Brott som skakat Sverige

By Börje Heed

Natten mellan den 12 och 13 juni år 1908 rodde en man ut till fartyget Amalthea som låg ankrat i Malmös hamn. Han slängde in ett paket med 2 kilo dynamit genom en lastlucka och tände därefter på den långa stubintråden. En strejkbrytare dödades och flera andra skadades i vad som skulle bli känt som Sveriges första politiska attentat. Brott som skakat Sverige innehåller 11 av 1900-talets mest spektakulära och historiskt betydande brott. Brott som alla har varit mycket omskrivna och omtalade, samlade och återgivna av författaren och journalisten Börje Heed. Boken innehåller följande berättelser: Amalthea-dådet, Sista avrättningen, Hammarby apotek, Döden i dammen, Den blodiga måndagen, Skottet i Paris, Var Möller oskyldig?, Juldramat på Oak Hill, F​​​olke Bernadottes död, Norrmalmstorgsdramat och Ambassaden sprängs. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726855777

Book preview

Amalthea-dådet

Natten mellan den 12 och 13 juli 1908 rodde en man ut till det ankrade fartyget Amalthea i hamnen i Malmö och slängde in ett paket med två kilo dynamit genom en lastlucka. Så tände han en halv meter lång stubintråd. En engelsk strejkbrytare dödades och flera skadades vid det första politiska attentatet i Sverige.

Mannen i fåtöljen mitt emot mig är gleshårig, rynkig i ansiktet och talar med yviga gester. På fötterna har han morgontofflor och då och då, som för att understryka något särskilt betydelsefullt, sparkar han ut med ena foten.

– Jag ångrar absolut ingenting, säger han och det skånska idiomet hörs igenom. Jag hade lovat kamraterna att göra det. Jag kunde inte svika dem.

Vi talar om sprängattentatet i Malmö natten mellan den 12 och 13 juli 1908.

Mannen i fåtöljen är den som förövade attentatet för 80 år sedan. Amalthea-mannen Anton Nilsson. Han blev dödsdömd 1908 men benådades efter några år. När vi träffades var han drygt 100 år gammal. Några månader senare avled han.

Här följer berättelsen om dramat som inte bara skakade hela nationen utan också framkallade en politisk vindkantring i Sverige och banade väg för arbetarrörelsens genombrott.

Julinatten var ovanligt ljus och de två pickelhuvade konstaplarna, som hade vakten längs kajerna i hamnbassängen i Malmö, märkte inget ovanligt. Det var ovanligt få båtar som kom in och den roddbåt som just stulits från ett Karlshamnsfartyg vid kaj och kom emot dem var skymd av logementsfartyget Amalthea.

De engelska strejkbrytarna, som visste hur hatade de var av de tusentals arbetslösa hamnarbetarna i Malmö, hade avböjt svensk polisvakt ombord. Därav kom det sig att de två ordningspolisernas order var att bevaka fartyget från kajen. Engelsmännen hade ju också nyligen visat att de kunde bita ifrån sig. Vid en demonstration med över 2 000 arbetslösa svenskar hade en britt ombord avlossat tre skarpa skott. Dessbättre hade ett set godsvagnar skyddat folkmassan.

En av polismännen, som var politiskt engagerad i socialdemokratiska partiet, visste att de brittiska strejkbrytarna genom flygblad uppmanats att resa hem och inte ta brödet ur munnen på sina svenska kamrater.

Men kunde man inte befara betydligt våldsammare reaktioner från ungsocialisterna, som hade högkvarter på kaféet Utposten vid Södra Förstadsgatan? Hade dessa anarkister inte hotat med öppet våld om arbetsgivarna fortsatte att sätta in strejkbrytare: finska i norra Sverige, galicier på de skånska betfälten och britter, som här i Malmö.

– Det ser lugnt ut, sa polismannen till sin kollega och tittade bort mot Amalthea. Hamnbassängen låg lugn som en spegel.

På kafé Utposten, där de s k unghinkarna (uppkallade efter agitatorn Hinke Bergegren) i ett inre, större rum, idkade diskussioner, spelade schack och utbytte politiska förtroenden, hade tre män träffats flera månader tidigare. De hade snabbt kommit underfund med att de hade samma revolutionära glöd och lika stort förakt för Hjalmar Brantings råd (för att inte säga order) att arbetarna genom reformer skulle krossa borgarstyret och så småningom överta makten i Sverige.

Det vore felaktigt att säga att de tre var vildhjärnor. Möjligtvis var den yngste, 20-årige arbetslöse Anton Nilsson, trots sina teoretiska studier om Marx beredd att ta till våld. Hän var också, som son till en lantbrukare, van att handskas med sprängmedel.

Men muraren Algot Rosberg, infödd Malmöbo, hade bara kännedom om dynamit genom sin militärtjänstgöring. Nilsson hade undandragit sig kronans tjänst genom att skicka tillbaka sin inkallelseorder med kommentaren: Inställer mig ej. Jag är anarkist.

Den tredje från Ungsocialistiska klubben, som sammanträdde på Utposten, var Alfred Stern, en byggnadsarbetare som tillsammans med Algot Rosberg varit initiativtagare till att spränga loss klubben från sin tidigare politiska hemvist Ungdemokraterna, som sammanträdde i Folkets hus kaféoch närmast anslöt sig till Brantings moderata linje.

En fjärde medlem i Ungsocialistiska klubben måste av vissa skäl nämnas här. Han hette Albin Sturm, var målare fast arbetslös och hade valts till kassör i klubben.

Det var i detta politiska drivhusklimat som de tre, Rosberg, Stern och Nilsson, en kväll började diskutera möjligheten att använda dynamit i sitt politiska arbete. Hittills hade Nilsson enbart ägnat sig åt att per cykel nattetid köra ut flygblad främst till arbetsplatser i Malmö. Rosberg hade författat pamfletter som främst lästes på Utposten.

Under en av sina cykelturer till ett bygge hade Anton Nilsson upptäckt ett parti dynamit. Han hade brutit sig in i förrådet och tagit några kilo som han gömt i ett virkesupplag inne i Malmö. Men några skolbarn hade upptäckt sprängmedlet och larmat polisen.

– Det finns mer att få tag i, sa Anton Nilsson, när han träffade Rosberg och Stern på kaféet nästa kväll. Jag känner till en plats i Klagshamn.

Man fortsatte att viskande diskutera hur dynamit skulle kunna användas för deras politiska planer.

– Varför inte med en ordentlig smäll skrämma britterna på Amalthea att ge sig hem igen? föreslog Rosberg.

Något beslut blev det inte den kvällen men tanken låg och grodde och en vecka senare gjorde Anton Nilsson tillsammans med en annan unghinke inbrott i Klagshamn och stal drygt två kilo dynamit. Paketet fraktade han på cykeln till Rosbergs bostad där också Stern infann sig senare.

Nilsson och Stern var ogifta, men Rosberg bodde tillsammans med en kvinna, Nathalia Malmström. När hon började fatta de tre männens planer protesterade hon livligt (enligt egna senare uppgifter) men männen ansåg tydligen att tärningen redan var kastad.

– Ja, säger Anton Nilsson, när vi sitter och pratar 80 år senare. Algot Rosberg var ju inte ensam, Stern var inte lämpad för uppgiften. Det var bara jag som var ung, ogift och spänstig nog för att klara att placera laddningen ombord på Amalthea. Det var självklart från början och vi var överens alla tre.

Bomben tillverkades i Rosbergs kök. Som hölje beslöt man använda en ask av tunn bleckplåt som innehållit choklad. En trälåda med grova spikar skulle kunna bli livsfarlig och även en låda av tjockare plåt. Det gällde bara att skrämma britterna, inte komma dem till livs, förfäktade trion senare inför rätta och det vidhöll Anton Nilsson till sin död. De övriga har ju gått bort för länge sedan.

– Ja, säger han och gör en gest. Det vidhåller jag tills jag dör: attentatet var inte så noga planerat som myndigheterna påstod. Visserligen for jag över till Köpenhamn och köpte stubinen men det var en tillfällighet. Och visserligen företog Algot och jag en provsprängning. Men det vara bara för att smällen inte skulle bli så kraftig att någon av engelsmännen kom till skada.

De två pickelhuvade konstaplarna fortsätter sin nattliga patrullering längs kajen i hamnbassängen i Malmö. Roddbåten är nu helt dold bakom Amalthea, vars beväpnade vakt på däck inte heller har observerat inkräktaren. Först när den lilla båten sparkas ut från skrovet och en man börjar ro med häftiga tag mot kaj böjer sig vakten över relingen och upptäcker då hur litet rök tränger ut från en lastlucka. Han börjar ana oråd och beger sig under däck. När han inte kan upptäcka något ovanligt eller känna röklukt beger han sig upp på däck igen. När han tittar ned mot lastluckan ser han ingen mer rök. Den lilla roddbåten har förtöjts borta vid kajen. Vakten ska just ropa till de två svenska poliserna längre bort på kajen, när han kastas omkull på durken av en våldsam explosion. Han är medvetslös en stund men börjar sedan höra nödrop, skrik och oväsen från de stora sovsalarna under däck. Han beger sig fram till styrhytten och sätter igång en sirén som han vevar för hand.

Nästan ett sekel senare kan Anton Nilsson berätta om sin dramatiska flykt från Amalthea:

– Jag hade kommit överens med Rosberg och Stern, som skulle tillverka sprängladdningen, att vi skulle träffas på ett visst ställe vid kanalen. De kom på utsatt tid och jag började spana efter en lämplig båt. Men det fanns ingen förrän jag fick syn på en roddbåt som var förtöjd i aktern på ett fartyg från Karlshamn. Men det stod två män och pratade ombord på fartyget. Efter en stund avlägsnade de sig och jag tog, med dynamiten under armen, ett jättesprång ned i båten, kapade den tjocka linan med en kniv och började ro mot Amalthea. De båda poliserna långt borta på kajen verkade inte ha upptäckt mig och snart var jag i lä av logementsfartyget. Lastluckan satt högre än vi trott och två gånger misslyckades jag med att få ombord chokladen. Först sedan jag stigit upp på roddbåtens reling, så den började ta in vatten, kunde jag nå upp. För att inte förlora balansen fick jag kliva ned i båten en gång till och så upp på relingen för att tända stubinen som hängde ut från paketet. Det måste ha varit när jag drog upp en tändsticksask ur fickan som avlöningslistan, som sedan användes emot mig, gled ut utan att jag märkte det. Det var konstigt att vakten ombord inte märkte de många dunsarna mot fartygssidan. Och på ett blockerat kolfartyg, femtio meter bort mot valskvarnen, stod fem man vid relingen och tittade på. Ingen slog larm. Jag rodde som en besatt mot Bonnensenska varvet, där jag gömt min cykel och sedan hann jag lämna holmen över järnvägsbron innan de två poliserna kunde ingripa. Jag cyklade hem mot Limhamn.

Stern och Rosberg hade till fots hunnit till Hotell Savoy inne i Malmö innan de hörde den fruktansvärda smällen. De blev chockade. De hade väntat sig ett betydligt svagare skrämskott.

Verkningarna ombord på Amalthea var fruktansvärda. Lastluckans stålkanter hade slitits sönder och en mycket tjock kätting som hängt framför den hade splittrats i småbitar. Flera splitter hade träffat den närmaste sovande britten, 30-årige Walter Close från Hull, som fick halva huvudet bortsprängt och omedelbart avled. Det rådde fullt kaos i de övriga sovsalarna. Många hade fått svåra skador och bäddar och väggar var blodbestänkta.

Gator och torg i Malmö fylldes av människor som undrade vad som förorsakat den hemska smällen. Ingen av alla de som samlats på Möllevångstorget hade en aning om att den ensamme cyklisten som just passerade var gärningsmannen.

Klockan var nästan två på natten mellan den 12 och 13 juli 1908.

När han kom till sitt hem i Limhamn, tätt jagad av en cyklande polis som dock förlorade honom ur sikte, övervägde Anton Nilsson sin situation. Han tänkte först ta sig över till Danmark, men då han insåg att hamnarna skulle bevakas, beslöt han att stanna kvar i Malmö och ligga lågt, som man säger i dag.

Smällen i Malmö hade väckt sensation över hela landet. Men de rättrogna socialdemokraterna – även ungdemokraterna – i den skånska högborgen tog avstånd från attentatet. På ungsocialistiskt håll var man tystare och på deras högkvarter kafé Utposten fanns det inte många besökare, när Anton Nilsson kom in dagen efter attentatet. De gäster som fanns var naturligtvis upptagna av att läsa dagstidningen om det inträffade. Ingen tog någon notis om Nilsson förrän innehavaren Jönsson kom in och anmälde att han hade två besök i yttre kaféet.

80 år senare kommer han ihåg att han först trodde att det var polisen och sedan hur glad han blev när besökarna var hans lillasyster och hans bror som arbetade vid järnvägen. Han hade inte sett dem sedan han i vredesmod lämnat deras gemensamma hem på julaftonen två år tidigare. Han hade kommit ihop sig med fadern som vägrade hälsa på honom, när han fick veta att sonen gått med i Ungsocialistiska partiet.

Systern och brodern berättade att de var på väg till Köpenhamn och undrade om han ville följa dem till båten. De var så enträgna att han gjorde dem till viljes fast han hellre stannat bland sina kamrater på kaféet.

Nere vid färjeläget, när han skulle säga adjö till syskonen, kom en polisman som han kände fram till honom.

– Det är lika bra att följa mig, sa polismannen och sen såg inte Anton Nilsson sin syster och bror på 10 år.

Ingen kunde direkt identifiera honom som attentatorn, men i den stulna roddbåten fanns desto starkare bevis: en kvitterad avlöningslista utställd på byggnadsarbetare Anton Nilsson.

Men redan i första förhöret nekade han till all kännedom om attentatet. Han kunde ju inte avslöja sina medbrottslingar, Rosberg och Stern. Men vad han inte visste var att polisen i stor skala slagit till mot socialisthärden Utposten och att inte mindre än elva av medlemmarna redan satt bakom lås och bom.

Dagen efter Nilssons anhållande greps också Rosberg. På en fråga om han träffat Nilsson dagen efter sprängdådet bekräftade Rosberg detta. Han blev då beslagen med tvetalan, då Anton Nilsson förnekat sammanträffandet.

Alfred Stern som litade på att Nilsson och Rosberg skulle neka beslöt att stanna kvar i Malmö. Han anförtrodde sig åt kassören i Ungsocialistiska föreningen, Albin Sturm. Det skulle han inte ha gjort. Sturm var inte gjord av samma hårda virke och så fick polisen höra hela historien.

I en redogörelse för sitt fantastiska liv påstår Anton Nilsson, att Sturm blev mutad av polisen med en del av de 2 000 kronor som samhället utfäst som belöning för Amalthea-mannen.

Det viktiga var att ingen längre bedömde det lönt att fortsätta neka. Anton Nilsson var den siste av de anhållna att berätta sanningen.

Men de tre huvudanklagade vidhöll stenhårt att deras avsikt endast varit att skrämma engelsmännen, inte att komma någon till livs.

Attentatet mot logementsfartyget väckte naturligtvis åtskillig uppmärksamhet utomlands, inte minst i Storbritannien som framförde diplomatiska protester. För att söka gjuta olja på de upprörda vågorna beslöt kung Gustaf V att avlägga ett besök i Malmö, där han gick från säng till säng på den avdelning på Allmänna sjukhuset där de skadade engelsmännen vårdades. Han anslog också en summa till dem ur egen kassa.

En malmötidning startade en insamling till den dödade brittens familj och alla flaggor vajade på halv stång den dag ångaren Union förde den dödades stoft och de skadade som kunde förflyttas från Malmö till England. Med ombord var också samtliga överlevande förhyrda stuveriarbetare. De hade mangrant röstat för att sluta sina jobb som strejkbrytare.

Samma dag antog Malmös strejkande transportarbetare ett uttalande, vari de förkastade det råa och meningslösa brottet.

Så blev det dags för rättegång inför Oxie och Skytts häradsrätt. Målet gällde endast dynamitstölderna och var snabbt avklarat, då svarandena erkände. Huvudmålet åberopades inför Malmö rådhusrätt. Där visade det sig, att de tre på svarandebänken hade ganska olika uppfattningar.

Stern berättade att det varit Anton Nilsson, som kommit med förslaget att man skulle göra något åt ’Amalthea’ och att det skulle användas dynamit. Egentligen hade Stern inte alls velat vara med, men när han hånades som dålig kamrat gick han med på att hjälpa till. Han hade innerst inne inte trott att attentatet skulle lyckas.

Anton Nilsson sade sig inte komma ihåg om det var han eller Algot Rosberg som kommit med idén att tillverka en bomb. Men han bestred inte att det var han som placerat dynamiten ombord på Amalthea. Han hatade de brittiska strejkbrytarna och ville skrämma iväg dem från Sverige.

Rosberg trodde sig minnas, att det var Anton Nilsson som först kommit på att man skulle göra en attack mot logementsfartyget. Han erkände sin delaktighet men förnekade att han gjort något brottsligt.

– Vi arbetare måste skipa rättvisa själva, sa han. Det är oriktigt att män ur motståndarklassen nu sätter sig till doms över oss.

Albin Sturm tvärnekade. Man hade bett honom om att vara med om en dynamitstöld men han hade nekat. Något annat visste han inte. En märklig inställning hos den man som var den som gav polisen – enligt påstående mutad därtill – informationer om hela den ohyggliga affären.

Nathalia Malmström, Rosbergs sambo, erkände gråtande att hon känt till planerna att spränga Amalthea i luften. Hon hade vädjat förgäves till männen att avstå från affären. Vid förhandlingens slut blev fröken Malmström försatt på fri fot.

Domarna den 18 december 1908 blev stränga men togs emot lugnt av de dömda. Åtminstone till synes.

Anton Nilsson och Algot Rosberg dömdes till döden.

Alfred Stern fick livstids straffarbete.

Nathalia Malmström fick böta 100 kr.

Albin Sturm frikändes, vilket man ju kunde befara i hans roll som kronvittne.

Hovrätten över Skåne och Blekinge fastställde domarna.

Men Högsta Domstolen gjorde en ändring: Rosbergs dödsstraff förvandlades till livstids straffarbete.

Men var de dömda så oberörda som de verkade? Vi får följande svar av Anton Nilsson långt efteråt:

– Åhörarna hade rest sig för att se hur vi reagerade. De var på helspänn. De kände inte till vår inre styrka, förstod inte vilken kraft motivet – att få en ändring av de fruktansvärda förhållandena för arbetarklassen – gav oss. Jag ändrade inte en min. Jag överraskades alltså inte av domen; den hade jag väntat. Hade annat lagrum funnits att åberopa, andra paragrafer med ännu strängare straff, så hade det dömts efter dem. Det var här fråga om vedergällning, hämnd från den besuttna klassen i landet.

När HD förvandlat Rosbergs straff till livstid var det endast Anton Nilsson som dömts till stupstocken. Men nu började röster höras från hela landet. Elva riksdagsmän intervenerade till hans förmån. Massmöten anordnades som krävde att hans liv skulle räddas. Men bollen låg hos den livdömde i hans cell i fängelset i Karlskrona. Det var han, och endast han, som kunde begära nåd hos konungen.

Han dröjde med sitt beslut. Först när fängelsepredikanten erinrade honom om att han måste tänka på sin gamla mor, bestämde han sig. Svaret från Stockholm lät inte vänta på sig. Den 26 februari 1909 meddelade direktören för anstalten att konungen av nåd förvandlat Nilssons dödsstraff till livstids fängelse.

Till mig sade Anton Nilsson:

– Det blev ingen jubelscen i cellen. Jag visste att jag inte handlat för egen vinning när jag sprängde Amalthea. Jag var i harmoni med mig själv, med mitt revolutionära sinnelag. En livstid i fängelse var ju inte heller något glädjeämne.

Och åren började gå för de tre livstidsfångarna Stern, Rosberg och Nilsson. Man kunde tro att de skulle glömmas bort av den stora allmänheten. Men det visade sig att folkets röst inte tystnade. Det blev fler massmöten, på flera tusen ställen anordnade politiska meningsfränder möten som slutade med resolutionen: Släpp Amalthea-männen fria! I Stockholm, Göteborg och Malmö ordnades demonstrationer av arbetarorganisationer och fackföreningar. Man krävde: Rättvisa åt Amalthea-männen!

Från USA kom petitioner som krävde samma sak. I Stockholm bildades en kommitté under ledning av borgmästare Carl Lindhagen som skulle verka på högre nivå för att de tre skulle få sina straff efterskänkta. De hade ju bara handlat i hela arbetarklassens intresse, hette det.

De sista tre åren avtjänade Anton Nilsson på Långholmen. Han fick dagligen påminnelser om att hans fall inte var bortglömt. Hundratals telegram, även från utlandet, anlände och en dag läste fängelsedirektören upp en resolution från franska LO, där det omtalades att man beslutat blockera alla svenska fartyg i franska hamnar tills Amalthea-männen blev fria.

En 1 maj kom ett telegram till Långholmen från 50 000 församlade arbetare i Göteborg som enhälligt beslutat att skicka en hälsning till