Stormvarning

By Michael Katz Krefeld

I de minsta av städer finns de största hemligheterna. Ibland så stora att mord är det enda sättet att bevara dem. Efter att hennes äktenskap går i kras söker den danska läkaren Maja Holm tillflykt i en avlägsen norsk kuststad. I ett försök att glömma sitt förflutna och orka med de dygnslånga arbetspassen på det lokala sjukhusets vårdcentral självmedicinerar hon med både alkohol och läkemedel, något som hennes omgivning snart börjar uppmärksamma.När en av hennes akutpatienter dör av en överdos får hennes känslomässiga bedövning ett abrupt slut. Maja anar oråd, det tycks ligga något mer bakom denna patients plötsliga död. Patienten bodde dessutom i samma område som Maja, och när hon själv blir överfallen under ett inbrott på vårdcentralen och hennes granne senare hittas mördad blir hon övertygad om att de tre incidenterna har ett samband.I jakten på svar inleder hon ett omaka samarbete med den lokala TV-journalisten Stig Norland. Tillsammans börjar de utreda händelserna och ju djupare de gräver desto mer hotfull blir situationen. Allt står inte rätt till i det lilla kustsamhället, och de som ligger bakom är villiga att göra allt för att hindra att deras plan stoppas."Stormvarning" är en intensiv kriminalroman om civilkurage och om vad man är villig att offra för att överleva.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 28, 2023
• ISBN: 9788728297513

Book preview

Michael Katz Krefeld

Stormvarning

Översättning Margareta Järnebrand

SAGA Egmont

Stormvarning

Översatt av Margareta Järnebrand

Originaltitel: Før stormen

Originalspråk: danska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2009, 2023 Michael Katz Krefeld och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728297513

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Skräcken lämnade hans kropp.

Som tunna, mjölkvita trådar rann den ut genom varenda por. Han hade varken syn eller hörsel att registrera omgivningen med längre. I stället var hans kropp som en skog av tentakler som bara kunde registrera lyckoruset. Ett tillstånd utan form men med en blossande hetta, sådan som man upplever den vissa dagar i maj. Det var länge sedan han senast hade haft denna allomfattande och berusande känsla. Han hade svurit på att Rusets tid var förbi. Men allt det där var likgiltigt nu. Skammen och den bittra känslan av nederlag var svaga minnen blott. Nu existerade bara den här susande, ljuvliga känslan. Inte ens smärtan av cigarrettglöden, som brände sig djupt in i huden mellan hans fingrar, kunde nå honom längre. Ändå förstod han att han skulle dö. Visste att dosen av det fruktsöta giftet i hans magra kropp var för stor. Han skulle inte kunna ta sig tillbaka till livet. Tillbaka till sin fåtölj i vardagsrummet med de blekta tapeterna och fuktskadań i taket ovanför. Efter det här ruset skulle han skära ihop som en överhettad motor, splittras till atomer.

Skräcken vände plötsligt tillbaka, isande och med en styrka som ishavsvinden. Den kom jämsides med att han blev varse skuggorna som kretsade runt honom. Illaluktande och flaxande som demoner. Han kunde inte avgöra deras antal, bara att de omslöt honom. Som om de väntade på hans sista andetag. De talade sinsemellan, det var han säker på. Även om han inte kände igen orden. En av skuggorna lösgjorde sig från de andra. Växte i storlek medan den närmade sig hans ansikte. Den såg ner på honom med iskalla ögon. Studerade honom ingående som en kirurg inför det avgörande snittet. Han kände vibrationerna mot bröstkorgen när varelsens hesa strupljud träffade honom:

Nu ska du dö… och ingen kan rädda dig.

Han kände igen gestalten. Den hade funnits där i hela hans liv. Som ett hot värre än alla andra.

Sedan uppfattade han inte mer.

1

Maja Holm skyndade genom sjukhuskorridoren som ledde till akutmottagningen. Hennes träskor klapprade taktfast mot linoleumgolvet. Anropet från ambulansen, som redan var på väg, hade kortfattat lytt överdos. En överdos som patienten fortfarande inte hade vaknat från, trots att ambulanssjukvårdarna hade pumpat honom full med naloxon, vilket normalt borde räcka för att väcka till och med en elefant. Men inte den här killen. Han var långt borta. Motgiftet hade tvärtom bara förvärrat hans tillstånd, rubbat hjärtrytmen så att sinuskurvan skenade som besatt. Hon hade redan ställt i ordning rummet som han skulle föras till och förvarnat akutpersonalen om hans ankomst. Utöver att förse sig med motgifter hade hon sett till både att det fanns tillräckligt med adrenalinampuller och att defibrillatorn (den som fortfarande fungerade) hade reserverats åt henne. Bara för säkerhets skull. Om de plötsligt skulle stå där med ett hjärtstillestånd.

Den överfulla mottagningen luktade svett, våta kläder och torra munnar. En väntrumslukt som man fann antingen akutmottagningen låg i Stavanger eller i Slagelse. Anblicken av Majas läkarrock väckte otålig oro bland de väntande patienterna och deras anhöriga. Hon uppfattade ur ögonvrån att flera försökte få kontakt med henne, men hon var tvungen att ignorera dem. Läkarbristen var uppenbar i den här lokalen, precis som i resten av landet. Som så ofta vid den här årstiden hade ishavsvinden även denna gång krävt sina offer på kustvägen. Hela dagen hade trafikskadade patienter kommit i en strid ström. Frakturer och inre skador hade avlöst varandra så att hon inte längre kunde skilja det ena fallet från det andra. Med undantag för en speciell episod som bet sig fast: En familj på tre i en Lupo hade rammats från sidan av en japansk fyrhjulsdriven jeep. Den unga modern låg nu i koma i en respirator tre våningar ovanför akutmottagningen utan att veta att hennes man och deras fyraåriga dotter hade dödats denna anonyma tisdag. Det mest humana skulle ha varit att åsidosätta läkareden och stänga av respiratorn omedelbart.

Maja hade själv varit nära att falla offer för den nyckfulla vinden. På sin resa från Danmark upp till det norska Vestlandet hade den vid upprepade tillfällen försökt kasta ner henne i avgrunden. Ishavsvinden nöjde sig inte med att få vägarna att frysa till utan drog också havsdimman med sig. Kombinationen dålig sikt och glashala vägar var livsfarlig. En speciell egenhet för den här trakten. Och nu det här olycksfallet bland alla trafikolyckor: en narkoman som hade kolliderat med sina egna droger. En buklandning som fortsatte vidare mot avgrunden utan annat hopp om räddning än hennes skicklighet.

Det skulle bli ett ovanligt långt arbetspass. Det tjugofyra timmar långa maratonlopp som hon hade utsatt sig själv för skulle bara kunna genomföras med ännu ett tillskott av modafinil. Ju förr desto bättre, för tabletternas uppiggande effekt höll redan på att avta. Hon fortsatte mot de stora svängdörrarna i glas som färgades blå varje gång ambulansens blinkande sken träffade dem utifrån. Det var dags att väcka de döda.

Den kalla nattluften slog emot henne när hon kom ut på parkeringen utanför Skansebakkens akutintag. De båda ambulanssjukvårdarna stod redan vid fordonets bakände och drog ut båren med den magra gestalten. Hon kände igen den som stod längst bak. Han hette Antonsen och påminde Maja om den sanktbernhardshund hon hade haft som barn. Hon hälsade, och han nickade kort tillbaka.

Maja log mot den andre sjukvårdaren, en elev som hon inte hade sett förut. Den gänglige ynglingen besvarade inte hennes hälsning. Han var synbart tagen av hela situationen.

Antonsen tog sig sidledes runt båren samtidigt som han gav patienten syre med en ventilationsballong.

Överdos. Man i trettiofemårsåldern. Har satt en venkateter och givit 0,8 milligram naloxon för nio minuter sedan. Ingen respons.

Han fortsatte rabbla ur ambulansrapporten, upplyste om blodtryck, hjärtrytm, temperatur. Samtliga siffror var i den kritiska änden av skalan. Hon lyssnade bara med ett halvt öra medan hon böjde sig fram över patienten. Lukten av fekalier var intensiv, och hon kastade en hastig blick på hans nedsölade byxor. Maja gav honom ytterligare en dos naloxon genom venkatetern som Antonsen hade satt i armvecket. Därefter tryckte hon två fingrar mot mannens hals och försökte hitta en puls. Den var för oregelbunden för att hon skulle kunna mäta den. Hon tog sin pennficklampa ur rockens bröstficka och stack in den mellan tänderna så att hon hade båda händerna fria. Hon öppnade hans ögon och lyste in i dem. Pupillerna var som små prickar. Detta i kombination med den ofrivilliga avföringen, den oregelbundna pulsen och mannens iskalla kropp fick henne att anta att det rörde sig om en överdos av opiater. Antingen det var heroin, morfin, metadon eller alltihop på en och samma gång så var den magra kroppen framför henne fullpumpad. Hon stoppade undan ficklampan.

Namn?

Antonsen tvekade en kort stund. Det stod Jo eller Jon på dörren.

Hon tog tag i patientens örsnibb och nöp till.

Joni ropade Maja, men det blev ingen reaktion.

Hon nöp till igen. Den här gången så hårt att tummen blev alldeles vit. Men Jo eller Jon tycktes inte märka någonting.

Jag har försökt, han är helt borta. Ska vi? Antonsen nickade mot akutintaget.

Maja svarade inte. Hon gjorde adrenalinsprutan redo. Det måste gå snabbt nu, annars skulle de förlora honom. Hon stack in den i venkatetern och tryckte kolven i botten.

Hon hade varit med om det så många gånger förr, att en djupt medvetslös narkoman plötsligt kunde resa sig som uppväckt från de döda. Men den här gången syntes inga tecken på att patienten skulle vakna.

Okej, då rullar vi in honom…

Maja hann inte avsluta meningen.

Det gick en ryckning genom mannen på båren, som om han med en sista krampaktig rörelse försökte slita sig ur ruset. Mer blev det inte, och sedan gav kroppen till slut upp. Maja tog resolut sin sax och sprättade upp mannens T-tröja, så att hans bröstkorg och buk blottades. Med båda händerna tryckte hon mot den nedre delen av bröstkorgen och började ge honom hjärtmassage.

AED:n? Den har ni väl med, hoppas jag?

Ta över här. Antonsen lämnade över ventilationsballongen till eleven, öppnade sidodörren och sträckte sig in efter den portabla defibrillatorn.

Maja torkade mannens bröstkorg ren från svett och rester av spyor. Sedan tog hon defibrillatorns båda elektroder och satte den ena strax under mannens högra nyckelben och den andra på vänstra sidan av bröstkorgen. EKG-displayen lyste grön i natten och sände ut signalerna från det sviktande hjärtat i ett kraftigt kammarflimmer. Den röda knappen lyste, och en svagt tjutande ton signalerade att det nu var möjligt att ge patienten en stöt. Hon ställde in apparaten på 200 joule.

Rör inte patienten.

Ambulanseleven tog ett steg bakåt.

Jag defibrillerar nu.

Hon skickade den elektriska strömmen genom mannen på båren. Det ryckte krampaktigt i kroppen. Hon betraktade den jämna, raka linjen på displayen och väntade på sinusvågen, som emellertid uteblev. Hon defibrillerade igen och sedan en gång till. Resultatet var oförändrat. Hon ställde in defibrillatorn på maximala 360 joule och försökte ytterligare en gång. Ingen reaktion kunde anas, varken hos patienten eller på EKG-displayen. Antonsen tog över ventilationsballongen igen.

Vi måste använda atropin! skrek Maja.

Hon svor över att hon inte hade varit förutseende nog. Alltihop låg inne i behandlingsrummet.

Eleven bara stod där. Han var likblek och svettades ymnigt nattkylan till trots.

Har ni med det? Hon sa det så lugnt hon kunde.

Jo, det… det… det…

Kom igen nu, den svarta väskan, med detsamma till höger.

Antonsen nickade i riktning mot där väskan borde stå.

Eleven skyndade sig in i ambulansen, och Antonsen log ursäktande.

"Vi har fått med oss medicinskåpet", sa han lugnande.

Eleven dök upp igen med den svarta läkemedelsväskan i handen. Han ställde den på baklämmen och försökte öppna den, med resultatet att väskan välte så att innehållet for ut på marken. Glasampullerna klirrade mot asfalten, men ingen av dem gick sönder. Eleven hasplade ur sig en ström av ursäkter och försökte på alla fyra samla ihop innehållet. Maja vände sig mot honom. Koncentrera dig på dem som det står atropin på.

Han letade febrilt bland ampullerna. Till sist räckte han henne en tillsammans med en engångsspruta.

Hon öppnade emballaget kring sprutan med tänderna, drog upp den genomskinliga vätskan från ampullen i sprutan och försäkrade sig om att det inte fanns några luftbubblor. Sedan tryckte hon in dosen i den livlösa kroppen.

Maja och Antonsen stirrade båda två på EKG-displayen. Det syntes ingen effekt.

Har ni någon aning om hur länge han har legat medvetslös? Antonsen skakade på huvudet. Vår utryckningstid var sju åtta minuter.

Vem ringde?

Anonymt samtal. Säkert någon av dem han har suttit ihop med. Så han har nog varit borta i femton tjugo minuter.

Bussiga kompisar, sa hon. Vi försöker igen.

Hon lät defibrillatorn stå kvar på 360 joule och gjorde ytterligare tre försök. Hon prövade också med en sista dos atropin, men ingenting kunde chockstarta det motsträviga hjärtat.

Vi slutar nu. Hon såg på de båda ambulanssjukvårdarna och tillade, mest för elevens skull: Vi har gjort vad vi har kunnat.

De började packa ihop. Antonsen lossade ventilationsballongen. Maja tittade hastigt ner på det beniga ansiktet med de insjunkna kinderna och djupa ögonhålorna. Det var som om kraniet lyste igenom hans pergamentsgula hud. Hon lade den vita bårfilten över honom.

Ska vi kanske rulla in honom från andra sidan?

För att slippa dålig publicitet? frågade Antonsen medan han lade in det sista i ambulansen. Maja log hastigt.

Nu låg han i mörkret i rum åtta. Nedsölad. Död. Jo eller Jon. Snart skulle någon av vaktmästarna forsla honom till kapellet. Reglementet föreskrev att det måste gå sex timmar innan Maja kunde förklara honom administrativt död och skriva ut dödsattesten. Polisen skulle så småningom fastställa hans identitet och underrätta de anhöriga, om det fanns några.

Den hjärtskärande gråten från flickan med det komplicerade benbrottet i rum tre nådde Maja. Det var för många olyckor i kväll.

2

Majas gamla Mercedes var den enda bilen på vägen. Klockan var 4.36, och arbetspasset på Skansebakkens sjukhus hade därmed varat i över ett dygn. Hon hade mindre än sex timmar för att sova innan hon skulle infinna sig på sitt andra jobb på stadens vårdcentral på Haraldsgata. Hon påminde sig om att hon strax skulle svänga till vänster.

Den sovande staden såg ut som alla de andra anonyma kuststäderna på hennes väg genom Norge. Om ortnamnet slutade på -vik, -dal, -sand eller -fjord gjorde ingen skillnad. Städerna hade för länge sedan slutat ha någon betydelse. Hur långt hon än reste tycktes allt ändå gå i cirkel, såväl vägarna som arbetspassen. Kanske var det verkligen Helvetets sanna anatomi.

Skit också…

Hon hade än en gång missat den lilla sidogata som ledde ner till hamnen och vidare mot bron över till Sildeøy, där hon bodde. Nu måste hon antingen åka hela vägen genom centrum eller också ta chansen och köra de trehundra meterną mot enkelriktningen på Kaivegen nästa gång. Med tanke på tiden på dygnet valde hon den kortaste vägen och tog av till vänster.

Hon gasade på och hann halvvägs in på den smala gatan innan hon plötsligt bländades av det skarpa helljuset från en mötande lastbil. Skenet närmade sig med oförminskad styrka och ackompanjerades av en tvåtonig ljudsignal som tjöt mot henne. Hon trampade bromspedalen i botten samtidigt som hon kastade in bilen mot trottoaren, så att Mercedesen hamnade uppe på gångbanan. I samma ögonblick dundrade sopbilen förbi henne. Chauffören, som satt med huvudet halvvägs ute genom den öppna sidorutan, skrek åt henne så att saliven stänkte mellan hans gula tänder. Hon lade snabbt spaken i drive-läge och krypkörde de sista hundra meterna ner mot hamnbassängen.

Hon fortsatte utmed kajen och upp mot stadens kännemärke, den branta Haraldsbru, som förband de båda stadsdelarna med varandra: den rika, dynamiska delen, där hon arbetade, och de fattiga, undanskymda kvarter där hon hade hyrt en bostad. Med sin slitna, grå betong såg bron mest av allt ut som något som tyskarna hade lämnat efter sig från ockupationstiden. I gengäld var utsikten imponerande. Tjugoåtta meter ovanför sundet kunde man över räcket blicka ut över hamninloppet. Och när vädret var som klarast såg man ända ut till det yttersta revet i Svartafjorden, där vågorna alltid slog hårt in mot klipporna.

Hon körde över bron. Tog till vänster och följde vägen utmed offshorevarvets monteringshall B. Här byggde man oljeplattformar i treskift. Den pågående konstruktionen var så stor att den stack halvvägs ut genom hallens portöppning och såg ut som ett rymdskepp ur någon science fiction-roman.

Det var inte mycket science fiction över de kvarter Maja rullade in i. Hon fortsatte Losgata fram och parkerade bilen utanför det fallfärdiga trähus där hon hade hyrt övervåningen. Med hänsyn till hur sällan hon befann sig i huset kunde hon leva med det skraltiga logi som vårdcentralen hade hänvisat henne till. Det måste vara värre för dem som var födda och uppvuxna här i Sildekvarteret.

Förutom Maja och de övriga utlänningarna, av vilka de flesta jobbade på varvet, hyste området stadens arbetslösa, pensionärer och missbrukare. Kanske var det därför Sildeøy i folkmun kallades De fördömdas ö. Oavsett om man vistades här i staden som läkare, ingenjör eller svetsare, om man kom från Laos eller Lyngby, bar läkarrock, slips eller blåställ, så var man i ordets värsta bemärkelse en gästarbetare. Man blev accepterad enbart tack vare den arbetskraft man kunde leverera till staden.

Maja orkade inte ta av sig kläderna utan slängde sig fullt påklädd på sängen. Kroppen var slutkörd, men tankarna ville inte komma till ro. Redan nu visste hon att sömnen inte skulle infinna sig innan hon måste upp igen. Akutmottagningen bet sig fast i hennes huvud: patienter, diagnoser, venkatetrar, röntgen, betablockerare, hjärnödem, milligram hit, milligram dit. Ord och händelser från natten smälte ihop till en slinga. Hon grävde med halvslutna ögon i axelväskan bredvid sig. När hon inte hittade det hon sökte vände hon upp och ner på väskan, så att innehållet vällde ut över täcket. Trött letade hon bland tre Tampax, en halv flaska Evian, ett paket Kleenex, sin Hello Kitty-kalender, plånboken från Louis Vuitton och en ask Läkerol (Bergamotte) och hittade äntligen burken med nitrazepam. Normal dos var 5 milligram, men hon tog för säkerhets skull 15. Hon sköljde ner tabletterna med det ljumma mineralvattnet. Slängde den tomma plastflaskan på golvet och slöt ögonen. En tryckande känsla innanför pannan infann sig. Nu var det bara att vänta på att bensodiazepinerna skulle släcka ljuset bland receptorerna i hennes överhettade hjärnbark och framkalla sin konstlade sömn. En sömn som dög nästan lika gott som äkta vara. Bortsett från att den mixtrade med ens REM-sömn.

Det luktade espresso och grillad pancetta, precis som det gjorde varje söndagsmorgon. Den kryddiga doften förde henne ända hem till Kongens Lyngby och in under täcket igen. Hon slog långsamt upp ögonen. Uppfattade den svaga, gula färg som lyste upp rummet så vackert. Den som hon hade valt och som de tillsammans hade målat sovrummet i. Den första färgen i lägenheten. Hon hörde Jan vissla utifrån köket men kunde inte avgöra vad det var för melodi. Hon flyttade baken mot sängens mitt och tog hans täcke. Det var fortfarande varmt efter honom. Hon gäspade belåtet.

Har sömntutan vaknat? hördes det från Jan.

Vad gott det luktar, svarade hon.

Vill du äta vid bordet eller i sängen?

Maja sträckte lättjefullt på sig och log. Frukost på sängen låter inte alls dumt. Sedan kom hon att tänka på nattens händelser. Jag drömde så konstigt.

Jaså, kom det oengagerat från köket.

Jag jobbade i Norge.

Jag trodde inte att man kunde drömma när man tog sömntabletter. Det fanns en förebrående klang i hans röst.

Hon valde att inte låtsas om den.

Jag jobbade i ett litet fiskesamhälle. Som läkarvikarie på en akutmottagning.

Du har faktiskt två år kvar.

Han uppenbarade sig i dörröppningen och log mot henne. Hon kunde fortfarande falla för hans ögon.

Det var inte särskilt kul där uppe. Jag saknade dig.

Jan gav henne en slängkyss och gick tillbaka till köket.

Har du funderat över vad du ska specialisera dig på? ropade han. Jag tror att det finns riktigt mycket pengar att tjäna på att öppna praktik. Om det är det du bestämmer dig för, vill säga.

Hon frös om tårna och kämpade med att få ner täcket över den bara foten.

Jag försökte rädda en man med hjärtstillestånd. En överdos, tillade hon.

Lyckades det?

Nej. Hon bet sig i läppen och vände blicken mot taket. Den kala fläcken till vänster om taklampan irriterade henne varje gång hon fick syn på den, men ändå hade hon inte kommit sig för med att måla över den. Han dog, sa hon.

Så då var resan bortkastad. Bra att du kom tillbaka.

Hon sköt ifrån sig tankarna på nattens mardröm. Det var skönt här i sängen, med doften av Jan, pancetta, kaffe och rostat bröd. En doft av söndag. Nu skulle de snart äta, slåss om tidningsdelarna (Magasinet stod alltid högt i kurs), och efteråt, när de inte hade lust att läsa mer, ha sex ovanpå alltihop. Senare väntade en promenad runt sjön eller längs stigarna vid Bøndernes Hegn.

Maja var belåten, ända tills väckarklockan ringde. Hon svor åt Jan och beskyllde honom för att ha satt den på ringning med flit. Hon avskydde den där klockan. Den påminde henne om tidiga, trista morgnar då hon antingen skulle till Panum på föreläsning eller praktikjobba. Hon vände sig om i sängen och trevade efter klockan på sängbordet. Men den stod inte på sin vanliga plats. Hon sträckte på sig och tittade efter om den hade ramlat ner på golvet. Men klockan fanns inte där, bara ringsignalen. Det gick upp för henne att det inte var väckarklockan som förde oväsen, att ljudet i stället kom från dörrklockan. Men det kunde inte stämma, så där lät deras dörrklocka inte alls. Den var rundare i ljudet: wellll-commmme sjöng den liksom.

Maja satte sig förvirrad upp i sängen. Hon var torr i munnen. Det susade i huvudet. Hon tittade ner på sig själv och konstaterade att hon fortfarande hade alla kläderna på sig. Dörrklockan surrade igen.

Mannen i dörröppningen var klädd i uniform. POLIS stod det med vita bokstäver på hans självlysande gröna väst. Han var två -huvuden högre än Maja och tre fyra år yngre.

God morgon, det är polisen, sa mannen och log brett.

Väldigt brett för att vara så tidigt på morgonen.

Ja, jag ser det, svarade hon.

Polismannen förklarade att det hade varit ett dödsfall längre ner på gatan, i nummer 15. Nu var det hans uppgift att gå från hus till hus och ta reda på om någon i området hade lagt märke till någonting ovanligt de senaste dagarna. En svårare uppgift än vad det omedelbart kunde verka, eftersom de flesta hade nog med sitt.

Det kan jag livligt föreställa mig, svarade hon och gäspade.

Har du kanske lagt märke till något?

Hon skakade avvisande på huvudet. Tyvärr inte, men jag är sällan hemma. Och i så fall bara för att sova.

Polisen ryckte på axlarna och såg ut som om han redan var på väg vidare.

Har det begåtts ett brott? frågade hon.

Det är nog snarare en olyckshändelse, även om jag inte kan gå närmare in på omständigheterna. Han såg på henne med viktig min. Vad kan en dansk ha för sig här uppe? Ja, jag är bara nyfiken.

Hon uppfattade den flörtiga blicken.

Jag arbetar som läkarvikarie.

Å, jaså, sa polisen imponerat och harklade sig. Tja, då kan jag väl anförtro mig åt dig ändå.

Hur så?

Ja, om dödsfallet. Det är i själva verket en banal historia om en knarkare som stoppade i sig för mycket.

En överdos, nu i natt? avbröt Maja.

Polismannen nickade. Det händer ju ibland, till och med i en stad som vår.

Vad hette han?

Polismannen tittade ner i sitt anteckningsblock och bläddrade tillbaka några sidor innan han hittade namnet.

Jo. Jo Lilleengen. Du kände honom kanske i alla fall?

Polisen tittade upp på henne, och hon skyndade sig att skaka på huvudet. Hon hade ingen större lust att upplysa mannen om att hon för mindre än fem timmar sedan hade försökt rädda Jos liv.

Från vardagsrumsfönstret hade man fri utsikt över Losgata. Maja torkade håret efter badet och betraktade den lätta uppståndelsen utanför nummer 15 längre ner på gatan. De hade alltså nästan varit grannar, hon och Jo Lilleengen. De båda polisbilarna utanför det fallfärdiga huset omringades av kvarterets ungar, som nyfiket tittade på medan poliserna satte upp sina avspärrningar.

Hon var just på väg att vända sig om när hon fick syn på grannen under, Eigil Kvam, nere i trädgården. Han stod och spanade över häcken mot uppståndelsen medan han sniffade på en trasa. Hon försökte i möjligaste mån undvika honom, mest därför att hon inte stod ut med hans lukt. Det sa en hel del, med tanke på de kroppsutsöndringar som hon dagligdags kom i kontakt med på arbetet. Kvams lukt var emellertid inte det enda som fick henne att smyga sig uppför trappan när hon kom hem. Det var också hans påflugna sätt och hans vattniga ögon, som alltid tycktes klä av en. Hon kände plötsligt igen trasan i hans hand, ett par ljusblå trosor från Victoria’s Secret. Hennes trosor. Resolut öppnade hon fönstret utan att tänka på att hon bara hade en handduk runt kroppen.

Vad sysslar du med?

Eigil Kvam vände sig om. Vad då? svarade han och försökte gömma undan trosorna.

Står du där och luktar på mina trosor?

Eigil Kvam tittade ner på trosorna i handen. Jaså, de…, sa han. "De låg inne på golvet i tvättstugan.

Ja, än sen då?

Eigil Kvam slog urskuldande ut med handen. Jag var på väg att hänga upp dem åt dig men… blev avbruten av de där. Han pekade ner mot poliserna på gatan.

Jaså, verkligen, svarade hon. Men i fortsättningen kan du låta min tvätt vara, var den än befinner sig.

Hon smällde igen fönstret innan han hann svara.

Tio minuter senare stod hon nere i tvättstugan och tog ner kläderna från torklinan. Hon skulle komma för sent till jobbet, men det kunde inte hjälpas. Att rädda resterna av sin garderob från Kvam hade högsta prioritet och gick före hennes patienters lidanden. Hon konstaterade omedelbart att Kvam hade hängt upp hennes trosor igen. Hon tog dem med två fingrar och stoppade ner dem i fickan. Ingenting kunde få henne att ta på sig dem igen.

När hon passerade den avlidnes hus kunde hon se att det såg ut som vad polis och ambulanspersonal brukade kalla en knarkarkvart. En fallfärdig fastighet där hemlösa narkomaner samlas för att injicera. Kvarterets nyfikna ungar var kvar, trots att en polis med viftande armar försökte få dem att försvinna därifrån. En journalist med spretigt hår stod en bit bort och trampade otåligt medan hans fotograf riggade upp sin videokamera. Hon hade aldrig gillat journalister. Kunde inte förlika sig med deras blodtörst, som när de svärmade kring akuten efter allvarliga olyckor.

Medan hon körde förbi offshorevarvet tänkte hon på sin dröm; de hade haft det bra på den tiden. I den lilla lägenheten på Nybrovej. Innan de flyttade. Innan båda två var färdiga med studierna. Innan allting gick åt helvete.

3

Morgonmötet på vårdcentralen var en fast ritual. En som Majas chef, Leopold Miltevik, hade tagit med från sin tid som överläkare på stadens sjukhus. Detta trots att den polikliniska vården inte krävde samma genomgång av patientjournaler. Hon misstänkte därför Miltevik, även kallad Milten, för att upprätthålla traditionen enbart för att kunna samla en publik omkring sig. Han var beryktad för sina monologer, som för det mesta bestod av lika delar anekdoter från hans trettio år långa läkarbana och citat ur diverse självhjälpsböcker. Maja kom i allmänhet medvetet för sent till de här morgonmötena; allt annat skulle ha lett till en öppen konfrontation dem emellan. Det skulle mycket till för att hon skulle tappa kontrollen, men egenkära överläkare hade samma effekt på henne som en rotfyllning. Därför hyste de nu en inbördes men tyst antipati.

Med god hjälp av efedrintabletterna avverkade Maja sina patienter i expressfart och var redan uppe i fjorton utskrivna läkarintyg. Nio av dem var stressrelaterade. Det verkade som om stress hade fått en epidemisk utbredning, såväl i Norge som i Danmark. Det var den nya pesten som hotade civilisationen.

Mitt emot henne i stolen satt nu patient nummer femton. Hon lyssnade inte längre på den spenslige unge mannen. Han hade redan pratat för länge, och för omständligt. I stället läste hon i hans journal och nickade, så att det åtminstone såg ut som om hon lyssnade. Det var inte av hjärtlöshet, men hon hade hört alltihop så många gånger förut.

Så därför… om jag bara kan få ett nytt recept för att… för att ta mig igenom nästa vecka, så skulle det vara toppen.

Mannen såg på Maja som genom en inre dimma.

Hon log vänligt tillbaka. Det är mycket möjligt – hon letade snabbt efter hans namn i journalen – att du har tappat ditt recept, Reidar, men det kan inte bli tal om att du får fler Rohypnol i förtid. i Det var henne en gåta hur han över huvud taget hade lyckats utverka receptet; hans missbruk och lögner var så uppenbara. Hon lutade sig tillbaka i stolen och lät honom hämta sig litet efter avslaget. Reidar var några och tjugo. Höll sig egentligen riktigt prydlig, än så länge. Skinnjackan och de nya joggingskorna klädde honom. Samtidigt verkade det både fåfängt och opassande med en stil som skulle kunna passa på MTV. Vilket han säkert insåg själv. Hon gissade att han höll sig ifrån de allra tyngsta drogerna. Fortfarande handlade det bara om hasch, alkohol och diverse tabletter som han lyckades komma över. Men det var bara en tidsfråga innan missbruket skulle accelerera. Hon kunde komma med hur många förmaningar och förslag som helst. Han skulle inte lyssna, skulle inbilla sig att han hade koll på det, precis som alla andra hon hade mött. För honom var hon bara ett medicinskåp som han ännu inte hade lyckats dyrka upp.

Kände du honom? Han som dog i går? frågade hon.

Vem pratar du om? Den flackande blicken sa henne att nyheten redan hade spritts på gatorna.

Jo. Jo Lilleengen.

Han skakade på huvudet. Jag har aldrig hört namnet.

Du vet, han som hittades nere på Losgata?

Jag rör mig inte i det området.

Reidar tittade ner på sina regnvåta All Stars och petade på förbandet runt vänsterhanden.

Det är säkert väldigt klokt. Ska jag titta på det där?

Hon pekade på det solkiga bandaget.

Nä, det är okej, svarade han och ändrade ställning på stolen.

Maja ryckte på axlarna. Vi försökte faktiskt rädda honom. Men han hann inte ens in på akuten.

Reidar tittade upp. Var han redan död?

Maja skakade på huvudet. Inte först. Men det fanns ingenting vi kunde göra.

Trist sätt att kola av, snörvlade Reidar.

Maja nickade. Ja, riktigt trist. Det var ingen vacker syn att se honom dö nedkladdad med skit och spyor. Då ser man verkligen inte särskilt tuff ut.

Budskapet tycktes sjunka in hos Reidar.

Hon log kyligt. Men det finns ju alltid de som inte blir klokare.

Reidar stirrade tigande på sina skospetsar.

Vi ses på torsdag. Du får försöka klara dig till dess.

Hon gav honom sitt kort med vårdcentralens telefonnummer och hänvisade rutinmässigt till sjukhusets psykiatriavdelning om hans påstådda depression skulle förvärras. Hon kände sig som en socialvårdsbyrå. Snart måste hon se till att komma vidare. Vidare, vidare, vidare.

De sena lokalnyheterna tonade fram på den immiga TV-skärmen som hängde ovanför fitnesscentrets maskinpark. Maja kände igen journalisten med det spretiga håret, honom som hon hade sett utanför Jo Lilleengens hus häromdagen. Svetten rann om henne medan hon tvingade sig till en slutspurt på det vinande löpbandet.

Hon tyckte bäst om när gymmet var halvtomt som nu. Även om klientelet här uppe inte var lika jobbigt som det hemma i Lyngby. Inte lika mycket testosteron borta vid de fria vikterna, inte lika många maniska skrik från anorektikerna på wellnesstationerna. De enda som hon verkligen respekterade på gymmen var de överviktiga som troget infann sig efter rusningstid och obemärkt tog upp kampen mot fettet. En rad pip ljöd ur apparaten till tecken på att de 45 minuter hon hade ställt in löpbandet på hade gått. På TV visade LokalNytt ett inslag om knarkproblemen i staden. Journalisten berättade om den växande inbrottsvågen och lotsade tittarna genom de senaste dödsfallen. Han försökte få en kommentar från någon på rådhuset, men man hann bara se vederbörandes nacke innan personen i fråga tog skydd bakom en dörr. Egentligen ett mycket ambitiöst reportage i jämförelse med de övriga inslagen, konstaterade Maja och torkade svetten ur ansiktet. På TV:n växlade inslaget scen. Journalisten intervjuade nu en äldre, väderbiten man som såg ut som en fiskare men presenterades som kriminalkommissarie Arne Blindheim. Dödsfallet på Losgata sorterade uppenbarligen under honom.

Vi utreder fortfarande fallet. Men det kan redan nu konstateras att mannen, som för övrigt var känd sedan gammalt av polisen, dog till följd av en överdos metadon.

Har ni hittat den som ringde det anonyma telefonsamtalet?

Blindheim nickade. Mannen anmälde sig själv nästa dag och har givit en förklaring. Men vi vill fortfarande gärna komma i kontakt med personer som har upplysningar om den döde.

Med Norvikcentret hängande i backspegeln som en lysande stjärna körde Maja ringvägen utmed fjorden. Hon hade försökt hitta en träningsanläggning i centrum, men både den på Storgata och gymnastikföreningen borta vid Rema 1000 tycktes ha dukat under för konkurrensen från fitnessmeckat i Norvikcentret. Det var tydligen inte bara dagligvaruhandeln som centret sög åt sig från innerstaden.

Som alltid efter löpträningen infann sig en skön, matt känsla i kroppen. Ungefär som efter ett bra ligg, om hon nu kom ihåg hur det kändes. Inte sedan Jan… Jo, en enda gång sedan dess, men det fiaskot räknades inte riktigt. När hon passerade McDonald’s övervägde hon ett ögonblick att köra in. Hennes kropp skrek efter hamburgare och pommes frites och en milkshake med jordgubbssmak att skölja ner alltihop med.

Men hon visste också att hon skulle ångra sig efteråt och motstod frestelsen. I stället såg hon fram mot att sjunka ner i det badkar som hennes spartanska lägenhet trots allt var utrustad med. Karbad, chardonnay och vad som nu kunde gömma sig i kylskåpet. Mobiltelefonen ringde. Maja sneglade mot passagerarsätet där den låg och lyste. Hon lyfte upp den till hälften för att se numret. Hon lät den ringa, som hon hade gjort under gårdagen och dagen dessförinnan.

Efter tio minuters körning svängde hon in på Losgata. Trots att det för länge sedan hade blivit mörkt lekte ungarna fortfarande ute. När hon passerade Jo Lilleengens hus höll ett par av dem på att vira in varandra i polisens gula avspärrningsband. En ljushårig pojke tittade efter Maja. Just som hon körde förbi höjde han flinande pekfingret och sköt efter henne.

Maja stannade utanför sitt hus och steg ur Mercedesen. Det slog henne att hon hade glömt att ta med bokföringen hem. Datum för när fakturorna avseende de patienter som täcktes av sjukförsäkringen skulle lämnas in till kommunkontoret var sedan länge passerat. Om det inte blev gjort i kväll skulle kommunen inte skicka en check förrän någon gång i nästa månad. Och vem visste var hon befann sig då? Det återstod inte annat än att ta svängen förbi vårdcentralen.

Vårdcentralen vilade i mörker, och inte en själ syntes till på gatorna. Med darrande fingrar lyckades Maja trycka in rätt kod. Hon hade alltid varit mer än normalt mörkrädd, mer än någon annan hon kände. Hon avskydde faktiskt mörkret.

Hon gick in i byggnaden. Hon kunde välja mellan att tända samtliga lampor med huvudkontakten inne hos Edel Raaholdt, Miltens sekreterare, eller gå de tjugo meterna genom den mörka korridoren till sitt eget mottagningsrum. Av rädsla för att dra till sig onödig uppmärksamhet från gatan valde hon det senare. Hon höll sig lika långt från de stängda dörrarna på båda sidor. Det kändes som om dörrarna när som helst skulle kunna fara upp. Hon kramade nyckelknippan och nynnade Bésame mucho för att lugna sig själv. För varje steg trängde den sydeuropeiska schlagern mer och mer krampartat fram ur hennes hopsnörda strupe.

När hon äntligen kom fram till dörren famlade hon desperat efter handtaget. Det var en befrielse att känna det under fingrarna. Hon tvingade snabbt upp dörren och fortsatte in i det lilla rummet. Det var förvånansvärt kallt där inne.

Hon trevade efter strömbrytaren bredvid sig. Ögonen hade redan börjat vänja sig vid mörkret, och hon skymtade rummets konturer: rockhängaren omedelbart innanför dörren, britsen med den hemska tavlan ovanför, handfatet i hörnet, skrivbordet och… hennes fingrar hittade kontakten. Men hon tände inte lampan. Vågade inte. Det var någonting som inte borde finnas där. En skugga som växte ut ur mörkret.

Den var silhuetten av en hopkrupen person.

Hon var på väg att fly ut genom dörren, men i samma ögonblick kom gestalten farande mot henne. Det skarpa skenet från en ficklampa bländade henne. Sedan träffades hon av något tungt i huvudet, och hon kände hur benen försvann under henne. Plötsligt tornade gestalten upp sig över henne. Blodet strömmade ur det öppna såret och förblindade henne. Hon registrerade bara det svepande ljuset från ficklampan när gestalten höjde den igen. Det och lukten av läder och tobak. Slaget skulle komma nu. Instinktivt höll hon upp armen framför sig. Men det kom aldrig. I stället hörde hon rasslet av persiennerna som sköts åt sidan. Hon slog upp ögonen och hann uppfatta en skymt av ärmen på en sliten skinnjacka medan gestalten klämde sig ut genom det öppna fönstret.

Försiktigt kände hon på det våta såret och reste sig upp. Hon tände ljuset. Rummet var närmast sönderslaget. Innehållet i lådor och arkivskåp låg utspritt överallt. Det gick runt i huvudet på henne, och hon blev tvungen att ta stöd mot väggen på väg till tvättstället. Den syn som mötte henne i spegeln var överväldigande. Hon var van vid att se blod, men inte sitt eget. Det blödde kraftigt från ett djupt sår i vänstra sidan av pannan. Sju stygn minst, tänkte hon och baddade försiktigt såret med några pappersservetter. Hon var tvungen att ringa polisen, trots att hon helst av