De stumma flickorna

By Steffen Jacobsen

Ett brutalt mord på den dömde våldtäktsmannen Gordon Nimb tvingar utredaren Tanya Nielsen att söka sig tillbaka i Nimbs mörka förflutna. Listan med offer som har motiv att vilja hämnas är lång och förutom de sju våldtäkter som Nimb dömdes för skröt han gärna om de "stumma flickorna" – alla hans offer som aldrig fick upprättelse.
Tanyas mentor och överordnade Jakob Nordsted är tillfälligt ur tjänst och kort efter att utredningen har inletts pekas han ut som misstänk för mordet. För att rentvå Nordsted och hitta mördaren måste Tanya, tillsammans med sin nya kollega Kadeem Forrashi, hitta Nimbs osynliga offer.
"De stumma flickorna" är en fristående fortsättning på Steffen Jacobsens bästsäljande "Proxy".

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 21, 2024
• ISBN: 9788728441022

Book preview

Steffen Jacobsen

De stumma flickorna

Översättning av Anna Gilham

SAGA Egmont

De stumma flickorna

Översatt av Anna Gilham

Originaltitel: De stumme piger

Originalspråk: danska

Cover image: Shutterstock

Copyright ©2020, 2023 Steffen Jacobsen och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728441022

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Charlotte

BEROENDE Ett kroniskt, psykologiskt eller fysiskt behov för en vanebildande substans, ett beteende eller en aktivitet som har fysiska, psykologiska eller sociala skadeverkningar och som typiskt orsakar väldefinierade symptom, till exempel ångest, nervositet, irritabilitet, skakningar och illamående när behovet inte stillas och abstinens uppstår.

Merriam-Webster´s American Dictionary.

Översatt av Anna Gilham

Prolog

15 mars 2013

I sjukhussalen gick det allt längre tid mellan patientens andetag. Layla tittade upp från sin lärobok och betraktade det insjunkna ansiktet på kudden. Det var dags, visste hon. Fru Agnes Meta Hansen var lätt och tunn som en fågelunge, förtärd av cancer och hade passerat gränsen till det moribunda, den sista korta fasen innan döden. Morfin och Stesolid i droppet fördubblades var fjärde timme. Medicinen avlägsnade smärta och ångest – och förlamade allt eftersom andningscentrum.

Layla tog patientens hand som var torr och kall. Fru Hansen reagerade inte längre på beröring. Det enda ljud som hördes var andetagen, stilla som suckar.

Plötsligt upphörde de och ögonblicket efteråt uppstod den sedvanliga lättnaden i rummet.

Pupillerna vidgades och irisarna förlorade sin färg. Layla placerade stetoskopet över hjärtat och väntade, men ingenting hördes.

Layla noterade dödstidspunkten: 01:35. Hon skulle ha gått klockan 23:00, men de hade inte kunnat hitta en avlösare åt henne på läkarstudenternas schemacentral och Layla hade ingenting emot de extra timmarna. Till motsats från många av sina kursare levde hon på extrajobbet även om det var tufft när man skulle upp tidigt nästa morgon efter en kvällsvakt och ta tåg och buss in till Panuminstitutet och hade en lång dag med föreläsningar framför sig. Men till sommaren skulle hon vara färdig – helt färdig – familjens första universitetsstuderande och nu snart läkare. Samma morgon hade hon fått reda på att hon i september kunde börja en AT-tjänst på Glostrup Hospital, vilket var det bästa som kunde hända. Hon kände sig välsignad. Och så kunde hon äntligen flytta hemifrån, vilket var på tiden. En tvårummare var drömmen. Kanske en balkong. Kanske till och med två. Det skulle vara oslagbart.

Hon lämnade salen, gick in på sjuksköterskekontoret och observerades av avdelningssjuksköterskan som för ovanlighetens skull arbetade natt eftersom alla – verkligen alla – var sjuka.

Layla nickade till svar på sjuksköterskans höjda ögonbryn. Timrapporten signerades och Layla vek ihop den och stoppade den i fickan.

Efter ett par kommentarer gick hon tillbaka till fru Hansens rum, hämtade sin ryggsäck och sin varma parkas och kontrollerade så hon hade plånbok, cykellampor och nycklar.

Hon drog cykeln uppför rampen under Hvidovre Hospital. Hon skulle kunna vara hemma på tjugo minuter. Det hade spöregnat när hon kom samma eftermiddag, men nu var det uppehållsväder.

Hon cyklade tvärs över Avedøre Havnevej, ställde ifrån sig cykeln och gick in på Circle K-macken och köpte det senaste numret av Eurowoman och ett paket tuggummi.

Hon kikade ut på parkeringen framför macken och lade märke till en bil från Nordtaxa och en blå skåpbil som av den muntra sloganen på sidan att döma tillhörde en el-installatör.

Taxichauffören försåg sig med en 1,5-liters cola och två påsar chips medan ingen klev ut ur den blå skåpbilen. Den stod parkerad bakom en av pumparna och lämnade parkeringen samtidigt som hon.

Blåsten ven på Avedøre Havnevej och gav henne tårar i ögonen. Vid det första stoppljuset kom hon upp jämsides med den blå skåpbilen. Föraren var bara en silhuett. Det hördes inte ett ljud därinifrån. När ljuset slog om svängde bilen höger på Brostykkevej, samma väg som hon själv skulle.

Layla ställde sig upp i de gnisslande, rostiga pedalerna och lovade sig själv en ny cykel för sin första läkarlön.

Sedan svängde hon åt vänster och i lä från den hårda sydvästvinden. Här kände Layla till vartenda träd och byggnad, varje stig och genväg. Hon hade alltid bott här; gått på Frydenhøjskolan och Hvidovre Gymnasium. Hennes tänder hade blivit reglerade nere hos den kommunala tandläkaren i Hvidøvre, hon hade jobbat som runner i Filmbyen och varit assistent på förskolan Regnbuen. Avedøre var hennes plats.

Hon vek av på stigen mittemot Cirkusmuséet och lät cykeln rulla den sista biten. Sedan höjde hon automatiskt blicken till fönstren på tredje våningen och log när hon såg att det var ljust i fönstren och mindes att hennes mamma hade ledigt nästa dag och väntade uppe.

Layla ställde cykeln i stället och låste den med två kedjor eftersom allting alltid blev stulet. Hon tog ryggsäcken från pakethållaren, drog av sig vantarna och andades in i sina kalla händer. Hon hoppade till när hon hörde ett kvävt skrik bakom sig.

Hon kände igen den blå elektrikerbilen från macken. Sidodörren stod öppen och en lång man med mörk basebollkeps långt nerdragen i pannan hade tydligen varit i färd med att reparera en gatlykta. Mannen satte sig långsamt ner på den kalla asfalten och tog sig för bröstet. Ögonen var halvslutna. Bredvid honom låg ett metallhölje från gatlyktan och en skruvmejsel.

Layla sprang bort och knäböjde.

Mannens bleka ansikte var förvridet.

Vad hände? frågade hon oroligt. Hur mår du?

Åh… aj … jag fick en stöt. Jag är så korkad.

Ska jag ringa efter en ambulans? Man kan få hjärtproblem av elektriska stötar.

Kan man?

Absolut.

Hon hjälpte honom upp på fötter och stöttade honom bort till skåpbilen.

Han satte sig på kanten till lastrummet med armen om hennes axlar. Layla kikade in i det mörka utrymmet och hade förväntat sig hyllor fullpackade med verktyg, kabelrullar, rör. Men det fanns inga hyllor. På golvet låg en tunn madrass täckt av grå filtar.

Mannen såg sig omkring. De var ensamma. Sedan log han mot henne.

Du är vacker på nära håll, Layla. Härlig. Kom hit.

Natten till söndag

Observatören hade tappat räkningen på hur många nätter han hade tillbringat orörlig och sömnlös bakom ratten på en anonym, parkerad bil på en nästan nattöde gata. Bilens inre luktade av dyra, utbrunna cigaretter, en uppäten pizzaslice med peperoni från en bensinmack uppe på Tuborgvej och kallt kaffe. Observatörens blick gled från vindruta till sidospegel till backspegel och tillbaka igen i en monoton rytm. Hans uppmärksamhet fokuserades dock på en portuppgång på andra sidan gatan femtio meter längre bort.

Han var inte den enda som övervakade gatan: Under den senaste timmen hade han fått sällskap av en ung, slank man klädd i Adidas-dunjacka, glänsande svarta träningsbyxor och gympaskor – en slags uniform här i Nordvest-kvarteret – som hade placerat sig bredvid porten, vilandes med ena benet böjt och skon stöttad mot husväggen. Han växlade mellan att konsultera en smartphone som kastade flimrande ljus och färger över ett smalt ansikte av mellanöstligt ursprung, och att observera gatan med snabba ögonkast. Observatören visste precis vad killen spanade efter: polisbilar, även om de sällan kom till kvarteret, de civila bilarna som för ett tränat öga avslöjades av en radioantenn ovanför bakrutan och två backspeglar. Men det den unge mannen i synnerhet spanade efter var BMW- eller Mercedes-bilar med sänkta underreden, polerade avgasrör och mörktonade rutor från rivaliserande narkotikagäng som gled genom gatorna i konstant, territoriell fientlighet.

För hasch- och narkotikamarknaden var frånvaron av makt en styggelse. Efter insatsen från polisens gängstyrka låg Loyal to Familia overksamma och väntade på bättre tider på andra sidan av långa fängelsestraff. LTF hade efterlämnat sig ett vacuum som andra försökte erövra, konsolidera och organisera: NNV, Satudarah, de gamla MC-knuttarna, kurderna.

Observatören var på sätt och vis likgiltig. Där det fanns ett särskilt behov fanns det ovillkorligen särskilda leverantörer. Det var bara naturligt. Han kände faktiskt ett slags ytligt släktskap med den unge kurden. Han uppskattade grabbens vakenhet, disciplin och stoiska likgiltighet inför det kalla regnet som piskade över staden. För tillfället befann dig sig på vardera sidan av en tillfällig spricka, i två världar, en konflikt mellan lag och brott som i vanliga fall inte påverkade observatören det minsta. Men i natt stod dyrbara ting på spel.

En ljusglimt inifrån gården föll över den bortersta väggen i porten samtidigt som en grupp invandrarkillar kom släntrandes längs trottoaren på hans sida av gatan. De knuffade lekfullt på varandra, hojtade till varandra på ghettodanska i stackato blandat med arabiska slanguttryck. De hälsade på vakten vid porten tvärs över gatan och han besvarade deras vinkningar med en slarvig handrörelse innan han återigen fördjupade sig i sin mobiltelefon.

För killarna, som kanske var fjorton eller femton år gamla, var den kurdiska utkiken en idol. En vacker dag kanske det skulle vara en av dem som höll vakt – ja, rentav befann sig därinne, böjd över glasplattor med kokain. De som betjänade de elektiska vågarna och sedelräknarna. En dag skulle det kanske vara en av de fyra killarna som stod där med sedelrullen och guldörhängena, en Glock 17 i bältet, guldkedjor; centrum för kvarterets respekt.

Respekt var den viktigaste valutan i NV.

De passerade en bilverkstad som låg en bit tillbakadragen från gatan medan den ena övade sig på att dra en kniv ur bakfickan och flasha det glänsande bladet så snabbt och skickligt som möjligt medan en annan demonstrerade cirkelsparkar mot en imaginär motståndare i den tomma nattluften.

De passerade observatörens bil utan att ta någon notis om honom.

En lång, gänglig kille dök upp i porten och observatören rätade på sig. En stor hand skuggade över hans panna och han mumlade för sig själv. Killen var ljushårig, välklädd och långt från den lokala kundkretsen. Kanske sexton eller sjutton år gammal. Han stod på gränsen mellan gatans ljus och portens mörker och blinkade slött, som om han var nyvaken.

Vaktposten i dunjackan bevärdigade honom inte en blick.

Killen sköt upp en ryggsäck på axeln, placerade en skateboard på trottoaren och rullade i väg. Smidigt, men också en smula vacklande. Observatören placerade en kikare framför ögonen och följde hans färd. Ungefär hundra meter längre ner på gatan tändes kupéljuset i en röd Alfa Romeo. När killen befann sig utanför bakskärmen på bilen öppnades passagerardörren och han krockade med dörren och föll till marken med flaxande, långa lemmar. En kvinna gled ut från förarsätet och klickade på höga klackar fram till killen som låg på mage och försökte ta sig upp. Kvinnan var lång och slank; grå trenchcoat, mörk kjol och Louboutin-klackar. Trots att hon var mager lyckades hon dra upp killen på fötter och observatören uppfattade en glimt av högröda naglar när hon gav honom en välriktad örfil som fick honom att vackla till. Röda skosulor, röda naglar och en fyllig, röd mun i exakt samma nyans. Läpparna rörde sig i en ström av förbannelser. Hon slog honom om och om igen medan grabben omtumlat och förgäves försökte värja sig. Efter en stund knuffade hon in honom i bilen, öppnade bagageluckan och slängde in ryggsäcken och skateboarden där innan hon smällde igen luckan med en häftig rörelse.

Kvinnan rätade på sig. Gatlyktan som stod närmast reflekterades i hennes vackert uppsatta, blonda frisyr. Sedan vände hon sig om och observatören fick intrycket att hon stirrade rakt på honom. Hennes mun var ett förbittrat streck. Sedan svingade hon sig elegant in på förarsätet i Alfa Romeon och bilen lämnade trottoarkanten med tjutande däck.

Den kurdiska vaktposten betraktade dramat längre bort på gatan med ett halvleende, som om han hade sett det många gånger förut: föräldrar som hämtade upp sina vanartiga barn och körde hem dem till huset i Hørsholm eller Gentofte för att sedan energiskt googla diskreta och dyra avvänjningskliniker, helst utomlands.

Utkiken tände en cigarett. En kupad hand skyddade glöden mot regnet.

Observatören mjukade upp sina axlar, kollade back- och sidospeglar en sista gång innan han vecklade ut sig ur bilen och gick bort mot porten: en lång, bredaxlad gestalt i mörkblå huvtröja utan märken, jeans, gympaskor och med en basebollkeps under huvan.

Vaktposten registrerade honom med en gång och tog ett djupt bloss på sin cigarett innan han frigjorde sig från husväggen. Den mörka blicken gled upp- och nerför den långe mannen.

Observatören höjde handflatorna och förde sedan jackan åt sidan för att visa att han var obeväpnad. Vakten mumlade ett par ord i mobiltelefonen och nickade åt honom. De båda försvann in i porten. Observatören gick först. För ett ögonblick uppförde regnets smattrande på hans uppfällda huva för att sedan fortsätta när de kom in på bakgården. En katt försvann över ett plank.

Han lydde vaktens instruktioner och stod stilla framför en betongtrappa medan snabba händer visiterade honom. Den unge mannen log, en glimt av jämna, vita tänder. De mandelformade ögonen vinklades uppåt.

Du är punktlig.

Det bör man vara, tycker jag, svarade observatören.

Vaktposten betraktade honom.

Klart. Och inte ens en mobil?

Ingenting.

Okej, men de vet vem du är.

Det hoppas jag.

Kurden gick uppför trappan och knackade på en ståldörr. En lucka gled åt sidan och ett par mörka ögon studerade observatören som hade fällt ner huvan för att underlätta identifieringen. Ögonen på andra sidan var svarta som oliver. Mannens breda ögonbryn var ett misstroget streck. Sedan stängdes luckan och observatören tog ett djupt och långsamt andetag, som inför ett hopp från tiometerstrampolinen medan många reglar sköts ifrån på andra sidan dörren.

Ravsnæs är en liten halvö som sträcker sig ut i Sjælsø, en av Nordsjällands största, grunda insjöar. Platsen är tätbebyggd med villor som tycks som strösslade av en darrande gammelmanshand över näset. Det är hus i olika stilar: från fuskbyggen från 1970-talet och envist överlevande kolonistugor till mer robusta tegelvillor. En slumpmässig observatör kan få intrycket av ett Klondyke i Alaska efter guldfeberns härjande. Som om alla hus inbitet kämpat för en utsikt över sjön – åtminstone över andras carportar och tak – för att sedan till slut finna sig till rätta i sina nuvarande placeringar. Bebyggelsen sluttar brant från Ravsnæsvej till Sjælsøs flacka, gyttjiga stränder.

Mannen i bilen stannade på Jeppe Aakjers Vej innan vägens västgående, långa kurva – högt över en helt speciell klunga av kolonilotter som han intresserade sig för.

Iakttagaren gäspade, samlade ihop jackan i halsen och sjönk ner i ett transliknande väktartillstånd med halvslutna ögon – som dock klarvaket registrerade hans omgivningar.

En liten kolonistuga låg placerad mitt i hans synfält. Taket var platt och täckt med takpapp. I täppan framför huset stod en Ladas fönsterlösa skelett uppallat på lättbetongblock och från husets skorsten steg en vimpel av ljusgrå rök rakt uppåt innan den fångades av den fuktiga nattbrisen från sjön tillsammans med ljudet av dödsmetall-rock.

En halvtimme efter iakttagarens ankomst föll en gul rektangel över husets veranda. En man klev ut genom trädgårdsdörren, ställde sig borta vid räcket och tände en cigarett. Tändaren lyste upp ett magert, hungrigt ansikte: Gordon Nimb. En urtvättad, grå T-shirt, kropp som en jakthund med breda muskler och tatueringar som slingrade sig nerför armarna. Halvlångt, gråbrunt hår och nertrampade gympaskor på långa fötter. Han vred på nacken när ytterligare en gestalt dök upp på verandan och lutade sig mot en stolpe: konstnären tillika den äkta makan Mila Brandeis som bommade en cigg. Nimb räckte henne en och knipsade lekfullt med tändaren framför hennes ansikte innan han till slut tände den åt henne. Hon var ett huvud kortare än han med kort, tätt, nästan svart hår och långa, muskulösa ben i svarta jeans. Getingmidja. Under den tajta tanktoppen kunde man ana grova piercingar genom hennes bröstvårtor.

En varubil från matvarukedjan nemlig.com parkerade vid vägkanten ett par husnummer längre bort och iakttagaren gled framåt och nedåt i förarsätet, sträckte sig och ställde in backspegeln.

Chauffören öppnade lastrummet och började stapla grå frigolitlådor på en säckkärra. Han öppnade trädgårdsgrinden och en hund började gläfsa i den vita enplansvillan som låg i änden av en slingrande trädgårdsstig. Ljuset tändes däruppe och en bred kvinna i morgonrock öppnade dörren och hjälpte chauffören med lådorna medan hon höll tillbaka den upphetsade hunden med ena foten.

Ett par meningar utväxlades däruppe innan chauffören fällde ihop kärran, gick nerför trädgårdsgången och stängde grinden bakom sig. Han stängde dörren till lastutrymmet med ett svischande och betraktade för ett ögonblick personbilen och silhuetten därinne, innan han satte sig i varubilen, startade motorn och körde vidare.

Kvinnan på verandan tryckte sig intill Nimb, nafsade på ett öra och stoppade ena handen långt ner bakom hans läderbälte. Utan att se på henne eller att byta ansiktsuttryck från det hungriga och rastlösa klämde han åt om närmsta bröstvårta tills fingrarna vitnade. Mila Brandeis blundade och log förälskat.

Kikaren gungade lätt i takt med iakttagarens hjärtslag. Den var liten, men så bra att han kunde räkna de mörka brösthåren som stack upp ut Nimbs T-shirt.

Om han hade haft sitt SAKO-TRG-prickskyttegevär med sig hade han tio gånger av tio kunnat placera en kula i det anatomiska centret av Nimbs hjärta. Den tunga, .338 Lapua Magnum-kulan skulle plattas ut vid träffen och slita med sig mannens svarta hjärta genom hålet i ryggen.

I stället såg han hur paret gick in i huset. Dörren slog igen. De elektriska lamporna släcktes, en efter en, och ersattes av några levande ljus.

Paret älskade. Kropparna glänste av svett och de var våta som sälar. Mannen stötte hårt och rytmiskt med en vild tvungenhet, som om han med nöd och näppe överlevt kriget. Kvinnan låg naken under honom och stirrade hängivet upp i hans ansikte. Slayer ekade från stereon i vardagsrummet. Musklerna i hans hals och på ryggen drog ihop sig för varje stöt: ögonen var slutna sånär som på två vita springor och läpparna var slappa och fuktiga.

Mila njöt av smärtan i underlivet; hon slingrade vaderna om hans ländrygg och drog honom djupare in. Precis före utlösningen öppnade Gordon Nimb ögonen. Om ett ögonblick skulle han utstöta det speciella, gnäggande ljudet, han skulle svaja med ryggen och triumferande häva sig upp över henne. Men just nu höll hon fast honom som i ett skruvstäd mellan sina muskulösa ben och bromsade hans rörelser, halvvägs inne och halvvägs ute, och hans blick avslöjade en frustrerad närvaro. Mila bet sig i underläppen tills den blödde och han slickade i sig blodet. Hon släppte taget med fötterna om hans rygg, särade på benen, tog tag i hans skinkor och drog honom med sig in.

Gordon log sitt mest älskvärda, varglika leende mot henne.

En plötslig ingivelse fick Mila att vrida på nacken och stirra mot dörröppningen ut till den mörka hallen. Paret hade varit förföljda, misstänkliggjorda och föraktade i så många år att deras instinkter var ovanligt slipade.

En mänsklig gestalt framträdde ut mörkret och klev in i sovrummet. Ett ljudlöst steg och sedan ytterligare ett: svarta, oformliga kläder, en balaklava, en blick av outspätt hat. Mila försökte skjuta Gordon ifrån sig men han arbetade hetsigt vidare utan att ta någon notis om henne. Hon satte händerna mot hans axlar och sköt ifrån för allt hon var värd, vilket besvarades med en örfil som fick det att ringa i örat på henne.

Vad?

"Gordon! Jemand is hier…"

Paniken fick Mila att slå över i sitt modersmål.

Äntligen öppnade han ögonen, kände den främmandes närvaro, gled ut henne och försökte vända sig om.

Främlingen sträckte sig