Svensken

By Karl Eidem

Den israeliska säkerhetstjänsten Mossad meddelar svenska underrättelsetjänsten att en svensk medborgare hålls fången i Moskva. Fallet hamnar på den erfarne Säpoutredaren Hans Edelmans bord, och det visar sig snart att detta ska bli en utav de mest svårlösta gåtorna i hans karriär. Edelman och hans yngre kollega David Karlén börjar undersöka fallet, utan att veta vem svensken är eller varför han hålls fången. Finns svensken överhuvudtaget? Och om han nu gör det – varför fritar inte Mossad honom själva? Deras sökande tar dem till London, Jerusalem, Ann Arbor och, slutligen, till Moskva. I jakten efter sanningen hamnar säpoutredarna i ett drama vars utgång kommer att få oanade konsekvenser och de ställs till slut inför den avgörande frågan – är det värt att riskera allt för att rädda en enda människas liv?
Svensken av Karl Eidem är den första delen i serien om David Karlén. En hisnande spionthriller med högt tempo och mörka vändningar.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 27, 2019
• ISBN: 9788726086621

Book preview

Karl Eidem

Svensken

Saga

Svensken

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2015, 2018 Karl Eidem och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788726086621

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Jerusalem

1 februari, 2012

Boken fascinerade honom. Historierna och bilderna som vittnade om historiernas sanning. Både de stora dragen och de enskilda händelserna. Och nu detta. Ett foto, ett svartvitt foto av en ung general. Den fanatiska blicken. Chang Kai-Scheck, Kinas ledare fram till han fördrevs av Mao Zedong, hade en son. Sonen skickades i unga år till Moskva för att lära sig mer om kommunismen. Det var i och för sig inte unikt; ett livligt och sanktionerat utbyte av varor och tjänster och idéer mellan de två blivande kommunistiska stormakterna pågick regelbundet. Mindre känt för omvärlden är att Josef Stalin, Sovjetunionens dåvarande diktator, tog pojken som gisslan och använde honom för att utöva påtryckningar mot Chang Kai-Scheck. Sonen fick helt enkelt inte återvända. När Stalin behövde politisk eller militär hjälp från Kina dinglade han med pojken som lockbete, en taktik som fungerade utmärkt. När sonen till slut tilläts återvända till Kina hade Stalin fått ut vad han ville av Kai-Scheck.

Han la ifrån sig boken och begrundade vad han just läst. Det var första gången han hört talas om denna episod. En vän hade gett honom boken om Kinas historia och sagt att han borde läsa den. Han reste sig och gick fram till fönstret, öppnade det och blev med ens varse stadens alla ljud och lukter. Trafiken bildade som vanligt en ridå av ljud – det ständiga tutandet, surret från bilmotorerna – och diesel. Dofterna från stadens alla matställen steg långsamt mot skyn: nymalet kaffe, pitabröd, frukter samt oset från tusentals stekpannor och provisoriska grillhällar. Och så den klarblåa himlen.

Han tog ett djupt andetag. Detta var hans stad, Jerusalem. Han kunde inte släppa episoden han just läst. Den knöt an till något han undersökt sedan en längre tid. Som en plötslig, oväntad fri association som påtalar ett samband mellan två till synes orelaterade händelser. Kanske var detta en öppning, schackdraget han letat efter, pusselbiten han saknat sedan länge? Ett internationellt gisslandrama på absolut högsta nivå. Han fortsatte att suga i sig luften genom det öppna fönstret. Jerusalem, Jerusalem ...

Han hette Ido Zakai, var i femtioårsåldern och arbetade som en av många tjänstemän på Mossad, Israels underrättelsetjänst, med specialisering på internationella operationer. Hans mörka hår och skägg hade börjat uppvisa distinkta gråtoner. Hans glasögon var gedigna och otrendiga, med överdrivet tjocka och fyrkantiga bågar. TV-glasögonen brukade hans barn kalla dem. Bakom TV-glasögonen de intensiva mörka ögonen som avslöjade en vaken och alert medborgare. Han var varken lång eller kort och på det hela taget ingen person man vände sig om efter på gatan, varken i Jerusalem eller i någon annan stad. Snarast en oansenlig man som väl smälte in i mängden – en bra egenskap inom hans yrke. På samma sätt som hans utseende var närmast alldagligt var även hans karaktär och intellekt väl balanserade och stack inte ut. Han var mycket intelligent men inte så att det på något sätt provocerade någon eller var stötande. Hans åsikter var för det mesta väl avvägda, grundade på fakta och utan tendenser åt det extrema; i ett land där alla tänkbara extrema åsikter var väl representerade. På så vis representerade han Mossad väl. Trots alla myter och legender var Mossad allt annat än extremister. Tjänsten undvek medvetet och konsekvent att anställa personer med onödigt starka politiska åsikter eller andra yviga drag. I slutändan kom det bara i vägen för uppdraget. Vad man alltid behövde var intelligenta, analytiska, balanserade medborgare som istället för att betona det heroiska fokuserade på att planera och genomföra komplicerade uppdrag och som förstod att minimera risken för olika typer av misstag.

Fortfarande tankfull började han packa ihop sina saker och stänga ner datorn. Han messade sin hustru Mira att han lämnade jobbet nu och att han såg fram emot kvällen. Kanske kunde de se på något bra program tillsammans, till exempel In Treatment. Mira var psykolog och han älskade att höra henne kommentera episoderna med lika mått professionalism och humor. Ah, this is pure Hollywood! kunde hon utbrista precis när han själv tyckte att det var som mest realistiskt. Det omvända gällde å andra sidan när de såg Homeland tillsammans. Mira tyckte det var fascinerande medan han tyckte det var mest trams. Men de tittade ändå tillsammans och det var det viktigaste. Han gled diskret ut ur byggnaden och beslöt att gå några stationer innan han hoppade på bussen hem. Kidnappningen av pojken hade från Stalins perspektiv varit ytterst framgångsrik. Ändamålet hade helgat medlen. Det hade förvisso brutit mot alla etablerade regler och protokoll men so what? Det hade fört den kommunistiska saken framåt. Han skakade av sig tanken och hoppade på bussen.

Bara några dagar senare hade han lyssnat på Ministern som talat till dem i det stora konferensrummet på översta våningen i Mossads byggnad. Landet var återigen under attack men denna gång på ett mer subtilt sätt. Det pågick en global distansering till staten Israel. Världen var återigen på väg att glömma och alla, hela världen, behövde påminnas om vad som en gång skett och varför staten en gång bildats. Nya generationer behövde upplysas och alla medel var tillåtna i denna ansträngning. Mossad, liksom andra ämbetsverk och byråer samt tjänster med internationell räckvidd, var underställda detta uppdrag och alla uppmanades att fundera över hur de kunde bidra och vilka fall och situationer som skulle prioriteras just nu. Ido stängde fönstret och slog ett kortnummer på sin telefon. En kollega svarade genast.

Ido Zakai här. Får jag be dig om en tjänst. Kan du kolla med Moskva om de hört något nytt från Lena Feldbin?

Feldbin? muttrade mannen till svar. Vem är det?

Just det, Feldbin. Sayanim. En städerska. Observerar en situation som vi behöver få information om. Moskvastationen vet allt.

Något särskilt du vill ha reda på?

Bara om hon rapporterat något nyligen. Ring och kolla och rapportera sedan till mig! Så fort du kan.

Han lyfte av kavajen från stolsryggen, slängde den över axeln och tog hissen ner till gatuplanet för att ta en promenad runt kvarteret. Han behövde starkt kaffe och något sött om han skulle orka med timmarna som återstod innan han kunde gå hem för dagen. Och han behövde fundera mer på vad det historiska gisslandramat i Moskva, Stalin mot Chang Kai-Scheck, egentligen betydde och om det hade någon bäring på vad hans sayanim under en längre tid rapporterat. Till att börja med behövde han etablera en enkel tidslinje och placera de olika händelserna längs den, i rätt sekvens. Så behövde han, inte för första gången, prata med någon som hade erfarenhet av KGB, förr och nu. Och så var det den där andra kvinnan i Moskva, vad hon nu hette. Han behövde prata med henne också.

Moskva

5 februari, 2012

De två patrullerande poliserna som parkerat bilen på betongbanken var inte särskilt missnöjda med att ha hittat den döda kvinnan. Hon hade flutit upp ur flodens djup och drivit in mot en av trappavsatserna och en medborgare med ansvarskänsla hade fått syn på kroppen och kallat på poliserna. Ingen av dem ville bli våt om fötterna så de kallade i sin tur på förstärkning och utrustning och drog in henne med en krok.

Fy fan! Jävla Moskva..., muttrade den ena. Den andre log. Det var ju iallafall litet omväxlande att något hände för en gångs skull. Litet action. De drog upp den livlösa kroppen på betongbanken och lät den ligga där en stund medan de pustade ut och ringde efter förstärkningar. Det var under alla omständigheter en mycket oglamorös död. Efter att den ambulansliknande likbilen backat upp tillräckligt nära fick de in kroppen, som därefter kördes genom Moskva till bårhuset för en identifikation som alla berörda antog skulle bli resultatlös. De två poliserna tog långlunch med extra vodka.

Du, sa den ena. Jag har alltid undrat varför lik flyter upp till ytan. För fan, de sjunker ju direkt. Vad är det som händer sen?

Hans kollega, som råkade veta svaret, log överlägset och föreläste en stund.

Vet du verkligen inte det? Sov du igenom Polisskolan? Kroppen sjunker direkt när lungorna fylls med vatten. Men efter ett tag bildas gaser i kroppen och då blir den lättare än vattnet och flyter upp. Vet du förresten varför de alltid har ansiktet nedåt då?

Ingen jävla aning. Berätta!

Han tog en tugga på sin pirog.

Det har egentligen inte med ansiktet att göra utan med lemmarna. Både armarna och benen böjer bara framåt, eller neråt. Lederna funkar så. Så därför flyter de alltid upp med torson nedåt ...

Som kvinnan vi just hittade?

Som kvinnan vi just hittade! Du lär dig fort. Skål!

Glasen klirrade och lunchen fortsatte. Med tanke på hur många som regelbundet försvann i Moskva och hur dåliga systemen för uppföljning var så var det ytterst osannolikt att kroppen skulle få ett namn och kopplas till ett människoöde. Kroppen kunde ha slängts i varsomhelst. Den kunde ha flutit långt och länge. Eller inte alls. Med tanke på den ovanligt milda vintern hade isbildningen varit dålig och långsam.

Men som av en tillfällighet passade kroppen väl in på beskrivningen av en nyligen försvunnen och ett formellt samtal gick via den israeliska ambassaden till den person som gjort anmälan. Hon var, liksom den döda, städerska till yrket och svarade direkt, som om hon hade suttit beredd vid telefonen, på helspänn. Hon hade inte hört ifrån sin väninna på länge.

Ida Feinberg. Vem där?

Vi ringer från Polisen. Det gäller en eventuell identifikation.

Lena?

"Ni har rapporterat som försvunnen en viss Lena Feldbin. Har ni möjlighet att komma till bårhuset för en identifikation?"

Gode Gud! Är det hon?

Var vänlig kom till bårhuset för identifikation ...

Lena Feldbins identifierade kropp kremerades ett par dagar senare. Dödsorsaken fastslogs som slag med ett trubbigt föremål. Hon var död redan innan hon hamnade i vattnet. Förutom väninnan Ida hade Feldbin inga släktingar; varken barn, syskon eller föräldrar. Hon jobbade, för det mesta, som städerska. Polisen gjorde klart att de inte tänkte lägga några resurser på detta fall. Det var en oprioriterad medborgare som dött en oprioriterad död. Ambassaden brydde sig inte om att protestera, man visste att det var hopplöst.

Den diskreta nyheten om hennes död letade sig dock in i en av ambassadens rutinmässiga rapporter, som i sin tur letade sig vidare till en av ambassadens tjänstemän. Som av en händelse hade han just fått en förfrågan av Jerusalem om personen ifråga, Lena Feldbin, och kunde rapportera att hon var död, sannolikt mördad, men att Moskvapolisen var ointresserade av att vidta några åtgärder eller inleda några efterforskningar. Där hade det kunnat sluta.

Men när Ido Zakai på Mossad i Jerusalem ett par dagar senare fick nyheten stannade han upp i korridoren utanför sitt rum och tittade ut genom fönstret. Han såg stadens alla byggnader och eftermiddagssolen men han såg också något annat. Konturerna av ett mönster. Han vände på klacken och gick tillbaka till sitt rum och började rota bland alla de gamla visitkort han sparat i en låda. Det var dags att ta kontakt med svenskarna. Detta var signalen han väntat på.

Stockholm

7 februari, 2012

Hans Edelman satt på träbänken i omklädningsrummet. Från duschen hörde han sin kollega nynna en refräng, uppenbart nöjd med sig själv och med matchens utgång. På goda grunder. Lukten av svett, liniment och förlust var skarp i den lilla lokalen och Hans var allt annat än nöjd med sig själv och med matchens utgång. Hans squashracket låg på bänken bredvid honom, också det helt utslaget. Kollegan uppenbarade sig i dörren till duschen.

Jäkla kul det här! Och fin squashhall!

Ja, eller hur? mumlade Hans till svar och började långsamt klä av sig. Han hade insisterat på att de skulle spela denna match. Han hade, i all diskretion, tagit privatlektioner i squash. Han hade känt sig redo att gå ut på banan, möta en yngre kollega och verkligen överraska. Visa att han hängde med. Och så gick det så här. Han hade blivit mosad. Förlöjligad. Han hade inte hunnit med, det måste ha sett komiskt ut när han flängde runt efter bollen utan en seriös chans att ta mer än en och annan ströpoäng. Han försökte skaka av sig obehaget men anade att det skulle ta ett bra tag.

Ska du tillbaka till HQ? undrade kollegan.

Tänkte det.

OK, jag har bilen, jag kan skjutsa dig om du vill.

Tack, jag ska bara duscha.

Hans skyndade sig och tvättade sig helt utan den upprymdhet som följer av en seger. Fan, hur kunde det ha blivit såhär? Hade han underskattat motståndaren eller hade han överskattat sig själv, sin egen teknik och kondition? Han klädde sig snabbt och satt moloken i bilen tillbaka.

Hör av dig om du vill köra igen! ropade hans partner när de skildes åt vid en av hissarna inne på kontoret. Hans nickade och log ett sammanbitet leende tillbaka. Det tog honom ett par timmar att skaka av obehaget och sätta in det i sitt rätta perspektiv. Mörkret föll tidigt som vanligt denna årstid. Tankarna vände sig mot den kommande kvällen. Kanske en bra film? Vad skulle de äta till middag? Fanns det något bra eller åtminstone acceptabelt vin hemma – inget matlagningsvin utan något riktigt, som gick att dricka? Han skulle just ta på sig rocken och lämna kontoret när telefonenringde.

Han övervägde att koppla över samtalet till mobilen men beslöt att stanna en stund på kontoret och ta det där. Han stängde dörren. Samtalet var från någon som han inte talat med på säkert fem år. Eller var det ännu längre? Han hette Ido Zakai (eller så stod det i alla fall på hans kort) och arbetade på Mossad, den israeliska underrättelsetjänsten, i Jerusalem. Liksom Hans var han senior tjänsteman med ansvar för övervakning. Mer specifikt än så visste inte Hans vad han gjorde. Man pratade aldrig i onödan om sådant annat än när omständigheterna krävde det. De hade aldrig planerat en operation tillsammans, än mindre utfört någon. De hade bara mötts på en internationell konferens om säkerhetsfrågor i en mindre centraleuropeisk huvudstad, hamnat bredvid varandra och haft roligt i största allmänhet under ett par dygn. På dagarna hade de följt föreläsningarna, tagit anteckningar och till och med deltagit i ett par grupparbeten. På kvällarna hade de druckit vin och diskuterat allt möjligt, från världspolitik till VM-fotboll. Hans hade uppskattande noterat avsaknaden av den vanliga israeliska stelheten gentemot Sverige och svenskar. Efter konferensen hade de haft mailkontakt ett par månader, tills det ebbat ut. Varje gång Hans läste om Israel eller Mossad brukade en tanke på Ido flyga förbi.

Is this Hans Edelstam? This is Ido Zakai from The Mossad. Remember me?

Ido, what’s up? It’s Edelman, not Edelstam, otherwise you’re absolutely right! Good to hear from you. Det var längesedan – men jag tänkte faktiskt på dig häromdagen. Ni är igång och bombar igen har jag förstått.

Ido nappade direkt på skämtet och gav igen.

Allt är lugnt och under kontroll som vanligt härnere i Mellanöstern. Men vi har hört att ni planerar att ta över Norge. All den där oljan ...!

De skrattade båda och småpratade en stund. Tills Ido hastigt och oceremoniellt bytte spår i konversationen. Borta var den lättsamma tonen.

Hans, vi behöver prata. Jag har något viktigt som jag vill diskutera. Kan vi träffas snart – ju förr desto bättre. Jag reser i tjänsten till London nästa vecka. Tror du vi kan träffas där?

En flyktig men inte desto mindre angenäm känsla fyllde Hans. En kort tjänsteresa var alltid ett välkommet avbrott i rutinen. Och en möjlighet att köpa något till hans fru. Squashmatchen var som bortblåst från hans tankar.

Jag ska se vad jag kan göra. Har du samma mail som tidigare? Jag meddelar i morgon. Vi hörs!

På vägen ut fastnade hans blick på spegelbilden i fönstret. Hans litet barnsliga ansikte med den spetsiga näsan, den höga pannan, det korta, raka håret. Någon hade en gång beskrivit honom som non-descript. Han trodde det betydde ’intetsägande’ på svenska och han antog att det delvis berodde på hans extremt tunna och ljusa ögonbryn. De fanns knappt och det verkade göra att folk tenderade att inte minnas hans ansikte; de kände inte igen honom. Han log mot sin spegelbild. Hur det nu än var med den saken var han på väg hem nu och han var dessutom på väg till London inom kort.

Drygt en vecka senare satt Hans Edelman i lobbyn på ett anonymt flygplatshotell nära London Heathrow när Ido Zakai klev in genom svängdörrarna. Han hade åldrats. Det tidigare korpsvarta skägget hade nu tydliga fläckar av grått. Men glasögonen var desamma. Hur var det med hans eget åldrande? Säkert inte ett dugg bättre. De beställde varsin öl och efter en stund började Ido fråga om hans nuvarande befattning, ansvarsområde och ställning i den svenska tjänsten. Hade något ändrats? Var han fortfarande chef vid Övervakningen? Hade han börjat bli en grå eminens ännu? Han lyssnade noga, utvärderade svaren och tycktes tills slut komma till slutsatsen att han valt rätt person för sin berättelse.

"Hans, du är den enda jag känner på svenska Säpo och du verkar vara en bra person. Jag gjorde litet, ska vi säga, extra efterforskningar innan jag ringde dig och din meritförteckning är imponerande och, framför allt, utan brus. I couldn’t find any noise in your profile!" tillade han med eftertryck.

Jag letar just nu efter en svensk som kan sin sak och kan hålla masken och leverera när det verkligen krävs. Jag är helt övertygad om att du är den personen.

Han tog en klunk av sitt öl och fortsatte sin väl inrepeterade monolog.

"Vad jag tänker berätta kanske har begränsat nyhetsvärde, vad vet jag? Du är som sagt den enda jag känner inom svenska säkerhetstjänsten och det är helt upp till dig att göra vad du vill med den här informationen. Det jag skall avslöja kanske dör här och nu. Vi kommer inte att agera på det. Som du kanske vet har vi ett system av frivilliga medarbetare – vi kallar dem sayanim. Sayan betyder assistent på hebreiska. Sayanim är pluralformen. Vi betalar dem ingenting och i gengäld utsätter vi dem inte för akut risk. För det mesta. De informerar oss om olika saker, hjälper till med mindre uppdrag. Kan vara att någon behöver en hyrbil utan att fylla i papper. Kan vara att en hotellstäderska behöver gå igenom en viss gästs rum och leta efter något. Kan egentligen vara vad som helst. Dessa medarbetare är vår förlängda arm, eller hand, ut i världen. De delar våra värderingar."

Han berättade vidare om sayanim i allmänhet och gav några exempel på kända sayanims, såsom Viktor Ostrovsky, den kanadensiske författaren. Sedan blev han plötsligt specifik igen.

"För en tid sedan fick vi information som pekade på att en svensk hålls gömd i Ryssland. Ordet shvet, det betyder just svensk på ryska, kom upp flera gånger i konversationer där det inte borde ha kommit upp. Där det inte fanns något skäl för det att komma upp. Vi kan givetvis ha hört fel, det finns inga garantier. Men vår bästa bedömning i dagsläget är att någon hålls gömd i en villa i Moskva och att denne någon är en shvet – en svensk man."

En tid sedan? inflikade Hans. Vad betyder det?

Det är en bra fråga. Vi har haft detta fall på vår radar ett bra tag, kanske flera år. Men inte förrän under det sista året började vi se ett mönster. Du vet ju själv hur den här typen av verksamhet fungerar. Det är inte linjärt. Komplicerade fall utvecklas genom ny information och löpande eftertanke och ..., han letade efter ordet, "mognad. Litet som ett vin. Så är ett komplicerat fall