Okänd inkräktare

By Inger Gammelgaard Madsen

En kall vinternatt sker ännu ett av de många hemrån som under lång tid plågat Östjylland. Och just den här gången går något fruktansvärt fel. I köket på sin ödsligt belägna gård blir Albert Hovgaard brutalt ihjälslagen. När polisen Roland Benito tar sig an fallet visar det sig snart bli betydligt mer komplicerat än han inledningsvis trott. Det som till en början sett ut som ett fall i mängden verkar plötsligt vara någonting helt annat. Något som är både större och mer ondskefullt än ett simpelt hemrån som eskalerat. Finanskrisen har gjort journalisten Anne Larsen arbetslös, men det betyder inte att hon slutat jobba. Efter att ha blivit involverad i ett ärende där flera hemlösa försvunnit spårlöst, och en man slutligen hittas död, verkar det som att hon tagit sig vatten över huvudet. När spåren dessutom leder så långt tillbaka som till vikingatiden blir utredningen alltmer förbryllande. Kommer hon lyckas lösa det här på egen hand? "Okänd inkräktare" är den tredje fristående delen i Inger Gammelgaard Madsens serie om polisen Roland Benito och journalisten Anne Larsen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 9, 2022
• ISBN: 9788726918502

Book preview

1.

Minusgraderna hade sjunkit i takt med att mörkret fallit. Han kände det genast när han kom ut från det varma, fuktiga stallet. Håren i näsan frös till is och skaren sprack under stövlarna när han gick mot boningshuset. Andedräkten blev hängande i luften som en vit, frostig dimma. Minus tretton grader visade termometern på väggen.

Gunda var fortfarande uppe, trots att det var hon som stått för morgonmjölkningen klockan fem i morse. Nu hade hon börjat med kvällskaffet. Taklampan lyste upp mörkret utanför köksfönstret och kastade ett gyllene sken över snön.

Bilen stod fortfarande där. Nu kunde han se att den inte bara var lämnad av en bilist, den hade kört fast i en snödriva, antog han. Glöden från en cigarett lyste en kort sekund inne i mörkret. Eller var det något han bara inbillade sig? Bilen stod ända uppe mellan träden vid vägen som anslöt de fyra tätast liggande gårdarna till varandra. Han stampade av snön på dörrmattan och såg åter mot bilen innan han gick in. Den hade stått där länge. När han gick ut i stallet var det fortfarande inte helt mörkt. Och den vita personbilen var inte lätt att få syn på i snölandskapet. Han hade bara lagt märke till den eftersom det inte var normalt att någon parkerade där. Hade varit nära att gå upp och fråga om de hade problem, men hindrade sig. Vad angick det honom vad som försiggick i den där bilen? Ett förälskat par kanske, fast det måste vara ett kallt nöje och de hade hållit på länge.

Värmen inomhus träffade honom hårt, precis som kylan hade gjort. Nu tinade håren i näsan upp och den började rinna. Han snöt sig i en näsduk. Gunda såg på honom från köket.

Du håller väl inte på att bli sjuk, Thorkild?

Nej, det är bara kylan.

Han tog av sig mössan och rocken i tvättstugan, där det redan luktade ko från gummistövlar och ytterkläder. Han strök handen över håret som för att kamma håren på plats, trots att de hade börjat falla av redan innan han fyllde fyrtio och han var flintskallig nu. Men det var väl vad man kunde förvänta sig när man var kring femtiofem.

Gunda torkade av vaxduken och ställde ner kaffekannan på ett grytunderlägg. Han satte sig på kökssoffan och hällde upp kaffe till sig själv. Gården var en riktig släktgård som i de gamla fina Morten Korch-filmerna. Men en sådan dans på rosor hade livet på landet inte riktigt varit. Lantbruket var idag inte mycket värt. Miljön, butiker och bostäder var viktigare, så många bönder var tvungna att ge upp sin mark och sälja den för att uppfylla de behoven. De blev bara utskällda för att förorena naturen. Ändå kunde folk inte vara utan mjölk, smör och ost ‒ som om man trodde det kom från himlen eller att de stora matvarukedjorna hade korna i lagerlokalen. Han fnös åt tanken.

Vad hade du fått syn på uppe vid vägen? frågade Gunda och satte kakorna på bordet.

Åh, det var bara en bil som stått där uppe länge.

Det var ett märkligt ställe att parkera. Vem kan det vara, tro? Hon stirrade ut genom fönstret, men kunde omöjligt se bilen därifrån i mörkret.

Det angår oss inte.

Hon satte sig också, hällde upp kaffe och la en bit vetekrans och en småkaka på sin assiett. Sedan knuffade hon över fatet till honom.

Kanske är det besök hos Hovgaard igen. De har ju gäster nästan hela tiden, sa hon med munnen full av kaka.

Och då angår det oss absolut inte! sa han bestämt.

Kvällskaffet intogs därefter i tystnad, men han fortsatte tänka på bilen. Vem kunde få för sig att sitta där ute i kylan så länge?

Ljusen i fönstren på de få, utspridda gårdarna hade för länge sedan slocknat ett efter ett. Det hade börjat snöa igen. Flingorna dalade som glittrade kristaller, la sig över buskar och träd och blev till ett beskyddande vitt täcke mot den hårda frosten. De lyste upp i nattens tystnad, som bara bröts av en nattugglas hemska hoande och en bildörrs svaga gnissel, när den långsamt öppnades. Tre mörka skepnader klev ut och började gå längs vägen, där de smälte samman med trädens grå skuggor. De gick ljudlöst i snön i vita gummistövlar, långsamt och målinriktat och med svarta rånarluvor som skyddade mot kylan.

De hade väntat länge och nu var tiden kommen.

2.

Kriminalassistent Roland Benito frös ännu mer när han klev ur den varma bilen. Han drog upp rockkragen över öronen. Det var hårt att bli uppsliten ur sin varma säng klockan tre på natten av vice polisinspektör Kurt Olsen hesa och sömndruckna röst i telefonen. Han hade varit korthuggen och bara gett honom några få viktiga upplysningar, som adressen och vad han redan visste. Det hade inte låtit så våldsamt som det omedelbart såg ut, när Roland möttes av polisens avspärrningsband i kontrast mot de snövita omgivningarna. Ett bländande bevis på att det skett ett brott. Ett faktum som bekräftades av kriminalteknikerna på brottsplatsen. I mörkret smälte deras vita dräkter ihop med snön, som sakta dalade ner som under en vacker julnatt. Han gick missmodig över gårdsplanen.

Teknikerna såg kort på honom och hälsade när han gick förbi dem. Polisen framför dörren räckte honom en vit heldräkt, latexhandskar, munskydd, blå plasthätta och skoskydd. Medan han klädde på sig märkte han flyktigt att ytterdörren hade brutits upp vid låset. Teknikerna arbetade även inne i huset. De tog fingeravtryck och samlade in spår.

Kurt Olsen hade anlänt och talade med en upprörd kvinna i ett nästan mörkt sovrum. Han gick heller knappt att känna igen i dräkten, som var obligatorisk på en brottsplats. En annan kvinna satt på sängen. Det blödde från hennes näsa och överläpp och det ena ögat var slutet och rödsvullet. Ännu ett inbrott i ett annars så rofyllt område långt ute på landet, där man förr i tiden inte ens behövde låsa dörren. Efter att banker och företag hade blivit ointagliga fort med förbättrad säkerhet, dyra alarmsystem och övervakning, gick det ut över andra: i huvudsak de äldre, oskyldiga och försvarslösa som aldrig skulle drömma om att något sådant kunde ske i deras fredliga miljö och absolut inte i deras egna trygga hem. Enligt myten var det utländska ligor som gav sig in på sådant. Särskilt östeuropéerna fick skulden. Men en analys från Rikspolisen visade på helt andra siffror. De flesta begicks faktiskt av unga danskar. Ofta mycket unga danskar.

Roland tänkte att det måste vara brottsplatsen han betraktade från dörröppningen. En lampa hade vält på nattduksbordet och det var blod på huvudkudden som han skymtade bakom kvinnan som satt på sängen. Hon satt där som en vit gipsfigur och stirrade förstenat framför sig. Han bedömde att hon var mellan femtiofem och sextio. Kvinnan som talade med Kurt Olsen var nog lite yngre och hade ett manligt utseende med grova drag. Bred näsa, glasögon med ovala glas och råttfärgat hår. Testar stack ut ur en slarvig håruppsättning ‒ säkert nattfrisyren. Rösten var också djup och hes som en mans, men det kunde såklart bero på ångest eller nervositet. Han såg sig om i huset och hittade rättsmedicinare Henry Leander i köket tillsammans med ett par tekniker. De tog bilder av en livlös man som låg på golvet i en märklig, förvriden ställning. Ännu en brottsplats. Roland nickade en hälsning som tyst besvarades av rättsmedicinaren. Han reste sig från knäsittande och såg på honom med allvarlig min.

Vad skulle du göra om du blev överfallen om natten i ditt eget hem? Göra motstånd och försvara dina värdesaker eller låta dem ta allt?

Roland ryckte på axlarna. Det var inte direkt någon situation som han funderat på.

Kanske har man inga värdesaker som är så mycket värda att det lönar sig att kämpa emot, suckade Leander och såg ner på mannen på golvet. Roland försökte låta bli. Leander hade rätt, inget materiellt hade så stort värde att man skulle ta sådär mycket stryk för dem.

Vad är dödsorsaken?

Inre blödningar efter vad som verkar vara slumpmässiga slag i huvudet och på kroppen. Han har försvarat sig med händerna, fingrarna är krossade. Knäskålarna har också fått en omgång. Henry Leander drog av de vita handskarna så det klatschade till. Obduktionen visar kanske mer.

Kurt Olsen hade fått syn på Roland och kom fram till honom tillsammans med kvinnan med de manliga dragen. Henry Leander stängde snabbt dörren till köket, när kvinnan sträckte på halsen för att se in. Hon såg nervöst mot fönstret då de hörde ambulanssirener ute i mörkret. Strax därpå klampade två ambulanspersonal in genom dörren med en bår. Kurt Olsen visade in dem i sovrummet och vände sig därefter mot honom igen. Jag följer med till sjukhuset. Ella Geisler här är närmsta granne. Signe Hovgaard flydde till dem för att få hjälp. Hör vad du kan få ut av henne, viskade han och försvann genom den öppna dörren och ut i kylan. Hallen fylldes med minusgrader när den misshandlade kvinnan bars ut till den väntande ambulansen. Ella Geisler ställde sig i dörröppningen och såg efter sin granne med ett skrämt uttryck i ansiktet. Ambulanspersonalen stängde snabbt dörrarna när de knuffat båren på plats och körde i hög fart mot vägen. Ella Geisler var bara iklädd en turkos velourmorgonrock, som hon säkert snabbt hade tagit på över sina nattkläder när hon väcktes. Men hon såg inte ut att störas av kylan. Kanske den lite för kraftiga isoleringen hjälpte till att hålla värmen, men Roland frös trots rock och de extrakilon som julens och nyårets många luncher och middagar hade försett honom med. Han drog snabbt in Ella Geisler, stängde dörren och talade dämpat med en tekniker om var de kunde sätta sig utan att förstöra spåren. Teknikern pekade in i ett rum där de var färdiga men inte hade hittat någonting.

Tänk att det här händer, mumlade Ella Geisler och satte sig lydigt i en skinnfåtölj när han bad henne. Han gav henne en sliten yllefilt som låg över armstödet på den han själv satte sig i, hon drog filten om sig med automatiska rörelser medan hon fortsatte att mumla massa oförståeligt. I vardagsrummet bredvid låg omkullvälta stolar, krossat glas och blomkrukor, där jorden hade runnit ut på en kanske äkta persisk matta när de krossades. Teknikerna satte upp små skyltar med nummer och tog bilder ur olika vinklar. Det fanns tydliga tecken på att Albert Hovgaard hade kämpat för sitt liv. Kanske hade de båda gjort det. Lönade det sig? frågade Roland sig själv och stängde dörren så de kunde tala ostört.

Kan du berätta för mig vad som har hänt här i natt. Lugnt och stilla.

Hon slutade mumla, såg på honom och började darra. Signe väckte oss. Hon var mycket uppskrämd. Hon hade blod i hela ansiktet. Det dröjde lite innan hon kunde berätta vad som hade hänt. Som du kunde se var hon helt knäckt, började hon. Ögonen var stora och förskräckta, men hade ändå den där lilla glödande ivern över att få berätta något sensationellt, som de flesta människor är försedda med. Det skulle nog komma att pratas en del över häckarna här den närmsta tiden.

Vad berättade hon då om det som hänt?

Hon väcktes av tumult i huset och när hon slog upp ögonen såg hon på en man med mask.

Mask?

Ja, bara ögonen var synliga. En rånarluva måste det ha varit. Är det inte sådana de använder?

Vilka?

Östeuropéerna.

Menar du att de var östeuropéer?

Är de inte alltid det? De pratade i alla fall på ett språk som Signe inte förstod. Ryska kanske? De var visst tre, fyra stycken. Hon drog filten tätare omkring sig och sneglade mot den stängda dörren. Ambulansen med tonade rutor hade anlänt, såg Roland genom fönstret åt söder. Leander hade säkert beordrat den till bakdörren, så liket kunde köras till Rättsmedicinska utan att väcka för mycket uppmärksamhet. Men han hörde oväsen bakom dörren.

Vad hände då?

Hon såg på honom och skakade tyst på huvudet. Albert hamnade tydligen i slagsmål och Signe sprang bort till oss. Vi bort precis där borta. Hon vände sig om och pekade mot fönstret.

Vi? Du och din man?

Ja, och våra tvillingar, Sam och Dorthe. De är tretton.

Var är de nu?

De gick ut för att leta efter brottslingarna, de har kanske lämnat spår i snön.

Roland rynkade pannan. Det var inte direkt det som behövdes för utredningen.

Du har inte möjlighet att få tag på dem? Vi gillar inte riktigt att de springer runt och leker detektiver.

Sam och Dorthe har mobiltelefoner, men jag använder inte sånt …

Han tog upp sin egen mobil ur fickan. Minns du numren?

Inte nu, jag minns knappt mitt eget namn.

Roland gav upp. Det var bara att hoppas på att de hade hittat tillräckligt med spår inne i huset. Det brukade det finnas i dessa fall. Och om det hade varit tre eller fyra inbrottstjuvar hade det varit underligt om ingen av dem råkat lämna något.

Deltog Signe Hovgaard också i slagsmålet?

Ella vred på händerna under filten. Mannen med masken slog henne med en knytnäve rakt i ansiktet. Om de hade upptäckt att hon sprang rakt genom häcken och längs vägen bort till oss hade de nog följt efter och slagit ihjäl henne också. Men de trodde väl hon svimmat … eller dött.

Ni gick alltså hit genast? Såg ni gärningsmännen?

Nej, de var borta. Vi var ju först tvungna att förstå varför Signe skrek. När vi kom för att hjälpa Albert låg han död på golvet. Ella Geisler hulkade men höll gråten inne.

Har ni märkt något ovanligt här i kväll. Parkerade bilar eller annat? Om de var östeuropéer hade de i regel en annan taktik än danska tjuvar. De observerade ofta det utvalda huset länge och dådet utfördes utan brådska. Det hade hänt att ligorna övervakade sitt utvalda mål i flera dagar och slog till när möjligheterna var som bäst. De både åt och sov i bilen under tiden.

Nä, jag har inte märkt något. Men vi kan ju inte se vägen från våra fönster, så om de har parkerat där …

Vet du om föremål har försvunnit? Fanns det något av värde?

Nä, det tror jag inte. Vi är ju bara fattiga bönder. Hon tvingade fram ett leende.

Här ser inte så fattigt ut! Han hade lagt märke till att allt var som nytt, från möbler till väggar, fönster och tak.

Gården brann för några år sedan. Vardagsrum och kök brann nästan ner till grunden. Det var fruktansvärt. Vi var oroliga för vårt eget hus som ligger så nära. Tur nog skadades ingen och de byggde upp allt igen för försäkringspengarna. Det viskades om att de själva hade satt eld på gården och … Hon tystnade. Har ni fler frågor, jag …

Roland skakade på huvudet. Det hade varit en ovanlig natt för alla och han fick nog inte ut mer av henne nu. Han hoppades Kurt Olsen hade haft bättre tur på sjukhuset, om han alls hade fått möjlighet att prata med Signe Hovgaard.

När han blivit ensam gick han ut i köket till den arbetande teknikern. Henry Leander hade åkt tillbaka till Rättsmedicinska institutet för att undersöka liket noggrannare under bättre förhållanden.

Köksgolvet liknade golvet på ett slakteri. Teknikerna satt på huk och plockade upp små vita klumpar ur blodpölen och la dem försiktigt i en påse. Han lyfte den mot Roland och skakade den. Kanske är det en av gärningsmännens, sa han som om det borde förklara situationen. Roland svalde en extra gång, när han plötsligt kunde se att de vita klumparna var tänder. Han förstod snabbt att han var till besvär i köket och såg sig istället om i de övriga rummen. Det var omöjligt att veta om de stulit något. Det var bara Signe Hovgaard som kunde avgöra det, men när han kom in på kontoret, som nog var Albert Hovgaards arbetsrum, såg han att luckan till ett stadigt metallskåp stod öppen. På väggen bredvid hängde en medalj i ett rött och vitt band. Han studerade den närmare. Albert Hovgaard var tydligen skytt. Pistolskytt. En av de vassaste, som vunnit guldmedalj. Det var inte ett pengaskåp som han först trodde, utan ett vapenskåp, som pistolerna enligt lagen skulle förvaras i. Det var tomt. Det fanns heller ingen ammunition. Hade tjuvarna lyckats hitta nyckeln eller hade de tvingat ägaren att överlämna den eller låsa upp? Han visste att standardpistolen var en kaliber 22 i de flesta skytteklubbar, men kanske ägde Albert Hovgaard fler och kanske kraftfullare vapen? Var det inbrottstjuvarnas mål, visste de något om vapenskåpet? De var alltså beväpnade mördare på flykt. Han kände sig plötsligt dödstrött. Om tre timmar skulle han infinna sig på polisstationen, det lönades sig knappt att åka hem och lägga sig igen.

3.

Anne Larsen stängde snabbt av sin bärbara pc. Fällde ihop den med en smäll. Det var hopplöst! Här hade hon så länge gått och drömt om en vardag utan arbete och förpliktelser, som under tonåren, när hon i kamp för rättvisan la tiden på att demonstrera, ockupera tomma hus och att vara aktivist på Nørrebro. Nu när hon inte kunde ta cykeln och trampa in till redaktionen hade hon tråkigt. Tiden hade förändrats. Det var helt annorlunda!

Egentligen visste hon ju att det inte kunde fortsätta. När finanskrisen kom, under en redan svår tid för tidningsbranschen, fanns det inte mycket att göra. Krisen rullade in över Atlanten från USA utan att kunna stoppas, precis som allt annat: McDonald’s, hiphop, rollerblades och skateboard. När det gick dåligt over there skulle det utan tvekan också smitta av sig på Europa. Så lät det i alla fall i alla medier, från journalister, finansfolk, ekonomer, framtidsforskare och andra domedagsprofeter. De fick skulden för att ha författat finanskrisens dagordning, vilket resulterade i en självdestruktiv avsaknad av tilltro till framtiden. Men det var ett hett ämne. Det sålde tidningar. Alla ville veta hur det skulle se ut i morgon. Med bostadsmarknaden, bankerna, aktierna och arbetsmarknaden. Kanske blåste krisen upp, kanske gjorde den det inte. Men nu var många arbetsplatser stängda, flera hade gått i konkurs och många anställda hade sparkats. Hade de verkligen överdrivit? Men det värsta hade inte hänt än, sa man.

Redaktör Ivan Thygesens röst hade darrat när han meddelade dem att redaktionen skulle stänga. Han var mycket skakad, på ett sätt som hon aldrig sett honom tidigare. Själv hade han planer på att gå i förtidspension, men han hade arbetat i tidningsbranschen i hela sitt liv, fyllt dagens ‒ och nattens ‒ alla timmar med att skriva och förmedla, knappt tagit semester eller haft tid att skaffa sig en hobby inför pensionärstillvaron. Vad gör man då när arbetslivet är slut?

Den som hade mest tur var Kamilla. Hon hade inte varit sig själv efter sin mammas begravning i oktober förra året. Plötsligt sa hon upp sig, för hon hade fått jobb som reklamfotograf på en fotostudio på Nørregade. Det var det hon egentligen var utbildad till, inte pressfotograf. Hon hade använt det som argument när alla protesterade. Kamilla skulle jobba ihop med två andra fotografer och Anne förstod hennes val, trots att hon var besviken över att Kamilla skulle lämna dem. Lämna henne. De hade ju blivit som två vänner som höll ihop och stöttade varandra i allt. Det fanns dock något Kamilla inte hade varit öppen med. Det hade hänt något på begravningen på hösten som förändrade henne och som hon inte ville prata om. Inte ens med henne. Det sårade Anne att Kamilla inte hade den tilliten till henne. Men kanske berodde det på allt som Kamilla hade varit med om. Man blev såklart rädd för att öppna sig för mycket. Så hade hon stuckit innan finanskrisen och tumultet tog fart på allvar. Men de hade ju ändå fått skiljas åt, såsom det nu hade gått. Det hade bara rört sig om några månader. Dagens Nyheder var nedlagd och hon saknade arbete. De närmaste sex månaderna var hon på egen hand och skulle själv hitta ett jobb, hade hon sagt hos A-kassan som hon lyckligtvis var medlem i, genom fackförbundet för journalistik, kommunikation och språk. Efter de sex månaderna skulle hon få erbjudande om aktivitetsåtgärder och kunna vidareutbilda sig. Till vad visste hon inte än, men det skulle helt klart ha något med kommunikation att göra, trots att man varnade för att kommande år skulle bli ett ännu kärvare medieår ‒ närmast brutalt ‒ och att mediebranschen skulle vara halverad inom fyra år. Många sparkade journalister hade bytt till helt andra branscher för att undgå osäkerheten. Vissa hade blivit taxichaufförer, andra konsulenter hos företag eller något helt annat ‒ men var kunde man känna sig helt säker?

Hon hade varit nere i kiosken på hörnet för att köpa ett par tidningar. Några fanns trots allt kvar. Tidningskoncerner hade köpt upp varandra. Dessvärre hade ingen ögon för Dagens Nyheder. En liten lokalblaska fylld med reklam. Såvitt hon visste hade Thygesen varit på ett par möten, men det hade aldrig lett till någon försäljning som kunnat rädda dem. Snart fanns det nog bara en tidning kvar som täckte hela landet ‒ tills den också dukade under för den digitala världen.

Hon bläddrade långsamt i tidningen medan hon lät blicken glida ner längs med spalterna. Barndop, bröllop, jubileum och dödsannonser på samma sida. Överblick över livets faser. Hon kastade en snabb blick på högen med gamla Dagens Nyheder på golvet. Plötsligt tyckte hon att layouten såg gammal ut i jämförelse med de nya tidningarna på bordet. Andra redaktioner hade förnyat sin grafiska utformning under krisen, i kamp om läsarna. Var det bara det som de gjort fel? Att de inte hade förnyat sig. Skulle hon ha föreslagit för Thygesen att de kontaktade Danny Cramers reklambyrå och bad dem hjälpa dem hitta en ny, ung design och modernare färger? Men hur skulle det inte ha påverkat Kamilla om Danny blev indragen, då hade hon säkert sagt upp sig på fläcken. Men Dagens Nyheder var gammeldags. Tidningarna skulle snart inte vara mer än ren nostalgi för henne. Hon hade sparat dem som hon hade haft sina största scoop i. Gittemordet och mossliket i höstas bland annat. Ohyggliga mordfall som hon fortfarande inte hade skakat av sig. Men hur ska jag leva utan kriminalfallen? frågade hon sig själv. Skulle hon bli privatdetektiv? Hon log vid tanken på jobbannonserna hon hade hittat på Østjyllands polis’ hemsida, när hon var inne för att snoka. De sökte praktikanter med specialitet inom offentlig administration eller ekonomi. Dessvärre hade hon inte specialiserat sig på något annat än journalistik, annars hade hon sökt anställningarna. Roland Benito skulle säkert tappa hakan om hon blev anställd. De sökte också poliser, kanske var det ett bättre jobb för henne. Dessvärre skulle det ta för lång tid innan hon blev färdig och kunde anställas på polisstationen i Århus. Då skulle Roland Benito slita sitt hår. Han måste vara lättad nu när hon inte längre kunde lägga sig i hans arbete. Hon svalde en klump i halsen när hon insåg att hon faktiskt skulle sakna honom. Hur skulle hon kunna vara utan sitt jobb?

Efter att hon förgäves undersökt dagens jobbmöjligheter, både på nätet och i tidningarna, bryggde hon en kanna kaffe och tände en cigarett. Hon satte sig i soffan och stirrade ut genom fönstret. Frosten hade dekorerat rutan med vackra snöstjärnor som solen hade börjat smälta. Borde hon egentligen inte bara glädja sig åt att hon inte behövde packa in sig i tjock jacka, vantar, halsduk och mössa, för att ta sig ut i kylan och till jobbet? Cykelvägarna var säkert inte skottade och snöplogen hade nog bara öst över snön från vägen dit så att bilarna och bussarna kunde komma fram. Då hade hon varit tvungen att ta bilen, men den gamla gula Ladan stod nere på gården täckt av is och snö och skulle garanterat inte starta. Vilket jäkla krångel det hade varit om hon inte fått sparken. Hon log sarkastiskt och slog askan av cigaretten. Men det fanns nog vissa som hade det värre än henne. Mads Dam till exempel, deras ineffektiva sportjournalist som tillbringade mer tid på krogen än på fotbollsplanen. Kanske skulle han sluta som alkis? Kollegan Britt skulle nog hitta jobb, med den byst hon var utrustad med. Hon kunde lätt få jobb på en nattklubb eller bar. Hon kunde stå och öppna öl åt Mads Dam. Anne log bittert. Och Thygesen ‒ vad skulle det bli av honom när han inte längre kunde hetsa upp sig över småsaker på redaktionen och skälla ut henne efter noter? Skulle det gå ut över hans fru, så att skilsmässan blev oundviklig? Vilka öden! Hon hade lust att ringa Kamilla och höra hur det gick på det nya jobbet. De hade inte träffat varandra sedan hon slutat. Det hade hänt så mycket. De hade faktiskt inte pratat så mycket med varandra sedan hennes mammas begravning, som tydligt hade tagit hårt på henne, trots att Kamilla sa att de inte hade varit särskilt nära varandra. Precis som hennes relation till sin egen mamma. Kanske levde hon inte ens längre. Vem skulle berätta det för Anne om hon inte gjorde det? Jag bryr mig ändå inte, tänkte hon och fimpade cigaretten hårt i askfatet och tog en slurk av det varma kaffet. Hon kunde inte förmå sig att ringa Kamilla. Det kunde vänta tills hon själv hade fått ett jobb. Då skulle hon ha något bra att berätta, så hon slapp erkänna att hon fortfarande var arbetslös. Hon var långt borta i tankarna och hörde bara ett litet pling, som om någon inte riktigt vågade trycka på dörrklockan. Men när det ringde igen hörde hon det och spillde nästan ut kaffet eftersom hon ryckte till av förskräckelse. Tankarna hade just glidit över till styvpannan Torsten. Han fick alltid hennes nerver på helspänn.

Ja, ja, ja! mumlade hon irriterat och reste sig när dörrklockan plingade igen. När hon slutligen öppnade såg hon en liten kvinna som uppenbarligen hade gett upp och var på väg nerför trapporna igen. Hon vände sig genast om när hon hörde dörren öppnas. Hon hade halvlångt grått stripigt hår som var samlat i en hästsvans med ett gummiband. Axlarna hängde, den ena mer än den andra på grund av en jättestor väska med sliten rem som tyngde ner den. Munnen var kantad av fina små rynkor som avslöjade att hon var storrökare. Påsarna och de mörka skuggorna under ögonen tydde också på en fäbless för alkohol ‒ kanske till och med droger. Men hon var klädd i en snygg kappa med pälskrage och man kunde se att hon ansträngt sig med sitt utseende, så gott hon nu kunde. Ett lager rouge, om var snäppet för röd, så det snarare såg ut som hon fått ett par örfilar än naturligt röda kinder. Läppstiftet rann ut i rynkorna runt munnen. Den blå ögonskuggan var heller inte särskilt snyggt lagd. Men när Anne såg in i de trötta grå ögonen fick hon en underlig känsla i bröstet. De påminde henne om något hon inte kunde sätta ord på.

Ja? sa hon avvisande och räknade med att kvinnan skulle räcka henne en broschyr från Jehovas vittnen. Men kvinnan vände sig om med ett försiktigt leende och såg ut att vilja omfamna henne när hon kom uppför trappan. Rösten var grötig. Anne?

Anne nickade oförstående. Hennes namn stod ju på namnskylten på dörren så varför fråga? Men det fanns också för mycket känsla i rösten för att bara vara en fråga.

Jag kände nästan inte igen dig. Bara ärret som … Kvinnan sträckte sig fram och skulle röra vid hennes ögonbryn. Som i en tillbakablick såg Anne Torstens hand den där kvällen när han hade överraskat henne här i lägenheten. Han hade också velat röra vid ärret. Det var tack vara Roland Benito som hon hade överlevt. Hon grep hårt om den smala handleden innan hon hann röra henne.

Vem är du? Rösten lät som en viskning, för innerst inne visste hon vem kvinnan måste vara. Hon hade känt igen ögonen. Känslan hon hade i bröstet måste vara hat.

Får jag inte komma in lite, lilla Ann. Det är så länge sedan …

Nu var hon säker. Hon var den enda som kallade henne Ann, och namnet sades som om hon inte orkade uttala det sista e:et. Den mycket tydliga nørrebrodialekten gick heller inte att ta miste på.

Så länge sedan att det är för sent, avbröt Anne