Inspektören

By Lars Åke Augustsson

Ett radikalt företag slår sig ihop med regeringen för att arbeta för den ökade tryggheten i samhället. De säger sig vilja kämpa mot det trångsynta synsätt som dröjer sig kvar inom försäkringsbranschen. Men till vilken kostnad? Vilket pris är folk villiga att betala för trygghet och vilket pris är rimligt att kräva? Den nya initiativet väcker många frågor hos befolkning och experter, men vad kan de egentligen göra åt saken? Inspektören är en roman av författaren Lars Åke Augustsson. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726968590

Book preview

Utvecklingen

– Låt mig avslutningsvis säga, både i egenskap av representant för regeringen och som styrelseordförande i vårt samägda SAFE: Utvecklingen ställer oss inför nödvändigheten av ett ökat samarbete mellan samhället och näringslivet och en öppenhet gentemot samhället från näringslivets sida som gör en effektiv samplanering möjlig. Dessa krav framstår nu än mer än tidigare som ofrånkomliga och nödvändiga.

Det borde sannerligen inte behöva understrykas, att den rörelse som har löntagarnas trygghet som sitt främsta mål, måste mer än andra vara engagerad för att stödja en utveckling mot konkurrenskraftiga enheter. Men det är en konsekvens av samma inställning att denna rörelse också kräver att den ofrånkomliga koncentrationsprocessen sker i sådana former som leder till ökad trygghet och fördjupad demokrati. En sådan utveckling inträder inte automatiskt – den förutsätter ett samhälle som är aktivt och handlingsberett på näringspolitikens område.

Det nya samägda företaget och strukturomvandlingens effekter i samhället i stort kommer att föra debatten vidare om näringslivets organisation och samhällets roll. Det är en debatt som inte bör föras i personliga termer, ty den gäller inte person utan sak, inte enstaka fall utan principer. Jag är övertygad att denna debatt kommer att göra klart för alla att vi står inför problem som är alltför allvarliga och berör alltför centrala frågor för att kunna avfärdas med enkla slagord. Samhället måste fortsätta att förändras i den inslagna riktningen. Vid varje tidpunkt är samhällets tillstånd en uppfordran och anmaning till handling.

Med detta vill jag säga, att solidaritet mot ett samhälle förutsätter övertygelsen att utvecklingen styres med samtliga medborgares trygghet som mål.

– Va liten han är. Jag tycker jämt han ser så stor och tjock ut i TV.

– Tjock är han allt.

– Inte tjock direkt. Lite kraftig förstås.

– Vem är det som kommer sen?

– Holmberg heter han. Från Progressive.

– Från va?

– Progressive. Det är han där i manchesterkostymen. Han som stoppar nån tablett i mun.

– Låt mig fortsätta där statsrådet slutade, i solidariteten mot samhället. Det är filosofin bakom propån vi ställde till Statsföretag AB och Socialdepartementet om samarbete.

Men omsorgen om demokratin säger oss på samma gång att det ligger stora faror i en verksamhet som är helt centraliserad till staten.

Därför denna decentraliserade enhet, där Concordia bidrar med försäljningssidan, expertisen och det som för några år sen brukade sammanfattas som know-how. Och där samhället bidrar med de långsiktiga investeringsfonderna. Denna enhet gynnar således både samhället, utvecklingen och demokratin.

– Jodå, han är på gång inom Progressive.

– Men det orkar inte fan höra på allt som han snackar. Ministern var ju bättre.

– Titta nu, han snaskar karameller fast han står i talarstolen.

– Är det banken som äger Progressive eller?

– Nej, Moderator heter investmentbolaget som äger Progressive. Progressive är ju ett utvecklingsbolag, vetdu.

– Så det är Moderator som banken äger. Ja se på fan.

– Men det var ju direkt genom banken som Fritzberg fick krediterna. Om han inte vart så jävla sugen på snabba pengar skulle han fortfarande ägt företaget. Ja, inte nu förstås. Men till dess han dog, om jag säger så. Gubbfan grät, säger dom som var här efter att banken nitade dit honom när dom krävde säkerhet för krediterna. Han skulle ju ha fattat att det var uträknat så. Ruin, sa han.

– Va fick han för företaget då?

– Två miljoner direkt och åtta och en halv miljon i Baktier. Apportemission. Undrar hur länge han tänker prata egentligen.

– Samtidigt fullföljer vi vår koncerns ambition att inlemma de auktoritära enmanföretagen i ett större kollektiv. Detta var också ett avgörande motiv för Finansierings AB Progressives beslut om strukturellt samarbete med det dessförinnan av en man ledda Robur-Concordia vid sextitalets mitt.

Man säger oss att vi inom Progressive är kända för att vara radikala. Tillåt mig säga att vi är stolta över det ryktet, och är säkra på att även Concordias personal kan instämma i den karakteristiken efter tio års samarbete i skilda former. Simonsson kommer att utveckla detta senare.

Det innebär, hoppas jag, att det mesta av gamla tiders fördomar och privilegier är på avskrivning. För vår del har vi ingen anledning att tillmäta gamla tjänstemannaprivilegier någon plats i de strukturomvandlingar som behövs för att säkerställa en progressiv utveckling.

Sådan är vägen vi ska gå i detta samarbete.

Med samhället – för tryggheten är slagordet vi bär på vår banderoll. Och såväl Socialdepartementets huvudmannaskap som det namn det nya företaget bär är uttryck för det sociala perspektivet och samarbetstanken: Socialadministrativa Försäkringsenheten AB.

Initialerna S, A, F och E kan uttalas Sejf – som ni vet är det engelska ordet för säker, trygg. Det ger uttryck åt vårt internationalistiska perspektiv. Den svenska sjukvården och dess försäkringsskydd är en progressiv faktor internationellt sett. Och som angavs redan i propån om samarbete var den internationella aspekten ett tungt vägande skäl i samband med behovet av långsiktiga investeringar från samhällets sida.

Vi vill alltså gå till storms mot den trångsynta nationalism som på många sätt kvardröjer inom försäkringsbranschen.

– Jodå, det är bara sjukhusförsäkringsdelen dom är intresserade av att utveckla.

– Mmm. Har du en ciggis.

– Men va fan händer en annan som kan inbrotts och sommarstuge och bilar, jag bara frågar. Som inte har know-vad-det-heter. Och du också förresten.

– Tja. Tack ska du ha. Nej, eld har jag själv.

Har du sett Sven här? Nordström?

– Nej du.

– Men samtidigt måste det stå klart att det också är en fråga om en gemensam front mellan samhället och näringslivet mot de multinationella jättarna inom försäkringsbranschen. Vårt företag håller redan från början, från sitt bildande, en utsatt sektor inom dagens samhällsutveckling, vi vet att det svenska folket kräver ett försvar mot det multinationella hotet. Det är därför en bjudande plikt både för samhället och oss att förklara att vi inte drar oss undan detta ansvar. SAFE kan alltså uttalas precis som det låter också.

– Är det Simon nu?

– Är han med här också.

– Visst serru, det är klart. När han kunde anpassa sig till Fritzen, då kan han anpassa sig till vem som helst.

– Gummiröven.

– Concordia är ju ett namn som förpliktar, ett namn med historia. Vi vet ju att Brand- och Allmänna Försäkrings-Anstalten Concordia grundades redan 1912 fast den inte kom under Erland Fritzbergs ledning förrän under trettitalet. När alltså Fritzberg, som byggt upp sitt företag Robur på samma marknad som Concordia, i samband med dessas fusion övertog ledningen för det nya företaget som kom att heta Robur-Concordia, kom han också att bli direktör för Nordia-Assurans som uppgick i företaget några år senare.

Robur – styrka på latin – och Concordia – enighet, sämja på samma språk – kom ju att bli en slagkraftig enhet i takt med att sjukvården byggdes ut, med sin specialistkunskap särskilt ifråga om försäkringsproblemen för de stora enheter som kom att byggas efter kriget. Genom det goda samarbetet med banken möjliggjordes de expansionsplaner som kom att fullföljas i den strukturella förhåll – hrrm. Förlåt. – i det strukturella samgåendet eller snarare organisationen med Progressive AB. Det var då namnet kom att bli Försäkringsbolaget Concordia, kort och gott.

Genom sitt tragiska frånfälle kom Erland Fritzberg aldrig i tillfälle att se de planer på samverkan med samhället ifråga om sjukhusförsäkringsstocken – som han underrättades om strax före olyckan – kom alltså aldrig i tillfälle att se dem förverkligade, såsom har skett i dag.

– Har du hört den senaste Fritzvitsen förresten?

– Den där om Mersan han beställde från Tyskland under kriget och hur det kom sig att han köpte en Packard istället?

– Den var ju gammal redan på femtitalet. Nej, den här handlar om hur han dog egentligen, du vet ju att han kom ju i sin gamla Packard där på Uppsalavägen och brydde sig inte ett dugg om att alla småjävvlar som han brukade säga tutade på honom. Men varför dom tutade var ju för att han körde i omkörningsfilen på fel sida av motorvägen, Fritzen, och då mötte han ju långtradarn.

Men nu säger dom att det inte var av det han dog, han var ju seg gubben och hötte med käppen och skrek hela vägen in till sjukhuset och det var inte förrän han fick reda på att det sjukhuset hade sina försäkringar i ett annat bolag än Concordia som han dog knall och fall av rena snålheten.

– Den var dålig.

– Ja det var den nog.

– Blir aldrig Simon klar snart.

– Han vill väl briljera inför ministern.

– Trygghetsfaktorn är basen för allt vårt arbete och det räcker med bara en kort och preliminär överblick över vårt samhälle för att ge grund för antagandet om trygghetsproblematikens aktualitet.

Ett samhälle i ständig förändring ger upphov till anpassningsproblem som aktualiseras på så skilda områden som i de politiska partiernas valparoller, i de fackliga organisationernas förhandlingsmaskineri, inom näringslivsdebatten och inte minst i riksdagens arbete, som ses av den trygghetsberedning dit min talarkollega Holmberg har kallats såsom expert.

Trygghetsfaktorn finns hela tiden i bakgrunden och i konsekvenserna av dagens samhällsutveckling, och försäkringsverksamheten ställer just denna problematik på sin spets: Vad menar vi med grundläggande trygghet? Hur, i vilka former kan vi uppnå trygghet? Vad är trygghetens pris? Detta är frågor som vår personal ständigt ställs inför.

– Har du sett att dom har tagit ner Fritzens porträtt i vestibulen?

– Nä, har dom redan…

– Jorå, det var bara en stor vit fläck kvar.

– Undrar var fan Nordström är.

– Jovisst, jag undrar om han inte hade nåt kundbesök långt ut, Bollmora eller Handen eller så där. Han får åka långt nuförtiden, vetdu. Du, du har väl inte en ciggis till?

– Ja, han får väl läsa det i tidningen i morrn.

Å fan, sa inspektören

– Å fan, säger han.

När han får se fotot i tidningen. Där har statsrådet ett fast utseende och bredvid honom står en som stoppar nånting i mun.

Med en halvrökt cigarrett mellan fingrarna sitter Sven Emanuel Nordström vid köksbordet. Kommentaren hörs knappt eftersom han andas ut på samma gång, och ingen finns heller som lyssnar. Gift är han visserligen men hon bor i Sollentuna och han i en tvåa på Söder och så har det varit länge. Utanför fönstret ligger Rosenlundsparken men det är mörkt och han ser mest sin egen spegelbild i glaset: ett magert och slätrakat ansikte med en stor och rak näsa mitt i och sidbenat hår ovanpå. Innan han går hemifrån ska han noga ha kammat upp det över hjässan där det börjar bli glest.

Han är fyrtitvå år och där på morgonkulan med vintermörkret utanför, hopkrupen över det sista blosset, ser han ut som en varg som hamnat på Skansen och börjat slöa till. För även om han är listig och vet var haren har sin gång är det svårt att få upp flåset nuförtiden, och han har börjat tappa tänderna. Men varg är han inte. Bara inspektör inom Concordias södra Storstockholmsregion.

Han är lite längre än de flesta och lite oftare än de flesta klädd i mörkgrå eller mörkbrun kostym, han har mörkblå överrock och mörkblå hatt. Det är inspektörens arbetskläder.

Han gäspar, sätter på en kastrull vatten och funderar. Över vad han ska ha till pålägg och om han har några rena skjortor. Över vad han på bilden stoppade i mun, eller var det något han tog ut tro? Och en fråga man ställer för att få svar: – Hur ska det gå med mej?

Men det finns ingen där att svara på frågan.

Så börjar han nynna på en melodi som faller honom in:

Hejhej falleri

hej falleri och falleralla

hejhej falleri…

Sådan är han. Tja.

Utvecklingen når Concordia med jättekliv. Den förste som inspektören möter när han kommer in på Centralkontoret är Bergström, som kommer emot honom med sådana sjumilasteg att inspektören ryggar tillbaka mot dörrn igen.

– Va fan är det med dig?

– Har du sett wellpappen? väser Bergström.

– Vadå wellpapp?

– Har du inte vart ute på stora kontoret? Eller på rummet ditt? Nänä, skrockar kollegan Bergström och skrevar vidare. Inspektören sneglar misstänksamt efter honom medan han går till sitt rum.

För att komma in där finns det inget annat att göra än att slänga upp benet i midjehöjd. Ett berg av wellpapp ligger innanför dörrn och krasar ihop när han sätter ner den andra foten, och så ut med benet igen tills han får överblick: Där ett av de skrivbord stått som Fritzberg ropade in efter Kreuger-kraschen, tornar bara papperen upp sig som legat i det. Bredvid står en modern stål- och teakkonstruktion och ett grått plåtskåp.

Och så wellpapp. Där är wellpapp i flak eller i långa vinklade stänger när det inte är träull eller plastblock. Emballage, mumlar inspektören och tänker på att när han köpte tandkräm på Pub fick han tuben som låg i sin ask nerstoppad i en påse när han betalat.

Då hörs en skrovlig röst långt nere i högen:

– Nordström! Är inspektör Nordström där?

– Ja, säger han och ser sig försiktigt omkring.

– Direktör Simonsson vill träffa Nordström nu.

Han går försiktigt ner från pappberget, rädd att trampa på snabbtelefonen.

När han står framför Simons upptaget-vänta-komin-skylt har han lite ont i ryggen. Men det var kortare väg än vanligt från hans rum och hit.

Simonsson sparkar också ut med sina små ben när han går fram till inspektören. Han hälsar glatt och generat, inspektören ser att han skaffat sig en ny beige kostym med brun skjorta till istället för den gamla grå.

Holmberg, presenterar sig den andre i rummet. Han är lång med kraftiga glasögon, tjockt och ganska långt hår. Han tittar på klockan medan de skakar hand.

– Sitt ner, Nordström, sitt ner, säger han.

Bäst som inspektören