Tummelisa

By Karl Eidem

Trots Säpos insatser lyckas de inte avstyra det ofattbara. Attentatet. Centrala Stockholm är sargat, och i centrum för rädslan, sorgen och döden finns en stor krater som en ständig påminnelse.
Säpo-utredaren Hans Edelman börjar se oroväckande mönster i Säpos arbete. Någon inom organisationen läcker känslig information till organisationer i andra länder. Hans Edelmans partner David Karlén ligger okontaktbar i en sjukhussäng efter dådet, och Edelman är själv tjänstledig efter traumat han genomlevde. Trots detta bestämmer han sig för att på egen hand börja undersöka vem som läcker informationen, och varför. Återigen står rikets säkerhet på spel, och denna gång verkar det som att hotet kommer inifrån.
"Tummelisa" är den fjärde och fristående delen i Karl Eidems serie om David Karlén. En hisnande spionthriller med högt tempo och mörka vändningar.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 5, 2019
• ISBN: 9788726086614

Book preview

Karl Eidem

Tummelisa

SAGA Egmont

Tummelisa

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2018, 2019 Karl Eidem och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788726086614

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

"And here is the night,

The night has begun;

And here is your death

In the heart of your son.

And here is the dawn,

(Until death do us part);

And here is your death,

In your daughter’s heart."

Leonard Cohen, Here it is

Introduktion

Under 1980-talet förlorade CIA stora delar av sitt nätverk av agenter verksamma i kampen mot Sovjetunionen; källor av både amerikansk och sovjetisk nationalitet. Den mest kännbara förlusten var den av general Dmitri Polyakov (kodnamn: Top Hat). Den enda rimliga förklaringen var att man var förrådd inifrån. En så kallad mullvad opererade inom CIA och försåg KGB med detaljerad information om källor av betydelse. Förekomsten av mullvadar var inget okänt fenomen. Kim Philby hade förrått den brittiska tjänsten MI6 under tjugo års tid.

En topphemlig arbetsgrupp tillsattes för att utreda den egna organisationen och hitta mullvaden. Två kvinnliga agenter, Sandy Grimes och Jean Vertefeuille, ledde arbetet. Ett fåtal medarbetare inom CIA kände till undersökningen, däribland Aldrich Ames, som då var ansvarig för rekrytering av sovjetiska källor. Få organisationer tycker om att utreda sig själva och CIA var inget undantag. Processen försvårades dessutom av olika former av lagstiftat personskydd (inom bankväsendet) samt den långsamhet som kännetecknade dåtidens datorer.

Efter flera år av hårt arbete föll misstanken på Ames själv. Han hade lagt sig till med en luxuös livsstil som hans inkomst på CIA inte kunde förklara. Han träffade regelbundet sovjetisk ambassadpersonal som del av sitt jobb på CIA. En samkörning av hans besökslogg på ambassaden och hans bankdetaljer visade att varje ambassadbesök följdes av en stor kontoinsättning med okänd avsändare. Ames skuggades dygnet runt och anhölls till slut. Han erkände omedelbart och den största spionskandalen i USA:s historia var ett faktum.

Förräderiet inifrån är den ultimata mardrömmen för en underrättelsetjänst. Kontraspionage är svårt nog som det är. Kontraspionage mot den egna organisationen ställer krav på extrem sekretess och riskerar att etablera en osund paranoia gentemot de egna medarbetarna. Men det finns samtidigt inga alternativ. Mullvaden måste avslöjas så snart dess existens är säkerställd. Annars hotas hela organisationens existens. Det är en fråga om överlevnad. Mullvadens avslöjande blir ett elddop för att etablera vad underrättelsetjänten är kapabel till.

Del 1:

Misstanken (September 2016)

16 september

Sjukhussalen inne på Karolinska Sjukhusets avdelning för Internmedicin var inte stor. Det behövdes inte heller. Endast en person låg där. Ett tunt vitt lakan täckte honom upp till halsen.  Han var en kraftigt byggd man i trettioårsåldern. Hans hår var ljust med en lätt anstrykning av rött. Ögonlocken var stängda men han sov inte. Ansiktet såg urholkat ut. Hans tillstånd kallades för medicinsk koma, vilket innebar att hans hjärtas slag var beroende av extern hjälp. Ett stort antal slangar förenade hans kropp med den komplicerade medicinska utrustning som stod intill sängen och tillhandahöll lätta elektriska impulser och nödvändiga vätskor (framför allt vatten och salter). I gengäld gav kroppen maskinerna en mängd olika data (rytmer, blodkoncentrationer, hjärnaktivitet med mera) som underlag för diverse mätningar: hjärtslag per tidsenhet, blodsockerhalt och muskeltonus.

Mannen på sängen hette David Karlén. Han hade förolyckats tre månader tidigare i samband med ett attentat mot Säpos stora byggnad i Solna norr om Stockholm. Han hade fallit mot marken med huvudet först och fått tryckskador på hjärnan, vilket i sin tur utlöst koman. Hjärnan hade lagt ner, slutat fungera. Det hände i ambulansen på vägen in till Karolinska Sjukhuset, i höjd med den stora Norra kyrkogården, en passande plats att försvinna in i drömlös sömn. Konstgjorda hjärtslag krävdes för att hålla kroppens system vid liv eftersom hjärnan indirekt signalerade till dem att lägga ned.

David efterlämnade (om det nu är rätt ord) inga barn. Han sörjdes av sin far Rolf Karlén, sin syster Katarina (Kattis) som bodde i USA och sin ryska flickvän Lara Makarova. Deras relation var av ett ovanligt slag. David hade mer eller mindre personligen hämtat hem henne från Ryssland i samband med en operation. Hon levde fortfarande under skyddad identitet i Sverige och hette officiellt Helena Carlsson. Davids bortgång var en chock för henne. Den tog henne mentalt till platser hon inte visste fanns. Ur askan i elden, som man brukar säga.

Lysröret i taket knastrade till och slocknade. Utrustningen bakom sängen fortsatte sitt monotona surrande och visade sina kurvor. Det var ändå ett bedrägligt lugn. Den neutralt kliniska fasaden dolde ett drama. Davids blod ropade från marken. Många på Säpo ville hämnas honom och ingen mer så än Hans Edelman, en av hans närmaste chefer. De hade genomfört ett antal operationer tillsammans och med tiden etablerat en slags fader-och-son relation. Den smärta Hans kände var vit och intensiv. Den sökte ett utlopp. Men vilket? Kvällen lade sig sakta över den stora röda tegelbyggnaderna. Trafiken fortsatte att outröttligt passera på sin väg till eller från Stockholm. Mörkret föll över gravarna på kyrkogården.

Det blev natt.

18 september

Solen sken starkt. Inte ett moln syntes på himlen. Det var en strålande dag och Emirates Stadium i norra London var fullsatt, som vanligt.

Mer än 60,000 åskådare följde derbyt mellan hemmalaget Arsenal mot Londonrivalen Tottenham Hotspurs. Spelet böljade fram och tillbaka över planen, ett modernt gladiatorspel. Publiken var hänförd. Varje gång de rödvita tröjorna i Arsenal närmade sig motståndarnas straffområde reste sig åskådarna och jublade i förhoppning om att ett mål var i görningen.

Det var sensommar och de två männen från det brittiska kontraspionaget på MI6 var ledigt klädda i jeans och pikétröja. De var båda kortklippta och bar solglasögon. För dem båda var matchens resultat av sekundär betydelse. De fokuserade istället på publiken och närmare bestämt på en åskådare av arabiskt ursprung som befann sig i en exklusiv box på den motsatta sidan av planen.

Med en drink i handen och omgiven av affärsmän i kostym rörde han sig otåligt fram och tillbaka, uppenbarligen engagerad i matchen. Enligt hans fil på MI6 var han en hängiven Arsenalsupporter. Hans namn som terrorist var Kanonmannen, the Gunner, möjligen en referens till laget (som i folkmun hette just The Gunners och hade en kanon som symbol). De såg honom tydligt men han såg dem inte. Genom sina dyra specialkikare följde de med spänning hans rörelser och reaktioner.

Det är han, sade den ene till slut. Det råder inget tvivel om det. Det är Al Fatara. Helt otroligt. Kanonmannen själv. Han lever.

Hans kollega nickade instämmande men sade inget.

Detta reser en hel del frågor. Du är medveten om det? fortsatte den förste.

Kollegan nickade igen men förblev tyst.

Så vad gör vi nu då? Skall vi meddela svenskarna?

Vi väntar med det, sade mannen efter en stund. Vi fortsätter att följa honom och ser vart han leder oss.

Men svenskarna vill nog veta?

Det vill de säkert. Men det de inte vet lider de inte av, konstaterade mannen. Låt oss ha litet tålamod!

Just då gjorde Arsenal sitt första mål och ett öronbedövande jubel steg inne på arenan. Kanonmannen hoppade och skuttade och omfamnade kollegorna. Männen log mot varandra och sänkte sina kikare för ett ögonblick.

Det var trots allt 1-0 till The Gunners.

Männen från MI6 var uppmärksamma. De var professionella och tränade att ha ögon i nacken. Men det är inte så enkelt att observera det man inte förväntar sig. Att se det mönster ingen förklarat. Hade de varit ännu mer uppmärksamma hade de emellertid snappat upp att ytterligare två män observerade densamma Al Fatara från en annan plats inne på arenan. De hade också kikare. De utväxlade också bistra ord i samband medan de studerade mannen i boxen, dock på ett annat språk än engelska.

När matchen var slut återvände de i den sköna kvällen till MI6 massiva byggnad vid Themsens strand för att avrapportera sina oväntade observationer. Att Al Fatara så att säga kommit tillbaka från de döda reste en mängd nya frågor. Tjänsten hade utgått ifrån att han dött i samband med attentatet i Stockholm. Han hade rest dit under falskt namn med reguljärt flyg kvällen innan dådet, deltagit och till slut tagit en kula.

Och nu visade det sig alltså att han levde. Det var som om ett levande (och nedblodat) frågetecken vandrat tvärs över golvet inne på MI6.

20 september

Hur skall man reagera om man får brev från en vän som gått ur tiden? Drygt tre månader hade gått sedan Hans lämnade sjuksalen på Karolinska och gled ut i den mörka kvällen som en skugga. Han var något av en skugga. Tre långa svåra månader hade passerat sedan attentatet, en svart sommar. Skanstullsattentatets omedelbara och smärtsamma efterbörd. Tidningarna skrev om det i veckor men till slut tog andra nyheter över och signalerade att man var redo att gå vidare.

Så var det dock inte för de närmast inblandade, de som levt och upplevt dramat inifrån. De som överlevt, det vill säga. Det var inte alla. David Karlén förblev i koma på Karolinska och Jonas Hermansson förblev död och för evigt begravd under sten- och stålmassorna som en gång varit Hotell Clarion.. De andra medarbetarna i teamet jobbade vidare och hamnade med tiden på olika platser inom Säpo, på olika projekt och operationer. Teamet spreds gradvis för vinden, i synnerhet som deras ledare nu var borta. Han som låg uppkopplad mot medicinsk utrustning med ett stort antal slangar i en säng på Karolinska Sjukhuset och som dygnet runt vändes regelbundet av två sjukvårdsbiträden för att inte få obehagliga liggsår.

Hans Edelman var tillbaka i tjänst som enhetschef på staben. Malin Johansson var tillbaka på Rysslandsdesken. Siv Prag hade tagit tjänstledigt och få trodde att hon skulle komma tillbaka på Säpo. Det spekulerades att ett lukrativt IT-jobb inom den privata sektorn väntade henne. Kanske Google, kanske Facebook? Ali Reza, Davids närmaste kollega gjorde karriär inom myndigheten och det viskades om att han eventuellt skulle efterträda Hans Edelman. Att behärska arabiska språk och besitta unika insikter om arabisk kultur och historia var verkligen ingen nackdel på Säpo år 2017. Dessutom var han en erkänt bra polis. Säpo var sig likt i övrigt, en koloss av glas, stål och plast. Som en flygplansterminal utan flyglan, ett neutralt köpcentrum utan butiker, en svensk myndighet som trots det korrekta språket och alla protokoll inte sällan stod öga mot öga med frågor liv och död.

Inte sällan tog Hans ut brevet från David ur fickan. Det var vältummat vid det här laget. Hans kunde det mer eller mindre utantill. David hade lagt det på brevlådan ett par timmar före sin egen undergång och det låg något symboliskt i detta. Brevet var deras sista kommunikation. Ett brev från andra sidan. Det var Davids sista budskap till honom. Han var skyldig att ta det på allvar, vilket han också gjorde. Efter att ha läst igenom det ytterligare en gång vek han ihop det och lade det i byrålådan.

Så tog han hissen till garaget.

Kajsa Mimer tittade på sig själv i spegeln. Hon var tjugotre år gammal, hade långt mörkt hår och stora gröna ögon. Hennes näsa, mun och haka var diskret utmejslade. Hon vände ansiktet från sida till sida och konstaterade nyktert att hon fortfarande var attraktiv. Snygg. De andra kvinnorna lät henne inte vara ifred, särskilt inte i duschen, men hon visste hur man bet tillbaka innan saker och ting gick över styr. Hon såg sig omkring i det lilla rummet. En säng, en TV, en bokhylla och en toalettstol. Och en klocka som visade att det var besökstid om en halvtimme. Den tickande tiden. Hon tog en tur till runt cellen. Hon hade inte precis bråttom.

Varför satt hon här egentligen? För vems skull? David Karléns? Sakta men säkert hade saker och ting börjat komma tillbaka, en form av uppvaknande. Kanske. Hon visste inte riktigt. Hon var inte säker. Hon visste bara att hon förlorat alldeles för mycket tid och att hon ville komma ut och få en ny chans på andra sidan om dessa satans fängelsemurar.  

Kajsa Mimer var skyldig till landsförräderi och spionage för främmande makt, närmare bestämt Ryssland. Hon var dömd till fängelse efter en hemlig rättegång för sin roll i samband med utväxlingen av Lara Makarova (nu Helena Carlsson). Hon hade initialt rekryterats av en tjänsteman från KGB på ryska ambassaden. Med KGB:s aktiva hjälp hade hon etablerat en falsk identitet och med hjälp av denna identitet till slut lyckats få ett jobb som assistent till en mellanchef vid namn Hans Edelman på kontraspionaget på Säpo. Hon hade snabbt gjort sig populär bland kollegorna med sin charmiga och opretentiösa stil och det faktum att hon ensam hade vårdnaden om två små barn.

Diskret hade hon inlett ett förhållande med David Karlén från Insatsstyrkan. De hade jobbat sida vid sida under en viktig operation. Samtidigt hade hon kontinuerligt förmedlat information om Säpo, inklusive den pågående operationen (som kallades Dante), till KGB. Hon hade varit engagerad och regelbundet överlämnat upgifter, det hade varit spännande, omvälvande. Ända fram till det ögonblick då hon under ytterst pinsamma former konfronterades och avslöjades av Hans och Malin Johansson, ännu en Säpokollega, och snart därefter berövades sin medborgerliga rätt till frihet. Rätten till att göra vad hon ville, stort och smått. Rätten att ta en kaffe på hörnet, rätten att köra ett hårt spinningpass på gymmet. Rätten att ligga med en man. Hon saknade det.

Någon hade hänt inom henne, något som hon inte riktigt kunde artikulera eller beskriva. Det var inte roligt längre. Utåt, gentemot vakterna, medfångarna och förhörsledarna från Säpo och polisen höll hon masken. Ingen ånger, ingen medkänsla. Ingen förståelse. Men inför sig själv visste hon att något hänt.

En kvart återstod tills besökstiden började. Kajsa hade börjat se något som hon inte sett tidigare; en ny dimension. Det äventyr som hon gett sig in på hade inte hållit vad det lovat. Det som tidigare framträtt i starka färger föreföll nu egendomlig grått. Vad hade hon egentligen hållit på med? Frågan dök upp ibland när hon låg på sängen och skulle somna. Eller när hon vaknade mitt i natten och fängelset var tyst och allt var mörker och det inte fanns någonstans att gömma sig från sanningen.

Vad hade hon egentligen hållit på med?

Hon tänkte inte så mycket på de inblandade människorna. De hörde till ett fotoalbum från det förflutna, de var inte en del av hennes liv längre. Med undantag för David förstås. Hon tänkte på honom ofta. De hade haft en affär. KGB hade eggat på henne och uppmuntrat det. Hon hade snärjt honom med sitt leende och sitt naturliga sätt. Det hade inte varit så svårt.

David var speciell, stark och svag på samma gång, en ensamvarg som hon tyckte om att vara med, som gav henne en känsla av trygghet utan att vara hotfull. Gränserna mellan uppdrag och känslor började snabbt suddas ut. Det var något med honom som gjorde att man ville vara på hans lag. Exakt vad det var kunde hon inte riktigt säga. Det var inte bara hans utseende, inte bara erotiken, inte bara hans sätt att vara. Eller så var det allt detta på en och samma gång. Knackningen fick henne att hoppa till och öppna ögonen igen. Bilden av David ersattes av den torftiga cellen igen och vaktens röst.

Kajsa? Hon hörde nyckelknippans rasslande. Det är dags nu. Din besökare är här.      

Österåker är en behandlingsanstalt – ett fängelse - med 137 platser i säkerhetsklass två. Anstalten ligger flera mil norr om Stockholm, i den karga glesbygd av sten och granskog som kallas Roslagen och som enklast nås via motorväg E18. Det var ingen tillfällighet att landets regering en gång valt att lägga ett stort kärnkraftverk i dessa trakter. Ingen förutom rådjuren och älgarna skulle drabbas om det smällde. Mannen från Säpo satt i sin tjänstebil och ökade farten för att inte komma för sent. Det var inte första gången han besökte Kajsa Mimer. Hans Edelman var ansvarig för förhören och uppföljningen av fallet. Före avslöjandet hade han varit hennes chef. Höstens hårda vind blåste mot bilen och han fick parera en liten stöt för att inte åka över i den angränsande filen. Hösten hade kommit tidigt i år. Inte för att några bilar syntes till. Han hade ännu inte bestämt sig för hur han skulle lägga upp dagens samtal med Kajsa Mimer. Det var dags att börja tänka på det nu. Han satte på musiken, David Bowie. David föredrog Pink Floyd, det där rymdlika soundet med långa instrumentala partier. Själv föredrog han en röst att relatera till. En vän ute i den svarta rymden.

Det var inte så att samtalsämnen saknades. Tvärtom. Det fanns mycket att prata om. Ett par regndroppar smattrade till på vindrutan. Hösten, tänkte Hans. Han visste inte hur mycket Kajsa visste om vad som hänt, att David låg i koma, och han visste inte heller om han skulle berätta det. Det var inte där skon klämde. Det centrala var egentligen hans egna tvivel eller funderingar eller misstankar. David låg i koma, det var en tragedi men det var inget han kunde göra något åt. Åtminstone inget praktiskt. Kanske kunde han lida, sörja och därmed sonaför det som hänt? Men fungerade det verkligen så? Han undrade. Det fanns iallafall inget enkelt sätt på vilket han kunde uppväcka David nu. Inget utlopp. Därför var det bättre att fokusera på det lilla som han möjligen kunde påverka.

Misstanken, alltså.

Att gå till botten med den. Han jobbade fortfarande med att formulera den på ett kärnfullt sätt. Han försökte igen. Därute längs vägen vaggade träden allt hastigare i vinden. Ett ordentligt regn var i antågande. För övrigt var han sjukskriven, officiellt för ryggproblem men egentligen för sin tilltagande depression. Den svarta hunden, som han brukade kalla den. Depressionen, alltså. Han orkade inte tänka på det nu.

Bättre att bara försöka skjuta undan det, ett par timmar åtminstone.

Misstanken som han bar med sig hade delvis att göra med tillfångatagandet av Kajsa. David hade gillrat fällan listigt och hon hade trampat rätt i den. Han hade namngett en rysk militär, Tjernov, och berättat för henne i förtroende att Tjernov spionerade för Sveriges räkning. Bara en dag senare arresterade KGB honom. Det var Kajsa som informerat dem, det rådde inga tvivel om detta. Ingen annan kände till Tjernov och i synnerhet inte eftersom han inte var spion. Det var, som sagt, en fälla. Men, och nu kom frågan som brydde Hans, varför hade KGB agerat så snabbt och kraftfullt? Genom att agera exponerade de Kajsas spionerande. De visste att spåren ledde direkt tillbaka till henne. Det fanns en gammal tradition, en slags praxis inom kontraspionaget, som gick ut på att underrättelsetjänsterna skyddade sina spioner genom att inte agera alltför snabbt på deras information. Åtminstone inte omedelbart.

KGB hade kunnat börja bevaka Tjernov diskret, begränsa hans tillgång till information och senare, när kopplingen till informatören bleknat, slå till och knipa honom. Så brukade tjänsterna agera. Nu var det nästan som om KGB ville att svenskarna skulle se och ta Kajsa. Men varför? Detta var den gnagande misstanken i Hans Edelmans bakhuvud och det som fortfarande höll honom upprätt, aktiv och alltjämt förmögen att kämpa emot bläckfiskens långa svarta armar (det var även så han tänkte på sin depression, som en bläckfisk som försökte dra ner honom under vattenytan och hålla honom där tills allt syre försvann från hans kropp).

Upptagen av sina tankar missade han avtaget till Österåkers fängelseanstalt och var tvungen att vända bilen på en grusig liten avtagsväg och åka tillbaka. Regnet piskade nu bilen hårt. Frågan kvarstod. Varför hade KGB överlämnat Kajsa Mimer till Säpo på en silverbricka (om de nu gjort det)? Var de trötta på henne? Var det en trevare om fredligare relationer? Eller var det något helt annat?

Hans parkerade och konstaterade att han glömt sitt paraply hemma och korsade parkeringen med ett par snabba språng, tillräckligt för att bli ordentligt blöt. Vakten nickade till honom igenkännande. När han väl släppts in i byggnaden underkastade han sig den vanliga ritualen, inte olik säkerhetskontrollen på en stor flygplats. Ner med alla värdesaker och all elektronik i en plastlåda som sedan fick åka in i en tunnel av kameror och olika detektorer. In med legitimationen till vakten. Av med skärpet. Och så vidare.

Till slut kom han in i mötesrummet och såg Kajsa sitta vid ett bord och stirra framför sig, mörk och vacker, som en gasell. Han slog sig ner mittemot henne. Det var tack och lov inte som i en amerikansk film, att de behövde ha en glasruta mellan sig och tala till varandra genom mikrofon. Ett lågt mummel hördes från de andra pågående besöken men ingen var intresserad av vad som försiggick vid något annat bord.

Längs väggen stod ett par vakter och höll på med sina telefoner. Regnet slog hårt mot de höga fönstren.

Hej Kajsa! sade Hans utan att ta i henne. Hur är läget?     

Hans misstanke var fortfarande så vag och sökande att han inte ville presentera den för henne direkt. Samtidigt behövde han henne för att utforska den. Han behövde komma åt de personer som stått bakom henne och styrt henne som en marionettdocka. Till exempel överste Voronin som dött i samband med utväxlingen. Han granskade henne efter de inledande artighetsfraserna och påbörjade sedan sakta och smidigt utfrågningen.

Träffade du någonsin överste Voronin, Kajsa?

Aldrig. Hur skulle jag ha träffat honom? Måste du förresten säga mitt namn hela tiden? Hans?

Han log osäkert.

Kajsa, mycket av den information du gav KGB gick direkt till honom.

"Det är mycket möjligt. Hans. Men vi har redan pratat om detta tusen gånger. Jag gav dokumenten eller filerna eller USB minnet eller vad det nu var till min ryska handler i Stockholm, mannen från ambassaden, vad han nu hette? Vem han sedan gav informationen till var inte min sak. Hur skulle jag veta?"

Han pausade. Men du träffade Volkov en gång, inte sant? Han var i Stockholm.

Kajsa blängde ilsket på honom. Nej, sade jag. Nej, nej, nej. Jag träffade ingen. Jag kan inte ens hålla isär alla dessa ryska namn. Volkov? Volkin? Vornin?

Talade hon sanning eller inte? Han visste inte. Hon hade inga skäl att skydda ryssarna längre förutsatt att hon inte tänkte återvända till spionaget när hon kom ut. Vilket han bedömde som osannolikt. Han försökte en gång till.

Verkligen Kajsa? Jag kunde ha svurit på att Volkov var i Stockholm för att träffa dig?

Hon skakade på huvudet. Hans försökte hålla fast tanken och gjorde en anteckning i sin bok, en sliten svart anteckningsbok. Någonstans hade han noterat att Volkov besökt Stockholm. Volkov var KGB:s högsta chef och det var ytterst ovanligt att han lämnade Moskva. Om han kom till Stockholm så var det för att han hade haft ett ärende här. Men vilket - om det inte var för att träffa Kajsa?

Han hade själv träffat Volkov en gång, på en strand på Gotska Sandön i samband med utväxlingen av fångar, fru Lara Makarova till Sverige i utbyte mot hennes make överste Michail Makarov till Ryssland. Hans bestämde sig för att pröva mer direkta frågor.

Kajsa, hade du någonsin en känsla av att din kontakt hade flera källor i Sverige? Utöver dig?

Hon funderade en stund. Hans. Nej, det var inget jag någonsin tänkte på. Jag kände att jag stod i centrum. Varför undrar du?

"När vi förhörde Lara så berättade hon att Voronin refererat till sina svenska källor. I plural."

"Det säger mig ingenting. Jag gjorde min grej för min handler. Tyvärr. Jag vet inte ens vem ryssen du refererar till är."

Hon ryckte på axlarna.

Hans tittade upp. Det var första gången hon använt ordet tyvärr. Han beslöt att inte hugga på det nu utan istället låta det vila en stund.

Varför sade hon tyvärr?

Skymningen hade börjat falla utanför fönstren. Medan hon gick och hämtade kaffe åt dem båda vandrade tankarna tillbaka till hans eget tillstånd. Det sega svarta. Depressionen. Ibland var det som om tiden bokstavligen talat stod stilla och vägrade att röra sig. Han var oförmögen att knuffa igång den igen. Han hade funderat mycket på detta med tid. Kanske fanns inte tid utan det var bara ett sätt att beskriva hur olika händelser interagerade med varandra och skapade ett skeende, en historia? Att tiden stannade innebar att händelserna upphörde och ingenting hände längre.

Ingenting.

Han kallade sig själv för Major Tom numer för alla som ville lyssna. Det var inte många.

"For here am I sitting in a tin can/ far above the world/ planet earth is blue/ and there’s nothing I can do."

Ungefär så kände han sig. Som i David Bowie låten. Precis som Major Tom åt han också tabletter för att hantera situationen. Antidepressiv medicin utskriven av en privatpraktiserande psykiatriker på Östermalm.

Eller som sången om Major Tom ute i rymden beskrev det: "I’m stuck/ with a valuable friend."

Här! Du tar mjölk, eller hur?

Han nickade och hon ställde koppen på bordet framför honom och råkade vidröra hans axel och han tyckte det kändes bra och varmt.

Du ser, jag minns, fyllde hon i. Mjölk i kaffet. Vi jobbade trots allt tillsammans. Hans.

Var det skuggan av ett leende han såg på hennes läppar?

Hur är det med David då? frågade hon plötsligt. Jag saknar honom. Varför kommer inte han och hälsar på mig?

Han höll på att sätta kaffet i halsen. Han hade trängt undan det. Så hon visste alltså inte? Han rörde i muggen för att vinna tid men hon tittade uppfordrande och frågande på honom.

David drogs in i terrorattentatet på Skanstull, Kajsa.

Hur menar du?

Hans tyckte på axlarna. "Han var där."

Och...?

Vi behövde våra bästa resurser och han var vår bästa resurs.

"Vilka vi? Säpo?" Hon dolde inte lägre sin irritation över hans undvikande svar.

Han nickade bekräftande och drack litet mer kaffe och sade ingenting. Tiden var på väg att stanna igen.

Avsaknaden av rörelse var påtaglig.

Så var är han nu då?

David är sjuk, sade Hans efter ytterligare en stunds tystnad. Han är väldigt sjuk.

Vad fan, ut med språket! nästan väste hon. Sluta säga konstiga saker!

"David är