Hög nivå

By Bo Norgren

Från början ser det ut som om det enbart rör sig om ett bedrägeri. Ett av de största som drabbat en svensk bank. Pengarna flyttas mycket snabbt mellan olika konton över hela världen.Kriminalinspektör Göran Ålund arbetar på Rikskriminalen. Av en ren slump får han upp ögonen för Daniel Klein, en misstänkt ekobrottsling som varit under utredning flera gånger men hittills aldrig blivit dömd. När Ålund börjar syna Klein i sömmarna, visar det sig att han sannolikt är inblandad i bedrägerihärvan.Ålund och hans kolleger börjar ana att bedrägeriet och den stora penningsumman inte är ligans egentliga mål. Pengarna är ett medel för att kunna begå betydligt allvarligare brott. Det handlar om kriminalitet på en mycket hög nivå.Följer kriminalinspektörs Göran Ålunds många utmaningar i livet inom poliskåren.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 19, 2021
• ISBN: 9788726844955

Book preview

Norgren

Tisdagen den 10 juni 2008

När mannen med det blonda, nästan vita håret kom ut från transithallen på Arlanda, stod en bil och väntade på honom. Han kände inte igen den, däremot mannen som satt bakom ratten.

Inte nog med att jag får en tvåhundring för besväret, tänkte han. Jag får lift in till stan också.

Vädret var grått och det hade regnat, kvicksilvret hade inte orkat klättra högre än till tio plusgrader trots att det bara var en dryg vecka kvar till midsommar. Pissväder, tänkte han och drog upp blixtlåset i vindjackan.

Någon öppnade högra bakdörren åt honom och han gled in i baksätet. Bilen satte sig genast i rörelse. Tja ba, sa han självsäkert. Det gick som smort. Han gnuggade höger tumme mot resten av fingrarna i den universella gesten för pengar. Payup time, la han till och flinade brett.

Mannen bredvid honom såg varken road ut eller särskilt benägen att betala några tvåhundra tusen. I stället förvreds hans ansikte i en föraktfull grimas, som om han just upptäckt att hunden skitit på äkta mattan. Sedan stack han ner handen bakom ryggen.

Vad fan är det fråga om? frågade den blonde när han plötsligt stirrade in i mynningen på en finkalibrig revolver. Dödens öga. En stor klump av grå is växte snabbt i hans mage, det började susa i öronen och han fick tunnelseende. Vad betyder det här?

Det betyder ajöss, sa den andre. Sedan sköt han ett enda skott, rakt i hjärtat på sitt offer.

Bankkontoret var en liten filial till en medelstor, internationell affärsbank och låg på en lugn, fashionabel gata ett kvarter från Finsbury Circus. I hjärtat av Londons bankdistrikt.

De båda männen som steg in genom glasdörrarna strax före klockan elva på förmiddagen, var i femtiofemårsåldern. De var klädda i den uniform som bärs av affärsmän jorden runt: Mörk välskräddad kostym, oklanderlig vit skjorta, diskret mönstrad slips i rött respektive blått siden och svarta skor. Trots att solen stundtals tittade fram mellan molnen, var dagen kylig för årstiden, varför båda bar mörka överrockar, som kompletterade bilden av sober elegans.

Den mindre av männen, Dr Charles Michaels, var nervös men visade det inte med en min. Den andre, Joseph Weiss, visste inte den exakta anledningen till sin närvaro, varför han tog det lugnt och studerade två unga turister, och då särskilt deras jeansklädda, välformade stjärtar. Manliga turister...

Michaels och Weiss gick fram till informationen och frågade efter Barbara Jones. Ms Jones kom fram till disken på slaget elva. Michaels presenterade sig och Weiss och alla tre skakade hand innan Jones visade vägen till sin arbetsplats, där hon bad männen slå sig ner på ena sidan av skrivbordet, varpå hon satte sig på den andra.

Michaels la upp en tunn, mycket elegant dokumentportfölj i mörkt vinrött kalvskinn på bordet. Under nästan ceremoniella former öppnade han blixtlåset och drog fram en mörkblå mapp i kartong. Han la den framför Ms Jones och öppnade den. Två A4-ark låg i mappen. Båda bar Svenska Kreditbankens brevhuvud.

Barbara Jones lyfte den blå mappen och läste igenom texten på de båda dokumenten. Charles Michaels pysslade med några papper i sin väska, samtidigt som han iakttog henne i ögonvrån. Hennes vördnadsfulla sätt att hålla i mappen fick honom att slappna av något, även om han visste att han bara var på väg in i orkanens öga.

Han skulle ut också...

Efter att ha läst igenom handlingarna la Ms Jones åter ner mappen på bordet. Hon log mot Michaels och Weiss. "Well, era dokument verkar vara i ordning. Ska jag...?" Hon nickade mot den benvita telefonen som stod till vänster om henne på det blankpolerade valnötsbordet.

Gärna, svarade Michaels och såg irriterat i ögonvrån hur Weiss satt och flirtade med en annan medelålders fjolla.

Medan Michaels funderade på om han borde ha tagit med sig någon annan affärsbekant, helst heterosexuell och gärna nypåsatt, ringde Barbara Jones till Svenska Kreditbankens huvudkontor i Stockholm. Hon bad att få tala med en av bankens utlandsdirektörer, den ene av de båda personer som signerat dokumenten i den blå mappen.

Charles Michaels vågade knappt andas och efteråt hade han svårt att erinra sig vad Ms Jones sa under samtalet med banken i Stockholm. Det susade i hans öron och han hade svårt att sitta still när hon la på luren och han varken hörde eller såg förrän hon ryckte i hans kavajärm. Dr Michaels....

Ja… ursäkta mig, jag var någon helt annanstans. Hur sa? Just nu var han glad över Weiss mentala frånvaro. Denne verkade inte ha en susning om vad som försiggick omkring honom.

Well, sa Barbara Jones och väntade några taktfulla sekunder innan hon harklade sig och fortsatte. Er bank i Stockholm bekräftar autenticiteten i dessa dokument.

Michaels rörde inte en min men gjorde en mental klackspark. Good, sa han avspänt, som om det var den mest självklara saken i världen.

Om ni ursäktar... Miss Jones reste sig. Jag kommer nu överföra pengarna till det konto ni har specificerat.

Tjugo i tolv var transaktionerna avklarade. Barbara Jones lämnade över de signerade, kontrasignerade och stämplade dokumenten till Dr Michaels, som la tillbaka dem i portföljen. Weiss hade återvänt till verkligheten och alla tre reste sig återigen och skakade hand innan herrarna makligt återvände till kylan på gatan utanför.

Dr Charles Michaels hade just genomfört första steget i ett av de största bedrägerierna som någonsin drabbat den svenska bankvärlden.

Wilhelm Herbholzheimer var den ene av två vicedirektörer på Berner Bankgesellschaft, en liten investeringsbank som dessutom tillhandahöll både bankfack och så kallade nummerkonton med högt ställda krav på säkerhet och diskretion. Banken hade ett filialkontor på Bahnhofsstrasse i Zürich, Schweiz, och det var där Herbholzheimer arbetade.

Han hade sedan klockan tolv, lokal tid, suttit framför en av de fyra datorterminaler som fanns på hans rum. Samtidigt som han höll ett öga på skärmen åt han sin lunch, en frugal historia bestående av en plastförpackad, trekantig sandwich av bomullsbröd, med ost, skinka och Dijonsenap samt en flaska mineralvatten utan kolsyra. Strax efter halv ett inträffade det han väntat på och han lyfte telefonluren och slog ett lokalt nummer.

Bitte? svarade en lugn röst.

König, sa Herbholzheimer och lyssnade till den andres andhämtning.

Gut. Gå omedelbart vidare. Mannen la på luren.

Bankdirektören hade i och med detta fått klartecken och vände sig åter mot skärmen och tangentbordet.

Han utförde några kommandon och pengarna flöt vidare.

Elektroniskt guld i en världsomspännande väv av datakommunikation.

Charles Michaels fick lift med Joseph Weiss ut till Heathrow. Han passerade passkontrollen och tog sig så fort som möjligt till förstaklassloungen för att invänta startutropet. En och en halv timme kvar till avgång, konstaterade han och gick fram till baren. Han beställde en Bloody Mary eftersom han sedan tidigare kände igen den kvinnliga bartendern och visste att hon använde såväl Worcestershiresås som Tabasco och selleristjälk för att fullborda drinken.

Michaels hann med en påfyllning innan han steg ombord på planet till O’Hareflygplatsen i Chicago, där han skulle byta till en inrikesflight innan han fortsatte västerut.

Han somnade efter tredje glaset champagne och drömde om ängar som hade en mycket speciell färg.

Dollargrönt.

Samtidigt som Dr Michaels befann sig någonstans över Atlanten, inträffade en smärre incident i Stockholm. Något så skenbart trivialt som att en ung, kvinnlig bankanställd blev illamående.

Anledningen var en ovanlig, men ilsken art av bakterie. Den var så till den milda grad aggressiv att den gav Annika Fellman de första symptomen av matförgiftning redan en och en halv timme efter lunchen, som bestått av bland annat en skaldjurstallrik till förrätt. Musslorna smakade konstigt, det tyckte hon redan medan hon åt dem, men man klagar inte på maten när man blir bjuden av en av bankens mer framstående mellanchefer. Oavsett hans avsikter...

Illamåendet slog till snabbt och hänsynslöst och Fellman lyckades, kallsvettig och darrig, ta sig ut till damrummet. I sista sekunden låste hon in sig i ett bås, där hon spydde upp hela maginnehållet under svåra kramper. När hon äntligen var färdig och hade sköljt ur munnen och blaskat av sig kallsvetten i ansiktet, stapplade hon över till andra sidan korridoren och vilrummet.

Trots sitt tillstånd kände hon att det var varmt och luktade instängt i rummet. När hon satte sig på sängen upptäckte hon att någon burit in en faxapparat, som stod på bordet bredvid sängen.

Annika Fellman öppnade fönstret en aning och böjde sig ner för att ta av sig skorna. Det var då hon fick syn på ett A4-ark som låg i faxens utkorg. Hon lyfte upp det och ögnade igenom det. Texten var på engelska och undertecknad av två direktörer på banken, varav hon kände den ene ganska väl.

Dokumentet såg autentiskt ut.

Ändå gjorde omständigheterna att hon blev misstänksam.

Mannen som Wilhelm Herbholzheimer ringt upp hette Milan Radovic och var kroatisk medborgare. Han hade lämnat Jugoslavien hastigt och lustigt 1992 i samband med att det började osa hett. De senaste sju, åtta åren hade han byggt upp en mycket respektabel fasad i Schweiz.

Officiellt sysslade Radovic med import-export och kapitalförvaltning, det senare åt mycket rika och ansedda medlemmar av överklassen.

Inofficiellt ägnade han sig åt grov, ekonomisk brottslighet.

Milan Radovic var ute efter de verkligt stora pengarna. Han ville bli rik, men det var inte enbart pengarna som lockade honom. Det var makten som automatiskt följde i rikedomens spår.

Om den här affären, ja han tänkte faktiskt på kuppen som en affärstransaktion, om den gick bra, skulle han vara ett stort steg på vägen mot slutmålet.

Radovic hade bara en sak för ögonen.

Maktens inre sfär.

Carl-Johan Windén var den högste säkerhetsansvarige på Svenska Kreditbanken.

Ett visst mått av misstänksamhet ingår i jobbet som säkerhetschef. Windén låg helt klart i den övre delen av skalan när det gällde den egenskapen. När han fick samtalet från Annika Fellman gick alla hans varningsklockor igång. Han sprang faktiskt hela vägen från sitt kontor till vilrummet där faxen stod.

Det tog inte lång tid för Windén att lista ut hur det hela gått till.

Först läste han igenom dokumentet och konstaterade vilkas underskrifter det bar. Nästa steg var att kontrollera dessa två personers telefoner. Han blev inte förvånad när det visade sig att Filip Berners anknytning var vidarekopplad till vilrummet.

Någon hade alltså tagit emot ett eller flera telefonsamtal och/eller faxmeddelanden i vilrummet. Samtal som egentligen skulle ha hamnat på Berners kontor.

Så snart han kommit så långt, tog Windén kontakt med en utredare på Ekobrottsmyndigheten, Arne Carnefors, och rekapitulerade vad han hittills hade att komma med.

Carnefors lyssnade utan kommentarer, ända tills Windén, liksom i förbigående, nämnde summan på bankgarantin. Hur mycket, sa du?

Svaret fick utredaren att kasta sig i en tjänstebil.

Goda råd var dyra. Jävligt dyra.

Onsdagen den 11 juni 2008

San Francisco hälsade Charles Michaels med sol.

Hyrbilen var utrustad med taklucka och han öppnade den redan innan han körde iväg från flygplatsen. London hade för en gångs skull haft hyfsat väder, men inget går ändå upp emot Kalifornien, tänkte han. När han passerade över Golden Gatebron var den som vanligt insvept i dimma men han oroade sig inte för det. Han visste av erfarenhet att den skulle tunna ur norr om tunneln efter bron. Och mycket riktigt var det sista diset bokstavligen som bortblåst när han passerade Marin City, några kilometer längre norr ut.

Michaels svängde av motorvägen och njöt i största allmänhet av tillvaron. Vägen gick utmed vattnet, en mindre vik av den stora San Francisco Bay. Allt var sig likt sen förra gången. Lustjakterna låg kvar i marinorna utmed vägen, kvinnorna gick fortfarande omkring i minimala baddräkter och solglittret i det blå havet var lika bländande som det varit sedan urminnes tider.

Framme i Tiburon tog han av åt höger igen, ut på en liten halvö som heter Belvedere och vars bebyggelse i huvudsak består av lyxvillor. Han körde försiktigt genom villaområdet ner till sydspetsen och svängde slutligen in på en smal uppfartsväg som ledde genom en parkliknande trädgård, fram till en magnifik tvåplansvilla i stål, glas och natursten.

En vit limousin var parkerad framför entrén och den uniformsklädde chauffören stod och polerade den redan spegelblanka motorhuven. Michaels gled sakta upp bakom den förlängda bilen och stängde av motorn. Det var först när han stigit ur och slog igen bildörren som chauffören la märke till honom.

Denne vek ihop putstrasan och la in den under förarsätet. Kom fram och presenterade sig som ‘Rogers’ och lyfte därefter ut väskorna ur bagageutrymmet. Sedan bad han gästen ta plats bak i limon.

Vilket Michaels gjorde med ett småleende på läpparna. Han sträckte ut sig i lädersätet och läste kortet som låg på armstödet.

Välkommen, CM! Luta dig tillbaka och låt Rogers ta hand om dig. Vi ses snart.

GE

Rogers hade burit in bagaget i huset och satte sig nu i förarsätet. Den stora bilen gled ljudlöst iväg och Michaels tog fram en cigarr ur fodralet som låg på barskåpet framför honom. Snoppade den med verktyget som låg bredvid och tände den efter konstens alla regler. Garner Eliot hade god smak när det gällde det mesta och cigarrerna var inget undantag. Handrullade kubanska Cohiba av yppersta kvalitet.

Resan blev inte lång. Rogers körde österut, passerade motorvägen och fortsatte till Mill Valley. Den lilla staden låg i en dalsänka, inbäddad i frodig grönska. Michaels undrade om staden gett namn åt dalen eller tvärtom. Troligen tvärtom...

Han vaknade upp ur sina funderingar när Rogers svängde in på huvudgatan och stannade mjukt efter ett par kvarter, utanför en byggnad med butiker i gatuplanet. Michaels hade aldrig varit här tidigare och han undrade vart de skulle, men framför allt varför Eliot hade valt att träffa honom här och inte i villan. Han visste att Rogers hade sina order och inte skulle avslöja något, så han följde bara med när chauffören gick fram till en glasdörr som fanns mellan de båda affärerna. Över dörren satt en skylt och Michaels läste texten: ‘Physical Therapy Center’.

En svängd trappa ledde till övervåningen.

Han kom upp i ett enormt rum, inrett i furu, björk och andra ljusa träslag. Möblerna var av bambu och klädda i färgsprakande tyger. Överallt stod krukor i varierande storlekar med exotiska växter, en del av dem från golv till tak. Något till höger stod en receptionsdisk. Bakom den satt en oerhört vacker kvinna, som reste sig när hon fick syn på Michaels. Hon hade midjelångt, korpsvart hår, ihopdraget i en hästsvans som hängde ner på hennes bröst. Hennes utseende var åt det orientaliska hållet och Michaels misstänkte att hon var resultatet av en förbindelse mellan en amerikansk soldat och en kvinna från Asien. Troligen Vietnam, med tanke på hennes ålder.

Kvinnan presenterade sig som Caroline och lotsade Michaels in till en bubbelpool, delvis dold bakom krukväxter. I poolen satt Garner Eliot och ytterligare två unga damer med asiatiskt påbrå. Som sagt, tänkte Michaels, han har god smak. Och han känner dessutom mina preferenser när det gäller kvinnor...

Charles, sa Eliot och gjorde något slags honnör med två fingrar mot sitt silverfärgade hår. Härligt att se dig. Han pekade med tummen över axeln mot en dörr i bortre änden av rummet. Där hittar du badbyxor.

Michaels bytte snabbt om till badbyxor och återvände till poolen, där han satte sig mittemot Eliot. Vattnet var hett och han fick sänka sig ner i omgångar för att inte bränna sig. Under tiden förhörde sig Eliot om hur resan gått och vad han ville ha att dricka. Jag har en Dom Perignon på kylning, men eftersom du har resdammet i halsen, kanske du vill ha något lite mer uppfriskande? Kanske en öl?

Under de här omständigheterna… vad kan vara mer uppfriskande än ett glas bubbel? undrade Michaels.

Kommentaren fick Eliot att brista ut i ett bullrande gapskratt. Han ropade åt Caroline att hämta ‘the Dom’. Hon kom tillbaka med fyra höga kristallglas och en ishink med en magnumflaska av den ädla drycken, som hon skickligt befriade från stanniol, ståltråd och kork.

När de hade skålat sa Eliot åt de båda flickorna att lämna honom och Michaels ensamma ett tag. Michaels studerade dem längtansfullt när de med utstuderad sinnlighet tog sig upp ur vattnet. Han visste att det inte skulle dröja länge innan han fick röra vid deras fasta, gyllenbruna kroppar.

Din typ antar jag? sa Garner Eliot med ett nöjt flin när han såg den andres blickar.

Perfekt, höll Michaels med.

Thai pussy is okay, I guess... Eliot blev allvarlig igen. Jag förmodar att du är intresserad av den senaste utvecklingen? Michaels nickade. Jag kollade med banken i morse. Pengarna har anlänt som planerat. Jag bad om ett möte med dem och vi är inbokade klockan tio i morgon förmiddag. Jag har dessutom faxat till vår vän i norra Europa.

Michaels satt tyst i några sekunder. ‘‘Vi gjorde det, sa han andlöst. Jag kan knappt tro det. Vi gjorde det, ta mig fan!"

Yeah, sa Eliot och höjde glaset igen. Visst gjorde vi det. Han ropade tillbaka flickorna. Den här gången var båda två nakna och Michaels puls ökade.

De satte sig på var sin sida om honom, tätt, tätt intill.

Arne Carnefors var mycket mån om sitt yttre. Han hade passerat fyrtioårsstrecket med ett par års marginal och hatade påsarna under ögonen som oroväckande snabbt hade börjat sprida sig i hela ansiktet. Om han inte fick tio timmars sömn varje natt blev han ett vrak, både fysiskt och psykiskt.

Han hade varit ekobrottsutredare i femton år, först på Ekoroteln i Stockholm, därefter på Rikskriminalens Ekorotel. Under senare hälften av 1990-talet fick politikerna för sig att det enda sättet att komma tillrätta med de växande högarna av tunga brottsutredningar med ekonomiska förtecken, var att bilda en helt ny myndighet, Ekobrottsmyndigheten. Tanken var i och för sig god, att samla åklagare, poliser, ekonomer, skatterevisorer och kronofogdar under samma tak, för att förkorta informationsvägarna. Men Carnefors hade trots det sina dubier. Det var ju trots allt samma individer som skulle utföra uppgiften.

Men Arne Carnefors var ekoutredare ut i fingerspetsarna. Han älskade att rota i bokföring och andra dokument som misstänkta skapat för att slå blå dunster i framför allt skattemyndigheternas ögon, och försöka hitta de svaga punkterna. Dessutom gillade han att röra sig i den, ur polisiär synvinkel, lyxiga miljön som bolagens styrelserum och bankledningarnas sobra kontorsrum innebar. För att inte tala om de gånger han haft förmånen att få göra husrannsakan i miljonvillor i Djursholm, Lidingö och Bromma och lägenheter på Strandvägen.

Carnefors gillade att oroa överklassen. Förmodligen var han smyganarkist eller kommunist någonstans djupt inne i själen.

Carl-Johan Windén hade hållit Carnefors vaken hela natten. På onsdagseftermiddagen såg den vanligen så elegante kriminalinspektören ut som en obäddad säng. Han kände sig skitig och skrynklig och magen bubblade av de mängder av kaffe och skräpmat han tryckt i sig. Flera gånger hade han känt att han var nära att ge upp, men nu när han satt med resultatet framför sig var till och med han böjd att hålla med Windén som tyckte att det var värt varenda minut av förlorad sömn.

Följande vet vi alltså, sa Carnefors och satte fingret på den PM som han just tagit ur skrivaren. Någon som heter... eller kallar sig Michaels dyker upp på International Merchants Bank i London. Visar upp bankgarantin och en faktura som… som vi inte har sett, för en fröken Jones. Hon ringer till Kreditbanken och talar med någon som utger sig för att vara Berner. Han bekräftar dokumentens autici... autenci... fan, jag är trött…

Autenticitet, sa Windén långsamt och såg mycket nöjd ut med sig själv.

Carnefors kände sig snarast autistisk. Just precis. I alla fall: Hon vidarebefordrar pengarna enligt fakturan till ett konto på Berner Bankgesellschafts kontor i Zürich. Därifrån går en del av beloppet vidare till USA. Vart och hur mycket är ännu så länge okänt.

Windén tittade på klockan. De lovade att vi skulle ha besked före nitton. Om tre timmar. Jag har ett förslag.

Ja?

Att vi försöker få ett par timmars sömn. Annars kommer vi inte att orka.

Orka?

Ja, en natt till, menar jag. Windén såg ut som en nyponros.

Jag tror jag skjuter mig, tänkte Carnefors.

Den som tänker göra sig av med en bil genom att sänka den i sjön bör ta sig en rejäl funderare innan han väljer plats. Syftet med åtgärden är oftast att det ska dröja ett bra tag innan någon hittar vraket. Bland de mest olämpliga ställen som finns när det gäller dumpning av fordon eller andra föremål, som exempelvis lik med fötterna ingjutna i betong, är faktiskt någonstans utefter Stockholms kajer.

Risken är nämligen överhängande för upptäckt, inte minst just när man tippar objektet över kanten. Men även om man klarar av det kritiska ögonblicket, kan man ge sig fan på att antingen polisen, brandkåren eller någon amatördykarklubb ger sig ner i det grumliga vattnet för att leta lik, gamla cyklar, Magnumrevolvern som Olof Palme sköts med eller annat smått och gott som ligger och skräpar i bottensedimentet.

I det här speciella fallet var det polisens Nationella Insatsstyrka som var ute och dök. Styrkan, som bildats för att bland annat möta hot från terrorister, hade dykutbildad personal. Nu var det varken någon Baader eller Meinhof de sökte efter, inte heller några bomber eller andra farligheter.

De första åren sedan Insatsstyrkan bildades, hade de tillbringat hälften av sin arbetstid med att öva, öva och åter öva. Resten av tiden arbetade de som ‘vanliga’ poliser, oftast på Länsspan eller i Piketen. Huvudsaken var att de inte användes till den uppgift de var tänkta att lösa. En av landets mest kända journalister och författare hade nämligen hävdat att styrkan bestod av en samling skjutglada idioter vars enda mål var att pulvrisera den stackars terroristen. Om gisslan strök med på kuppen var inte så noga, bara de här machofigurerna fick skjuta prick. Och mer i den stilen.

Oavsett vilken makt man kan tillmäta en enskild journalist: Nationella Insatsstyrkan var en glödhet potatis som ingen ville ta i. Eller rättare sagt, det hade varit så ända fram till försommaren 1999.

I slutet av maj hade tre nationalsocialister, en benämning som de själva föredrog framför nynazister, rånat en bank i Östergötland. Under den efterföljande polisjakten hade de försökt skjuta ihjäl ett polisbefäl och sedan avrättat två andra poliser med deras egna tjänstevapen, efter att först ha perforerat deras bil med automatvapen.

Alla tillgängliga medlemmar av Nationella Insatsstyrkan hade deltagit i jakten på rånarna och i efterspelet hade makthavarna äntligen fattat beslutet att Styrkan faktiskt skulle få användas vid exceptionella händelser av det här slaget. Ett stort steg i rätt riktning. Ännu bättre blev det när NI organisatoriskt flyttades från Stockholmspolisen till Rikskriminalen, i slutet av 2002. Sedan den dagen ökade efterfrågan på assistans från Styrkan gradvis. Vid det här laget, nio år efter tragedin i Malexander, var trycket så stort att de stundtals var tvungna att sålla bland uppdragen.

Den här dagens dykningar var ett rutinjobb, långt från både polismord och terrordåd. Inte ens polisledningen kunde hitta några politiska undertoner i det faktum att en finsk turist försvunnit från en av Silja Lines kryssningscontainrar någonstans mellan Åbo och Stockholm. Ett måttligt nyktert vittne påstod i efterhand att han sett mannen i sällskap med en nyöppnad literbutelj Finlandia vodka, balanserande på relingen i samband med att fartyget anlöpte terminalen i Värtahamnen. Sannolikheten för att han så att säga skulle dyka upp någonstans i hamnbassängen bedömdes som stor och uppdraget gick till Insatsstyrkans dykare.

Finnen var lokaliserad inom tjugo minuter. Att det var rätt person rådde ingen större tvekan om. Han höll nämligen fortfarande den skrovliga flaskan i ett krampaktigt grepp med höger hand.

Uppdraget var slutfört, men grabbarna i Styrkan är nu som de är. Öva, öva och åter öva...

Eftersom de ändå var igång, kunde de ju lika bra stanna kvar under vattnet tills luften i tuberna började ta slut.

Där de jättelika kryssningsfartygen lägger till, har man placerat stora betongplattor på bottnen invid kajen. Plattorna är ungefär tio meter breda och ligger där för att förhindra att fartygens propellrar drar upp bottenslammet.

Den dykare som upptäckte bilen flinade ofrivilligt till innanför sin helmask. Fordonet stod på rätt köl och såg ut som om någon hade parkerat det på det släta betonggolvet.

Dykaren, en gotlänning i exil, gjorde som han var van: Han steg rakt uppåt med uppsträckt arm. Så snart han bröt vattenytan, begärde han en markeringsboj från följebåten. Han meddelade dykledaren vad han hittat innan han gick ner igen. Bojen, en orangefärgad plastkula, trettio centimeter i diameter, var fäst i en lina. Han tog änden och ‘bombade’, sjönk lodrätt så snabbt som möjligt för att komma rakt på fordonet igen.

Bilen, en Volvo S80, var försedd med dragkrok. Han fäste linan i kroken och kontrollerade tiden. Dags att gå upp.

Måste vara försäkringsbedrägeri, menade han när han tagit sig upp i båten. Bilen såg kanonfräsch ut. Kan inte ha stått där länge.

Vad dåstått? frågade dykledaren.

Gotlänningen berättade om skicket på bilen och hur den var placerad. Mitt i draget från visparna.

Hm. Då måste den ha hamnat där sen förra gången nån färja lämnade kaj.

Kraften i fartygspropellrarna var oerhörd. En bil som stod på botten skulle slungas iväg som en leksak av det virvlande vattnet.

Wilhelm Herbholzheimer hade arbetat så länge i finansvärlden att han visste exakt hur långt man kunde lita på banksekretessen. Numera inte en meter. Man brukar säga att allt var bättre förr. Och om man tyckte att det traditionella hemlighetsmakeriet runt så kallade schweiziska nummerkonton var en bra tingens ordning, stämde påståendet till hundra procent.

Sedan några år kunde man inte alls räkna med fullständig anonymitet som kund hos bankerna i Schweiz. De hade, enligt Herbholzheimer, blivit alldeles för lika sina motsvarigheter i de flesta andra europeiska länder. Om polisen eller åklagarväsendet kom med sina stämplade fullmakter så var han, i egenskap av direktör, skyldig att lämna ut de uppgifter som myndigheterna ville ha.

Med tanke på omständigheterna ville han helst inte låta Milan Radovic komma upp på kontoret. Det var helt enkelt alldeles för riskabelt. Därför hade han blivit mycket lättad över jugoslavens inbjudan till ett cocktailparty, där de skulle kunna förena nytta med nöje och avhandla sina affärer under avspända former.

Herbholzheimer följde instruktionerna han fått och körde långsamt utefter den enkelriktade Neumühle-Quai söderut, fram mot Bahnhof-Brücke. Han fick syn på Radovic som stod och väntade på trottoaren och stannade till i bussfilen på högersidan, tillräckligt länge för att jugoslaven skulle hinna sätta sig i bilen.

Av någon anledning var Herbholzheimer nervös och eftersom han inte ville visa det, höll han tyst och väntade på att den andre skulle börja prata. Men Radovic sa bara att de skulle upp mot Witikon och pekade diagonalt över torget. Herbholzheimer rundade lydigt spårvagnshållplatsen och tog höger.

Känner ni Herr Jacob Davidoff? frågade Radovic med ett litet leende på sin lätt brutna tyska när de passerade det vackra musikkonservatoriet som låg i en lummig park på vänster sida av gatan.

Der Juwelier? undrade Herbholzheimer andlöst och den andre nickade. Davidoff var en av Europas mest kända diamanthandlare och gick under smeknamnet ‘Der Juwelier’, juveleraren. Känner honom... kanske inte personligen... sa bankdirektören, som gärna frotterade sig med kändisar och ännu hellre ville låta påskina att han var nära vän med dem.

Han har en villa uppe på Adlisberg... och har bjudit in oss på cocktails…

Herbholzheimers nervositet hade ersatts av ett varmt pirrande i maggropen. Nästan som en föraning av sexuell njutning.

De åkte vidare under tystnad ett par kilometer. Se upp! Jag tror... Radovic tecknade åt honom att sakta ner. Ja! Här är det. Ta vänster.

Herbholzheimer var tvungen att stanna för mötande trafik innan han kunde svänga vänster, in på en smal villagata som sluttade brant uppåt. ‘Biberlinstrasse’, läste han på skylten. Hur långt?

Några hundra meter… Radovic hade satt sig upprätt för att se bättre. De tog höger och sedan vänster igen. Passerade en skola på vänster hand och kom högre och högre. På högersidan växte tät skog och marken stupade brant mot vägen där nere. Scheisse! utbrast han när asfaltbeläggningen tog slut och vägen blev ännu smalare.

Herbholzheimer släppte gasen och kastade en frågande blick på sin guide. Nu hade de skog på båda sidorna. Radovic muttrade något om sitt eget lokalsinne och sa sedan att det var lika bra att vända innan de mötte skogvaktaren.

Han klev ur för att se till att inte Herbholzheimer backade på något träd.

Bärgaren och bilen från Fonus anlände nästan samtidigt till Värtahamnen.

‘Det ligger på lite’, hade dykledaren sagt när han ringde och beställde assistans. Klockan 18.15 skulle nämligen Silja Festival lägga till med sin blandning av allt från nyktra långtradarchaffisar till aspackade ungdomar och pensionärer med handväskorna fulla av Bayonneskinka och rökt lax i prydliga travar.

Personalen från Fonus lastade rutinerat in finnen, komplett med vodkaflaska, i politivagnens skåp. Han hade sällskap på resan av två gamlingar som dött ensamma i var sin servicelägenhet.

En av dykarna låg redan i det för säsongen iskalla vattnet när bärgningsbilen backade fram till kajkanten. Chauffören hoppade ur och hejade som hastigast på poliserna som stod på land och satt i följebåten, på samma gång som han började mata ut den grova vajern ur vinschen baktill på bilen.

Några minuter senare hade dykaren fäst vajern runt den sänkta bilens bakaxel. Han gick upp och gjorde klartecken.

Bärgningsbilens motor gick först upp i varv när föraren började hämta in vajern. Varvtalet sjönk och sången från dieseln fick en råare ton när linan sträcktes.

Bilvraket var på väg upp.

Efter några minuter klöv bakre stötfångaren vattenytan och hundratals liter vatten började forsa ut genom hjulhus och ventilationsöppningar. Efter lite strul lyckades bärgaren få bilen att landa på kajen med hjulen nedåt. Han bogserade bort den så att den stod ur vägen innan han kopplade loss sin vajer och avslutade jobbet genom att få körordern påskriven av dykledaren.

Chaffisen var både nyfiken och snacksalig till sin natur och i vanliga fall hade han stannat en stund för att få utlopp för sina laster, men nu hade han bråttom hem till hustrun, som var höggradigt gravid och låg i startgroparna för att åka till BB.

Därför missade han vad som låg i bilens bagageutrymme.

Milan Radovic tecknade åt Herbholzheimer att lägga om maximalt åt vänster och vinkade sedan fram honom tills fronten nästan snuddade vid en trädstam. Maximalt högeromlägg och Radovic gick till bilens bakände. Bankdirektören la i backen och lättade på bromsen. Den stora, tunga Mercedesen rullade långsamt ut mot vägkanten.

Plötsligt gav kanten med sig och grus och decimeterstora stenar störtade ner mot vägen, fyrtio meter nedanför. Bilens bakhjul hängde fritt och trots att Herbholzheimer ställde sig på bromsen gled framhjulen på rullgruset tills bilen stannade, balanserande på underredet.

Verdammt, väste Radovic. Han greppade främre stötfångaren och tog i tills det svartnade för ögonen. Äntligen kände han en rörelse i fordonets massiva dödvikt.

Bankdirektören förstod. Han skrek och försökte ta sig ut. Men eftersom han, samvetsgrann som han var, satt fastspänd i bilbältet, följde han med när bilen i ultrarapid tippade över kanten.

Just här var skogen glesare och när den närmare två ton tunga bilen träffade det första trädet, knäcktes det som en tändsticka.

En evighet senare krossades bilen mot vägbanan. Till Radovics besvikelse tog den inte eld.

Det gjorde de alltid i deckarserierna på TV.

Mindre än ett dygn, konstaterade dykledaren efter telefonkontakt med Silja Line. Längre kan inte bilen ha stått nere på botten. Han pekade ut mot fartyget som långsamt var på väg in till kaj. Hon lättade härifrån nitton och femton i går kväll.

I väntan på kriminaltekniker hade han posterat ut några av sina mannar runt bilen, som fortfarande stod och droppade vatten.

Dykledaren, polisinspektör Folke Larsson, tittade ner i bagageutrymmet. Den döde mannen låg där, insvept i sin genomvåta rock. Han skulle inte försvinna någonstans. Frågan Larsson ställde sig var om han förstört några spår när han öppnade bakluckan. En högst akademisk fråga. Gjort var gjort.

Jag har ju för fan inte röntgenblick...

Har du kollat efter chassinummer? frågade gotlänningen som hittat bilen.

Larsson skakade på huvudet. Vill inte röra den innan teknikerna har varit här. Han spottade ut en snusflaga och nickade bort mot en SAAB 9.3 som var på väg rakt emot dem. Här kommer några kolleger från krim.

Tekniker? undrade gotlänningen.

Nej... de där jobbar på våldet i City. Vad fan gör de här? Micke Müller och Maggan Fallenius klev ur bilen och lät den stå med dörrarna öppna. De gick fram till Larsson och presenterade sig. Du undrar förstås vad fan vi gör här, sa Müller och lockade fram ett leende från den andre.

Kan jag inte neka till. Vi hade beställt tekniker.

Maggan tog över. Mm. Och såråkade det slumpa sig så att vi var på tekniska roteln när ni ringde. Och eftersom vi ändå lär få det här caset... Hon ryckte på axlarna. Det är du som är...?

Folke Larsson.

Just det. Bra. Ni hade visst kommit fram till att bilen hamnade i vattnet senaste dygnet? Larsson nickade och berättade hur han dragit den slutsatsen.

Hm, sa Müller. Vad har vi? Ett stycke oidentifierat manslik. Och en grön S80 utan regplåtar. Säkert utan motoroch chassinummer också.

Vill ni att vi ska söka efter dem? Skyltarna alltså?

Micke och Maggan tittade på varandra. Eh... Sa Maggan. Jag tror... Sa Micke.

Herregud, tänkte Larsson. Inte konstigt att brottsutredningar tar tid. Ni får bestämma er rätt kvickt. Vi har nämligen en båt på väg in. Och jag skulle helst se att jag slipper be dem ligga och vänta där ute.

Även om du gjorde det, sa Maggan, är det inget som säger att de har kastat skyltarna i sjön.

Eller att ni verkligen skulle hitta dem, la Müller aningslöst till.

Larsson gav honom en isande blick. Om de ligger där, sa han långsamt, så hittar vi dem.

Müller ville sjunka genom jorden.

Faxet har kommit, sa Carl-Johan Windén.

Vilket jävla fax? tänkte Arne Carnefors yrvaket. Så kom han ihåg var han befann sig och varför. Och kände en intensiv längtan efter att ligga hemma i sin säng i stället. En vecka i sträck. Han satte sig mödosamt upp och stack fötterna i sina handsydda loafers. Dammiga, konstaterade han med avsmak och kände en sur pust från ena armhålan. Fy fan. Nå? sa han och följde efter säkerhetschefen ut i korridoren.

Ett konto i Chase Manhattan Bank, San Francisco, sa Windén och gav Carnefors faxet.

Denne läste igenom dokumentet. Kontohavaren heter Garner Eliot. Säger mig ingenting.

Inte mig heller. Men jag har just försökt få kontakt med min motsvarighet på Chase Manhattans huvudkontor i San Francisco. Han satt naturligtvis i sammanträde men sekreteraren skulle be honom att han höra av sig så snart som möjligt.

De satt med var sin mugg starkt kaffe när telefonen ringde tjugo minuter senare.

När Windén och hans amerikanske kollega presenterat sig för varandra, brast svensken ut i ett skrockande skratt. Carnefors stirrade förbluffad på honom och var övertygad om att stressen och sömnbristen slutligen tagit ut sin rätt.

Så småningom återfick Windén till synes fattningen och redogjorde i korta drag för vad de hittills kommit fram till. Han lyssnade uppmärksamt och såg mer och mer nöjd ut. This is great news, sa han slutligen och blinkade åt Carnefors.

Arne Carnefors mulnade. Han tyckte inte om när karlar blinkade åt honom. Jaha? sa han irriterat när Windén efter en lång räcka artighetsbetygelser äntligen la på luren.

"Det är ta mig tusan otroligt vad världen är liten ibland. För fem år sen var jag på ett internationellt symposium om banksäkerhet i Miami. Hela veckan umgicks jag med en kille från Los Angeles, Tony Agnelli. Före detta quarterback, före detta FBI-agent. Lika bred som han var hög. Och han var nästan två meter lång. Som en veritabel lagårdsdörr... Han skrattade till och skakade på huvudet. Och nu är han säkerhetschef på Chase i San Francisco."

Det lär inte försvåra informationsutbytet? gissade Carnefors och Windén höll med.

Tony lovade hjälpa oss. Han har tydligen fortfarande bra kontakter inom FBI. Faktum är att han redan kände till den här Eliot. Både FBI och den lokala polisen har försökt komma åt honom en längre tid. Han ville inte säga vad det rörde sig om...

Spelar inte någon större roll för vår del så länge de kan sy in honom och belägga kontot med kvarstad.

Bara de hinner, tänkte han.

Göran Ålund hade blivit bilägare. Först hade han tänkt köpa en riktig buske, en gammal Volvo 240 eller något i den stilen. Men flera kolleger hade avrått honom. ‘Bensinslukare’ var det vanligaste negativa omdömet om denna anrika symbol för begreppet Medelsvensson. ‘En dinosaurie’, ett annat.

Sedan hade han börjat fundera på det här med driftsäkerhet och kommit fram till att han nog borde köpa en bil som hade maximalt sex, åtta år på nacken. Om han inte ville tillbringa stora delar av sin fritid med att försöka meka med skrotet. Det hela slutade med att Janne Hagberg, i egenskap av smakråd och älskare av franska bilar, lurade på honom en Peugeot 206 med plåtcab, av årsmodell 2001. Vilket i sin tur innebar att han blev tvungen att ta ett synnerligen ofördelaktigt banklån.

Men han åkte åtminstone ståndsmässigt. Och för all del, han hade inte så mycket andra utgifter, så i viss mån var det väl värt pengarna att ha friheten som följde med bilägandet.

Ett av glädjeämnena var att den drog förhållandevis lite bensin trots att den gick som ett skållat ollon. Runt noll åtta i stan och noll sex på landsväg, även om man gasade.

Det var därför inte med någon större ångest han svängde in till Shellmacken vid Lindhagensplan. Trots de skenande bensinpriserna…

Medan han stod och tankade föll hans blick på en mörkblå Audi av värstingmodell, som stannade utmed gamla VAG-huset där Securitas nu huserade. Det var något bekant med föraren.

Danne Klein.

Göran Ålund hade hittills bara sett Daniel Klein på foto. Det var i samband med att han hjälpte en utredare på ekoroteln med två datorer som var beslagtagna på Kleins firma. Bokföringsbrott eller något i den stilen. Vad var det nu firman hette? tänkte han.

Klein steg ur bilen och släntrade bort till mackbutiken. Snyggt klädd, mörkt, lockigt hår med silverstänk och en aristokratiskt formad näsa.

Ekoutredaren ansåg att Klein var en av de värsta ekonomiska brottslingar som funnits i modern tid i Sverige. Han hade till och med sagt något om att han förstod Hitler och beklagade att denne misslyckats med sin slutgiltiga lösning när det gällde ‘kroknäsorna’.

Göran Ålund kom ihåg att han hade studsat till inför uttalandet. Han trodde inte själv att han var rasist eller ens särskilt främlingsfientlig. Fast det klart, tänkte han. Frågan är vad jag skulle säga om min dotter kom hem och presenterade sin fästman Momoudo från Senegal... vilket är en högst akademisk fråga, eftersom jag inte har någon dotter.

Klein ImEx. Just det, så var det firman hette... men vad fan är det här…?

Danne Klein var fortfarande inne i butiken när en kille i dryga tjugoårsåldern, klädd i träningsbrallor, munkjacka och bak- och framvänd baseballkeps, gick fram till Audin, öppnade bakluckan och la ner en medelstor hockeytrunk i bagageutrymmet.

Göran Ålund insåg omedelbart att han blivit vittne till ett överlämnande.

Frågan var bara av vad?

Charles Michaels låg och tittade upp i sänghimlen. Det skira tyget rörde sig svagt i luftdraget från fönstret och balkongdörren, som båda stod på glänt.

Sängen var enorm och stod lite snett i rummet. När han lyfte huvudet såg han ut över San Francisco Bay genom panoramarutorna. Han hade fått det bästa av de sex gästrummen i Garner Eliots villa.

Michaels förstod logiken i Eliots arrangemang, att träffas på gymet och förlusta sig där med de båda thailändskorna. ‘Ta aldrig hem ett luder’, var ett av värdens axiom. Man kunde aldrig veta om en hora hade en annan, farligare uppdragsgivare än hallicken. Aldrig vara säker på att de inte vandrade