyfter fram före detta hemligstämplade dokument, korruption, spioneri och maktblinda personer som fritt härjat i ett krigshärjat Europa och skandaldrabbat Sverige. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 6, 2021
• ISBN: 9788726708646

Book preview

1808-1816

Förord

Sverige framstår inte längre som ett politiskt dygdemönster i en genomkorrumperad omvärld. I internationell press beskrivs Sverige numera som ett land som förlorat sin oskuld, ett land liksom många andra präglat av politiska skandaler. Det som tidigare bara minoriteter hävdat är nu uppenbart för folkmajoriteten: Makt berusar och korrumperar – också i den svenska idyllen. Förtroendevalda ljuger och vilseleder, skyller ifrån sig och intrigerar, bara det tjänar deras och/ eller partiets intressen. Det svenska folket har under senare årtionden serverats skandal på skandal med politiska förtecken. Och politikerföraktet bara ökar hos gemene man.

Men i ett hänseende är Sverige som det alltid varit. Offentliga personer ges inte lätt respass – oavsett vad de ställt till med för elände. Fortfarande är omhuldandet förtroendevalda emellan en del av vår politiska kultur. Dessutom är vårt lands politiska system så finfördelat att det är näst intill omöjligt att peka ut någon. Så var det i alla fall fram till 1980-talet, skandalernas årtionde framför andra.

Det finns ständigt politiska affärer, det gäller bara att upptäcka och avslöja dem är en rådande massmedial tes. Oavsett om den äger giltighet kan listan på avslöjande affärer i Sverige, bara under efterkrigstiden, göras lång: alltifrån de klassiska rättsröte- och spiondramerna på 1950- och 1960-talen till moderna politiska och konspiratoriska härvor med i skrivande stund Ebbe Carlsson-affären som ändstation.

Det är skandaler som omisskännligen indikerar på grava skevheter i den politiska maktapparaten. Om allmänhetens förtroende för politikerna skall kunna återupprättas, krävs att någon tar ansvaret om något går fel. Att man står för det man gjort. Så är det i samhället i övrigt. Så borde det vara även inom den politiska sfären, resonerar gemene svensk.

På Tage Erlanders tid avgick, med ett undantag, aldrig statsråd på grund av omdömeslöshet eller liknande. På Olof Palmes tid var det också mycket sällsynt, på Ingvar Carlssons tid bara ovanligt. Regeringen Bildt hade fram till tryckningen av denna bok ännu inte drabbats av någon affär som renderat krav på politiska avgångar.

Om de offentliga sortier, som faktiskt skett, relateras till antalet affärer i modern tid, är de försvinnande få. Denna obalans utgör en god grogrund för politikerförakt. Sedan decennier tillbaka har också allmänhetens förtroende för politikerna som yrkeskår stadigt sjunkit. Där är alla opinionsundersökningar samstämmiga. Enligt en SIFOundersökning, publicerad den 27 oktober 1989, hade bara tre procent av det svenska folket något förtroende för politiker. En bottennotering som obönhörligen för tankarna till Abraham Lincolns tidlösa ordstäv:

Man kan lura en del av av folket en del av tiden, men man kan inte lura hela folket hela tiden.

Sedan i början av 1970-talet har SIFO även undersökt hur det svenska folkets ställt sig till de skandaler som drabbat Sverige. De politiska affärer som upprört allmänheten mest är i nämnd ordning: Stig Berglings flykt (71%), Domänverkets skandalomsusade husaffärer (66%), Bofors-affären (49%), Sjukhusspionen (39%) och IB-affären (36%). (Ebbe Carlsson-affären har inte varit förmål för en likartad undersökning.)

Att i bokform skildra alla affärer med politisk anknytning, som under innevarande sekel fallit under offentlighetens lupp, är som var och en förstår omöjligt. Det skulle med råge kunna fylla åtskilliga böcker av tegelstensformat. Författaren har därför lyft fram årtalet 1945 som en lämplig tidsgräns bakåt: tiden för det blodiga världskrigets slut och början till det svenska välfärdsbygget. Det moderna Sveriges uppkomst. I ett utskottsbetänkande i riksdagen från mitten av 1940-talet hette det: Rättsstaten är den omistliga grundvalen för allt samhälleligt arbete. Idag, drygt 45 år senare, är drömmen om den omistliga rättsstaten svårt naggad av en mångfald rättsröteaffärer. Folk ställer sig frågan: Vart är Sverige på väg?

Politiska affärer är emellertid inte något nytt fenomen som slagit klorna i dagens politiska etablissemang. Sådana har funnits så länge människan existerat. Det är bara form och innehåll som förändrats. Om vi fokuserar oss på den tidsepok som boken omfattar, skakades det svenska samhället redan åren efter krigsslutet av några uppseendeväckande rättsskandaler med förgreningar upp i regering och kungahus. Det stod inte senare skandaler som IB-affären, affären med sjukhusspionen, Bofors- och Ebbe Carlsson-affärerna efter i dramatik, vänskapskorruption och i förakt för de samhälleliga norm- och regelverken.

Det har alltid funnits personer som förblindats av Makten, som låtit den personliga vinningen gå före rättskänslan. Skillnaden är intensiteten: i dag avslöjas allt fler rättsaffärer i allt tätare intervaller. Hur skall detta tolkas? Är dagens politiker och maktmänniskor större bovar än gårdagens? Eller är det den moderna skjutjärnsjournalistiken som – genom ett respektlösare granskande av de som styr och företräder Makten – fört med sig ett sänkt mörkertal rörande fifflandet inom det politiska skrået?

Boken aktualiserar 30 affärer som alla utspelar sig eller fått sitt bokslut efter Andra världskriget. Men även detta begränsande tidsstråk har av utrymmesskäl krävt en sållning bland skandalerna. Urvalet har varit godtyckligt, men med en strävan att dels få med de mest uppmärksammade affärerna, både primär- och sekundärpolitiska dramer (exempel på det sistnämnda är Folke Lundquist-affären och Selling-affären), dels de lite mer udda (exempelvis Mölleraffären, affären med den smugglande partikassören och Ockerbyaffären). Detta har måst ske på bekostnad av en rad mindre affärer som utspelats under särskilt 1980-talet, skandalernas årtionde. De som fått stryka på foten är bland andra Telub-affären, Bodströmaffären, Bahr-affären och Bildt-affären. Om dessa får läsaren nöja sig med följande kortfattade och fragmentariska beskrivningar:

Telub-affären

Denna affär, som utspelade sig 1981, handlade om lämpligheten i att ett statsägt företag, Telub i Växjö, gav libyska militärer utbildning i teknik som kunde användas vid terroraktioner. Utbildningen var visserligen inte olaglig i sig, men med tanke på Libyens ledare Muammar Khadaffis förbindelser med olika terroristorganisationer betraktades Telubs agerande som moraliskt tvivelaktigt.

En tvistefråga var också om ett antal statsråd i den borgerliga trepartiregeringen tillräckligt bemödat sig om att ta reda på fakta om undervisningens innehåll och om de sedermera undanhållit sin vetskap eller ljugit om saken.

En omfattande utredning med en rad förhör genomfördes av Konstitutionsutskottet. De borgerliga ville fria, medan socialdemokraterna avsåg att fälla tre borgerliga statsråd. Omröstningen blev dramatisk. En folkpartist beslutade sig för att stödja socialdemokraterna, därmed fanns majoritet för ett fällande. Men eftersom två ledamöter från Vänsterpartiet Kommunisterna (vpk) vid omröstningsförfarandet kom att rösta mot det egna partiets ståndpunkt, blev resultatet det att Konstitutionsutskottet enbart prickade dåvarande moderate handelsministern Staffan Burenstam Linder.

Om inte VPK-arna Jörn Svensson och Oswald Söderqvist agerat motvalls käring, hade även centerpartisten Karin Söder (utrikesminister i den första trepartiregeringen) och moderaten Eric Krönmark (försvarsminister) blivit fällda och prickade i Konstitutionsutskottet.

Bodström-affären

Vid en informell middagsbjudning i början av 1985 uttalade den socialdemokratiske utrikesministern, Lennart Bodström, sitt tvivel om det verkligen förekommit ubåtskränkningar i svenska farvatten efter Hårsfjärdenhändelserna hösten 1982. Han sade sig också vara tveksam till Ubåtskommissionens utpekande av Sovjetunionen som hemort för de kränkande ubåtarna (Bodströms uppfattning gick därmed stick i stäv med regeringens, som ställt sig bakom Ubåtskommissionens nationsbestämmelse).

Problemet för utrikesministern var att middagsgästerna bestod av en grupp journalister, som givetvis såg uttalandena som i högsta grad sensationella. På frågan varför Sverige, om man nu tvivlade på att Sovjetunionen låg bakom ubåtskränkningarna, i så fall inte fullt ut normaliserade förbindelserna med Moskva, skall Bodström ha svarat: Vi skall först vinna valet och jag vet inte om detta skulle gagnas av någon sådan åtgärd.

Dagen efter bjudningen var utrikesministerns namn på löpsedlarna. I en kommuniké hävdade Lennart Bodström att han blivit feltolkad, men journalisterna vidhöll att alla uttalanden återgivits korrekt. De fick indirekt stöd av riksdagsmännen Bo Lundgren (m) och Sture Korpås (c), som menade att Bodström uttryckt liknande åsikter inför den svenska FN-delegationen.

Centerledaren Thorbjörn Fälldin karaktäriserade utrikesministerns uttalanden som hårresande från början till slut. Moderaternas Ulf Adelsohn i sin tur var fullständigt frågande inför detta fullkomligt osannolikt enfaldiga utspel. De borgerliga partierna beslutade omgående att ställa misstroendevotum mot utrikesministern, men förlorade eftersom röstningen skedde efter partigränserna. Samma procedur upprepades sedan i Konstitutionsutskottet.

Statsminister Olof Palme gick till frontalangrepp och slog fast att broarna om säkerhetspolitiken nu rivits genom de borgerligas agerande:

Detta betyder att man måste säga att ett borgerligt regeringsskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och, enligt min mening, en allvarlig fara för Sveriges fred.

Olof Palme

Under affärens gång uttalade statsministern flera gånger sitt fulla förtroende för sin hårt trängde utrikesminister. Men när all uppståndelse väl lagt sig, degraderade Palme Lennart Bodström till utbildningsminister. En tid senare försvann Bodström ur regeringen.

Bahr-affären

Dagens Nyheter kunde i december 1982 avslöja att den not som regeringen Palme skickat till 28 europeiska länder med förslag om en kärnvapenfri korridor i Europa, till centrala delar författats av den västtyske politikern Egon Bahr (nära vän till Olof Palme och medlem i den s k Palmekommissionen). Regeringens fredsutspel var alltså inte utarbetat av regeringen själv, som gjorts gällande.

Inte heller går det att bortse från att statsminister Olof Palme till en början helt förnekade Dagens Nyheters uppgifter om Egon Bahrs inblandning i det svenska utspelet. Palmes senare bortförklaringar ter sig dessutom synnerligen ansträngda, då de konfronteras med de fakta som föreligger.

F Braconier & L Christiansson i Vem värnar Sverige?

Tidningsskriverierna om avslöjandet fick Palme att utbrista: Det spelas pingpong mellan moderaterna och UDs tjänstemän, det är den där jävla Bildt, att sprida ut hemliga uppgifter är en brottslig handling.

De borgerliga partierna hade flera gånger i utrikesnämnden begärt att få ta del av de olika staternas svar på regeringens not, men förvägrats av Palme, förmodligen, misstänkte Ulf Adelsohn, eftersom öststaterna överlag var positiva medan väst sablade ner det. Statsministern svarade Adelsohn att den svenska neutralitetspolitiken inte är några pajaskonster. Det är inte hä hä och hep hep.

Olof Palmes försök att hålla oppositionen ovetande om svaren på regeringens tysklandskonstruerade kärnvapenutspel, föranledde borgerligheten att söka få till stånd en prickning av regeringen i Konstitutionsutskottet. Den socialistiska majoriteten avvärjde dock försöket.

Bildt-affären

Våren 1983, strax efter det att Ubåtskommissionen lagt fram sin rapport, reste den moderate riksdagsmannen och säkerhetsexperten Carl Bildt till USA. Bildt, som varit en av de tongivande medlemmarna av Ubåtskommissionen, diskuterade i USA innehållet i kommissionens rapport med representanter för de amerikanska utrikes- och försvarsdepartementen. I utrikesnämnden vädrade Palme sitt missnöje med Bildts odyssé till Washington. Statsministern ansåg:

det inte omdömesgillt av en ledamot av Ubåtskommissionen att nästan innan bläcket hunnit torka på rapportens papper bege sig till Washington och samtala med företrädare för den amerikanska försvarsmakten.

Till massmedia läckte sedan statsministern att han vid nämndens sammanträde gett den unge moderaten en skarp reprimand. Utspelet betraktade Bildt som ett svinaktigt försök av Palme att skrämma mig till tystnad. Svaret blev inte nådigt: I ett unikt formellt uttalande fördömde regeringen Bildts agerande som synnerligen omdömeslöst.

Uttalandet, det hårdaste som någonsin gjorts av en svensk regering mot en enskild svensk riksdagsman, drev Palme igenom trots invändningar från flera statsråd.

Man kan kanske säga att regeringsuttalandet om Bildt är ett exempel på att Palme utövade ledarskap, på gott och ont… Regeringsuttalandet fick också oönskade konsekvenser för socialdemokraterna.

Björn Elmbrant i sin biografi över Olof Palme

Personligen tycker jag att affären är en storm i ett vattenglas men att det kanske är nyttigt för Carl Bildt att stå lite i blåsväder någon gång. Hittills har det varit andra som gjort det och han har intellektuellt kunnat skrocka i bakgrunden. Det här gör nog att han mognar inför framtiden.

Dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn i sin publicerade dagbok från åren 1981-1986.

Åhus i november 1992

Kenth Olsson

Ljungdahl-affären

På våren 1948 uppdagades en sensationell storsvindel. På förmiddagen den 28 maj anhölls förre finansministern Vilmar Ljungdahl, sedan han erkänt att han förskingrat över 850.000 kronor. Ljungdahls brottsliga verksamhet hade pågått i omkring 15 års tid. Bland annat under den tid han satt som finansminister i Bramstorps bondeförbundsregering, sommaren 1936.

Vilmar Ljungdahl föddes år 1892 i Bräkentorp/Ljungby. Efter avlagd filosofie licentiatexamen 1917 vid Uppsala universitet, erhöll han anställning vid den svenska beskickningen i dåvarande Petrograd (nuvarande S:t Petersburg). Han blev sedermera delegat i Röda Korsets tjänst och kvarstannade som sådan i Ryssland under revolutionen. I samband med Wrangels krigståg mot bolsjevikerna sändes Ljungdahl som konsul till Omsk i Sibirien. I början av 1920-talet återvände han till Sverige via Japan och påbörjade studier i olika språk och juridik. År 1926 anställdes Ljungdahl som skattmästare och ombudsman i Kronobergs läns hushållningssällskap. Vid anhållandet arbetade han som egnahemsdirektör i Kronoberg län, var riddare av Nordstjärneorden, och tillhörde riksdagens första kammare, samt var ledamot av domkapitlet och vice ordförande i länets hushållningssällskap.

I egenskap av före detta statsråd åtnjöt han ett enastående förtroende, och enbart det sista året innan storförskingringen avlöjades, hade han anlitats för flera betydelsefulla internationella uppdrag. Han representerade bland annat Sverige vid FNs generalförsamling och vid en internationell handelskonferens i FNs regi. Ljungdahl var också svensk delegat på Europakonferensen i Haag.

Manipulationerna hade Ljungdahl kunnat utföra genom att utnyttja sitt goda namn och sin ställning som egnahemsdirektör. I egnahemsnämndens direktörsrum hade han etablerat en formidabel förfalskarverkstad, där han utan någon effektiv kontroll kunde förfalska allehanda lånchandlingar och radera och ändra efter behag i nämndens protokoll. För sitt ändamål använde Ljungdahl dels handlingar som fanns tillgängliga hos nämnden, dels handlingar som han tillverkade själv.

Idén till förfalskningarna uppkom när han upptäckte att åtskilliga personer ej tagit ut lån som de beviljats. När dessa bifallna men outtagna lånehandlingar legat ett antal år i egnahemsnämnden tog Ljungdahl själv upp lånen. Han förfalskade de namn och handlingar som behövdes för att få ut pengar. Det gick till på så sätt att han skrev ut fullmakter för sig själv och lyfte lånen så att pengarna kom till honom själv. För de andra i nämnden uppgav han, att han lämnat ut förskott till vederbörande och därefter erhållit fullmakt.

Längre fram när Ljungdahl var i behov av mer pengar skrev han ut lånehandlingar i fingerade namn, ärenden som han sedan föredrog i nämnden och fick bifallna. Men han nöjde sig inte bara med detta slag av bedrägeri, utan utnyttjade även sina egna fastigheter i det falska spelet. Han valde ut en av sina fastigheter och sålde denna till en obefintlig person. Genom att upprätta ett fingerat köpeavtal fick han ut erforderliga handlingar. I den fingerade köparens namn gjorde han sedan ansökan till egnahemsnämnden och fick lånen beviljade – givetvis med sig själv som föredragande. När ett år sedan förflutit, köpte Ljungdahl tillbaka fastigheten med falska papper och kunde sedan utnyttja den på nytt i sitt eget namn.

Kontrollen i nämnden var som tidigare nämnts i det närmaste obefintlig och Ljungdahl kunde härja fritt. Ett frapperande bevis på detta, var att i flera fall hade Ljungdahl förfalskat självaste egnahemsordförandens namn, utan att denne själv observerade det vid de årliga inventeringarna, i vilka han deltagit som ordförande. En del handlingar var synnerligen klumpigt gjorda förfalskningar.

På flera lånehandlingar hade Ljungdahl, med en nonchalans som synes näst intill ofattbar, helt enkelt bara skrivit över de godkända summorna med ibland det dubbla beloppet, utan att först radera bort de ursprungliga siffrorna ordentligt. I vissa fall försökte han inte ens sudda bort den tidigare maskinskrivna summan. Han skrev helt sonika med bläck ett nytt belopp över det tidigare – som klart lyste igenom. Flera kontrakt var över huvud så suddiga och nedklottrade med ändringar och raderingar, att det är svårt att förstå att sådana lånehandlingar kunnat passera ens en lekmannakontroll, utan att någon enda tjänsteman reagerat.

Ett smått tragikomiskt inslag i fallet Ljungdahl, rör några utbetalningar av premielån. Vid ett tillfälle hade nämnden ett penningbelopp över för ändamålet och beslöt att öka på tidigare lämnade premielån. Ljungdahl var vid tillfället inte närvarande, men vid fördelningen av pengarna ökade man på lånen även i tre fall där den före detta finansministern falskeligen sökt premielån och fått ut sådana på falska handlingar. Egnahemsnämnden ansåg att ömmande skäl förelåg för höjda premielån för de lånesökare som Ljungdahl diktat upp. Därmed fick han en extraslant på obefintliga personers obefintliga fastigheter.

Det som ledde till avslöjandet av hela den ljungdahlska härvan, var namnet på ett gravationsbevis som nämnden sänt till domsagans kansli i Alvesta för rutinmässig påskrift. Personalen upptäckte att den notarie som utfärdat gravationsbeviset, inte hade tjänstgjort i domsagan vid ifrågavarande tidpunkt. Vid en närmare kontroll uppdagades flera andra märkligheter och det stod snabbt klart att handlingen var ett falsifikat.

När man grävde vidare i gravationsbevisets härkomst, dök namnet Vilmar Ljungdahl upp ett antal gånger. Först trodde man att Ljungdahl råkat ut för ett avancerat bedrägeri, men det framkom på olika sätt att Ljungdal själv måste vara inblandad i härvan. Ljungdahl underrättades telefonledes om fyndet av det förfalskade beviset. Dagen därpå infann han sig själv på domsagans kansli och förklarade att det var han själv som var den skyldige. Därefter anmälde han sig hos landsfogden i Växjö, för vilken han avlade fullständig bekännelse. Med sig hade han bland annat en lista på en del av de egnahemslån han förfalskat. Listan upptog 32 lånehandlingar. Ljungdahl hade i princip inte haft något annat val än att erkänna, då det förfalskade gravationsbeviset redan tidigare sänts till landsfogden för undersökning.

Innan den bedrövade riksdagsmannen och före detta statsrådet sökt upp landsfogden, hade han skriftligt avsagt sig sitt ledamotskap i första kammaren. Avskedsansökan var skriven på ett vanligt korrespondenskort och daterad dagen före erkännandet. På kortet fanns skriven en kortfattad hemställan att omedelbart bli befriad från uppdraget som ledamot av första kammaren. Någon motivering var inte angiven. Avskedsansökan lästes upp vid första kammarens plenum på lördagsförmiddagen den 29 maj och godkändes utan att någon yttrade ett ord.

Trots sin korta glansperiod 1936 som finansminister, hade Ljungdahl alltid i hemlänet betraktats som något av Den mystiske mannen. Svenska Dagbladet skrev i samband med anhållandet av Ljungdahl: Efter statsrådstiden började uppdragen formligen hagla över honom, men han öppnade aldrig sitt hjärta för någon, och om hans affärer var det ingen som visste något. Men på sina håll undrade man, varför han fortsatte med sina fastighetsaffärer när han hade en rätt bra plats och var riksdagsman. Hur okänd han var även i hemstaden Växjö illustreras kanske bäst av att stadens ombudsman som bär samma namn som Ljungdahl efter nyheten om finansministerposten 1936 blev påringd av flera vänner, som ville gratulera honom. Man trodde att det var han och inte Vilmar Ljungdahl, som blivit statsråd. Från regeringshåll berättas för övrigt en historia av samma innebörd. Hr Bramstorp var på en bjudning under sin regerings första dagar. Dåvarande excellensen pekade på en man i närheten och frågade sin granne vem den personen var. Det är ju din finansminister, blev svaret.

Den psykologiska gåtan Vilmar Ljungdahl, hade – det var alla överens om – inte svindlat till sig jättebeloppen för att kunna leva flottare. Han förde inget högt liv. Enligt somliga skulle han haft något som påminde om ett slags övermänniskokomplex och genom stora fastighetsspekulationer velat skapa sig en hög ställning i samhället – något som han på sätt och vis också lyckades med. Om hans bedrägerier skulle avslöjas hade Ljungdahl kallblodigt räknat med att lämna en skriftlig bekännelse och sedan ta sitt liv. Men han ångrade sig.

För landsfogden erkände Ljungdahl att han påbörjat sitt bedrägliga förfarande drygt 15 år tidigare. Vid återkomsten till Sverige från Ryssland hade han haft en förmögenhet på 70.000 kronor, varav 40.000 sparats ihop från den mycket höga lön han uppburit vid den svenska legationen. De resterande 30.000 kronorna var vinster från omfattande affärer med en sibirisk köpman som Ljungdahl haft affärer med under sin vistelse i Omsk.

När han åter bosatte sig i Sverige satsade han förmögenheten till stor del i fastigheter och aktier. Så kom den stora Kreuger-kraschen och Ljungdahl blev över en natt så gott som utblottad. För att täcka förlusterna började han sina förskingringar. Förfalskningskarusellen började rulla på allvar när han blev egnahemsdirektör 1936 och trädde in i regeringen som finansminister samma år. Åren före avslöjandet försökte Ljungdahl förgäves avveckla sina omfattande affärer. Han visste att egnahemsnämnden skulle upphöra som egen organisation den 1 juli 1948 och att han därefter inte längre skulle ha befattning med nämndens verksamhet. Då, om inte förr, var han medveten om att förfalskarhärvan skulle uppdagas.

Under förhören var Ljungdahl mycket medgörlig och försökte på alla sätt underlätta polisens utredningsarbete. Hans lista på alla förfalskade lån var ordentligt skriven med prydlig piktur och med betydligt större noggranhet än förfalskningarna på nämndens lånehandlingar. Bedrägerisummorna redovisades i minsta ören (På Ljungdahls lista fanns bland annat upptaget ett falskt lån på 26.000 kronor och 3 öre.) Det största lånet var på drygt 30.000 kronor, det minsta på knappt 20.000. I samtliga 32 fall, angavs lånens diarienummer.

Ljungdahl förklarade vid slutförhören bestämt att han inte gjort sig skyldig till andra falsarier än dem som han själv erkänt och inte heller manipulerat med andra pengar någon annanstans. Han påpekade också att han genom bedrägerierna uteslutande lurat staten och inga enskilda. Efter det sista polisförhöret yttrade Ljungdahl: Trots allt jag nu har att bära, har jag inte känt mig så lugn på många år.

Måndagen den 28 juni inleddes huvudförhandlingarna i målet inför rekordpublik i rådhuset. Ljungdahl var mycket lugn under rättsförhandlingarna, men när han kom att berätta om sina olagliga affärer, kunde han inte hålla tillbaka tårarna. Försvararen uppgav att den åtalades tillgångar torde vara tillräckliga för att hålla staten skadelös. Bland tillgångarna fanns bland annat en bil som köpts på Kuba i samband med en internationell konferens. Upptaget fanns också en vinst på 25 kronor från penninglotteriet. Åtalen mot Vilmar Ljungdahl omfattade 47 olika punkter med ett skadeståndsanspråk på närmare 900.000 kronor.

Dagen därpå dömdes Ljungdahl av Växjö rådhusrätt till fem års straffarbete och avsättning från sin tjänst som egnahemsdirektör hos egnahemsnämnden i Kronobergs län, samt att ersätta egnahemsstyrelsen med drygt 864.000 kronor. Utslaget, där inte mindre än 16 olika lagrum åberopades, tog en timme att läsa upp. Den tidigare finansministern fälldes för bedrägeri, begagnande av falsk handling, tillgrepp och förskingring, förfalskning, grovt bedrägeri medelst förfalskning samt uppsåtlig tjänsteförbrytelse till egen fördel.

Om domen sa Ljungdahl: Jag har spelat högt men förlorat. Det är med lättnad som jag övergår till att ta mitt straff.

Kejne-affären

Den rättsrötedebatt som så kraftfullt präglade den offentliga debatten åren runt 1950 – och som allvarligt rubbade tilltron till det svenska rättsväsendet – hade sin egentliga upprinnelse i en vid denna tid oerhört uppseendeväckande rättsprocess, vilken i folkmun kom att benämnas Kejne-affären.

Det hela började 1948 då pastor Karl-Erik Kejne, prästvigd i svenska kyrkan och anställd vid Stockholms stadsmission, utsattes för en rad trakasserier, som anonyma telefonsamtal och intensiv ryktesspridning om påstådd homosexualitet, nattliga dörrknackningar och smygande steg i husets trappor, inbrottsförsök med mera. I boken Om dessa tiga… skriver pastorn själv om hur förföljelserna började:

…blev jag sent en kväll uppringd av en för mig okänd man. Han vägrade bestämt uppge sitt namn. I stället skällde han ut mig efter konstens alla regler och kallade mig vid alla tänkbara fula namn. De flesta var hämtade ur det vokabulär, som hör den undre världen till. Där återfanns ord som ’dj-a bög’, ’sk-tstövel’ och andra liknande epitet. Jag tyckte att rösten var på något sätt bekant. Det dröjde inte många minuter förrän jag trodde mig känna igen den uppringande som pastorn på Östermalm…Tiden gick, medan förföljandet då och då satte in. Somliga nätter kunde telefonen ringa var och varannan timme till långt fram på morgonen. Det enda hjälpmedel som stod mig till buds mot terrorn, var ett s k jack, som Televerket mycket snart monterade in. Jag kunde nu helt bryta teleförbindelserna. I ett yrke som mitt kan dock detta ha sina våndor. Ofta måste man nämligen kunna nås per telefon.

På våren 1949, då trakasserierna pågått ett år, sökte pastor Kejne upp kriminalintendent Alvar Zetterquist och redogjorde för denne vad han utsatts för. Han berättade att det som fick honom att vända sig till polisen, var att hans chef på stadsmissionen anlänt till hans bostad klockan åtta på morgonen på pingstaftonen och genomfört något som kunde liknas vid en regelrätt husrannsakan. Syftet hade varit att försöka finna bevis för att Kejne under natten haft en pojke på besök, som han förgripit sig sexuellt mot. Kejnes chef hade till och med underkastat både sovrum och sängkläder en ingående undersökning. Bakgrunden till de fula insinuationerna var ett anonymt telefonsamtal, vars meddelare påstått att hans son övernattat hos Kejne, som då skulle ha våldfört sig sexuellt mot den minderårige.

För Zetterquist förklarade Kejne att han under sitt arbete inom stadsmissionen ofta kom i kontakt med folk från samhällets lägsta nivåer och att han nu sannolikt var utsatt för repressalier från en homosexuell liga under ledning av en ökänd pastor på Östermalm. Denne, som anlitades som övervakare för dömda personer och som också hyrde ut rum till dessa och andra unga behövande, hade några månader tidigare uttalat hotelser mot Kejne. Anledningen hade varit att Kejne hjälpt en ung studerande att flytta från sitt rum hos predikanten. Den unge studeranden hävdade att han utsatts för homosexuella övergrepp och Kejne misstänkte att även andra unga pojkar, som varit inneboende hos predikanten, utnyttjats i homosexuellt syfte.

Kejne yrkade för stunden inte på några polisiära ingripanden, utan bad Zetterquist att behandla ärendet som konfidentiellt. Han framhöll att det som mest bekymrade honom var ryktesspridandet, som inte bara äventyrade pastorns goda namn, utan också hans verksamhet inom Stadsmissionen. Under hösten sammanträffade Kejne och Zetterquist ytterligare ett antal gånger med varandra. I oktober fann emellertid den trakasserade pastorn tillvaron så outhärdlig, att han inte såg någon annan utväg än en formell polisanmälan. Kulmen var nådd, då Kejne fick vetskap om att det i flera telefonkiosker fanns inristade anstötliga och ärekränkade insinuationer om honom.

I sin skriftliga anmälan namngav pastorn två personer, varav den ene var östermalmspredikanten, och ville ha utrett om de gjort sig skyldiga till brott i de nu nämnda avseendena. Det var nu som det hela stegvis gled över till att bli den senare riksbekanta Kejne-affären. En polisutredning tillsattes, men efter en tid ansåg Kejne att arbetet fortskred anmärkningsvärt långsamt och att det fanns fog för misstankar om att polisen medvetet saboterade undersökningen.

Pastorn sökte upp överdirektören i fångvårdsstyrelsen, som han kände personligen, och uttryckte sina farhågor över kriminalpolisens misstänkt långsamma arbetstempo. I januari 1950 framförde Kejne samma klagomål till landets justitieminister. En tid därefter började även tidningarna intressera sig för det hela. I massmedia framfördes antydningar om att polisen under utredningen av Kejnes anmälan var utsatt för otillbörlig påverkan från inflytelserika samhällskanaler, vars syfte var att hindra en allsidig utredning av fallet. Därför hade polisen inte bedrivit undersökningarna med önskvärd energi.

Genom tidningarna fick allmänheten veta att det var mr X, en hög ämbetsman, som verkade bakom kulisserna och försökte hindra att sanningen kom fram. Motivet till detta var att ämbetsmannen själv var homosexuell och skulle kunna bli skandaliserad om polisen var alltför effektiv. Det till och med antyddes att den inflytelserike mannen själv var medlem i den homosexuella liga som misstänktes terrorisera pastor Kejne. Tidningarnas uppgifter väckte ett enormt uppseende och ryktesspridningen kom mer och mer att kretsa kring en medlem i regeringen.

I september skrev Kejne till justitieombudmannen (JO) och anmälde att han vid tre skilda tillfällen skuggats av polisen. Han hade iakttagit hur polisbilar omotiverat förföljt honom eller korsat hans vägar. En vän till honom inom kriminalen skulle också ha bekräftat att han var skuggad. Kejne misstänkte att han genom sin polisanmälan rört vid ting som var farligt att röra vid – homosexualiteten och dess ljusskygga värld.

Anklagelserna mot polisens handläggning av ärendet medförde att överståthållarämbetet tillkallade dåvarande underståthållaren Martin Wahlbäck och gav denne i uppdrag att skyndsamt undersöka om polisarbetet bedrivits med tillbörlig energi. Den 20 juli låg utredningen klar och några dagar senare blev den offentlig. Enmansutredaren ansåg sig konstatera, att någon direkt eller indirekt påverkan på polisen för att hindra en allsidig undersökning inte hade förekommit.

Däremot riktades ett flertal anmärkningar mot kriminalintendenten Alvar Zetterquist. Denne hade varit passiv och visat bristande omsorg i sin befattning med Kejnes anmälan mot östermalmspredikanten. Bland annat anmärktes det på att polisen inte förhört två av Kejnes åberopade hyresgäster hos predikanten eller några av de ungdomar han övervakade. Zetterquist beskylldes också för att vid två tillfällen ha lämnat oriktiga uppgifter. På grund av vissa angivna omständigheter ansåg enmansutredaren att Kejnes uppgifter i två punkter borde tillerkännas större tilltro än kriminalpolisintendentens.

Under polisens undersökningar hade det framkommit omständigheter som medförde att östermalmspredikanten kunde misstänkas för brott, och ärendet hade redan i januari överlämnats till åklagarmyndigheten för fortsatt handläggning. Åklagaren dröjde emellertid ända till jul med åtal, då predikanten åtalades för dels ärekränkning av Kejne, dels för otukt med en yngling, vars beroendeställning den tilltalade utnyttjat. Under rättegången framkom åtskilliga graverande detaljer. Predikanten dömdes till straffarbete i fyra månader för ärekränkning och för otukt med minderårig av samma kön.

Därmed borde Kejne-affären vara utagerad. Men sådana förhoppningar visade sig emellertid vara alltför optimistiska, och innan årets slut skulle överraskningarna i affären avlösa varandra. Framför allt var det två omständigheter – den så kallade knivfällan och en mystisk brand 1936, då en person omkom som skulle ha upprätthållit någon form av förbindelse med den mystiske mr X – som bidrog till Kejne-affärens fortskridande inom det svenska rättsväsendet.

Den av Kejne polisanmälde östermalmspredikanten ringde i september 1950 upp polismyndigheten och berättade att han sammanträffat med en ung sjöman som sagt sig ha homosexuell förbindelse med Kejne. Den nittonårige ynglingen kallades omgående till förhör och bekräftade då att han vid ett tillfälle under våren innevarande år följt med Kejne till dennes bostad, där pastorn gjort närmanden. När ynglingen senare lämnade bostaden glömde han kvar en silverkniv med sitt förnamn ingraverat.

Den polisaktion som härefter skulle följa mot Kejne, gav upphov till beteckningen knivfällan. Den gick ut på att sjömannen under polisens uppsikt skulle hämta kniven och därigenom få sina påståenden styrkta angående Kejnes homosexualitet. Trots att vissa omständigheter tydde på att ynglingens uppgifter inte var tillförlitliga, bland annat hade han påtagliga svårigheter att identifiera det hus där Kejne bodde, beslutade polisen att genomföra knivfällan.

Vid middagstid påföljande dag fick Kejne besök i sin bostad av den unge sjömannen, som uppgav att han skulle hämta den kniv han glömt kvar vid sitt tidigare besök. Kejne, som vid tillfället hade besök av en journalist, visste att han aldrig tidigare sett eller haft något att göra med besökaren. Kejne och journalisten fick snart klart för sig att det rörde sig om en fälla av något slag, men visste ännu inte vem som låg bakom. De tyckte emellertid det var märkligt att ynglingen inte blev det minsta skrämd då Kejne ringde polisen och bad dem komma och hämta fridstöraren.

För de anländande poliserna uppgav ynglingen att han i själva verket var i förbund med polismakten och att några poliser väntade på honom i en radiobil utanför hans bostad. Vid en kontroll visade sig detta vara korrekt. Det uppdagades också senare att ynglingen kommit till Kejnes bostad med polismyndighetens bistånd och – vilket var högst besynnerligt – att det var självaste åklagaren i Kejnes mål mot östermalmspredikanten, som gett order om knivfällan. När pastor Kejne samma dag anlänt till polisstationen för att göra anmälan om det inträffade, blev han själv förhörd och utsatt för konfrontation med ynglingen, låstes in i ett rum och förvägrades kontakt med sin advokat. Först efter flera utomståendes ingripanden släpptes pastorn.

Polisens trakasserier mot Kejne kom till tidningarnas kännedom och offentliggörandet av den olustiga knivfällan upprörde stora delar av allmänheten. Polisen själv förnekade att operationen varit en provokation. Avsikten hade endast varit att få den unge sjömannens påståenden verifierade. Statsminister Tage Erlander redogör i sina memoarer för hur allvarligt han såg på polisens egendomliga agerande mot Kejne:

Jag hade till en början svårt att tro att uppgifterna var riktiga. Sedan jag fått en redogörelse för vad som inträffat insåg jag att tilltron till polisen skulle komma att allvarligt rubbas. Många skulle säga att det tydligen var sant att polis- och åklagarmakten deltog i förföljelserna mot Kejne. Efter detta måste en genomgripande undersökning göras. Allting måste dras fram i ljuset, även om det skulle bli smärtsamt för enskilda personer och även om politiska konsekvenser var tänkbara.

Polisens besynnerliga metoder mot Kejne föranledde också riksdagsmannen J W Johnsson att i riksdagens Andra kammare ställa tio frågor till dem det vederbör, vilka hade följande lydelse:

"Brukar kriminalpolisen verkligen komma hem till prostituerade pojkar och instruera dem om hur de skall gå tillväga för att få bevis mot någon den vill oskadliggöra?

När sökte polisen upp något av offren för den polisanmälde predikanten, som enligt uppgift lär ha varit polisanmäld för tio år sedan?

Skjutsade polisen något av hans offer och väntade i bilen nere på gatan, medan fällan gillrades?

Vilka order hade polismännen i bilen i fråga om sitt fortsatta handlande, när ynglingen kommit tillbaka, om han kommit tillbaka ensam?

Skulle det gjorts husundersökning?

Om polisen trodde sig ha ett indicium i en kvarglömd kniv, varför gjordes inte husundersökning omedelbart, innan ynglingen kunde smussla dit den?

Skulle Kejne, sedan han hållits kvar på kriminalstationen, överföras till sinnessjukhus?

Har polisen vid något tillfälle tidigare begagnat sig av en dylik metod för att oskadliggöra ett besvärligt vittne?

Varför låstes dörren i rummet dit Kejne fördes, sedan han vägrats att på det vanliga sättet skriva den polisanmälan, som man ville hindra honom från att ingiva?

Det har tidigare meddelats att vid ett tidigare tillfälle en yngling intagen på ett ungdomsfängelse fördes till polishuset för att i hemlighet identifiera Kejne. Dylika permissioner förutsätter väl Fångvårdsstyrelsens tillstånd. Hade Fångvårdsstyrelsens medgivande till permission inhämtats?"

Varken Polis, Åklagarämbete eller Riksåklagare försökte besvara de besvärliga frågeställningarna. Författaren Vilhelm Moberg ställde sig på pastor Kejnes sida. Liksom i Haijby-affären gick han till hårt angrepp mot det styrande etablissemanget:

För var och en som i likhet med mig följt utvecklingen i Kejneaffären och tagit del av alla de dokument som hittills nått offentligheten i denna affär, blir det alltmer uppenbart att en av de största rättsskandalerna i vårt land i modern tid här håller på att upprullas… Det bör stå klart för var och en att mäktiga krafter är i rörelse för att förhindra att sanningen kommer i dagen.

Vilhelm Moberg i Att övervaka överheten

Regeringen tillsatte en kommission för att skärskåda Kejne-affären. Men innan denna utredning kommenteras, skall den mystiska branden på Krukmakargatan 4 och den lika mystiske mr X beröras närmare.

Den 13 september skrev en kvällstidning att den högt uppsatte tjänstemannen, som i massmedia betecknats som mr X, i verkligheten var medlem i regeringen. Ryktesspridningen tilltog, och några dagar senare spreds i Stockholm flygblad, där mr X sades vara identiskt med statsrådet Nils Quensel. Statsministern försökte få honom att framträda öppet för att få slut på alla rykten, men, skriver Tage Erlander i sina anteckningar, Quensel vägrade att göra detta. Han ville inte se sitt namn skymfat på löpsedlar och i tidningsrubriker.

Sedan även andra tidningar återgivit uppgifterna, fann statsrådet dock det nödtvunget att träda fram. I en kommuniké förklarade han att alla illasinnade rykten kring hans person saknade all verklighetsgrund, och avslutande …och understryker sålunda, att jag inte tagit någon som helst befattning med polisens utredningar eller åtgärder i Kejnes sak.

Hur hade egentligen statsrådet Quensels namn dragits in i härvan kring Kejne-affären? Som person var han omvittnat givmild och bedrev på fritiden en omfattande hjälpverksamhet bland utslagna och asociala element i samhället. En som alltsedan 1930 fått omfattande hjälp var Tore Svensson (pseudonym). Årligen fick han och hans familj tusentals kronor av Quensel för sitt uppehälle. Tores fru blev mer och mer övertygad om att avsikten med dessa penningsummor var att köpa hennes mans tystnad beträffande Quensels homosexualitet.

Efter att den understödjande verksamheten pågått en följd av år, vände sig statsrådet till polisen och bad dem vidtaga åtgärder mot skyddslingen Tore, som togs till polisförhör. Inga åtgärder vidtogs dock, förutom att han remitterades till sjukhus för behandling av en könssjukdom.

Meningarna om Quensel som människa tycks ha varit delade, kanske var det få som kände honom närmare… Quensel själv har sagt att han kände sig som tillhörde han ej väsentligen vår tid utan det utgående 1800-talet… Också i sin apparition och sitt uppträdande tedde han sig som en främling i tiden och rummet.

Maths Heuman, ordförande i Kejnekommissionen

Det dröjde sedan ända till 1949 innan Quensel åter hänvände sig till polismyndigheten. Han kontaktade då kriminalpolisintendent Alvar Zetterquist och begärde ånyo att Tore Svensson skulle omhändertas av polisen för sinnesundersökning (Zetterquist uppgav senare för Kejnekommissionen att han från första början misstänkte att det kunde ligga en homosexuell historia bakom.) På order av Zetterquist greps Tore Svensson och spärrades in på sinnessjukhus i 14 dagar.

Statsministern påpekar i sina memoarer att han mycket väl insåg att Quensels ideliga hänvändelser till myndigheterna skapade irritation, osäkerhet och skvaller bland befattningshavarna:

Betänkligt var det också att Quensel tycktes ha haft så svårt att freda sig mot Svenssons pockande uppträdande. Ett upprörande belägg för att Quensel inte alltid iakttog den varsamhet som han med hänsyn till sin ställning som regeringsledamot borde, fick jag i kommissionens redovisning av att han genom polismyndigheternas försorg velat ha Svensson intagen på sinnessjukhus. Att Quensel själv ansåg sig ha motiv för sitt handlingssätt tvivlar jag inte på. Fru Svensson vädjade enträget att mannen skulle tvångsintagas för att han skulle få behandling för en kroppssjukdom som han inte brydde sig om att sköta… Intagningen kunde givetvis inte ske endast på hustruns begäran. Det fordrades också ett läkarintyg. Ett sådant skrevs av professor Alfred Petrén. Inför kommissionen lämnade denne (då 83 år gammal) de mest förvirrade och förvirrande uppgifter hur han år 1949 förmåtts av fru Svensson att skriva intyget. Quensel hade icke utövat någon påtryckning på Petrén, som emellertid var väl medveten om att Quensel gärna såg att Svensson togs om hand.

I mars 1950 ger kriminalpolisintendenten Zetterquist den nu djupt deprimerade Quensel rådet att försöka förmå stadsmissionen att ta hand om den asociale Tore Svensson. Quensel söker genom en socialläkare kontakt med pastor Kejne, vilken lovar ta sig an ärendet. Om sitt första möte med Svensson skriver Kejne:

"Tore Svensson hade fattat posto alldeles utanför dörren till mitt tjänsterum och vägrade envist att ta plats på någon väntrumssoffa. En blick på hans ansikte förrådde att nerverna var så pass i olag, att man riktigt kände hur det kröp i honom av otålighet och djup misströstan. Hela hans gestalt präglades, om inte av armod, så dock