Dödens våg

By Bo Norgren

543 svenskar avlider när Tsunamins vågor slår sönder turistparadiset i södra Thailand. Arbetet med att identifiera offren leds från UD:s tillfälliga Generalkonsulat i Phuket. En månad efter Tsunamin försvinner en diplomat från konsulatet. UD vill undvika publicitet och vill från början inte göra någon officiell polisanmälan.Kriminalinspektör Göran Ålund tillhör sedan ett år Rikskriminalens IT-brottsrotel. Hans bakgrund som mordutredare i kombination med hans IT-kompetens gör att han får uppdraget att åka ner till Thailand och utreda försvinnandet. Han inser ganska snart att diplomaten är mördad. Och det mordet är bara inledningen på en våg av terror. En dödens våg.Följer kriminalinspektören Göran Ålunds många utmaningar i livet inom poliskåren.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 31, 2021
• ISBN: 9788726844979

Book preview

Norgren

Torsdagen den 20 januari 2005

När mannen kom ut i korridoren, var det exakt tio minuter kvar till midnatt, lokal tid. Rummet innanför dörren, som han stängde och låste, var luftkonditionerat och höll en temperatur på 26 grader. Här ute var det, trots den sena timmen, 36 grader varmt och luftfuktigheten närmade sig 100 procent.

Korridoren var mörklagd och folktom. Från Waterfall Lounge, baren på andra sidan väggen, hördes musik. Samma evinnerliga DVD med Scorpions som snurrat i en vecka nu.

Mannen fnös och gick ut på altanen där han reflexmässigt tände en cigarett som han rökte i några effektiva drag. Efter att ha dödat fimpen i golvaskkoppens vita sand, gick han med raska steg runt hörnet och passerade baren. Höjde vänstra handen i en hälsning till ett par arbetskamrater som satt vid ett bord alldeles innanför dörren, med var sin stor öl framför sig.

Han passerade genom receptionen och ner genom en av restaurangerna. Vidare förbi poolområdet och ner mot stranden. Natten var sammetsmjuk och när han kom ner till den luggslitna strandpromenaden, hörde han det svaga bruset från vågorna.

Det pirrade till i hans kropp när han tänkte på mötet han var på väg till. Ett möte på en mörk strand, men en mörk pojke som kunde göra saker med sin mun som ingen annan nånsin kommit i närheten av.

Mannen passerade mellan två av de små restaurangerna och stannade inte förrän han var nere vid vattenbrynet. Runt hans fötter kilade små krabbor, blixtsnabbt fram och tillbaka i sitt eviga sökande efter mat.

Han sparkade av sig sandalerna, tog dem i ena handen och började gå norrut, mot flygplatsen. Hans steg var lätta och känslan av förväntan värmde hans bröst inifrån.

Ljuset från restaurangerna orkade bara lysa upp stranden några tiotal meter. Snart var det bara stjärnorna som vägledde honom med sina vita knappnålsstick i den svarta sammeten.

Hans blick letade bara efter pojken han skulle träffa och därför såg han inte gestalten som likt en svartklädd vålnad gled fram ur skuggorna uppe vid träden.

Fredagen den 28 januari 2005

Göran Ålund anade anledningen när polisöverintendent Marcus Bergdal ringde på hans mobiltelefon. Budskapet var kort och kärvt. Kommer du in till mig? Ställt som en fråga, men inte särskilt förhandlingsbart. Klockan var halv tre och Ålund hade redan börjat stänga av sina datorer och förbereda sig på att gå hem för helgen.

Lite drygt en månad tidigare hade en av de värsta naturkatastroferna någonsin, drabbat länderna runt framför allt Indiska Oceanen. Tsunamin med sina två flodvågor hade tagit hundratusentals människors liv och gjort ännu fler hemlösa. På några minuter förändrades tillvaron på ett dramatiskt sätt för överlevande anhöriga över hela världen. Representanter för svenska myndigheter var på plats förhållandevis snabbt, men fick ändå kritik för att det tagit för lång tid. I fokus för kritiken hamnade i första hand utrikesministern, som ansågs ha reagerat för långsamt och med alltför dålig fantasi.

Svensk polis hade representanter som fanns på plats i katastrofområdet, redan när flodvågorna vällde in över stränder och bungalows i Khao Lakområdet i södra Thailand. Ett svenskt turistparadis som plötsligt förvandlades till helvetet på jorden. De svenska poliserna var där som turister och firade jul och nyår med sina familjer. En av dem miste sin sexårige son i vattenvirvlarna. En annan, till yttermera visso Rikskriminalens sambandsman i Bangkok, trodde under några fruktansvärda timmar att hans dotter omkommit. Lättnaden när familjen återförenades var obeskrivlig.

Sambandsmannen, en jovialisk fyrtiofemåring vid namn Bertil Andersson, hade sett till att resten av familjen åkte tillbaka till Bangkok. Därefter hade han tagit sig ner till Phuket, där ett provisoriskt generalkonsulat började ta form.

Den första polisen som skickades ner från Sverige, anlände på morgonen den tjugonionde december, ungefär tre dygn efter katastrofen. Lars Smedberg hade fått i uppdrag av den relativt nyutnämnda chefen för Rikskriminalen, Katarina Johanneson, att helt enkelt göra en uppskattning av hur mycket folk som behövde skickas ner.

Normalt sett, om nu en katastrof som drabbat svenskar i utlandet över huvud taget kan kallas normal, åkte enbart de svenska medlemmarna i den internationella ID-kommissionen iväg på sådana här uppdrag. Men Smedberg insåg direkt behovet av ytterligare ett antal medarbetare som kunde sköta logistik och visst utredningsarbete, men framför allt ta hand om kontakter med anhöriga som redan fanns på plats, eller som han anade skulle resa ner till Thailand för att leta efter sina saknade nära och kära.

Smedis, som han kallades av alla som kände honom, meddelade behovet hem till staben och Katarina Johanneson. Den andra januari fattade hon beslut om att en särskild stödfunktion till ID-kommissionen skulle inrättas. De första medlemmarna i den nyinrättade Polisinsatsen i Thailand satte sig på planet någon dag senare. ID-kommissionen, bestående av kriminaltekniker, rättsläkare, rättsodontologer och obduktionstekniker, hade varit på plats sedan nyårsaftons förmiddag.

Göran Ålund, som sedan nästan exakt ett år arbetade vid Rikskriminalens IT-brottsrotel, hade fått det föga eftertraktade uppdraget att ha beredskap från och med nyårsafton. Rotelns polispersonal turades om att vara nåbara och nyktra en vecka i taget, dygnet runt, året runt. Eftersom han var en relativt ny medarbetare, blev han tilldelad nyårsveckan.

Välkommen som fullvärdig medlem i UIS, hade rotelchefen sagt med ett flin när beredskapslistan presenterades tre månader tidigare.

UIS? undrade Ålund.

"‘Useful Idiots’ Society. Räkna med att du får representera oss på årsmötet nästa år."

Låt mig gissa… klockan femton på julafton?

Hade du hört talas om det? Eller är du så där listig och analytisk som de säger?

Jag är precis så listig och analytisk. Det var ju därför du anställde mig, eller hur?

Ålund log inom sig när han tänkte tillbaka på den dialogen. Ett par dagar innan nyårsafton fick han veta att han blivit utsedd att sitta i staben över nyårshelgen. Mellan klockan 23 och 07 på morgonen. Tre nätter i rad eftersom nyårsafton inföll en fredag.

Han hade inte ens suckat utan insett att han om inte annat kunde få känna sig delaktig i arbetet med flodvågskatastrofen, om än som en liten kugge. Dessutom borde det kunna bli intressant.

Intressant hade det helt klart varit, så till den milda grad att han redan på nyårsdagens morgon satte upp sig som frivillig att arbeta ytterligare två nätter.

Under nyårsnatten, vid tvåtiden, när klockan var åtta på morgonen i Thailand, ringde Lars Smedberg till staben. Göran Ålund tog samtalet och undrade direkt vad det var för sur jävel de hade skickat ner till Asien. Sedan tog nyfikenheten överhanden när han fick ta emot beställning på så pass underliga produkter som stora mängder A4-papper i vitt, gult och rosa samt ett dussin par knäskydd. Han undrade uppriktigt om Smedberg hade drabbats av solsting eller psykiska problem eller en kombination av de två.

I efterhand fick han veta att de olika pappersfärgerna skulle användas till utskrifter av de blanketter som behandlade uppgifter om saknade och döda, så kallade Ante Mortem- och Post Mortemblanketter. Knäskydden hade ett betydligt mer groteskt användningsområde. Den första tiden utfördes nämligen undersökningen av de döda kropparna på marken, knästående, i templet Wat Yan Yao. Tempelområdet låg i staden Takua Pa, norr om själva katastrofområdet. Smedberg beställde helt enkelt skydden för att skydda personalen mot knäskador.

Ålund hade redan efter trettonhelgen anmält sig som frivillig för att åka ner till Thailand. När den första uttagningen gjordes efter ytterligare någon vecka, kom han inte med. Nu hade som sagt en månad gått sedan katastrofen och eftersom han visste att det var just Marcus Bergdal, chefen för Kriminalunderrättelsetjänsten vid Rikskriminalen, som ansvarade för personaluttaget, anade han vartåt detta barkade.

När han kom in i Bergdals stora tjänsterum blev han en smula förvånad. Förutom Bergdal själv och fackets ordförande, befann sig en äldre man i rummet. En man som han kände igen mycket väl. Kabinettssekreterare Rutger Olausson från UD. En legendarisk så kallad karriärdiplomat som närmade sig pensionsåldern. Om han inte redan passerat gränsen?

Bergdal gestikulerade mot en ledig besöksstol och Göran Ålund slog sig ner. Bra att du kunde komma med så kort varsel.

Jo, nu har jag ju min arbetsplats ungefär femton meter härifrån, kontrade Ålund och vände sig mot Olausson. Han presenterade sig och log när den andre också gjorde det. Det har inte undgått mig vem du är, sa han.

Känd från radio och TV… jo tack, jag vet. Apan känner ingen och alla känner apan.

Alla skrattade när kabinettssekreteraren med dessa ord visade att han, trots ett långt liv i diplomatins högborg, stod med båda fötterna på jorden. Vi väntar bara på att… Bergdal avbröt sig när chefen för Rikskriminalen svepte in i rummet som en kortväxt, rödhårig tornado.

… Katarina ska behaga dyka upp, fyllde hon i och damp ner i den sista lediga stolen. Jag skulle egentligen ha suttit i ett möte med Rikspolischefen nu. Men han får vänta. Det här är viktigare. Hennes norrländska dialekt framträdde alltid tydligare när hon var exalterad och det var uppenbart att hon var det nu. En slinga av hennes kastanjefärgade hår hade lösgjort sig ur uppsättningen och hon strök den bakom vänstra örat.

Men vad i helvete är det här? undrade Göran Ålund. UD:s näst högsta tjänsteman är här. Och Katarina dumpar RPc för att träffa mig… det här ska bli mycket intressant.

Jag antar att du har dragit två slutsatser, fortsatte Marcus Bergdal. Ett, du är uttagen för att åka till Thailand. Två, något… ska vi säga extraordinärt, har inträffat.

Ålund nickade. Jo, det har jag listat ut. Då inställer sig genast två frågor: Ett, när vill ni att jag ska åka? Två, vad har inträffat?

Ett, på söndag. Biljetter med Thai International är bokade i ditt namn. Flighten avgår från Arlanda klockan fjorton och trettiofem. Och två? Han vände sig mot Rutger Olausson som nickade.

Två, vår andreman i Phuket, konsul Gert Sander, är försvunnen.

Göran Ålund tänkte efter i några sekunder. Då blir min tredje slutsats följande: Förutom vi som befinner oss i det här rummet, finns det bara en, möjligen ett par personer som känner till försvinnandet. Troligen generalkonsuln själv. Är det riktigt? Och den fjärde, att ni vill att jag ska forska i det här när jag kommer ner.

Jag sa ju att Göran är rätt man för det här, utbrast Katarina Johanneson nöjt.

Hm… nåja, protesterade Ålund.

Bergdal harklade sig och lutade sig ännu längre bakåt i sin vippbara skrivbordsstol, som redan var nära att kantra. Nej, men Katarina har nog alldeles rätt. Förutom din erfarenhet som våldsutredare, har den här… undersökningen, klara inslag av IT.

Ålund noterade att den andre nogsamt undvek att kalla det för utredning. En formalitet av det slaget innebar att någon måste skriva en anmälan. En förundersökningsledare måste utses. Och i förlängningen skulle en formell polisutredning innebära potentiellt elände i form av offentlighet och ännu mer gatlopp i media för myndigheter i största allmänhet och Utrikesdepartementet i synnerhet.

… ‘min erfarenhet som våldsutredare’ sa du. Jag antar att det innebär att ni misstänker att någon form av brott ligger bakom försvinnandet?

Inte med nödvändighet, svarade Olausson. Men som läget är nu… mycket skulle vara vunnet om det hela kunde skötas diskret. Så långt det är möjligt.

Och om jag tackar nej till att åka?

Katarina Johannesons ögon glimmade till. Det gör du inte. Så vi har inte ens funderat på någon ‘plan B’.

Ålund log lite inåtvänt. Okay, okay. Jag åker såklart. Förresten… Han tittade på Bergdal. Hur lång tid talar vi om?

Biljetten är ombokningsbar. Men vi skulle vilja ha viss kontinuitet. Om inte annat av sekretesskäl. Minst ett par veckor, snarare en månad är min gissning. Det kommer antagligen ta tid att nosa upp ett spår efter en eventuell gärningsman.

Och det är godkänt av facket om du undrar, sa Åsa Sahlin, fackordföranden. Det var första gången hon hade öppnat munnen sedan han kom in i rummet.

Jo, annars skulle du väl inte vara inbjuden, sa Ålund, inte utan en viss sarkasm. Sahlin lät det passera eftersom hon insåg att det inte var läge för käbbel med tanke på den press som låg på dem alla. Några saker till: Jag vill ha så mycket information som jag bara kan få om Gert Sander. Alltifrån älsklingsfärg till om han har hemliga böjelser åt något håll. Spelar ingen roll om det är brottsligt eller perverst eller bara allmänt oetiskt. Han såg hur kabinettssekreteraren studsade till. Alltså, fortsatte han, hela idén med att skicka ner mig är ju att så långt det är möjligt hålla det här borta från media och andra som inte har med saken att göra. Och tro mig, ju mer jag vet, desto lättare är det för mig att vara diskret och desto lättare att hålla fötterna utanför klaveret.

Olausson suckade djupt. Okay. Du ska få vad du vill ha. Om vi kan ta det mellan fyra ögon? Han tittade på Bergdal som ryckte på axlarna och på Johanneson som nickade.

Göran Ålund funderade ett ögonblick. Den här IT-kopplingen du nämnde, Marcus?

Det är tydligen på det viset att Sander, i samband med att han försvann, fick med sig en bärbar dator. Vi tänkte att man kanske kan se om den dyker upp någon annanstans. Den var nämligen utrustad med… Han tittade bedjande på Rutger Olausson, som i sin tur konsulterade en PostIt-lapp som han tog fram ur kavajfickan.

Något som heter ‘Stealth Trace’.

Ah, sa Ålund. Vi har testat det där på roteln. Företaget som tillverkar det… det är alltså ett datorprogram, förtydligade han, som är tänkt att fungera så att, om en dator blir stulen, så försöker den koppla upp sig och kontakta husse så fort någon startar den och går ut på Internet. Han flinade till. Vi talade om för företaget att idén i och för sig är god, men tyvärr så brukar tjuvarna blåsa disken på stulna datorer och installera om dem, och då försvinner det här programmet. Han såg de andras besvikelse och höjde handen. Men det är tjuvar och hälare det. Om Sander antingen har valt själv att försvinna, eller om någon kidnappat honom, så tänker de förhoppningsvis inte på det här. En fråga: Är Sander bra på datorer?

Han är sextiotvå år gammal och UD-anställd, flikade Olausson in och ansåg tydligen att detta räckte som svar.

Ingen hackertyp alltså, sa Ålund och fick en road nickning till svar. Han såg sig om i rummet. Om ingen annan har något mera, tror jag att jag är nöjd. När kan vi ta vårt snack? Han vände sig mot Olausson.

Jag måste samla tankarna. Skulle det fungera att jag kommer ut till Arlanda innan du åker på söndag?

Javisst. Jag hade nästan tänkt föreslå det. Eh… i vilken form får jag materialet?

Som IT-människa antar jag att du vill ha det i digital form?

Trots åldern verkade kabinettssekreteraren hänga med i tiden. Ja tack. Det gör det betydligt lättare att hålla materialet borta från nyfikna än om jag får en massa papper att drälla omkring mig. Jag kommer ha med mig en bärbar dator där hela hårddisken är krypterad.

Då är det bara en sak kvar för dig att göra innan du får åka hem och packa, sa Marcus Bergdal. En syrra på UD:s och SIDA:s läkarmottagning nere i City sitter och väntar på dig med ett helt batteri vaccinationssprutor.

Ålund grinade illa. Fattades bara det. Jag tror jag ger fan i Thailand i alla fall.

Du skojar? sa Katarina Johanneson och lutade sig häftigt framåt så håret åkte ner i hennes panna igen.

Ja. Men det stämmer definitivt inte med min bild av hur en trevlig fredagseftermiddag och -kväll ska se ut.

Du får väl slinka in på Kungshallen och ta ett par snabba öl på Happy Hour, kontrade Bergdal. En sak till, fortsatte han. Har du ett giltigt pass? Som gäller minst två månader?

Ålund nickade. Har för mig att det gäller fem år till. Han drog fram plånboken och gav ett visitkort till kabinettssekreteraren. Ringer du mig på söndag förmiddag, så bestämmer vi tid och plats?

Absolut. Och du ska veta att jag uppskattar att du tar det här uppdraget. Jag tror nämligen också att du är precis rätt man på rätt plats.

Intressant, tänkte Göran Ålund. Och får man fråga vad som gör att du tror det?

Låt mig säga så här: Jag har känt Algot Forsman väldigt länge. Räcker det?

Forsman var Ålunds gamla rotelchef på Våldsroteln i Stockholm. Numera pensionerad och sjuttiotvå år gammal men fortfarande i sin krafts dagar. Fan vet, brukade Göran Ålund tänka, om han inte är klarare i skallen än vad jag är själv. Just det, sa han i ett sällsynt anfall av gott minne. Visst är det så att han och du delar ett passionerat intresse för opera?

Alldeles riktigt. Wagner. Gosse, det är musik det.

För svårtillgängligt för mig. Jag håller mig till Hendrix.

Barbara Hendricks? undrade Bergdal aningslöst och trodde att Ålund var en operadiggare av rang.

Jimi. Och med den avslutningsrepliken reste sig Göran Ålund.

Han hade mycket att ordna innan planet avgick, mindre än två dygn senare.

Ett par snabba öl på Kungshallen lät plötsligt som en mycket bra idé.

Samtidigt, men ändå sex timmar senare, klockan 21.30 lokal tid i Thailand, var en man på väg ut ur sin hyrbil, en grå sedan av 2004 års modell. Han hade parkerat utanför hotellet och hade siktet inställt på baren. Synnerligen nöjd som han var med eftermiddagens och kvällens rekognosceringstur, kände han att han var värd några stora Singha. Han föredrog det ölet framför det, i hans ögon, sämre fabrikatet Chang. Det fanns väl för fan en anledning, tänkte han, till varför bättre krogar inte ens har Chang i sortimentet?

I baren satt en av journalisterna som bodde på hotellet, redan stentankad, med en halvt urdrucken Chang framför sig.

Som sagt, tänkte mannen, ett öl för undermänniskor. Han log och beställde en ‘Singh yai’, en stor Singha, av den ständigt leende bartendern. Satte upp den på rummet. Han undvek nogsamt journalisterna och gick och satte sig i en av skinnfåtöljerna i andra änden av baren. Slog upp i glaset och plockade fram sin bärbara dator i väntan på att skummet skulle lägga sig något.

Han tog ett par djupa klunkar och startade Opera, webbläsaren, som var inställd på www.expressen.se som startsida. Alltid lika intressant att se vad de skriver för skit, tänkte han, men skakade bara på huvudet. Antingen är det ren smörja, eller ingenting alls.

Vänta bara, nollor, tänkte han med ett leende.

Är alla de här verkligen nödvändiga? frågade Göran Ålund och tittade med avsmak på de små flaskorna med vaccin, kanylerna, sprutorna och stasbandet som sköterskan radat upp på rullbordet i undersökningsrummet.

Tills vidare måste vi tyvärr ge det här skyddet åt all personal som åker ner. För att vara på den säkra sidan, helt enkelt. Innan situationen är något så när stabiliserad.

Han suckade tungt. Vad var det nu du skulle trycka i mig?

Hepatit A och B. Tyfus. Tetanus, alltså stelkramp. Plus den här som du dricker, mot kolera. Och den smakar naturligtvis jättegott, tänkte han. Som hallon. Den smakar faktiskt som hallonsaft, fortsatte syster och såg riktigt förnärmad ut när han började skratta.

Förlåt, sa han, men all medicin smakar hallonsaft. Enligt sjukvården. Men enligt min erfarenhet, är det bara hallonsaft som smakar hallonsaft. Medicin smakar blä.

Till och med den bistra sköterskan var tvungen att dra på munnen inför den utläggningen. Jag vill gå hem, du vill antagligen hem och packa. Jag tycker vi sätter fart, så det blir gjort nån gång. Jag har full respekt för att du inte gillar sprutor, men jag gör faktiskt det här hela dagarna. Ibland trycker jag i små diplomatbarn uppemot ett dussin sprutor. Jag skulle aldrig kunna se dem i ögonen igen om jag inte med gott samvete skulle kunna säga att det här kommer knappt att kännas.

När Göran Ålund en kvart senare satt i baren till vänster alldeles innanför Kungshallens entré, var han motvilligt tvungen att ge syster Marianne rätt. Han hade visserligen känt när hon stack honom, men det hade inte varit mycket värre än fyra myggbett. Nu öppnade han förpackningen med koleravaccin och läste instruktionen. Ursäkta, sa han till bartendern, en kvinna som påminde en aning om hans Marie. Skulle jag kunna få ett glas vatten?

Var ölen inte bra? undrade hon med lätt höjda ögonbryn.

Jodå. Och den kommer nog att behövas för att få bort smaken från den här smörjan. Han höll upp förpackningen. Koleravaccin.

Hon hällde upp ett glas vanligt kranvatten och ställde det framför honom. Semester?

Om så vore. Han rev av överdelen av den ena påsen och hällde pulvret i glaset. En sked, om du har det… nej, jag ska ner till Thailand på söndag. Och jobba. Han såg hur hon plötsligt stelnade till. Jag är polis.

Hon nickade långsamt och ställde frånvarande en kaffesked i hans glas. Min… Hennes röst stockade sig och hon tittade ner och harklade sig innan hon kunde fortsätta. Min syster och hennes sexårige son saknas där nere. Hon tittade upp och såg rakt in i hans ögon. Jag var där också. Men jag låg och sov när… när vågen kom. Jag hade partajat en del kvällen innan. Anja tog det lite lugnare eftersom hon visste att grabben skulle vakna tidigt och vilja gå till stranden. Kan du fatta? Jag lever för att jag var bakfull. Hur tror du det känns? Och kommer jag nånsin över det?

Han drog djupt efter andan och nickade långsamt. Ja. Det gör du. Tro mig. Jag har varit med om… alltså, du har din sorg. Jag har min.

Vill du prata om det?

Han ryckte på axlarna. Numera hade han inga problem med att dela med sig. Det beror på om du vill lyssna? Hon nickade och han berättade om hur det hade gått till när Marie hade blivit dödad av en irakisk terrorist 1990. En grupp irakier hade kommit till Sverige på vintern, runt nyår. Deras uppdrag var att ta död på avhoppare från den irakiska underrättelsetjänsten. De misslyckades, men återvände på sommaren, den gången för att jämna USA:s ambassad med marken genom en granatattack. Marie Dahlman hade stött på en av terroristerna i jakten som följde på attacken, och blivit skjuten i magen på nära håll. Kulan slet sönder hennes lever och hon låg i koma några dagar.

Och ja… hon vaknade aldrig mer. Han tog en stor klunk av ölet och kände hur det sista av den så kallade hallonsmaken försvann. Jag var ytterst nära att gå under, men jag kom ut på andra sidan till slut, med förståndet i behåll. Det tar tid, men det går faktiskt att komma igenom sorgen.

Tack, sa hon. För att du berättade. Och för att du orkar åka ner och hjälpa till. Hon la sina händer på hans och tryckte dem hårt. Hennes ögon var blanka.

Det var första gången Göran Ålund träffade någon som drabbats personligen av flodvågskatastrofen och han tänkte på sina upplevelser ända tills han långt om länge somnade. Han hade sina aningar om att den här kvinnan inte var den första som han skulle möta i samma ärende.

Sannolikt var hon inte heller den värst drabbade.

Lördagen den 29 januari 2005

Göran Ålund vaknade med ett ryck klockan halv fem på morgonen efter mindre än fyra timmars sömn. Trots att han inte hade druckit mer än fyra… eller var det fem öl, kände han sig tung i huvudet. Dessutom hade han den välbekanta smaken av papegojbur i munnen. Torr papegojbur.

Han hade dessutom hjärtklappning och en obehaglig känsla av ångest som han kände igen från tiden efter Maries död. Men snälla nån, tänkte han. Ska jag behöva debriefingsamtal redan innan jag åker ner till Thailand?

Han snurrade runt och försökte somna om men gav upp efter en timmes malande i skallen av tankar på vad bartendern berättat om sin saknade syster och hennes lille son. Han tänkte på alla andra som saknades, på deras anhöriga som levde i ovisshet och kanske skulle behöva fortsätta att göra det i månader, innan just deras släkting eller vän blev identifierad och kunde sändas hem. I värsta fall kanske ovissheten skulle bli livslång, eftersom den förhärskande teorin gjorde gällande att många som försvunnit i flodvågorna aldrig skulle återfinnas eftersom de spolats ut till havs eller begravts under metervis med sand.

Till slut suckade han djupt och slängde undan täcket. Satte försiktigt ner fötterna på golvet och reste sig.

1998 hade Göran Ålund flyttat från lägenheten på Kungsholmen. Han hade gjort slag i saken och äntligen köpt den där bostadsrätten som han funderat länge på att köpa. Det kändes lite grand som att komma hem, när han flyttade in i trean i Riksby, alldeles vid Brommaplan. Visserligen var det några kilometer till Äppelviken där han vuxit upp i den trygga villamiljön, och lägenhet var ändå lägenhet… men han var åtminstone tillbaka i Bromma.

Så här i efterhand insåg han att han gjort en av sitt livs bästa affärer när han slog till och skrev på köpehandlingarna. På sju år hade lägenheten gått upp över en miljon. Med facit i hand kunde han i och för sig konstatera att det egentligen var onödigt för honom att ha tre rum och kök med matplats. En tvåa skulle ha varit alldeles tillräckligt. Men å andra sidan, skillnaden i månadskostnad var försumbar och det var rätt skönt att ha det där extra rummet. Dels som gästrum, dels som kontor, om man nu kunde kalla en gammal avlutad sekretär med en bärbar dator för kontor.

Göran Ålund trivdes oerhört bra i lägenheten. Visst, närheten till Drottningholmsvägen med sitt trafikbrus dygnet runt innebar olägenheter. Men så länge han höll fönstren stängda och sig själv borta från den nybyggda balkongen, märkte han knappt bullret. Lägenheten låg högst upp och grannarna var av det stillsamma slaget, så i det stora hela var det lugnt.

Redan ett drygt halvår efter inflyttningen, blev han invald i föreningens styrelse. Lite grand mot sin vilja eftersom han inte var någon föreningsmänniska. Men samtidigt insåg han att det fanns fördelar med att delta i styrelsearbetet. Han fick insyn och kunde vara med om att fatta beslut som i hög grad påverkade hans boende. Både vad gällde kostnader och trivsel.

Plötsligt slog det honom att han med stor sannolikhet skulle befinna sig på andra sidan jorden vid minst ett, kanske två månadsskiften. Jag måste ha tag på nån som kan betala mina räkningar, tänkte han. Nån som jag litar så fullständigt på så jag låter honom eller henne få reda på koden till min internetbank. Finns över huvud taget någon sådan person i sinnevärlden?

Eric Peterson, tänkte han.

Peterson var Göran Ålunds närmaste chef. En fullständigt osannolik kombination av polis ut i fingerspetsarna, före detta inspektör vid piketen, och samtidigt en av de vassaste ITbrottsutredarna i Sverige. Eric, tänkte Ålund, fixar mina räkningar med förbundna ögon. Dessutom finns det en annan aspekt.

Göran Ålund tog fram ett kollegieblock och la till Petersons namn på listan han påbörjat när han kom hem från krogen. En lista över olika saker som han måste åtgärda innan det var dags för avfärd.

Packningen var det mest akuta. Och bortsett från att välja bland det begränsade utbudet i garderoben, anade han att han skulle bli tvungen att handla en del som saknades.

Mycket att göra och allt måste göras under lördagen. Ålund hatade att shoppa, och shopping en lördag i Stockholm, till råga på allt första helgen efter lön, var för honom liktydigt med att nedstiga i Hades, helvetet eller någon annan obehaglig plats som symboliserade evigt lidande, beroende på vilken religion man råkade vara anhängare av.

Han hade plockat fram sin slitna resväska ur garderoben och lagt den på sängen i gästrummet. När han nu fick syn på den, insåg han att den var i alldeles för dåligt skick. Dessutom för liten. Inte för att han tänkte ha med sig särskilt mycket bagage på nerresan. Utan för att han tänkte handla på sig kläder och annat som påstods vara löjligt billigt nere i Thailand.

Fast det är klart, tänkte han. Om allting är så billigt där nere, borde det även innefatta varugruppen resväskor. Alltså: Jag köper en väska innan jag åker hem.

Den första utlöparen av huvudvärk kom smygande och innan han gick till badrummet för att släppa ner två brustabletter i ett glas vatten, skrev han ‘apoteket’ på sin kom-ihåg-lista.

Sen ägnade han någon minut åt att studera sig själv i spegeln. ‘Ett utseende som bara en mor kan älska.’ Citatet kom från en gammal ärrad kollega från Ordningen i Vällingby, där han tjänstgjorde i en avlägsen forntid.

Göran Ålund var inte direkt missnöjd med hur han såg ut. Men å andra sidan inte direkt belåten heller. Han skulle fylla femtio om två år och insåg att från och med nu skulle det bara gå utför. Min eventuella karriär som charmör är över, tänkte han. Om den nånsin har börjat?

Nåja, jag har åtminstone håret kvar, även om färgen har gått från råttfärgat till grått. Vilket snarare är en förbättring. Och jag är inte direkt överviktig.

Han greppade de så kallade kärlekshandtagen där midjan egentligen skulle funnits och tyckte att, fan, har de inte krympt en aning?

Plötsligt slog det honom att han troligen skulle tillbringa rätt lång tid i ett land som låg väldigt nära Ekvatorn. Och eftersom hans hudfärg låg åt det rödlätta hållet, hade han under säkert tio års tid följt dermatologernas råd att hålla sig ifrån direkt solsken för att undvika malignt melanom. Inte för att en genomsnittlig svensk sommar innehöll särskilt mycket solsken, vare sig direkt eller indirekt, men hudcancer tänkte han åtminstone inte dö av.

Resultatet var att Göran Ålund var mycket blek.

Det svenska poliskontoret i Phuket, beläget i ett konferensrum som angränsade till Generalkonsulatets lokal, var ytterst glest bemannat på lördagsförmiddagen. De enda två personerna på plats, var tjänstgörande Duty Officer, Gert-Ove Andersson och chefen för Polisinsatsen, Axel Wirth.

Wirth hade just kommit in i det luftkonditionerade rummet och slog sig ner på stolen till vänster om Andersson. Nå, GOA? började han gemytligt. Har det kommit några intressanta mail?

Stilla dig, Axel, svarade Andersson med en småländsk dialekt som kunde varit hämtad från filmatiseringen av ‘Utvandrarna’. Klockan är inte ens fem på morgonen därhemma. Du får nog ge dig till tåls ytterligare tre timmar. Han vände sig mot sin chef. Något särskilt du väntar på?

Ja, vad fan… jag har ju tjatat på dem där hemma att de måste ha lite bättre framförhållning när de tar ut personal för att skicka ner. Berra åker ju hem i mitten av nästa vecka och vi ska enligt uppgift få hit en ersättare till honom på måndag morgon.

Men du har fortfarande inte fått veta vem, antar jag?

Nej, och det är ju lite intressant för dig också. Eftersom jag kommer att sätta honom som DO. Så du kommer få lära upp honom.

Datorn framför GOA plingade till och ett nytt e-mail landade i inboxen.

Se där ja. När man talar om trollen.

Mailet hade rubriken ‘Personal’.

Öppna det, sa Wirth och lutade sig åt höger och framåt för att se bättre. Men vad fan?

Meddelandet kom inte från Stockholm, utan från rummet intill. Generalkonsuln meddelade hela den svenska styrkan att hans närmaste man, konsul Gert Sander, hade tagit tjänstledigt på obestämd tid. Anledningen sades vara ‘personliga skäl’.

Den där fylltratten ligger väl på avgiftning, spekulerade GOA Andersson, som var mycket måttlig när det gällde alkohol.

Nåja, så farligt är det väl inte med Sander. Jag skulle nog vilja påstå att det finns vissa medarbetare hos oss som kanske borde tagga ner lite med intaget också.

GOA hade tänkt den tanken flera gånger och undrade ibland varför Wirth och chefen för ID-kommissionen inte gjorde något åt saken. Men han valde att inte ta den diskussionen, åtminstone inte här och nu. Om du säger det så, sa han bara och klickade på utskrift, för att sätta upp meddelandet på anslagstavlan.

Wirth lutade sig bakåt och iakttog den andre. Du ska veta att både jag och Kvisten har koll på det här, sa han lugnt.

Sven Nordkvist var chef för den svenska delen av internationella ID-kommissionen. En legendarisk våldsutredare som på senare år arbetat mest utomlands, framför allt inom Krigsförbrytartribunalen i Haag. Han berättade gärna och länge om sina upplevelser i Bosnien och andra delar av före detta Jugoslavien.

GOA skruvade besvärat på sig. Är jag så lättavläst? undrade han. Hm, jag menade inte…

Nej nej, det är okay. Jag vill bara nämna att jag och Sven diskuterar det här fortlöpande. Och om någon står på för mycket, tar vi ett snack med vederbörande.

Okay, taget. Jag trodde… Han utvecklade inte sina tankar närmare utan vände sig mot Wirth.

Denne reste sig och rundade försiktigt skrivbordet för att inte snubbla på någon av alla de kablar som var anslutna till datorer, skrivare, scanners och annan elektronisk utrustning. Tog fram ett par halvlitersflaskor med naturellt mineralvatten ur kylen och stannade till framför sin vakthavande. Du, jag går ner till poolen ett tag. Jag har telefonerna med mig om det är nåt.

Uppfattat! GOA gjorde någon form av honnör och den lite pinsamma stämningen blåste iväg.

Varje tanke på Gert Sander var också som bortblåst.

Göran Ålund lyckades mot alla odds somna om framåt sju, efter att ha blivit av med pannbensinflammationen och med hjälp av en form av självhypnos av egen modell.

Han vaknade strax efter nio och kände sig helt återställd. Efter ett långvarigt och vilsamt toalettbesök bestämde han sig för att det var tillräckligt sent för att ringa Eric Peterson och bjuda honom och hans flickvän på middag. Peterson låg trots allt och sov eftersom han och Karin varit ute och festat till halv tre på morgonen, men lät inte särskilt sur över att ha blivit väckt.

Eric Peterson hade semester för att renovera deras nyinköpta, gemensamma lägenhet. Han hade alltså inte varit på jobbet dagen innan och kände följaktligen inte till att Göran Ålund skulle åka till Thailand. Tids nog kommer han få veta det, tänkte Ålund. Dessutom, om han över huvud taget hade nämnt saken, hade han blivit sittande i telefon i en timme. För att vara karl hade Eric Peterson en okaraktäristisk förmåga att prata ungefär hur länge som helst i telefon.

Hög tid att fixa frukost och åka in till stan, tänkte Göran Ålund. Men i nästa sekund bestämde han sig för att i stället gå ner och ta en fralla och en Latte på Finess, hans kvartersfik vid Brommaplan. En lyxig ovana som han brukade unna sig ibland på helgerna. I så pass hög grad, var han tvungen att erkänna, att han numera räknades som stamgäst.

Mycket riktigt. Tjena, sa killen som Göran Ålund fått för sig var ägaren. Ost- och skinkfralla och Latte?

För en sekund funderade han på att chocka och beställa något helt annat men så gav han efter för vanans makt. Ja tack.

Nåt spännande på gång? undrade ägaren, som visste att Ålund var polis.

Han berättade om morgondagens resa och att han inte skulle komma och fika på uppemot en månad. När han tog fram plånboken för att betala, sa den andre åt honom att stoppa undan sina pengar. Det är det minsta jag kan göra, att bjuda dig på frulle. Med tanke på vad du ska iväg och göra.

Det här är både märkligt och lite pinsamt, tänkte Göran Ålund när han en stund senare var på väg bort mot tunnelbanan. Ingen idé att ta bilen in till stan en lördag.

Stockholms centrala delar präglades mycket riktigt av precis det kaos han hade väntat sig. Folk över allt, människor som rörde sig som myror på speed, till synes utan någon som helst mål eller handlingsplan.

Tre timmar senare hade han köpt ett par nya jeans, varit på apoteket och bunkrat huvudvärkstabletter och nässpray, och slutligen investerat i nya joggingskor. Nog för att även skor var billigt i Thailand, men han ville inte ta risker med sina benhinnor och knän och köpa piratkopierade dojor. För det hade han förstått, att anledningen till att prisbilden såg ut som den gjorde där nere, var att största delen av utbudet var kopior av de mångdubbelt dyrare originalen. Han tittade på klockan och konstaterade att han med god marginal skulle hinna hem till Systembolaget vid Brommaplan för att botanisera i hyllorna och göra en del inköp inför kvällen. Onödigt att släpa omkring på en massa öl och vin på tricken, tänkte han.

Det sista han gjorde, var att slinka in på Åhléns och köpa en bunt böcker. Göran Ålund formligen hatade att resa utan att ha något att läsa. Och det gällde oavsett om han åkte tunnelbana i en kvart eller flög i ett dygn.

När han kom hem, satte han ölen på kylning och motstod frestelsen att ta en av dem på stående fot. Han misstänkte att han skulle komma på saker han glömt att köpa och att han kanske skulle bli tvungen att sätta sig bakom ratten och köra bil.

Men när han hade sett över sin lista över saker att packa och åtgärda, trodde han sig se att han hade läget något så när under kontroll. Återstår egentligen bara att komma på vad jag ska bjuda herr Peterson och fröken Berglund på. Han kände till Erics preferenser och bestämde sig snabbt. Spaghetti och köttfärssås var en av de rätter han kände sig mest komfortabel med att laga åt andra. Och om man inte berättar för folk hur mycket lök och vitlök man plöjt ner, kommer man undan med en hel del.

Antagligen borde jag känna mig stressad, tänkte han när han långsamt och försiktigt gled ner i badkaret. När han flyttade in i lägenheten, fanns en duschkabin och en tvättmaskin i badrummet, på den plats där badkaret hade stått. I samband med stambytet ett par år tidigare, hade han lyckats få tag på ett riktigt sittbadkar, med en liten avsats att placera röven på. Både karet och tvättmaskinen fick plats. Och duscha gick alldeles utmärkt att göra i badkaret.

Den som väntar på något gott, tänkte han och sprättade upp den vid det här laget lagom kalla biran.

Fången hade gett upp och var vid det här laget helt säker på att han skulle dö. Förvåning hade förbytts i ilska, som sedan hade övergått i skräck och slutligen dödsångest. Nu kände han knappt av den längre. Den sista lilla gnuttan förstånd han hade kvar, gick åt till att längta efter att det långa lidandet äntligen skulle vara över.

Men det skulle nog dröja länge ännu.

Han stod i ett litet källarutrymme och antog att det fanns någon form av fönster, eftersom svagt dagsljus sipprade in i rummet. Hade ryggen mot en pelare och satt obönhörligt fast vid den. Runt benen, både strax ovanför fötterna och i knähöjd, liksom runt höfterna, bröstkorgen och halsen, var kraftiga buntband av plast precis lagom hårt åtdragna för att han inte skulle få blodstockning eller kvävas, men ändå sitta som fastspikad vid pelaren. Händerna var ihopdragna med ett tunnare buntband, bakom pelaren. I början hade han naturligtvis försökt slita sig loss, men ganska snart insett att det var lönlöst. I stället hade han inriktat sig på att försöka tala sin plågoande tillrätta.

Nu började han misströsta. En förutsättning för att man ska kunna tala någon tillrätta, är att denne någon över huvud taget visar sig.

Sista gången hans kidnappare hade besökt honom, hade han gjort tre saker. Implikationerna av den första förstod fången inte till en början. Mannen i de svarta kläderna och rånarluvan tätade nämligen dörren inifrån, runt om, med silikonmassa. Lugnt och metodiskt, och utan ett ord, tätade han dörrspringorna nedtill och på sidorna. Han fyllde till och med nyckelhålet. Han avslutade med att trycka ner en plastkasse fylld med trasor i golvbrunnen.

Rummet var vid det här laget helt tätt upp till ungefär etthundraåttio centimeters höjd. Enda öppningarna var ett par små fönster, ungefär fyrtio centimeter höga och åttio breda, alldeles under taket.

Mannen plockade fram en digitalkamera ur en benficka på sina shorts och knäppte några bilder på fången, där han stod vid sin pelare. Därefter drog han fram ett bord till väggen. Sedan gjorde han det som fången antagligen anat i sitt undermedvetna, men inte vågat klä i ord. Nej, skrek han ljudlöst bakom silvertapen som täckte hans mun.

Mannen med rånarluvan hade öppnat vattenkranen över den rostfria hon. Strålen var svag och fången misstänkte att det skulle ta dagar innan vattennivån nådde upp till hans ansikte och ytterligare ett antal timmar tills han slutligen drunknade.

Det var egentligen bara en sak som han fortfarande inte förstod.

Varför? skrek han bakom silvertapen. Om och om igen.

Eric Peterson och Karin Berglund anlände till Göran Ålunds lägenhet strax innan halv sex. Ursäkta att vi är sena, sa Peterson på klingande dalmål. Närmare bestämt från Mora. Karin lyckades trampa av en klack på vägen till tunnelbanan. En väldigt hög och dyr klack.

Det är lugnt. Om ni hade kommit i tid hade jag nog legat kvar i badkaret. Han hängde upp deras jackor på var sin galge och erbjöd sedan Karin, som aldrig varit där, att gå husesyn. … vilket är rätt snabbt avklarat.

Ska du ut och resa? undrade Karin när hon tittade in i gästrummet, där sängen var belamrad med resväska, allehanda klädesplagg och andra bra-att-ha-grejor.

Ja, faktiskt.

Resa? undrade Peterson förvånat. Som Ålunds närmaste chef borde han vara den förste att få reda på sådant. Vart då? När då?

Ja, du får ursäkta att jag inte har hunnit ta det med dig ännu.

Sista minuten? frågade Karin nyfiket.

Ålund skrattade till. Så skulle man kunna uttrycka sig. Fickdet här erbjudandet i går eftermiddag. Åker i morgon eftermiddag.

I morgon? Peterson såg bokstavligt talat ut som en fågelholk.

Eh… vart ska du? frågade Karin.

Thailand. Närmare bestämt Phuket.

Phuket? Nu? Det är väl inte läge att turista där? utbrast Karin.

Eric la huvudet på sned och iakttog Göran Ålund. Något säger mig att Göran inte åker som turist, sa han tyst. Har jag rätt?

Ålund nickade. Ja, jag ska ner och jobba. Fråga mig inte med vad, tillade han, inte helt sanningsenligt. Det stämde i och för sig så till vida att han inte hade en susning om sina officiella arbetsuppgifter.

Man kunde riktigt se hur det snurrade i Petersons skalle. Ja, du tillhör ju inte ID-kommissionen. Alltså ska du jobba i den där nya enheten.

Polisinsatsen. Stämmer.

Så de skickar ner dig till andra sidan jorden, med två dagars varsel, utan att du får veta vad du ska göra? Karin lät upprörd över den polisiära framförhållningen. Eller bristen på.

Typ. Men det löser sig när jag kommer ner. Jag är inte det minsta orolig.

Kul att få träffa dig i alla fall, innan du drar iväg.

Hm, sa Eric Peterson misstänksamt. Jag anar ugglor i mossen. Du har nån baktanke med det här.

Eric, snälla! Karins ögon sköt isblå blixtar.

Nej men Eric har alldeles rätt. Jag tänkte bara be om en pytteliten tjänst. Han höll upp handen och måttade någon millimeter mellan tummen och pekfingret. Peterson såg inte det minsta lugnad ut, tvärtom. Det gäller bara att betala mina räkningar i slutet på februari. Och eventuellt i slutet på mars om jag blir kvar så länge.

Jaha, utbrast Peterson och nu såg han ut som om kvarnstenen hade fallit ifrån hans axlar. Inget värre.

En drink, kanske? Göran Ålund gick före till köket. Vad vill ni ha? Ja, dig frågar jag inte, sa han och tog fram en burk Krušovice och ett glas till Peterson. Dennes notoriska ovilja att dricka något annat än öl var välkänd inom en ganska vid krets. Vilket innebar att han naturligtvis alltid fick goda viner, maltwhisky eller cognac när han fyllde år. Något som kom givarna tillgodo.

Paraplydrink? frågade han Karin. Vad sägs om Caipirinha?

Hemskt gärna.

Spritsnobbism, muttrade Peterson och ägnade sig en god stund åt att omsorgsfullt hälla upp av det tjeckiska ölet och skapa en perfekt skumtopp.

Göran Ålund hade förarbetat drinkarna i förhoppning att han skulle kunna sälja in idén hos Karin. Caipirinha är en brasiliansk uppfinning, bestående av mosad lime, med skalen skurna i småbitar, rörsocker, krossad is och som kronan på verket en försvarlig dos av ett inhemskt sockerrörsbrännvin, cachaçaa. När han var nöjd med resultatet gav han en till Karin och tog den andra själv. Skål på er, sa han med höjt glas.

Skål, Göran. Och lycka till med vad det nu är du ska göra. Eric Peterson såg på gränsen till rörd ut. Mycket okaraktäristiskt.

Tack. Jag tror att det vore bäst att vi tar det där med bankaffärerna med en gång. Innan vi blir alltför tankade. För det tänker åtminstone jag bli i kväll. Han smakade på drinken och smackade belåtet. Planen är att vara riktigt trött när jag kliver på flyget i morgon. Enda chansen att sova. Han hämtade sin bärbara dator och satte sig tillrätta med Eric vid köksbordet medan Karin gick för att välja lämplig bakgrundsmusik i vardagsrummet.

Bortsett från att betala mina räkningar… Göran Ålund sneglade över axeln för att vara säker på att de var ensamma.

Ja? Peterson var plötsligt på alerten.

Jag har fått ett, ska vi säga… annat uppdrag där nere. Kan inte gå närmare in på vad det går ut på.

Den andre höll upp handflatorna i en avvärjande gest. Vill antagligen inte veta.

Ålund log. Det kan tänkas att jag hör av mig till dig för att få registerslagningar gjorda. Eller spårningar av internettrafik. Eller annat i den stilen. Okay?

Fan tror du? Självklart. Han iakttog Ålund och nickade tankfullt. Det här måste vara allvarligt.

Hur så?

Du har ‘fått ett annat uppdrag’, säger du. Den som har gett dig det borde kunna stå till tjänst. Men uppenbarligen litar du inte på vederbörande?

Göran Ålund gjorde en grimas. Litar och litar… vi kan säga så här: Jag känner inte uppdragsgivarna tillräckligt bra. Dig tycker jag att jag har lärt känna väldigt väl under det gångna året.

"Bli inte gråtmild nu bara. Jag vet att jag är din ende vän. Skål på dig." Han nickade mot köksdörren och ett par sekunder senare kom Karin in i köket.

Jag blir impad av din musiksmak. Hon sneglade på sin pojkvän. Eric gillar…

… dansband, jo tack jag vet. Göran Ålund berättade om en fasansfull resa mellan Örebro och Stockholm när han satt i baksätet och Peterson, ivrigt påhejad av en kollega, petade in en CD med Flamingokvintetten i SAAB:ens CD-spelare. … jag hade inte en sportmössa. Försökte blunda med öronen. Fem år av mitt liv försvann garanterat.

Karin nickade medlidsamt. Jag hittade en platta med Miles Davis. Men jag kan banne mig inte lokalisera nån stereo.

Ah… sorry. Ålund startade iTunes i sin PowerBook och efter några sekunder genljöd Miles heta, iskalla trumpet ur högtalare i både kök och vardagsrum.

Trådlöst? undrade Karin.

Han nickade. Det märks att du lever ihop med en IT-nörd.

De fyllde kvällen med god mat, god dryck och många gamla polisiära minnen som Ålund och Peterson