Seriemördare : ondskans ansikten i alla världsdelar

By Kjell E. Genberg

Seriemord – bland de värsta av mänskliga beteenden. En typ av brott endast Antarktis är förskonat från och som existerat under så gott som hela vår historia. Uppdelat efter världens kontinenter redogör Kjell E. Genberg för ett stort urval seriemördare, från 1500-talet till vår tid. Hur har brotten sett ut? Vad har motiven varit? Hur har brottsprofileringen utvecklats? Finns det kopplingar mellan vissa häpnadsväckande fall och hur länder skrivit sina lagar? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 3, 2023
• ISBN: 9788728592076

Book preview

Kjell E. Genberg

Seriemördare

Ondskans ansikten i alla världsdelar

SAGA Egmont

Seriemördare : ondskans ansikten i alla världsdelar

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2011, 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728592076

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

På Hamngatan i Hudiksvall, alldeles intill järnvägsövergången vid gamla busstationen, ligger ett mycket litet och alldeles grått hus som numera inhyser en resebyrå. I min gröna ungdom fanns där ett kafé som hette Strand. Det var där jag första gången kom i kontakt med verkliga mördare och andra hårdföra brottslingar från både Sverige och utlandet.

Kaféets toalett fanns uppe i den smala vinden där det i andra änden fanns några intressanta buntar innehållande gamla årgångar av ortstidningar och veckopress. Det var ett himmelrike för en ung, nöjeslysten grabb under en tid när TV ännu inte fanns.

Där läste jag om rysliga herrar som Per Mathias Johansson–Knif alias Kniven i Delsbo (en före detta fjärdingsman som mellan åren 1889 och 1890 begick tre mord, dömdes till döden men benådades), Chicagos storgangster Al Capone och Caryl Gröna Lyktan Chessman, en litterärt begåvad inbrottstjuv och påstådd våldtäktsman vars historia fram till avrättningen i Kaliforniens gaskammare beskrevs i många artiklar av journalisten Börje Heed.

I skenet av en 40-wattslampa bestämde jag mig där för att lära mig mer om brottets värld för att själv, minst lika spännande, kunna beskriva den för andra.

I en gammal Lektyr – eller möjligen Levande Livet – fick jag för första gången veta att det fanns en seriemördare i London som kallades Jack The Ripper, Jack Uppskäraren.

Om honom har det skrivits oerhörda mängder artiklar och böcker. En av de bästa heter Jack Uppskäraren Kriminalfall och legend (Historiska Media 2008) och är skriven av svensken Glenn Lauritz Andersson.

Hittills har jag skrivit en bok (Maffia. En brottsorganisation från födelse till fall (MMG Books 2004) om den sicilianska maffians flytt till USA och dess storhetstid av egendomsbrott och mord till dess FBI skaffade sig lagliga, och kanske inte fullt så lagliga medel att trycka ner organisationen.

Vidare har jag intresserat mig för de skjutglada herrarna och damerna i 1800-talets amerikanska gränsland i böckerna Vilda västern (Williams 1975 och Läsförlaget 1994) samt Vilda västerns hjältar och banditer (Norlén & Slottner 2006).

Dessutom har jag skrivit en mängd romaner som nästan alltid handlat om brott och dess förövare.

Under senare år har fenomenet seriemördare fångat mitt intresse. I denna bok har jag tänkt försöka redogöra för en del av dessa märkliga herrar och damer. Inte alla – det är en omöjlighet eftersom det dyker upp nya varje år – men några av dem som jag funnit intressantast att studera.

Det finns också personer som passar in under begreppet seriemördare som jag undviker att ta upp: många av den så kallade vilda västerns revolvermän och de många mördare som arbetat inom den sicilianska och amerikanska grenen av maffiaorganisationen Cosa Nostra. Fast där finns ett intressant undantag, Richard Ismannen Kuklinski, en man som fascinerades alltför mycket av sina uppdrag och kom att visa fram de särdrag som är så typiska för seriemördare.

Kjell E. Genberg

Bromma och Stocka (by the Sea) i Hälsingland

Hösten 2010 och snövintern 2011

Mycket kort historik

Mordiska herrar och damer finns det gott om i historien. De flesta har tagit andras liv för vinnings skull – pengar, nya riken att styra – medan övrigas motiv är höljda i dunkel och några av dem vars liv det spunnits legender om inte tycks vara mycket mer än just legender.

En av de första seriemördarna, som många av mina bekanta trott vara en lögnaktig historisk myt, är den grymma ungerska grevinnan Elizabeth Báthory som faktiskt existerat.

Hon levde mellan 1560 och 1614 och bodde en stor del av sitt liv på slottet Èachtice nära staden Trenèin.

Hon var syster till en polsk kung (och sådana fanns det ganska gott om på den tiden) men det hjälpte inte när hon efter makens död tillsammans med fyra medbrottslingar anklagades för tortyr och mord på flera hundra unga kvinnor och flickor.

Ett vittne påstod att Báthory dödade över 600 offer, men till sist dömdes hon i 80 fall.

Blodsgrevinnan, som hon kom att kallas, dödade för sin skönhets skull. Ett samtida protokoll berättar om hur en hovdam råkade riva henne med hårborsten. Elizabeth Báthory blev då arg och slog flickan så att hon började blöda. Blod stänkte ner på grevinnans hand och när hon torkat bort det upptäckte hon att huden var lenare och vitare där än på andra ställen. Hon fick för sig att hon skulle bli ännu vackrare än hon redan var – och krönikorna talar om hennes bedårande skönhet – om hon badade i blod. Kanske var det rent av föryngrande.

När 1500-tal övergick i 1600-tal hjälpte några tjänare henne att avliva den stackars hovdamen. Med ojämna mellanrum fick ytterligare flickor sätta livet till i skönhetsvårdens tjänst.

Manisk efter makens död

Ungern var i krig med Turkiet och i en batalj stupade Elizabeths make Ferenc. I samma veva blev Elizabeth manisk och trappade upp dödandet och badandet. Hon bad sina medhjälpare erbjuda flickor från trakten arbete på slottet. Väl där blev de inlåsta och torterade innan de dränerades på sitt blod. Det har påståtts att Elizabeth också drack blod för att förstärka sin inre skönhet, vilket låter som om det behövdes.

År 1610 lyckades en av de fångna flickorna rymma och berätta vad som hände innanför slottets murar. Myndigheterna skickade dit soldater dagen före nyårsafton det året. Fästningen söktes igenom och på många ställen hittades döda kroppar. I ett av rummen – en tortyrkammare – hittades levande och svårt misshandlade kvinnor. Några av dem saknade kroppsdelar och hade utskurna hål i sina kroppar.

Elizabeth och hennes medhjälpare greps och förhördes. Enligt grevinnans dagbok hade hon tagit livet av 612 unga kvinnor. Rättegångsprotokollen berättar att två av dem som dömdes blev halshuggna och deras kroppar brändes direkt efter avrättningen. De övriga två hjälpredorna ansågs vara häxor. De fick fingrarna avhuggna och begravdes sedan levande.

Eftersom Elizabeth Báthory var adlig fick hon inte avrättas. I stället dömdes hon till husarrest. Det låter som ett milt straff, men det var det inte. Hon murades in i den egna tortyrkammaren som saknade fönster. Enda öppningen var en liten lucka. Genom den fick hon sin mat.

Blodsgrevinnan levde fram till 1614 och hon fick inte begravas på platsens kyrkogård. Man fraktade i stället hennes lik till staden Ecsed varifrån släkten Báthory härstammade.

Europa drabbat

Till att börja med var det Europa som fick dras med mördare som orsakade många offer – i alla fall så vitt man vet, eftersom tillgången till nyheter från andra världsdelar var rätt liten och mordfrekvensen i USA ännu inte nått sin fulla potential.

En av de mångmördare som fick stora rubriker i europeisk press var Henri Désiré Landru, en mycket sexuellt aktiv man, som blev kallad den franske riddar Blåskägg. Han var född den 12 april 1869 i Paris. Via äktenskapsannonser i hemlandets tidningar kom han i kontakt med burgna änkor, inalles tio stycken. Dessa mördade han, liksom sonen till en av kvinnorna.

Försvinnandena gick emellertid inte myndigheterna förbi och när det upptäcktes att Landru, under tre olika namn, dessförinnan synts tillsammans med kvinnorna greps han 1919. Det hjälpte inte att han envisades heta Lucien Guillet.

Det fanns misstankar om att Landru dödat dem alla men inga kroppar eller andra mänskliga kvarlevor hittades trots att polisen grävde upp Landrus trädgård i Paris flera gånger. Först när grannar berättade om illaluktande rök från huset undersöktes den stora järnkaminen i huset. I den aska som fanns kvar upptäcktes skelettdelar av människor och dessutom ett par spännen från damkläder.Allt undersöktes mycket noga och senhösten 1921 ansåg åklagaren att det fanns tillräckligt med bevis för att väcka åtal.

Landru var övertygad om att han aldrig skulle kunna fällas för morden eftersom de kroppsdelar som hittat inte kunde identifieras. När han förstod att han hade fel försökte han anföra sinnessjukdom, men domstolen förklarade honom vara frisk nog att klara av rättegången, som kom att ta en månad. Åklagaren hade ett svårt arbete eftersom Landru vägrade svara på frågor eller kommenterade dem med bitande sarkasmer. På grund av detta är man oviss om hur morden gick till.

Han dömdes att mista huvudet i giljotinen. Den 25 februari 1922 fördes han från fängelset till avrättningsinstrumentet som stod utanför murarna. En hel del folk hade samlats för att beskåda evenemanget trots den tidiga timmen, strax före halv sex på morgonen.

Var modig, sade en av männen som ledde honom mot döden.

Jag är modig, svarade Landru som därefter vägrade att bekänna sina synder inför en präst och lyssna till en predikan. Vi kan inte låta dessa herrar vänta.

Sekunden efter spände bödeln och hans assistent fast honom på giljotinen och sedan föll fallbilan.

Mörderska – från Norge

Brynhild Paulsdatter Størseth föddes i den norska Sør-Trøndelagsbyn Selbu, sex mil från Trondheim, den 11 november 1849 och flyttade till La Porte i Indiana, USA. Där gifte hon sig och så småningom blev hon under namnet Belle Gunness berömd seriemördare innan termen var uppfunnen.

År 1884 gifte hon sig med Mads Ditlev Anton Sorenson i Chicago. Efter ett par år startade de en klädaffär som visade sig vara olönsam. Ett år senare förstördes den i en brand. Belle påstod att en fotogenlampa exploderat och satt eld på butiken. Man hittade visserligen ingen lampa i ruinerna, men försäkringen betalades ut. Makarna använde pengarna till att köpa ett hus i en förort till Austin. Oturligt nog brann den kåken också ner och försäkringspengarna användes till ett nytt hus.

Sorenson avled den 30 juli år 1900 – just den dag då två av hans livförsäkringar började gälla. Den förste läkare som undersökte honom misstänkte strykninförgiftning, men husläkaren intygade att mannen lidit av hjärtförstoring och menade att dödsfallet berodde på hjärtinfarkt. Liket obducerades aldrig.

Dagen efter begravningen såg hon till att få ut livförsäkringspengarna – 8 500 dollar, en redig summa på den tiden. För den summan köpte hon en bondgård i utkanten av La Porte, Indiana och flyttade dit med tre av sina döttrar.

Där träffade hon norrmannen Peter Gunnes och gifte sig med honom den 1 april 1902. Veckan efter bröllopet dog oväntat Peters spädbarn som var ensam med Belle i huset. I december samma år trillade en korvstoppningsmaskin ner i huvudet på Peter när han arbetade i ett av uthusen. Han dog på fläcken. Detta dödsfall inbringade ytterligare 3 000 dollar (vissa källor säger 4 000). Folk i trakten blev misstänksamma, inte minst sedan 14-åriga Jennie till en klasskompis sagt: Mamma slog ihjäl pappa med en köttyxa. Men berätta det inte för någon. När Jennie ställdes inför en jury förnekade hon att ha sagt så. Juryn kan ha tyckt synd om Belle som var gravid med sonen Philip och saken utreddes inte mer.

Annonserade efter friare

Nu anställde Gunness drängen Ray Lamphere som hon 1906 trolovade sig med. Senare samma år försvann Jennie. Belle sa att hon skickats till en skola i Los Angeles. I själva verket var flickan mördad. Hennes kropp hittades senare på bondgården.

Belle Gunnes började nu annonsera efter herrar som var intresserade av äktenskap. Det skulle helst vara stadda vid kassa.

Ett antal medelålders karlar med pengar på banken svarade på annonserna. De reste till hennes gård med sina plånböcker fullproppade och med papper på sina hus. En av dem var John Moo från Minnesota, en stor och stark 50-årig man, som tagit med tusen dollar för att hjälpa henne med amorteringarna. En vecka senare var han försvunnen. Därefter kom George Anderson som i likhet med Peter Gunnes och John Moo, utvandrat från Norge. Men denne Andersson hade inga pengar med sig. Trots det hade Belles kärleksdrypande brev lockat honom till La Porte. Där bekräftades hans misstankar – hon var inte alls så vacker som breven antydde och dessutom var hon en rätt så barsk dam. Men han bjöds på middag och under den började Belle tala om sin amortering. Anderson lovade betala den om de blev ett par. På natten vaknade han av att hon stod och såg på honom med en underlig blick. Han blev livrädd, hoppade i kläderna och flydde mot järnvägsstationen och tåget hem.

Friarna fortsatte att komma, men det var bara George Andersson som lämnade gården levande. På nätterna såg grannar hur drängen Lampere och Belle grävde i svinens inhägnad och på andra ställen krig hus och lada. Den äldre änkemannen Ole B. Budsburg från Wisconsin sågs vid den lokala banken där han skrev över sin egendom på Belle och tog ut flera tusen dollar i kontanter. Sen var han borta. Oles barn tog reda på vart han åkt och skrev till Belle. Hon skrev tillbaka att hon aldrig sett till deras far.

I januari 1908 kom Andrew Helgelien från Dakota. Han hade gott om pengar med sig. Till honom hade hon skrivit att han skulle vara beredd att stanna för gott. Det gjorde han.

Men vid det här laget började Belle få bekymmer med sin dräng.

Svartsjuk dräng

Ray Lamphere var djupt förälskad i sin arbetsgivare och han gjorde allt vad hon begärde. Men han blev svartsjuk på alla friare som kom och började bråka om det. Så den 3 februari fick han sparken. Inte nog med det – hon gick till rätten och påstod att han var galen och en fara för allmänheten. Kommunen lät pröva saken och Lamphere ansågs vara vid sina sinnens fulla bruk och släpptes. Ett par dagar senare var hon tillbaka och anklagade honom för olaga hot. Han greps för olaga intrång.

Det hjälpte inte. Han återvände gång på gång och hon körde iväg honom. Till en granne sa han: Helgelein stör mig inte längre. Honom har vi fixat för gott. Hans bror skrev ett brev och Bella svarade att han återvänt till Norge. Nu kände sig Bella hotad av både Lamphere och Helgeleins bror Asle.

För advokaten Leliter i La Porte förklarade hon att Lemphere hotat att döda henne och barnen och att sätta eld på huset. Därför ville hon upprätta ett testamente där hon lämnade all egendom till barnen. Därefter betalade hon det sista på sin amortering. Efteråt var det många i La Porte som var övertygade om att det inte fanns några hot. Belle Gunness krattade bara manegen för en mordbrand.

Joe Maxon hade anställts som ersättare för Lamphere i februari 1908. En natt en dryg månad senare vaknade han av att det luktade rök. Han ropade på Belle och barnen men ingen svararde. Hallen på övre våningen stod i lågor och han lyckades ta sig ut för att söka hjälp. Men det var för sent. Gården var en rykande ruin och i källaren låg fyra döda kroppar med en flygel över sig. En av kropparna tillhörde en huvudlös kvinna som inte kunde identifieras och intill henne låg barnlik. Sheriff Smutzer, som hört talas om Ray Lampheres hot, sökte rätt på Belles tidigare dräng, som dock inte var till så stor nytta. Han nekade till att ha med branden att skaffa men en pojke påstod sig ha sett honom intill huset strax innan det började brinna. Så Lamphere greps och åtalades för mord och mordbrand medan lagens män började jaga bevis i brandresterna.

Den lokale undersökningsdomaren fick bekymmer med den huvudlösa damen, i synnerhet som en granne tog sig en titt på liket och sa att det inte alls liknade Belle Gunness. Flera andra höll med honom. Efter noggrann undersökning av den döda fann man tillräckligt med skillnader mellan Belle och den döda för att utslaget skulle bli att det var en okänd kvinna som omkommit. Och inte av eld utan av strykninförgiftning.

Men underligheterna fortsatte. När man silat igenom jord hittades en lösgom med ett par tänder som en tandläkaren Ira Norton menade tillhörde Belle. Så nu var hon det brända liket.

Lik grävs upp

Asle Helgelien kom till La Porte och delgav sheriffen misstanken om att hans bror blivit utsatt för ett brott och att Belle Gunness troligen var den skyldiga. Det fick sheriff Smutzer att ta med ett dussin karlar till bondgården. Den 2 maj 1908 grävde de upp liket efter Jennie och två oidentifierade barn. Sedan hittades Andrew Helgeliens kropp. Asle såg dessutom att överrocken som Lamphere bar tillhörde brodern.

Den ena kroppen efter den andra hittades i marken utanför svinstian; Ole Budsburg, Thomas Lindboe, Henry Gurholdt, Olaf Svenherud, John Moo (eller möjligen Moe) och flera andra som inte kunde identifieras. Lamphere visade sig inneha Moos ur.

I grunda gravar på Belles ägor upptäcktes resterna efter mer än 40 män och barn.

Ray Lamphere åtalades den 22 maj 1908 för mord och mordbrand. Han erkände branden men nekade till resten. Försvaret pläderade för att den döda kvinnan inte var Belle Gunness och påstod att tandläkare Nortons identifiering av tänderna var felaktig.

Han dömdes den 26 november för mordbrand till 20 års fängelse, men frikändes för mord. Ett år senare dog han av TBC i fängelset.

1910 påstod pastor E. A. Schell att Lamphere på sin dödsbädd svurit på att Belle Gunness var skyldig till alla mord och att hon fortfarande var i livet. Han hade bara hjälpt henne att begrava offren. När det kommit en ny karl till huset hade hon lagt sömnmedel i hans kaffe och dödat honom med köttyxa när han slumrat in. Ibland hade hon väntat tills friaren somnat och tagit död på honom i sovrummet. Somliga begravde hon och täckte liken med osläckt kalk, andra styckade hon och gav köttet till svinen.

Han löste också mysteriet med det huvudlösa liket. Gunnes hade kort tid innan hon bestämde sig för att fly La Porte lockat en kvinna från Chicago med löfte om anställning som hushållerska. Henne hade hon slagit in skallen på, halshuggit henne och kastat huvudet på djupt vatten i ett moras. Belle klädde kvinnan i sina gamla kläder och lade sina egna löständer bredvid henne. Det skulle identifiera liket som just Belle Gunness. Kvinnans barn sövdes med kloroform innan de kvävdes och lades intill modern i källaren. Sedan hade hon satt eld på huset och gett sig av.

Lamphere påstod att Gunnes var en mycket rik kvinna, att de pengar hon tagit från sina 42 offer uppgick till minst 250 000 dollar i den tidens penningvärde. Hon hade lämnat lite pengar på ett av sina bankkonton men på lokala banker uppgavs att hon tagit ut det mesta före branden.

Under de följande decennierna påstod gamla vänner, bekanta och amatördetektiver att hon setts i Los Angeles, New York, San Francisco och Chicago. I över 20 år fick sheriff Smutzer ett par sådana rapporter i månaden. Så sent som 1931 kom uppgifter om att hon bodde i en liten stad i Mississippi där hon ägde stora tillgångar och levde som en förnäm dam.

Kvinnan som påstods vara Belle begravdes i Chicago. År 2007 grävdes hon upp av kriminologistuderande från universitetet i Indianapolis i hopp om att DNA skulle kunna ge svar på gåtorna. Man hittade inte tillräckligt med DNA för att få något resultat.

Hur som helst lär det inte spela någon roll längre. Vid det här laget är Belle Gunness alias Brynhild Paulsdatter Størseth säkert död. Det är alla som föddes 1859. Men till skillnad från de flesta har Belle tagit plats i den amerikanska mytologin som en kvinnlig Blåskägg.

Brittisk seriemördare och nekrofil

Den brittiske mördaren och nekrofilen John Reginald Christie blev mycket omskriven i all väldens press när han greps på femtiotalet. En orsak till detta var att en oskyldig man hängdes för ett av Christies mord.

Christie, som var född i Halifax den 8 april 1898, lockade i mitten av 40-talet kvinnor till den bostad i bottenplanet på 10 Rillington Place (som nu är omdöpt till Ruston Close) i Londonstadsdelen Notting Hill som han och hustrun Ethel flyttat till år 1938. Han förespeglade kvinnorna att han kunde bota deras sjukdomar med hjälp av lustgas. När han väl hade dem i sitt våld mördade han dem och begravde kropparna i bakgården.

Två av hans offer var Beryl Evans och hennes dotter. De bodde i samma hus som John Christie tillsammans med maken Timothy Evans. Hon hade blivit gravid igen och trodde att Christie kunde göra abort. Efter morden, som skedde i Evans lägenhet, begravdes kvinnan och barnet i husets tvättstuga.

Timothy Evans, en kortväxt man med dåligt självförtroende och känd för att vara en lögnhals, anklagades för att ha mördat hustrun och barnet. Han dömdes till döden och hängdes i mars 1950.

I december två år senare mördade Reginald Christie hustrun Ethel och det måste ha gett mersmak för därefter dödade han tre prostituerade kvinnor inom endast tre veckor.

Ny hyresgäst avslöjade morden

I mars 1953 flyttade Christie från Rillington Place. Den nye hyresgästen fann att det luktade konstigt i köket. Han rev bort lite av tapeten och hittade en dold alkov. I den låg liken av tre kvinnor. Polisen kom och snart hade de hittat likdelar nergrävda på bakgården och Ethel Christies kropp under golvplankorna inne i huset. Allt som allt hittade kropparna efter sju kvinnor.

Allt pekade mot Christie som efterlystes och snart blev funnen. Vid en husrannsakan hittades en mängd tidningsartiklar om mordet på Beryl Evans och Timothy Evans avrättning. Christie ställdes inför rätta och dömdes också han till döden. Avrättningen skedde med hängning den 15 juli 1953 i fängelset i Pentonville.

Evans erhöll postumt kunglig benådning av drottning Elisabeth II den 18 oktober 1966. Att en oskyldig avrättats ledde så småningom till att Storbritannien avskaffade dödsstraffet 1971.

Seriemördarens kännetecken

De flesta av världens mest ökända mångmördare har sitt ursprung i Amerikas Förenta Stater, med Ryssland och det forna Sovjetunionen som god tvåa, när det gäller antalet gärningsmän. Dessa kallas numera seriemördare, inte massmördare eftersom sådana dödat tre eller fler medmänniskor på en plats vid ett enda tillfälle. Inte heller är de helt och hållet lustmördare fast de har många likheter, som till exempel att de brukar mörda tre eller fler offer under en kort tidsperiod på två eller fler platser. I stället tillhör seriemördarna en speciell art av tvåbenta bestar och man kan undra över vilken förvriden del av det mänskliga psyket som befaller dem att bli mördare, och inte enbart det, utan seriemördare.

Uttrycket seriemördare myntades 1976 av Robert K Ressler för att beskriva en viss mördare – David Berkowitz, som blivit känd som Son of Sam.

Frasen togs i bruk för att beskriva de människor som dödar minst tre offer i en serie under relativt lång tid. Intervallen mellan morden brukar kallas avkylningsperioden och den kan vara i dagar, veckor, månader eller år.Avkylningsperioden är den huvudsakliga skillnaden mellan seriemördare och andra mångmördare och seriemördarna kan fortsätta sitt blodiga hantverk i månader eller år innan de grips. Brottslingar som den så kallade Stjärnteckenmördaren (The Zodiac Killer) eller Green Rivermördaren dödade människor i mer än ett decennium utan att åka fast. Men till sist greps dock mördaren i Green Riverområdet.

940 procents ökning på 30 år

De senaste 30 åren har andelen seriemördare i USA ökat med 940 procent. Uppskattningsvis finns i Förenta Staterna 35 verksamma sådana på fri fot vid varje given tidpunkt – alltså också i dag. Den ständiga frågan, vid sidan av vilka de kan vara, är vad som driver dem och varför de är så svåra att fånga.

I USA uppfann FBI begreppet profilering där specialister utifrån brottsplats och brottets tillvägagångssätt med viss fog kan påstå att mördaren är en vit man mellan 20 och 25 år gammal, som bor tillsammans med sin mor och har misslyckats i det militära.

Det är fullt begripligt att metoden uppfunnits i Amerika. Det är där merparten av världens seriemördare har härjat och härjar. Om sådana skriver profileraren Roy Hazelwood i sin bok The Evil That Men Do: Varenda sexuell avvikelse domineras av vita män och de flesta sexuellt orienterade ritualmässiga brott begås av vita män.

Profilering sägs vara vetenskap och konst i skön förening. Det vetenskapliga baseras på statistik från tusentals våldsbrott och på intervjuer med mördare och offer som överlevt. En bra gärningsmannaprofil ska kunna hjälpa polisen att arbeta i rätt riktning och räkna ut vilka frågor som lättast ger ett erkännande när förövaren är gripen. Detta senare kan räknas som konst. Trots framgångar på senare tid finns det många som menar att profilen i bästa fall är ett resultat av kvalificerat gissningsarbete och i sämsta fall ren humbug.

De flesta som profilerare arbetar med kan, lite felaktigt, kallas lustmördare. En organiserad sådan är oftast psykopatisk, egocentrisk, amoralisk, i allmänhet charmig och ofta mycket intelligent och sofistikerad, men oförmögen till empati. De är ganska mogna, erfarna brottslingar som planerar noga och tar med egna vapen och utrustning att binda offret med.

Oorganiserade slår till spontant, som i ett rus, och lämnar ofta en kaotisk brottsplats med massor av spår efter sig. De är för det mesta ensamma män med stereotypa beteenden, socialt isolerade, arbetslösa, ovårdade och av genomsnittlig eller låg intelligens. Ibland är de psykotiska och hör röster i huvudet.

Det finns också blandningar av dessa kategorier. Då är de ofta unga mördare som försöker ta reda på vad de helst vill uppnå.

Saknar de vanliga spärrarna

Vanliga människor kan känna vrede eller ha opassande sexuella instinkter men samtidigt ha inre spärrar som hindrar dem från att leva ut den hemliga ilskan eller den sexuella driften. Kalla det vad som helst – moral eller social stabilitet. Seriemördare och -våldtäktsmän saknar den spärren. I sitt kompilat Monster i mänsklig skepnad (Gondolin 2000) citerar Thomas Lomander seriemördaren Edmund Kemper: "Det var