Månen är ett berg

By Tony Samatas

Tidigt en juldagsmorgon ringer det i telefonen hemma hos Dante och den främmande mannen i andra änden påstår sig vara hans pappa. Handfallen och upprörd lägger han på luren. Han intalar sig själv att det var en felringning. Hans pappa är ju död, omkommen i Vietnamkriget när Dante bara var ett spädbarn. Trots det bekymrar samtalet honom, och sakta men säkert växer tvivlet.När Dante senare städar bland sin mammas kvarlåtenskap hittar han fotografier av flera okända personer tillsammans med slarvigt nedtecknade initialer. Fotografierna väcker frågor. Vilka är personerna och kan någon av dem vara hans pappa? Därifrån börjar Dantes resa och sökande efter svar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788728156698

Book preview

Tony Samatas

Månen är ett berg

SAGA Egmont

Månen är ett berg

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2008, 2021 Tony Samatas och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728156698

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Tack

Under arbetet med denna bok har jag fått ovärderlig hjälp av flera personer.

Först och främst vill jag tacka min underbara hustru, Kina, som varit mitt bollplank under hela skrivprocessen. Utan dig hade det aldrig gått.

Jag vill också rikta ett särskilt tack till Jan Sigurd vars engagemang och kunnighet inspirerat mig att sträva högre.

Och Sigurds Vänner. Utan er hjälp, kunskap och helhjärtade stöd hade boken aldrig blivit skriven. Ett alldeles speciellt tack till Thomas Bäckström, Kerstin Brattgård, Maria Dahlin, Raimo Issal och Elisabeth Lemaire.

Jag vill också tacka följande personer: Diana Tarantola för att hon tagit hand om mig i New York; Georgous Pareglou, som ledde mig rätt på Thessaloniki och i Thrakien, och hans mamma; Johannes Efstratiadis och Alexander Prasiadis för hjälp med alla de labyrinter som utgör det grekiska språket; ambulanssjuksköterskorna Tomas Nyman, Carina Persson och Maria Hansson på Heleneholms Ambulans- och färdtjänststation; Lotta Gonzales på IVA, Intensivvårdsavdelningen på Universitetssjukhuset MAS i Malmö.

Tony Samatas

"Jag stod i mitten av min levnadsbana

då i en nermörk skog jag mig befann,

där ej mer väg och stig jag kunde ana."

Divina Commedia, Första sången

Prolog

Regnet samlades till vattenpölar i asfaltens håligheter, rann över och forsade längs gatustenarna. Han kände sig som himlen. Full av tårar.

Trots skyfallet och den sena timmen susade taxibilar förbi honom. Till hans förvåning passerade en öppen hästdroska med en jultomte vars röda mössa slokade, liksom skägget som inte längre var tomtevitt utan grått av väta och smuts. Vallacken hängde med huvudet och små rökmoln puffade från mulen, när den frustande vek av mot East Seventh Street och travade utom synhåll. Det var julafton. Manhattan hukade i ösregnet.

Han satt i en svart Cadillac Seville utanför McDonald’s på First Avenue. Motorn var frånslagen och hans varma andedräkt bildade kondens på insidan av rutorna. På passagerarsätet låg en handfull halvrökta cigaretter, en kaffemugg från Starbucks, ett paket Orbit med apelsinsmak och en rosa plastburk med smärtstillande tabletter, allt i en enda röra. Utöver detta låg där en mobiltelefon som påminde honom om vad han lovat sig själv att göra. Men han tvekade. Stod det i hans makt att förändra någonting? Omsorgsfullt, nästan omständligt, lirkade han ut ett tuggummi från paketet och stoppade det i munnen.

En plötslig vindil gungade den stora karossen, och ett radband som hängde på backspegeln sattes i rörelse. Gröna, vita och svarta marmorkulor, och ett kors av silver dinglade fram och tillbaka. Han hejdade svajandet med en ådrig hand, full av leverfläckar. Han lyfte av radbandet och kysste korset, njöt av den kalla metallen mot läpparna.

Det var inte nödvändigt att titta i spegeln, han hade redan för länge sedan konstaterat att tiden sprungit ifrån honom. Av den forna kalufsen återstod endast glesa strån. Ansiktet var blekt och täckt av en matt hinna och ögonbrynen mer buskiga än någonsin. Irisarna i de bruna, mandelformade ögonen var fulla av gula skärvor och han mindes vagt att någon, för länge sedan, viskat i hans öra att det var bitar av månen. Han svalde. Minnet var smärtsamt. Och den gula färgen hade för länge sedan tappat sin lyster.

Kylan hade fått ryggen att stelna och han grimaserade illa när han ändrade ställning, hängde tillbaka radbandet och letade fram ett par runda läsglasögon och placerade dem ovant på en krokig näsrygg. Skjortan, som hade varit vit när han tog den på sig, var nu ingrodd av smuts och hängde lös och skrynklig på hans magra kropp. I dess bröstficka låg en papperslapp.

Herregud, viskade han för sig själv.

Fingrarna darrade när de tryckte på mobiltelefonens små knappar.

Han undrade hur mycket klockan var i Sverige.

1

När Dante slog upp ögonen visste han inte var han befann sig. Det var mörkt. Kudden var fuktig och lakanen låg i en enda hög nere vid fötterna. Han kippade efter luft. Den gälla signalen från telefonen i köket fick förvirringen att släppa. Han vred huvudet åt sidanför att se om Maya också blivit väckt. Men hon sov. Säkert drömlöst, tänkte han avundsjukt och sparkade ner duntäcket på golvet. För ovanlighetens skull verkade barnen sova. Telefonen fortsatte att ringa. Motvilligt reste han sig från den varma sängen och släpade sig ut i köket. Regnet smällde mot köksfönstret och en hård vind fick tujorna framför lyktstolpen att svaja. Långa skuggor dansade på kylskåpsdörren. Klockan på mikrovågsugnen visade 05:50. Dante suckade. Det var juldagsmorgon. Vem kunde det vara som ringer så tidigt? Han stod i kalsongerna och huttrade när han lyfte luren från diskbänken och fräste.

Ja!

Men det var tyst i luren. Förutom några sprakande ljud, som skulle kunna vara störningar på linjen, hördes ingenting.

Jaa! Hallå! Är det någon där?

Ett svagt klick. Han svor tyst för sig själv. Vem hade det varit? För någon hade lagt på luren, det var han säker på. Dante småsprang tillbaka över det kalla köksgolvet, till sovrummet och värmen i sängen. Han makade sig närmare Maya, stack fötterna in under hennes täcke och hoppades att hon inte skulle vakna. Han lyssnade efter ljudet av tassande fötter i hallen, men det var tyst och han knäppte händerna bakom nacken. Det var så han tyckte bäst om att ligga. När han låg så var det än så länge han som bestämde vad som skulle ske. Tids nog skulle hela maskineriet starta och all energi gå till familjens övriga medlemmar. Det var som en cirkus. Alltihop. Familjen. Jobbet. Och den så kallade karriären. Reklambyrån hade vuxit så det knakade under hösten. Antalet anställda på Kloud Nine Design hade ökat från fem till tolv personer, mycket tack vare Roger som varit framgångrik med att dra in nya kunder. Han stönade. Krav, tänkte han. Alla ville de ha något av honom. Det var sannerligen en cirkus. Och han var clownen som snubblade runt i manegen, omgiven av förväntansfulla ansikten.

Maya låg på rygg med armarna längs sidorna. Hur kunde någon sova så? Han hade försökt att ligga lika stilla men hade känt sig tvungen att, förr eller senare, vända sig för att ligga på sidan eller magen. Men Maya låg så. Från det att hon somnade tills hon vaknade. Dessutom sov hon så fridfullt att det knappt fanns några spår efter henne på morgonen. Ingen kunde ana att en levande varelse legat på den sidan av sängen och det hände att han kastade ut täcket som ett fiskenät och struntade i att bädda.

Hennes hår låg utspritt på kudden som en prålig påfågelstjärt. Första gången han sett Maya hade hon stått i baren på en krog vars namn han glömt för länge sedan. Det långa håret var det som först fångade hans uppmärksamhet. Det hade samma färg som kaffe med mjölk. Malmö hade ännu en gång slagit hockey-Sverige med häpnad och hon stod och slängde med det där håret, omgiven av en drös adrenalinstinna, nyblivna svenska mästare och han hade tänkt: Det håret vill jag känna mellan fingrarna. Ölen flödade och killarna sjöng, nej, de skrålade: Maalmööu!

Det skrattades och knuffades framför bardisken. Själv satt han i hörnet och väntade på en polare som aldrig dök upp. Han hade alltid betraktat det som hände som ett litet mirakel, att deras blickar möttes i all den röran. Hon hade sett honom. Verkligen sett honom. Självsäkert banade hon sig väg genom trängseln, hela tiden med sina intensivt gröna ögon riktade mot honom. I bakgrunden skrålade och skålade de svenska mästarna och någon drog i hennes tröja för att hålla henne kvar, men redan då var hon på väg någon annanstans. Om hon hade kunnat se in framtiden, hade hon fortsatt då? Hade hon slagit sig ner hos en främling, lett sitt underbara leende och räckt ut handen? Om hon anat att hon var på väg mot ett ögonblick som skulle förändra allt, skulle hon då så målmedvetet ha girat genom människohavet för att nå honom? För det var ungefär vad som hände. Ett snabbt möte som förändrade allt, delade in hans liv i ett Före och ett Efter. Hur skulle han efter det kunna vakna varje morgon, dricka sitt kaffe med Sydsvenskan och sedan åka till jobbet utan att sakna henne? Utan att vila i hennes leende?

I samma ögonblick som hon slagit sig ner vid hans bord passerade de en gräns. De kände det båda, även om ingen av dem just då hade förmågan att klä det i ord. Långt senare berättade hon att det hade varit som att återse en gammal kär vän som varit borta länge, alldeles för länge.

De hade suttit där och tittat på varandra. Generade, men oförmögna att göra något annat. Det hade varit en lördagskväll då det vackra innefolket härskade och nykorade svenska hockeymästare vrålade för fulla halsar. Men bubblan höll. Det var så han kom ihåg det. En varm och ljus bubbla, tyst som under vatten. Och den höll. Sen kom barnen. Först ett, sedan ett till.

Han låg där i sängen, med fingrarna flätade bakom nacken och undrade hur många människor en bubbla rymmer. Var började han själv? Och var slutade han? Han grubblade på sin egen otillräcklighet. Han ville mer. Ville vara bättre. Större, liksom. Som Maya. Medan han var en orolig och rastlös själ som klättrade på väggarna efter en långhelg med familjen, verkade hon inte ha någon brådska tillbaka till jobbet. Redan på söndag eftermiddag började hon sucka. Och stöna. Enligt henne fanns det aldrig tillräckligt med tid för barnen. Helgerna var alltid för korta, listan på saker att göra med och för barnen alltid för lång. Han beundrade henne. För hennes tålamod. För att hon var så mycket bättre än han. Synd att hon inte trivdes med sitt jobb på Fosie Stadsdelsförvaltning. Kontoret på Eriksfältsgatan hade med åren blivit något som när som helst kunde framkalla en ångestattack. Åtminstone var det vad hon sa. Varje söndag eftermiddag. Han funderade på om hon verkligen menade det eller om det var en ständigt pågående charad. Ungefär som att han själv alltid dragit på sig fotbollsstrumporna felvända inför en match. En ritual som med tiden blir ofrånkomlig. Omedveten. Nödvändig.

Sent omsider gav han efter för tröttheten och somnade. Det var rösterna från köket som väckte honom. Det, och lukten av nybryggt kaffe. Familjen var uppe. Cirkusen hade börjat.

Maya satt vid köksbordet och läste C-delen av Sydsvenskan.

God morgon! sa hon.

Hon tittade inte upp från tidningen men höjde sin lediga hand en aning, som för att vinka, välkomna honom in i morgonens gemenskap, in i manegen. I hennes andra hand fanns, som alltid, en kaffekopp.

Jo, jag … tror det, mumlade han osäkert. Han visste inte riktigt varför han svävade på målet.

Mmm. Skönt. Det finns kaffe, sa Maya.

Han hällde upp lite i en mugg. Maya prasslade med tidningen. Det tog flera sekunder innan det gick upp för honom att de inte var ensamma i köket. Vid bordet satt också en liten kille med full fotbollsmundering, Malmö FF:s ljusblå tröja, shorts, strumpor, benskydd och fotbollsskor. Bredvid honom låg en flicka på stolen, som en pöl med vatten, iklädd ett lila nattlinne med ponnyhästar på. Han begrep inte hur en kropp kunde anta en sådan form och bli ett med en stol. Deras uppmärksamhet riktades mot teven på köksväggen. Power Puff Pinglorna räddade hela världen igen och de ville inte missa en sekund av den bedriften. Emma och Alexander beundrade med stora ögon och halvöppna munnar Bubblan, Blomman och Buttran som flög genom husväggar och räddade staden och dess invånare från undergång. Smörgåsar med ost och marmelad låg orörda framför dem. Alexander drack O’boy och hade lyckats behålla åtminstone hälften av det i muggen. Resten låg som en liten brun sjö av choklad på bordet.

Morron pappa! Alexander gav honom en snabb blick. Vi tittar på Power Puff Pinglorna.

Hej du, jag ser det. Glöm inte att äta din macka!

Men Alexander hade bara de käcka superhjältinnorna för ögonen så mackan förblev liggande. Äsch, tänkte Dante, skit samma.

Hur är det här då? sa Dante och petade sin dotter retfullt i magen.

Åh pappa, lägg av! mumlade Emma slött utan att flytta blicken från teven.

Hennes ögon irrade oavbrutet från vänster till höger och tillbaka igen för att följa händelserna. Den lilla näsan var perfekt formad. En fin liten uppnäsa, precis som Mayas. Han undrade vad som försiggick i sin dotters hjärna? Det kan inte vara så lätt att gå i andra klass när skelettet värkte, armar och ben plötsligt blev långa och svåra att styra. Han böjde sig fram och pussade henne i nacken.

Men pappa, sluta!

Hon viftade bort honom som en fluga utan att ens vända sig om. Han drog ut en stol och slog sig ner. Alla var upptagna med sitt. Barnen var trötta. Och loja. Lite uttråkade. Dante visste hur det kändes för dem när årets höjdpunkt precis var avklarad och de satt där med alla efterlängtade saker och, utan att kunna förklara varför, kände vemod och melankoli. Han kände likadant: julafton hade passerat fort. Alldeles för fort. Så mycket att ordna och förbereda och innan de visste ordet av det var julafton förbi. Paketen var utdelade, maten uppäten och förhoppningarna infriade. Eller grusade. Stämningen rund köksbordet var därefter, dämpad och aningen avslagen. Plötsligt skrällde telefonen. Trots att alla ryckte till, reste ingen sig för att svara. Dante suckade, hasade sig till diskbänken.

Ja, hallå?

Det susade i luren. Sprakade. Klockan på mikrovågsugnen visade 09:58.

Hallå … hallå! Kom igen, vill du något så säg det!

Hans bryska tonfall fick Maya att vända sig om med en frågande min. Med läpparna formade hon en fråga: Vem var det? Hon fick en axelryckning till svar.

Han var på vippen att lägga på när han hörde någon andas i andra änden.

Efter några minuter la han ner telefonluren på diskbänken.

Vem var det?

Maya stirrade på honom.

När han inte svarade reste hon sig så hastigt att stolsbenen skrapade mot trägolvet. Emma och Alexander hoppade till av det oväntade ljudet och glömde för ett ögonblick bort den annalkande världskatatstrofen på teven. Men bara för en kort stund, för snart sögs de tillbaka in det tecknade universumet där allt var enkelt och Power Puff Pinglorna ställde allt till rätta. Om och om igen.

Maya lutade sig mot köksbordet och bligade på honom, som om hon med ren viljeansträngning försökte få honom att berätta.

Det var ingen. Bara en felringning. Men …, började han bara för att stanna upp mitt i meningen.

Men vad? frågade hon.

Smygande, som om hon var rädd att han inte skulle berätta om hon gick för fort fram, tog hon ett litet steg mot honom.

Jag måste ha mer kaffe, sa han i stället.

Dante hällde upp mer svart vätska i muggen, dröjde sedan en stund innan han öppnade munnen.

Telefonen har redan ringt en gång i dag. Tidigt i morse. När du och barnen fortfarande sov. Det var jättetidigt och jag tyckte det var lite underligt, juldagsmorgon och allt. Men jag var nog inte riktigt vaken, tror jag.

Han pausade. Drack några klunkar innan han fortsatte.

Jag sprang upp och svarade men det var ingen där. Jag menar, jag tror att någon var där, men ingen sa något. Och jag tyckte att jag hörde någon lägga på luren.

Han tittade på Maya men möttes av tomma och oförstående ögon.

Jaha, mumlade hon.

Hennes gröna ögon uppmanade honom att försöka komma till något slags poäng. Men han tog tid på sig även om det innebar att hon blev irriterad. Han tog en munfull till. Kanske två. Hursomhelst var det tydligen för många eftersom Mayas läppar blev allt tunnare.

Jag tror att det var samma person, fick han till slut ur sig.

Vem? frågade Maya.

Mannen som ringde tidigare i morse.

Du sa ju att det inte var någon där. Att det var tyst och att du la på luren?

Dante skruvade irriterat på sig.

Men … äsch, jag vet inte varför, men det fanns någon där. I andra änden.

Maya slutade att lirka med honom och gick rakt på sak.

Vad sa han då?

Att han ville prata med mig. Dantes röst var inte mer än en viskning. Och han pratade engelska.

Ville han prata med dig? Vem är han då? undrade hon. Rösten var otålig.

Jag vet inte, sa Dante och slog ut med händerna. Han mumlade en massa och jag hörde inte allt. Linjen var dålig. Och jag var trött och irriterad. Jag menar, vem fan ringer så tidigt egentligen?

Maya ställde sig bredvid honom. Med ryggen mot diskbänken.

Akta dig! Du blir blöt på tröjan, påpekade han.

Ur skåpet under vasken hämtade han en rosa Wettexduk och torkade av den våta diskbänken. Trots det tog en liten fläck form på hennes t-shirt och växte sig större. Men Maya brydde sig inte om hans omsorger. Hon överla med sig själv, som om hon stod inför ett matematiskt problem som kunde lösas med logiskt tänkande.

Han pratade engelska, mumlade hon, och han ville prata med dig? Hon sträckte upp ett finger i luften. Och du har ingen aning om vem han är?

Hon var konfunderad. Och fascinerad. Dante såg att hon ville veta mer. Han märkte det på hur hennes axlar sköts uppåt och musklerna i käken spändes. Hon hade svårt att stå stilla.

Va sa du då? undrade hon.

Att han ringt fel, så klart, sa Dante, vad skulle jag annars säga?

Vad då så klart? Han ville ju prata med dig, eller?

Jo, men …

Men vad då?

Han hade ju uppenbarligen tagit miste, sa Dante som kröp ihop inför den förebrående tonen.

Hur kan du vara så säker på det? Maya spände blicken i honom.

Det var en felringning helt enkelt, sa Dante som försökte vara tålmodig.

Maya ignorerade fullständigt Dantes alla invändningar. Till slut tog han tag om hennes axlar och naglade fast henne med blicken.

Maya, mannen som ringde sa att han var min far.

Dantes far hade dött när Dante var bara några månader gammal. Det visste Maya. De hade pratat om det många gånger. Saknar du aldrig din far? hade hon frågat en gång i början, i en av de intima och självutlämnande stunder som är så vanliga i nya förhållanden, när man är kär och nätterna är ändlösa och prat och älskog är det enda som gör livet värt att leva. Nej, hade han svarat. Men har det inte varit jobbigt, hade hon frågat mer än en gång, att växa upp utan en pappa? Och han hade svarat: Jo. Eller nej. Kanske. Han visste faktiskt inte. Hur var det att alltid ha sin pappa då? hade han i stället frågat henne men bara fått en underlig blick till svar. Då, innan barnen fanns, hade han som i förbigående bara nämnt en ofrånkomlig konsekvens av det hela: Våra barn kommer aldrig att få ha någon farfar, inser du det? Men hon hade bara skrattat blygt, nästan fnissat och svarat: Nu har du väl lite bråttom.

Ett brak från teven bröt tystnaden när Buttran flög igenom flera höghus och mörbultade en skurkaktig jättespindel. Märkena på Mayas tröja hade vuxit ytterligare så att de liknade Rorschachfläckar. I det mörka tyckte Dante sig se två duvor krascha mot varandra. Han lämnade henne vid diskbänken. Ett svagt klick hördes när han, så tyst han förmådde, vred om låset på toalettdörren. Han höll andan, hoppades att det skulle få gå obemärkt förbi. Efter ett par tysta andetag tassade han bort till toalettstolen, drog ner boxershortsen och satte sig på sitsen. Han hörde hur Maya slamrade mer än vanligt med frukostdisken i köket.

Telefonsamtalet hade påverkat honom mer än han ville erkänna för Maya. Hon var kvinna. Vilket alltid innebar frågor – en väldig massa frågor – och han hade inga svar. Men han var säker på att det var en felringning. Mannen som ringde utgav sig för att vara hans far. Och det i sig var en orimlighet. Han suckade. Det var sånt här han önskade att han kunde prata med Maya om, om hålet i magen som vibrerade, snurrade runt och ibland blev så stort att han föll i, att han ibland hörde skrik som verkade komma inifrån honom själv. Skulle han berätta för henne att han saknade något i sitt liv? Att hans liv inte var fullständigt?

Han var säker på att hon inte skulle förstå. Räcker det inte med oss? Gör inte vi dig lycklig? Han skakade på huvudet. Nej, hon, som vuxit upp i en kärnfamilj, mammas och pappas guldklimp, skulle inte kunna förstå hur det var att sakna någon man aldrig haft. Att det faktiskt går att känna saknaden efter biten som borde funnits där.

Lätta fötter sprang förbi i korridoren utanför badrummet och en hand dunkade i dörren och avbröt hans funderingar.

Pappa sitter på toa! Alexander fnissade utanför.

Med ett stånkande reste han sig och sköljde ansiktet i kallt vatten, betraktade främlingen i spegeln. Han stod så nära att näsan stötte emot glaset. Andedräkten var tung och varm. Imman förvrängde spegelbilden så att den blev oskarp. Konturlös. Trots imman framträdde rynkor, mestadels kring ögonen och munnen men även på andra ställen. Hårfästet klättrade uppåt och även om håret fortfarande var mörkt syntes små gråa stänk. Även skäggstubbet grånade, framför allt på hakspetsen. I ljuset från badrumslampan var ögonen ljusare än vanligt. Som läder.

Vem är du egentligen? viskade han till de bruna ögonen i spegeln.

Och med pekfingret ritade han på glaset. Gjorde en cirkel i imman.

Jag är en cirkel, svarade han. Den enda som finns kvar.

Dante ritade en cirkel till så att den hakade fast i den första. Han backade. Betraktade cirklarna med halvslutna ögon. Sedan torkade han bort dem med handen.

2

Dörren till konferensrummet gick igen med en dov duns. Vinddraget fick blyertspennorna på bordet att rulla ett varv.

Tja, det kanske inte var din allra bästa prestation, sa Roger med blicken på dörren.

Du tyckte inte att det gick bra?

Dante plockade förstrött ihop A3-papper fullklottrade med anteckningar och skarpsinniga krumelurer. På konferensbordet låg också ett antal svarta kartongark som vart och ett visade olika förslag på en grafisk profil åt en av byråns nya kunder. Förslagen var utskrivna på en Epsonfärgskrivare och monterade på femmillimeters kapa-skivor, allt för att imponera på kunden. Han rullade ihop sladdarna. Datorn med det lilla äpplet stängdes av. Med ett finger tryckte han på projektorns avstängningsknapp och väntade tills surrandet upphörde, innan han lät projektorn glida ner i den specialgjorda väskan med Kloud Nine’s logotyp. Han betraktade sin kollega och tillika vän sedan femton år. Det var på en föreläsning om analytiska beslutsmodeller på Holger Crafoords Ekonomicentrum på Lunds Universitet, som han träffat Roger Malmgren första gången. Dante hade suttit längst bak i den stora aulan och modstulet virrat på huvudet åt rappakaljan som han antecknade, när en röst nådde honom.

Du fattar inte heller något?

Det var för ett helt liv sen, men Roger hade inte förlorat förmågan att se rakt genom honom.

Du tycker inte att jag presterade, är det vad du vill säga? undrade Dante.

Roger Malmgren som stod med armarna i kors och log ett skevt leende, knyckte med huvudet åt dörren till.

Bela såg inte direkt glad ut.

Dante såg hur Roger dröjde med blicken på dörren till konferensrummet, orolig för att byråns grundare och verkställande direktör – Bela Boros – skulle ompröva sitt beslut att inte vädra sin besvikelse direkt. Bela var en person som man inte ville stöta sig med. Han var nämligen stor, som ett radhus i Oxie, brukade Roger skämta. Med sina över två meter och hundratjugo kilo ägde han en naturlig auktoritet som ingen på byrån ifrågasatte. Dessutom, om någon skulle få för sig att en så storväxt person av någon anledning var trögtänkt, skulle de snart få anledning att ångra sig. Själv brukade Bela säga att han fått affärssinnet av sin svenska mamma och det heta temperamentet av sin ungerska pappa.

När dörren förblev stängd pustade Roger ut, suckade högljutt och slog ut med armarna i en försonande gest.

Sunshine Lime kan komma att bli det största som hänt oss. Som hänt Kloud Nine Design. Och du är inte ens här.

Är jag inte här? frågade Dante.

Du vet vad jag menar.

Och att du själv var lysande förstås?

Ja, det förstås! Roger kunde inte låta bli att le en smula.

Dante visste att mötet med Sunshine Lime inte hade gått bra. Inte alls bra. Plötsligt blev han besviken på sig själv. Sunshine Lime utgjorde verkligen ett attraktivt konto och byrån behövde alla nytillskott. Han undrade hur Bela skulle försöka reparera skadan. Kanske skulle en påkostad lunch på Rådhuskällaren släta över det faktum att en av de ansvariga medarbetarna, som också var direkt ansvarig för presentationen, var slarvig. Oengagerad. Ointresserad till och med. Grafiken som han krystat fram under den gångna veckan, tedde sig plötsligt löjlig. Vad hade han egentligen tänkt på? Så banalt. Kinderna hettade när han tänkte på hur Bela, förmodligen i samma ögonblick, vände in och ut på sig själv för att försöka rädda vad som räddas kunde, samtidigt som han förbannade den dag Dante kom till världen.

Du har rätt Roger. Förslaget var verkligen inget att skryta med, jag … jag gjorde inte bra ifrån mig. Vet inte varför … förlåt, sa Dante, samtidigt som han ställde tillbaka stolarna på sina platser kring det ovala konferensbordet.

Roger knep ihop läpparna. Jag hoppas bara att Bela är lika överseende som jag. Hur är det, har det hänt något på hemmafronten?

En rynka visade sig mellan de blonda ögonbrynen och fick fräknarna på Rogers panna att röra sig. De hade känt varandra för länge för att Roger inte skulle märka när något inte stod rätt till.

Jag vet inte. Dante skakade på huvudet. Råkade ut för en märklig sak under julhelgen som jag inte riktigt kan släppa.

Dante tog papperna med anteckningar och lyfte väskan med projektorn. Roger stod på andra sidan konferensbordet med en kaffekopp i ena handen. Mötet hade dragit ut på tiden och han grinade en aning när han läppjade på kaffet som hunnit bli både gammalt och ljummet.

Fy fan! utbrast han, och satte ner koppen med en smäll på bordsskivan. Det går ju inte att dricka. Jag måste brygga nytt kaffe. Ska jag göra till dig också?

Innan Dante hann svara försvann Roger ut genom dörren och fyllde på vatten.

Vad var det då? ropade han från köket samtidigt som kaffekokaren började pysa och fräsa.

Det var stillsamt på kontoret, vilket inte var ovanligt direkt efter julledigheten. De flesta av byråns kunder var upptagna med att försöka komma ikapp allt som inte hunnits med innan julhelgen.

…som var så konstigt alltså? Roger tog upp tråden när Dante kom efter.

Dante såg generad ut.

Alltså …, någon ringde tidigt på juldagsmorgonen. Klockan var nog inte mer än sex. Dante slog ut med händerna i en frågande gest.

Roger nickade långsamt för att visa att han var idel öra, kliade sig på hakan och putade med läpparna.

Mmm, undslapp det honom.

"Först var det ingen där. Så jag gick och la mig igen. Andra gången,