Vapenmakt

By Lars Åke Augustsson

Benjamin är i London för att gå i berömda författares fotspår, för att skildra miljöer som tidigare skildrats av George Orwell och Jack London. Men varken Orwell eller London har skrivit om Lincoln's Inn Fields, torget i stadsdelen Holborn med en sliten park och en sexkantig paviljong som varje natt utgör sovplats till försupna och ensamma män. I parken träffar han Dag, en man som smugglat vapen från Tjeckoslovakien till Sverige. Snart överger Benjamin de gamla författarna för att istället följa i Dags spår. Resan börjar i Prag. I denna thrillerbetonade roman skildras ett olycksdigert Europa och Benjamins sökande efter svar på frågor som uppstår i upprorets kölvatten. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 19, 2022
• ISBN: 9788726968507

Book preview

Lars Åke Augustsson

Vapenmakt

SAGA Egmont

Vapenmakt

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1985, 2022 Lars Åke Augustsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726968507

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Petr

I. VAPNEN OCH ÄNGELN

1.

Mitt på det gamla torget finns en sliten liten park, och mitt i parken står en sexkantig paviljong utan fönster. Där sover eller super ensamma karlar varje natt året om, den dystraste av alla de eländets anhalter jag besöker under dessa dagar i London. Där möter jag Dag och här börjar historien.

Jag kommer dit i sällskap med tre religiösa och realistiska soldater med Frälsningsarméns klassiska soppkökskantin bak i sin skåpbil. Mitt arbete är att skriva och rapportera om en resa genom dagens slum i berömda författares fotspår. Genom öknar av stålrörssängar har jag vandrat på natthärbärget vid Blackfriars Road. I den råa fukten som stiger ur floden nere vid Victoria Embankment, bland alla dem som där njuter kapitalismens frihet för envar att sova under broarna. Genom miljöer som skildrats av Jack London, George Orwell, Ivar Lo-Johansson.

Ingen av dem har dock skrivit om detta gamla torg som heter Lincoln’s Inn Fields. Namnet kommer från ett av de inns of court, juristkollegierna med anor från medeltiden, som man kan finna här i stadsdelen Holborn mellan City och Westminster. I kvarteren finns också stora byggnader tillhörande läkarsällskap och nationella cancerfonden, så rättvisa och läkedom är här varandras grannar. Men det ser man inte nu i mörka natten.

Jag är här för att kanske skriva ännu några sanningar om ett samhälle som i fred och frihet ännu låter folk gå under. Säkerligen för att tjäna till mat för dagen och för att försörja mina barn; punktligt betala mitt underhåll till det postgirokonto som återstår sedan kärleken förgått. I alla fall kan jag vara den vänlige frälsarlöjtnanten till hjälp att spisa ut soppa i plastmuggar till dem som försiktigt närmar sig från paviljongen i parkens mitt, från bänkar bland buskarna.

För att värma mig i den råa augustidimma som gör parkens lyktor töckniga talar jag vidare med löjtnanten om mina två barn därhemma i Sverige. Eller om alla barn som självklart kräver sin frihet att andas och tala och äta sig mätta. Då frågar en man mig med låg röst om jag är svensk.

Efter att en halv minut översatt orden fram och åter fattar jag att han frågat mig på svenska. Jag svarar ett häpet ja? Men när frälsningssoldaterna försöker få med sig några av de hemlösa och hungrande i en bön till Gud om hjälp, hör jag samma röst ropa på engelska att han inte har något att be eller tacka för!

Jag följer efter rösten in i mörkret. Kanske han har något att berätta som jag kan sälja? En försvunnen och av mig återfunnen svensk skulle betyda både ära och pengar, och jag behöver som vanligt båda. Han bjuder mig att sitta ner på den bänk han kallar för sin. Medan vi sitter på dess bräder infattade i en sockel av sten börjar han berätta. Hela tiden mörkret varar fortsätter han.

När nattens mörker börjar glesna till morgon blir mig kylan för svår. Vi promenerar en stund i parken, och i skenet av dess svaga lyktor hinner jag skymta något av hur han ser ut. Vi är av samma medellängd och en lunsig. ulster hänger kring hans magra kropp. Hans hår tycks blont som mitt och jag får för mig att hans mun, som snabbt formar orden, är tunn och smal. Hans rörelser är vaksamma och han verkar vara några år yngre och snabbare än jag. För när han försvinner bortom ett gathörn i riktning mot Kingsway blir jag bara stående kvar.

– Du finner mina vapen hemma i Sverige!

Det är de sista orden i hans långa historia. Redan på färjan hem bestämmer jag mig för att låta den vila i frid, samma frid som jag hoppas hans mor Maj äntligen fått. Hon dog i Örebro häromåret och det är dit jag reser för att skriva färdigt mina reportage.

Där bor min snälla syster Ruth som sköter om min bil och tar hand om posten när jag är på utlandsjobb, något hem har jag inte haft sen skilsmässan. Där ligger min mor på ett vårdhem, och jag tar mig tid att hälsa på henne sedan jag skrivit klart. Hon sover inte som hon annars brukar göra.

Jag märker hur längesen det var jag såg hennes ögon och hur sällsamt blå och klara de är. Vi talar inte med varann. Det var månader sedan jag ens hörde henne viska. Och då efter min far som är död sedan tjugo år tillbaka. Trots att hon inte svarar talar jag till henne om min senaste resa. Eller just för att hon inget kommer att säga berättar jag om en kille som heter Dag.

– Han sa att han smugglat en massa vapen från Tjeckoslovakien hit till Sverige, morsan.

Hon har redan somnat igen. Men resten av besökstiden sitter jag och minns hur Dag berättade att hans morsa trodde på det godas seger. Men att hon dog innan han kunde bevisa hur fel hon hade. Minns varje ord i hans historia, den finns där lika iskall och verklig som granitsockeln på hans soffa där i parken, alldeles bakom min rygg.

Hon trodde på det godas seger. Eller åtminstone på en bättre framtid för de flesta. Eller på att hon inte levat och arbetat förgäves. Hon dog en sommar mitt i 1980-talet. Dag hade somnat på en soffa i dagrummet och väcktes ett par timmar för sent.

– Varför kom ni inte förr? Fikapaus eller rökpaus eller vad ni senast förhandlat er till för att slippa jobba alltför mycket? Man knegar ju utomlands så man kan inte hänga med i alla reformer. Knegar för att det här landet ska kunna underhålla sin satans offentliga sektor. Så att alla från städerskan till statsministern ska få sin trygghet garanterad. Så man kanske somnar efter att ha legat och kört från Tyskland i går.

– Här är eran mamma.

Sköterskan svarade inte mera utan vek ner lakanet. Där var hon som var hans mor. Hon hade varit sängbunden ända sedan hjärnblödningen i våras och sedan midsommar sjunkit allt djupare ned i medvetslösheten. Hela tiden hade hennes till hälften paralyserade ansiktsdrag varit spända. Som hon menade att säga kommer strax! Ett ögonblick bara!

Nu var hennes panna och kinder lika släta som det rena nattlinne de klätt henne i. Hon var ledig efter att ha tjänat andra i hela sitt liv. Hennes hår var alldeles rakt och stripigt av intorkad svett, fritt från permanentade lockar låg det utslaget inför sonens ögon. Han såg händerna breda och röda på hennes mage, och på de en gång så omsorgsfullt målade naglarna flagnade naturens färg nu fram. Läpparna var spruckna och nakna utan läppstift, de skulle aldrig mera smila för dricks eller le för att försona.

Nu höll hon om sin egen kropp. Hon som han sett öppna sin famn för så många. Hon som han hört ljuga sig full av hopp och tro och kärlek. Nu stod han som så många morgnar i sin barndom inför hennes säng, men döden var den sista av alla de främlingar hon haft som kamrat.

Hon hade trott på många män. Hon hade hoppats på de mångas rörelse för att vinna rättvisa, solidaritet och socialism. Rörelsen hade hon tjänat trognare än alla kroggäster och karlar. Nu låg hon död i bruset av fläktar och fjärran hissdörrar i långa korridorer. Allt som blivit av hennes drömmar om ett bättre samhälle var denna satans offentliga sektor.

Att lägga lakanet åter över den dödas ansikte var sköterskans jobb. Dag tog bara den bruna papperspåsen med morsans sista tillhörigheter och gick, utan ett ord vidare av bitterhet eller tacksamhet. Ner och ut genom de automatiska dubbeldörrarna och sedan i sin metallicgröna BMW med David Bowies röst i högtalarna.

– It’s too late

To be grateful

It’s too late

To be late again

It’s too late

To be hateful.

Ut till bostadsområdet Varberga där hon hade sin lägenhet. Var det inte längre sedan han var här? Sedan morsan var i livet. Livet? Ingen på sjukhuset hade kunnat säga hur länge hon skulle ligga och dö. Varför hade han då haft så bråttom nerifrån Trelleborg? Bara komma hit för att samla ihop räkningarna och en broschyr om höstens nyheter i video och stereo i en hög för sig. Resten av posten i en kasse för allt som skulle slängas.

För att röja bland all bråte hade han kommit hit. Till denna adress som han brukade uppge när han sökte visum eller skrev in sig på hotell eller fyllde i valutadeklarationer. Men det var längesedan han slutat kalla den för hemma. Han ägde inget av den pyssliga inredningen i vitlack och björk här i folkhemmet där morsan hade levat.

På soffbordet tömde han påsen från sjukhuset. Där var glasögonen hon fått lov att bära de sista åren så att hon rätt skulle kunna skriva ner kundernas beställningar. Klockan hennes var av gulddoublé, men den var sliten ner till stålet av alla de år hon passat alla tider. På knippan fanns tre nycklar. En gick hit till lägenheten och den skulle han lämna in på expedition när han sa upp bostaden i morgon. En gick till cykeln hon brukat sommar som vinter. För att ta sig till sina skift och sammanträden i kvinnoklubben och facket, utan att behöva lita till glesa bussar eller någon tillfällig karl med bil.

Den minsta nyckeln gick till sekretären i hennes sovrum. Han tvekade någon sekund innan han gick dit in. Så svor han till och gick raka vägen in och låste upp möbeln. Måste röra vidare i hennes liv som ohjälpligt var en del av hans eget. Han drog ut låda efter låda och lade på sängen, lyfte ur packe efter packe av papper.

I bunten med foton fann han sin moster Dagny och hennes man Ville. De satt vid sitt kaffebord nere i Dalsland och vinden lekte i deras gråa och vita hår. De var nu hans enda släktingar och de log väl i förvissning om det kommande himmelriket. Trygga efter att troget erlagt sina tionden till Taborförsamlingen. Han vägde in dem i sina planer och kastade sedan kortet.

Han hittade många karlar i färg och svartvitt. Några hade skrivit en hälsning till Maj bakpå kortet men just ingen av dem nämnde Dag. Fast där stod han framför en Volvo någon gång under sextiotalet, mitt i optimismens tid. Han mindes att bilens färg var himmelsblå och att mannen där bakom honom hette Edvin och han lovade älska Dag som sin son. Men Dag skyfflade ner fotot i skräpkassen samman med alla andra som morsan kallat fästman eller vän eller kamrat.

Där var ett tidningsurklipp som var lagat med tejp som gulnat genom åren. Längst fram på bilden var den vänligt mysande man som med åren skulle kallas för Sveriges längste statsminister. Bakom honom stod morsan och ett halvdussin andra okända. Men Dag mindes att hennes klänning varit blå den kvällen och att värmeelementet varit rött och hett på golvet och ministerns hand sval på hans panna. Så lät han också klippet gå i kassen.

Där låg ett gruppfoto från någon julfest i något Folkets Hus. Dag stod där bland många andra skrattande ungar och leende föräldrar kring granen, och fann nu i sitt ansikte en sådan barnslig tillit att han släppte kortet som om han bränt sig.

Längst ner i högen var bilden av en karl i vidbrättad hatt med ena armen om en flicka. Flickan hette Maj och hennes hår ringlade i lockar ner mot axlarna. Hennes stora händer låg i kors framtill på den blommiga klänningen. Snart skulle hennes ungdom vara slut och mannen borta ur hennes liv. Man trodde ju på allt vackert som karln sa, det var allt hon brukade säga till Dag om hans far.

Det kvittade vilket namn som stod på de alltmer oregelbundna postanvisningar från honom som Dag nu fann i lådan. De låg i samma bunt som avgångsbetygen och andra intyg från morsans alla anställningar. Alla tack för gott samarbete och önskningar om välgång i den nya anställningen.

Dag såg på namnteckningar och firmastämplar och mindes de nedrökta Gästis, underbemannade mjölkbarer och skitförnäma hovkonditorier som morsan jobbat på. Från Kungsgatan i huvudstaden till Kumla här i Närke. Men han behövde lika lite deras betyg som morsans alla blusar som hängde stärkta i garderoberna härinne.

Man trodde ju på allt vackert som karln sa. Hon skulle lika gärna kunnat tala om någon av alla de politiker hon röstat fram. Dem hade hon troget betalat sitt tionde till och dem hade hon betalat sitt underhåll till utan att svika. Hon brukade få passa upp dem med kaffe och pilsner och smörgåsar när arbetarkommun firade första maj. Och när kvinnoklubben anordnade julfester brukade hon få stå ute i köket. Det var därför hon inte funnits med bland de skrattande föräldrarna och barnen på fotot från dansen kring granen.

Men morsan hade trott så hett på folkets rörelser som bara de kan göra som aldrig får visshet. Dag lät nu alla hennes dagordningar och protokoll från kvinnoklubbar och avdelningsmöten bilda råge i skräpkassen. Tillsammans med alla gamla nummer av Svensk Hotell-Revy hon sparat och alla deras gamla krav på en allt större andel av en ständigt växande välfärd.

Han reste sig upp i det folkhem som spruckit sönder kring honom som skalet kring en kyckling. Gick ut till sopnedkastet och lät kassen falla. Medan han ändå var vid dörren plockade han bort skylten med morsans namn och rev ner sitt eget visitkort som suttit tejpat bredvid. Han hade inget hem längre och han skulle aldrig tacka någon och aldrig tjäna någon.

Den kvällen tar jag bilen ner till regionsjukhuset där hans mor låg och dog. Som jag trodde att hennes hopp om det godas seger skulle leva kvar härinne? Eller som om min egen tro på revolution kunde återupplivas på intensiven?

För snart femton år sedan sommarjobbade jag därinne på centralköket. Vi var ett helt gäng radikaler som bredde smörgåsar på morgnarna och plockade skitig disk på eftermiddagarna men som framförallt diskuterade politik hela tiden. Inför de roade eller oroade blickarna från de tanter som utgjorde den fast anställda arbetarklassen.

De flesta av kamraterna från den tiden hade väl fortsatt till högre befattningar inom vårdens värld. Blivit socialchefer eller sjuksköterskor eller, som min syster Ruth, daghemsfröknar. Ruth som umgås mest med barn har väl ännu kvar något slags tro på revolutionen. Medan jag däremot.

Jag misströstar i tron på en bättre värld och har inte lyckats att skapa en trygghet ens för mina egna barn. För deras försörjning borde jag se till att skaffa mig en säkrare position i samhället och samtiden. Fortsätta följa berömdare författare i spåren eller specialisera mig på sociala skriverier om all världens uteliggare.

Men jag har lagt en tusenlapp av pengarna för mina Londonreportage på en sådan freestylebandspelare som Dag ägde och förlorade. Medan jag funderar på vad jag ska göra med mitt liv och med hans liv letar jag fram en kassett och sätter i bandspelaren. Stänger av bilradion och hör istället ett ånglok töffa från ena örat till det andra, missljudet från motorn i min gamla bil dränks av David Bowies röst.

– It’s too late

To be hateful

The European cannon is here

Yes, he’s here

Jag fortsätter utanför stan tills jag finner ett fik vid en bensinmack. Kaffet verkar bryggt i går men jag dricker det inte för smakens utan för giftets skull. Jag gnager mig genom en dygnsgammal bulle och summerar siffror på miniräknaren. Dag nämnde bara ungefärliga siffror, tusental i dollar eller pund eller D-mark.

Jag far vida kring i landskapet. När motorvägens raksträckor tråkar ut mig tar jag in på Närkeslättens små bondvägar. Kanske var det här han for med Edvin, som hade en blå dam tatuerad på sin hand, som Dag