Skuggsteg

By Jens Nordqvist

I Nacka lever Thomas Åkesson ett helt vanligt svenssonliv med sin fru Sara och dottern Agnes. Något som utan förvarning ska komma att förändras. Efter att Sara och Agnes åkt ner till Iran för att hjälpa Saras bror sälja föräldrahemmet får Thomas ett chockerande besked. Hans familj har försvunnit. De har blivit kidnappade. När ett flertal topphemliga dokument dimper ner hos Thomas blir mardrömmen allt värre. Dokumenten innehåller information om illegal vapenhandel mellan länderna i väst och Iran. Plötsligt sitter Thomas på nyckeln till sin älskade familjs frihet - och det största hotet mot deras liv. Hur ska han gå tillväga för att rädda Sara och Agnes, när han inte ens kan lita på svenska UD? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 11, 2021
• ISBN: 9788726673401

Book preview

2004

Torsdag

1.

Med svag molande värk och stigande irritation stirrade Thomas Åkesson på sitt ansikte i backspegeln. En tunn strimma blod och slem hade runnit från den slappa högra mungipan och ned på skjortan.

Han hade haft så brått att komma därifrån att han varken sköljt ur munnen eller torkat sig ordentligt. Mot allt medicinskt sunt förnuft körde han in vänstra pekfingret i munnen och kände på gropen där hans onda visdomstand tills för en dryg timme sedan suttit och gjort livet surt för honom.

Din jävel, hoppas du i alla fall har det värre än jag just nu.

Han hatade att gå till tandläkaren. Men nu hade han varit tvungen. Den inflammerade visdomstanden hade under den senaste natten fått honom att överväga en rad drastiska åtgärder, som att själv försöka bryta bort den eller gå över till grannen och be honom att ta en hammare och klippa till honom på kinden. Utan att kunna sova hade han suttit uppe större delen av natten och väntat på att hans tandläkare skulle slå upp sina portar och befria honom från smärtan. Innan han körde dit hade han ringt till jobbet och tagit ut en kompdag. Han visste att han inte skulle vara i skick att jobba efter en hård behandling i tandläkarstolen.

Han kunde inte låta bli att på nytt känna efter inne i munnen och på sina bedövade läppar medan han startade bilen och började manövrera ut den i trafiken. Sedan tryckte han ned knappen som öppnade fönstret. Han tog ett djupt andetag och harklade sig. Med dålig precision riktade han sedan en loska ut genom fönstret. Ungefär hälften hamnade på glaset. Han svor och började torka bort det röda spottet med skjortärmen.

Den måste ändå tvättas.

Snart skulle Sara och Agnes komma hem och efter en dryg veckas ofrivilligt ungkarlsliv var det inte bara hans skjorta som behövde tvättas. Egentligen borde hela lägenheten stoppas in i maskinen och köras i 90 grader.

Med blekmedel. Annars går aldrig vinfläckarna på köksmattan bort. Eller stänket från köttgrytan i går.

Han berömde sig av vara en modern, jämställd man som tog minst lika stort ansvar för hus och hem och barn och tvätt som sin fru. Men sedan Sara och Agnes rest till Teheran hade ett beteende som han trodde dött efter studentåren på Musikhögskolan återuppstått. Strax efter att han tagit sin examen hade han blivit sambo och snart lärt sig att det inte var någon idé att kämpa emot. Det mest effektiva var att – med strikta rutiner och utan knot – hålla snyggt, rent och blankt i hemmet. Det måste ju ändå göras och gick det att slippa uppslitande konflikter en gång i veckan så var mycket vunnet. Även om han själv hade kunnat tänka sig att sänka ned de hygientekniska ambitionerna några steg så hade han och Sara hittat en balans de båda kunde leva med. Men nu låg alltså de sanitära förhållandena där hemma långt under även hans smärtgräns.

Medan han funderade över detta faktum och vad som skulle krävas för att vända trenden kände han hur en ny ansamling började byggas upp i munhålan. Han styrde in bilen på en busshållplats, öppnade dörren och spottade. Vätskan var inte lika röd som tidigare. Tandköttet höll redan på att läka. Sara brukade säga att kroppen aldrig skulle kunna sluta fascinera henne. Trots att hon varit färdig läkare i flera år var hon ständigt och jämt lika obotligt nyfiken och entusiastisk.

Han bestämde sig för att skita i allting annat den dagen och satsa på att försöka få lägenheten beboelig igen.

När han körde in på den gata där de bott de senaste sju åren slog det honom att de aldrig möblerat om någon gång. De hade burit in soffor och bord och stolar och hyllor och ställt dem där de verkade passa och sedan börjat bo, fullt upptagna med allting annat än inredning. Då hade allting varit så enkelt. Sara hade börjat en ny lovande tjänst som onkolog på Karolinska universitetssjukhuset och han hade fortfarande haft hoppet kvar om att någon av Stockholms symfoniorkestrar skulle anställa honom.

Den tanken föreföll just nu mer skrattretande än någonsin. Han föreställde sig själv komma in på scenen i Konserthuset med klarinetten under armen medan en blodsträng dinglade från hans bedövade mungipor. Förmodligen skulle han inte få fram ett ljud ur instrumentet när han försökte blåsa i det.

Han gjorde en ansats till ett leende, men det blev bara en grimas. Trött på sig själv parkerade han bilen utanför det gråbruna huset och valde mot bättre vetande trapporna istället för hissen upp till lägenheten på nionde våningen, för att liksom plåga kroppen ytterligare. Ge tillbaks lite.

När han satte in nyckeln i låset var hans andhämtning tung och ansträngd. Hans kondition hade aldrig hållit någon högre klass, men nu var den obefintlig. Han lade för tusende gången in punkten träning på sin mentala lista över saker han borde ta itu med, men som sannolikt aldrig skulle bli annat än goda föresatser. Det som däremot skulle bli av var den nu nära förestående saneringen av familjen Åkessons föga ståndsmässiga våning, bestämde han sig för.

Thomas öppnade dörren och gick in i den korridorliknande hallen med sin färgexplosion till matta. Den långa, brokiga mattan från Isfahan var ett arv och ovärderlig för Sara. Den hade legat i hennes mormor och morfars sommarhus vid Kaspiska havet eller Dariae mazenderan som Sara alltid kallade det när hon pratade om sin barndoms sommarlov med morföräldrarna.

Själv hade han med tiden lärt sig att tycka om mattan, även om de kraftiga färgerna fortfarande kunde få honom att knäa till något när han kom ut ur sovrummet på morgonen.

Då fanns det andra persiska mattor han gillade bättre. Som den grönblåa inne i deras stora vardagsrum. Han tog av sig skorna och gick in och ställde sig på den. Fötterna sjönk ned i det samtidigt mjuka och sträva materialet. En natt när de var nyinflyttade hade de legat nakna på just den mattan och tittat ut på himlen genom de höga fönstren.

Han gick fram till ett av dem och slogs som vanligt av den sanslösa utsikten. Deras hus låg på en höjd och klara dagar gick det att se över Saltsjön ända bort till Djurgården. Han kunde till och med skymta nöjesparken Gröna Lund.

Far på Gröna Lund.

Slog en tand ur mund.

Se på när jag talar, tändren de skallra i truten.

Gapa! Oxeltanden är utbruten.

Nynnade han och kände sedan med fingret i munnen. Något bättre till mods fortsatte han att mumla fram strofer av Carl Michael Bellman medan han hängde av sig sin vindjacka på en stol och tittade sig omkring. Dysterheten gjorde ett ambitiöst försök att ta kommandot igen, men han trängde snabbt och resolut undan alla sådana tankar och bestämde sig för att se positivt på saken. Det skulle ändå gå ganska fort och sedan skulle han må som efter en svalkande dusch.

Men först och viktigast: Valet av musik. Det kan vara helt avgörande vid omfattande rengöringsarbete.

Han gick fram till skivhyllan, som tog upp halva kortsidan av vardagsrummet och drog pekfingret längs rader av jazz och klassiskt. Men inget föll honom på läppen. Likaså ratade han all country och bluegrass. Frank Zappa brukade vara den perfekta städmusiken, men han orkade inte välja mellan alla albumen. Till slut föll valet på en gammal skiva med Rage against the machine, som han inte spelat de senaste tio åren. Men han tröttnade direkt. När han kände att det dåliga humöret var på väg tillbaka bestämde han sig snabbt för en liveplatta med Elvis Presley från tidigt 1970-tal. Nöjd skred han till verket. Han började med att öppna några fönster och släppa in vårluften i lägenheten. Sedan gick han runt och samlade ihop allt som behövde tvättas. Kläderna fick bilda ett mjukt berg på Saras sida av dubbelsängen. Högen kunde han beta av under de dagar som återstod innan hon och Agnes kom hem.

I köket betraktade han en stund köksmattan som han spillt både vin och köttgryta på – en matta som gud ske lov inte kom från Iran utan från Ikea – tänkte han tacksamt, innan den också slängdes på sängen.

Två timmar senare sjönk han ned i soffan och tittade sig omkring. Diskmaskinen, tvättmaskinen och torktumlaren slamrade och bullrade och alla rum doftade svagt av rengöringsmedel. Han bestämde sig för en liten belöning och gick ut i köket och hällde upp ett glas ginger ale. Han lade i en näve is och tog med sig glaset in i badrummet där han stolt höjde det mot sin spegelbild. Den första kalla klunken fick det att bränna till i tandköttet. Smärtan nu skönt ilande snarare än enerverande.

Medan han duschade tänkte han på Agnes. Hon hade aldrig varit borta från honom så länge någon gång tidigare. Han undrade om hennes hår blekts i solen och vilka nya ord på farsi som hon skulle ha lärt sig. När Sara berättade att hon var tvungen att åka till Teheran och att hon ville ta Agnes med sig hade hans första reaktion förvånat honom: Vart som helst, men inte dit. Inte nu. Inte än.

Trots att han själv varit i Iran med Sara flera år tidigare och trots att han visste att det inte var någon större risk för svenska medborgare att vistas där kände han ett instinktivt motstånd mot att låta dottern sätta sin fot i landet. Speciellt nu när usa krigade i Irak och Afghanistan, och de dessutom kastade lystna blickar på Iran som låg mitt emellan.

Om Thomas hade blivit förvånad var det inget mot Saras reaktion. Först hade hon inte trott sina öron, sedan hade hon blivit alldeles tyst innan hon med sammanbitet vitglödgat raseri bokstaverat fram att de visst skulle åka. Det var hennes hemland och hon visste vad hon gjorde. Trodde han verkligen att hon skulle ta med Agnes till Iran om hon trodde det var farligt? Lätt skakad hade han backat undan något. Det var inte alls likt henne att reagera så starkt. Sedan hade han sagt att han förstod att hon ville visa sin dotter Iran, att Agnes skulle få se mormor och morfars hus och Dariae mazenderan.

– Men vore det inte bättre att vänta några år, tills hon blivit lite större, menar jag, hade han fortsatt.

– Nej, det är nu jag måste åka. Vem vet när jag får en ny anledning att resa hem igen.

– Jag trodde det här var hemma.

– Gör dig inte dum nu. Du vet vad jag menar. Jag måste åka och Agnes följer med. Det kan väl du också göra, om du nu är så jävla orolig.

Men det hade han varken velat eller kunnat. Det gick inte att lämna musikskolan mitt i terminen – inte nu när han hade en chans att få vikariera som rektor. Dessutom hade han ingen lust att tillbringa två veckor i Teheran, i värmen och smoggen.

Orsaken till att Sara var tvungen att resa hade legat i ett smalt, brunt kuvert på soffbordet framför dem. Hennes namn och adress verkade vara skrivna på en gammaldags skrivmaskin. Bredvid frimärket satt en stämpel med persiska bokstäver. Hon hade tagit fram brevet igen och visat Thomas det.

– Här står det att jag personligen måste närvara när försäljningen sker – annars kanske inte mina intressen kan tas tillvara.

Thomas hade direkt tyckt att Saras bror Reza, som flyttat tillbaka till Teheran för flera år sedan, kunnat sköta försäljningen av deras föräldrars hus.

– Han skulle väl aldrig lura dig.

– Nej, så klart inte. Men det handlar inte om det. Jag vill själv se och röra vid min pappas och mammas saker innan jag bestämmer mig för vad som ska ske med dem.

Saras föräldrar hade lämnat Iran i början av 1970-talet för att arbeta som läkare i Västtyskland. Mamman var specialist på sällsynta blodsjukdomar och hade blivit erbjuden en forskningstjänst i Bremen.

Men efter några år flyttade familjen vidare till Sverige. Saras pappa hade varken trivts i Västtyskland eller med sitt arbete som narkosläkare på ett mindre sjukhus. Samtidigt skakades hemlandet av den islamska revolutionen och de kunde inte tänka sig att återvända så länge situationen var för osäker.

Många om och men senare hade de i början av 1980-talet hamnat i Göteborg där Saras farbror och hans familj bodde.

Efter krävande språkstudier fick båda föräldrarna anställning på Sahlgrenska sjukhuset. Med tiden längtade de allt mer hem till Iran. Men de kunde inte med att ännu en gång rycka upp sina barn med rötterna. När de efter femton år i Sverige gick i pension blev saknaden för stor. Och då började den otänkbara tanken dyka upp. De skulle flytta tillbaka. Trots hatet, rädslan, förtrycket och det oberäkneliga våldet som hela tiden lurade runt hörnet ville de flytta tillbaka.

Mullorna hade aldrig betraktat dem som regimens fiender och de trodde inte att de riskerade att få några problem med myndigheterna på grund av sin tid i väst. Vilket de heller aldrig fått, bortsett från att Saras mamma den första tiden drabbat samman några gånger med sedlighetspolisen som skällt på henne för att huvudsjalen inte suttit rätt.

En tid senare hade sonen Reza följt efter och arbetade nu som jurist på en anrik advokatbyrå i Teheran.

Mindre än ett år tidigare hade föräldrarna varit på väg till familjens sommarhus i den lilla staden Ramsar vid Kaspiska havets strand. Det hade fått förfalla under alla åren utomlands – även om Saras och Rezas kusiner sett till det då och då. Paret hade med hjälp av sparmedel och svenska pensioner låtit renovera den vitrappade villan och tillbringade somrarna där när det blev för varmt i Teheran.

Medan de körde norrut hade Saras far förmodligen somnat vid ratten. Deras bil hade glidit över i motsatt fil och krockat med en långtradare på väg från Baku till Teheran.

Enligt rättsläkarens rapport som svenska ambassaden begärt fram, och som Sara lusläst, hade de båda sannolikt omkommit omedelbart. De hade inte hunnit uppfatta eller känna något.

Sara hade slängt sig på ett flyg för att hinna närvara vid begravningen som enligt muslimsk sed skulle ske så snart som möjligt. Reza hade lyckats skjuta på jordfästningen ett par dagar och Sara hade landat på flygplatsen bara några timmar före begravningen.

Efteråt hade ingen av dem orkat ta tag i några praktiska frågor. Sara hade rest hem igen två dagar senare – i ett bedrövligt skick. Syskonen hade kommit överens om att låta allting vila någon tid innan de bestämde hur de skulle göra med föräldrarnas lägenhet och med sommarhuset.

När chocken börjat klinga av och sorgen blivit lite mer uthärdlig hade det till slut blivit dags att ta itu med den saken. Det gick inte längre att skjuta upp beslutet.

Sara hade velat behålla villan, men insåg att hon inte skulle ha någon möjlighet att sköta om huset. Reza var inte särskilt intresserad av huset. Han verkade betydligt mindre sentimental när det gällde alla kvarlämnade föremål och minnen. Thomas trodde att det berodde på att han flyttat tillbaka till Iran och levt nära föräldrarna de senaste åren. Han tyckte att Sara hade en alltför romantiskt färgad hemlängtan till ett land hon inte bott i sedan hon var barn.

Efter flera månaders diskussioner fram och tillbaka via mejl och telefon hade de till slut beslutat sig för att sälja huset och lägenheten. Sara hade insett att hon inte skulle kunna stå emot. Hennes argument var för få, för svaga och vaga och när Thomas hållit med Reza hade hon gett upp.

Det var därför hon hade behövt resa till Iran. För att sälja sin barndom, som hon hade sagt. Så kändes det. Utan att riktigt vilja erkänna tanken var det en lättnad för Thomas att problemet snart var ur världen, att banden till Iran skulle bli något lite svagare. Inte kapas. Det ville han inte. Men inte heller att de skulle bli starkare. Vad han ville var att det inte skulle finnas några praktiska skäl för familjen att behöva åka dit, att de måste åka dit.

Thomas stängde av duschen och sträckte sig efter handduken. Han kände en förbiilande misstänksamhet. Var beslutet att ta med sig Agnes ett slags hämnd för att han inte stått upp för henne? För att han inte sagt att de självklart skulle behålla huset och att allting skulle lösa sig på något sätt? Eller var det precis som hon sa, att det här var sista chansen att visa Agnes de stränder och klippor hon lekt på som barn? Och taket där hon och Reza på kvällarna legat inneslutna i varma vindar och letat mönster bland stjärnorna.

Han bestämde sig för att det var så det var.

Så klart det var, tänkte han och tömde glaset.

Hursomhelst var huset nu sålt. Sara och Agnes var tillbaka i Teheran för att ordna det sista och se till att allt som skulle skickas hem till Sverige var packat och klart.

Sedan skulle de komma hem.

Han föreställde sig en hysterisk räkning för frakten och han hade inte en aning om hur och var de skulle kunna klämma in fler mattor eller möbler eller tavlor eller krukor. Men det hade han inte mage att börja bråka om nu, inte när hon mot sin vilja gått med på att sälja sin barndom. Dessutom hade det inte varit särskilt taktiskt att ta upp frågan om hur trångt de hade det i lägenheten. Sara skulle bara få ny ammunition till sin strid för att de skulle köpa ett av de nybyggda husen i Nacka strand som de varit och tittat på – som han hade avfärdat som hiskeliga och alldeles för dyra.

Han ville inte flytta. Det var knappt att han ville resa någonstans heller nuförtiden om han inte måste och framför allt inte till Iran. Han ville bo kvar i lägenheten och han ville bli rektor för musikskolan. Nu hade han chansen att visa att han klarade jobbet. Vikariatet varade året ut. Därefter var det osäkert om den slutkörde rektorn skulle orka ta sig samman och komma tillbaka till krympande resurser, oinspirerade elever och lika oinspirerande lärare som tröttnat på att för trettionde terminen i rad lära ut Hej, sa Petronella och Hang Down Your Head Tom Dooley.

Om allt gick som det var tänkt skulle han ligga bra till när den nuvarande rektorn levererade det besked alla på skolan väntade på; att han skulle låta förtidspensionera sig och därefter ägna sina återstående dagar åt torpet i Värmland och någon amatörorkester i behov av en fagott.

Även om det inte precis var något drömjobb tyckte Thomas att det i alla fall var bättre att administrera hela den dystra soppan än att fortsätta traggla imbecilla visor med elever som glömt hjärnan i uppehållsrummet.

Han hängde upp handduken och gick naken ut i hallen och vidare in i klädkammaren. Han bestämde sig för ett par mjuka urtvättade bruna manchesterbyxor och en vid, blå skjorta. I vardagsrummet drog det kallt från de öppnade fönstren. Han gick en runda och stängde dem alla innan han sjönk ned på sin favoritplats, en fåtölj i ljusbrunt buffelskinn. Han trodde att den var dansk och från 1950-talet. Det mjuka skinnet hade börjat spricka på ett par ställen och armstöden i jakaranda hade nötts och polerats av först hans pappas och sedan Thomas händer. Lacken täckte fortfarande det mörkskimrande träet. Men han var nog nere på det första lagret nu, tänkte han och drog med fingrarna längs armstöden.

Han kom att tänka på en staty av sten i en kyrka i Paris han en gång besökt. Förmodligen föreställde den en av Jesus lärjungar. Han kom inte ihåg vem. Men han kunde inte glömma statyns ena fot. Den var tunn på ett otäckt vis. Tårna hade blivit utsuddade och framdelen av foten såg ut som en spade. Som om någon försökt vanställa foten genom att i flera år stå och polera med ett sämskskinn. Thomas hade hört några amerikanska turister prata om statyn. Enligt dem gav det välsignelse till den som i vördnad strök foten. Det gjorde det hela ännu märkligare. Han tittade på sina händer och tänkte på hur många gånger han suttit och dragit dem över armstöden utan att ens ta sig igenom några lager danskt lack.

Tanden, eller rättare sagt hålet, hade slutat värka nu. Bedövningen hade sedan länge gått ur kroppen och det smakade inte blod i munnen.

Han lade upp benen på en fotpall och slöt ögonen. Om en stund kunde han sätta på tv:n för att se om det hänt något i världen. Först skulle han bara sitta där och blunda några minuter och hoppas att Sara och Agnes skulle ringa, som de gjorde nästan varje kväll.

Då skrällde telefonen till. Med en enda snabb rörelse hävde han sig upp ur fåtöljen och gick ut till hallen. När han svarade hördes först bara ett knastrigt brus. Sedan Reza som upphetsat försökte göra sig hörd. Till slut nådde orden fram till Thomas.

– De har tagit Sara. Och Agnes, skrek Saras bror på sin breda göteborgska.

2.

Thomas förstod vad jag sa. Han måste ha förstått vad jag sa.

Reza stängde av mobiltelefonen. Han kastade några snabba blickar ut mot gatan. Ingen där, vad han kunde se genom caféets stora fönster. Han tittade på telefonen i sin hand under några sekunder innan han bestämde sig. Han skulle inte behöva den igen. Även om det bar emot, han hade ju ändå betalt rätt mycket för den på svarta marknaden. Han gick snabbt in på toaletten och tog ut sim-kortet och krossade det mot stengolvet. Efter en kort tvekan slog han också sönder telefonen. Han sopade med händerna ihop alla bitarna i en liten plastpåse och stoppade den i ena jackfickan. Påsen kunde han slänga längs vägen.

Några timmar tidigare – medan han väntade på att Sara och Agnes skulle komma med bussen från Ramsar – hade han i sin lägenhet samlat ihop allt material och snabbt skrivit ned en redogörelse för vad han fått veta och hur han fått veta det. Sedan hade han stoppat alla handlingarna i ett stort vadderat kuvert tillsammans med ett kort följebrev till sin kusin i Istanbul i vilket Reza bad honom förvara paketet tills han kunde komma och hämta det. Det var en säkerhetsåtgärd i fall han inte skulle lyckas föra över en elektronisk kopia av handlingarna till Thomas. Då skulle i alla fall någon mer känna till vad som hade hänt. En kopia av materialet fanns på en dvd-skiva som han bar i sin jackficka.

Han förstod inte hur han hade kunnat vara så dum. Så jävla korkad. Han borde ha ringt till Ramsar och sagt som det var. Han borde ha bokat om deras biljetter, låtit flyga dem till Turkiet eller vad som helst utom att låta dem vara kvar i Iran. Men han hade inbillat sig det var bättre att de kom till Teheran först. Han hade tänkt att det skulle ha varit säkrare om de reste ut ur landet tillsammans. Men nu var de borta.

Jag är en idiot, tänkte han och gick ut från toaletten och fram till caféets fönster igen.

Om han ändå hade sagt som det var när Sara och Agnes en stund tidigare kommit instormande i lägenheten med sina väskor och souvenirer från Ramsar. Men han hade fumlat med orden och inte riktigt vetat hur han skulle börja berätta. Sara hade på sitt vanliga otåliga vis slutat lyssna och istället sagt att hon och Agnes ville köpa frukt. Innan han hunnit reagera hade de sprungit ut ur lägenheten och ned på gatan.

Han försökte intala sig att det inte var någon fara om de var borta några minuter. Så fort de var tillbaka skulle han sätta sig ned med Sara och förklara att de måste lämna landet, mer skulle han inte säga. Ju mindre hon visste om varför de var i fara desto säkrare var det. Det skulle inte bli lätt, men till slut skulle hon tro på sin lillebror och göra som han sa.

Men när mer än en halvtimme gått och de inte dykt upp igen hade han börjat bli så orolig att han inte kunde sitta still. Han gick ut på balkongen och försökte se dem i myllret av människor som rörde sig på gatan. Men ingenstans såg han en lång kvinna och en liten flicka med ljusbrunt lockigt hår. Till slut gick han ut för att leta efter dem. För säkerhets skull stoppade han ned det tjocka kuvertet i sin ryggsäck och slängde den över axeln.

När han rusade förbi Ali, grönsakshandlaren, hade den gamle mannen tagit honom hårt i armen och viskat att de var bortförda. Civilklädda poliser i en svart minibuss hade tagit dem.

Reza hade först bara stirrat fånigt på honom och sedan ryckt loss sin arm och sprungit vidare utan att veta vart han skulle ta vägen. Han förstod att det inte var den vanliga sedlighetspolisen som gripit dem. Det var mycket värre än så och det var hans fel.

Till slut hade han slutat springa och flytt in på ett café. Så fort andningen var under kontroll hade han fattat sitt beslut och sedan omedelbart ringt till Thomas.

Thomas stirrade på telefonen. Orden ringde fortfarande i hans huvud. Men han förstod dem inte. Någon hade tagit Sara och Agnes. Vem? Vad då tagit?

Reza hade sagt att det inte fanns tid att förklara något. De hade stora problem och de måste skynda sig. Inom en timme skulle han skicka ett mejl till Saras hemdator. Inte till den vanliga hon använde på jobbet. Utan den andra. Kunde Thomas komma åt den? Det var viktigt, hade Reza upprepat flera gånger. Thomas kunde knappt tänka, än mindre komma ihåg något om någon mejladress som Sara brukade använda. Han tvingade sig att försöka sortera tankarna. Jo, hon brukade läsa mejl ibland i den stationära datorn de hade på ett litet bord i sovrummet. Han kunde inte tänka sig att hon lösenordsskyddat sina mejl på något vis. Det vore inte likt henne. Om han bara loggade in som Sara på datorn skulle han kunna läsa hennes mejl. Det var han nästan säker på. Men inte helt säker. Ändå hade han sagt till Reza att han var säker. Han kunde läsa Saras mejl. Efter det hade Reza lagt på.

Han lade sakta på luren och gick in i sovrummet och startade datorn. Det tog några sekunder innan Saras brevlåda dök upp på skärmen. Han behövde inte fylla i något lösenord.

Medan han satt där i sovrummet och stirrade på skärmen och väntade började han darra i hela kroppen.

Det hela hade börjat tre dagar efter att Sara och Agnes tagit bussen från Teheran till sommarhuset i Ramsar. En av de äldre advokaterna hade kallat in Reza på sitt rum. Rykten om att mannen var svårt sjuk hade länge cirkulerat på den anrika juristbyrån. Det talades om att han var döende i cancer.

Reza försökte trevande fråga hur det var med honom, men den gamle mannen hade bara lett och klappat sin unge kollega på kinden. Sedan sa han något märkligt. Han frågade Reza om han visste varför han som svensk kunnat bli anställd på ett sådant prestigefyllt advokatkontor. Reza hade hela tiden trott att det berodde på hans goda språkkunskaper och gedigna utbildning i internationell affärsjuridik. Han förutsatte att de anställt honom för att göra just vad han ägnat de senaste åren åt, att hjälpa till med att granska handelsavtal med