Det Rättslösa Samhället - Att leva i skuggan av socialismen

By Mikael Jörgenstam

En textsamling om författarens personliga erfarenheter under tiden 2009-2022 i Sverige. Varje kapitel utgör en ingående beskrivning av livsvillkoren och  de omständigheter som enskilda invånare ställs inför dagligen men som inte alltid får belysas i det politiskt korrekta samhället. Boken frågar om samhällskontraktet existerar eller är en skenmanöver för att kontrollera landets invånare. En samhällskritisk verklighet som är hämtad direkt ur vardagen och endast omskriven för att skydda de enskilda drabbade av myndigheter och verksamheters inte alltid klara beslut och tidvis övertydliga snedtramp.

• Language: Svenska
• Publisher: Mikael Jörgenstam
• Release date: Dec 30, 2022
• ISBN: 9798215022344

Book preview

Det Rättslösa Samhället

Att leva i skuggan av socialismen

Inledning

Våren 1987 var kulmen på en turbulent tid i mitt liv nådd. Föga visste jag då att det bara var början på eländet som skulle komma uppdaga sig under åren som följt. Det var en tid bara ett år efter Palme-mordet och Tjernobylkatastrofen som skulle sätta spår inte bara i mitt utan många miljoner människors liv på ett eller annat sätt.

Jag insåg rätt snart att många brister fanns i vårt så kallade sociala skyddsnät och att det alltid lika positivt framhävda samhällskontraktet kanske inte alls var en fråga om ett bindande avtal för att skydda befolkningen. Istället började saker te sig mer som att kontraktet var ett påtvingat avtal för att avskärma myndigheter och makten ifrån just folket som behövde det inte sällan påstådda skyddet.

Detta gav upphov till mitt idoga arbete med att belysa olikheter, de svagas särställning å ena sidan och å andra sidan de starkas position. Orättvisor, ojämlikhet, utsatthet och andra ord som ofta myndigheter vill nedtona för det faktum det påstås vi har ett socialt skyddsnät fick en mer påtaglig och verklig betydelse efter nära nog ett års fotvandringar från Stockholm, till Danmark, tillbaka till Stockholm via en tur genom Hälsinglands småbyar.

Allt detta följdes utav ett antal år inom försvaret, utlandstjänst under FN-flagg, utlandsboende och en personligt driven utveckling fram till dagens roll som egenföretagare, stödperson inom sociala frågor till tekniskt konsultarbete efter närmare 12 år utomlands.

Mina år i utlandet har gett mig ett perspektiv på det svenska samhället, vad som fungerar och vad som fortfarande har ett kraftigt och bestående behov av förbättringar men det möts inte sällan med bristande förståelse ifrån svenskar som i väldigt många fall och internets utveckling till trots fortfarande lever kvar i villfarelsen att vi har det samhälle och den sociala struktur som kan antas vara det bästa i världen.

Föga anar dessa individer vad som faktiskt skett rörande individens behov av skydd, ekonomiskt och socialt, men framför allt verkar alltför många sakna insikten om att vi kanske inte är så fria att lyckas som andra vill göra gällande.

Jag fick nu, efter diskussioner med en god vän, ett uppslag att skriva en bok om bara några enstaka företeelser i det svenska myndighetssamhället som på senare år gjort det svårare att bortse ifrån alla orättvisor som fortfarande består i Sverige 2022.

En inledande varning

Samtliga kapitel i boken kommer vara tagna ur verkligheten och i vissa fall kommer namn och platser ändras för att skydda enskildas identitet. Det som däremot är viktigt att tillägga är att allting som beskrivs här bara utgör toppen på ett isberg av de galenskaper, motstridigheter och tidvis rena rättsövergreppen som förekommer i detta lands myndigheter och förvaltningar men även myndighetsutövande organisationer som i realiteten är företag.

I vissa fall är det oerhört svårt att skydda identiteterna på myndigheters tjänstemän genom att man måste beskriva deras särställning inom myndigheten för att ge rättvisa åt hur pass omfattande problemen inom eller mellan myndigheterna är. Även om jag ber om ursäkt för detta faktum så kvarstår verkligheten.

-Ni har en tjänstemannaställning inom en myndighet! Ni verkar offentligt! Men tack vare nära samvetslösa politiker saknas alltjämt tjänstemannaansvaret.[1]

Kom dock ihåg att allt som är skrivet här inte ska tolkas som något vederlagt eller vetenskapligt underlag. Jag har valt i stora delar att utesluta källhänvisningar och annat som kan medföra att privatpersoner omtalade skulle bli alltför lätta att spåra och potentiellt utsätta dem för hot eller klander. Texten i dess helhet ska därför tolkas som mina egna och mycket personliga åsikter vid varje tillfälle.

Mikael Jörgenstam

1 Civilrättsparadoxen

Föreställ dig att du är ute och går med din hund. Helt plötsligt dyker det upp tre unga killar med ett skjutvapen. Killen som håller i vapnet beter sig som en riktig barnunge med en ny leksak i handen. Han viftar, pekar på sina kompisar med vapnet och riktar det sedan ut i en dunge med träd och avfyrar några skott på en trädstam.

Killen får sedan syn på dig och din hund och riktar vapnet mot dig. Du har hört skotten som avfyrades och förstår att det handlar om ett kolsyrevapen vanligtvis laddat med diabolo-kulor.

Du vet att om kulorna träffar dig på avståndet över 10 meter går de knappt genom dina kläder men din hund är det annorlunda med. Du tänker på vad som kan hända om de träffar ögon, mjukdelar eller dina glasögon.

De avfyrar några skott i din riktning och siktar sedan mot en parkerad bil vid sidan av vägen bredvid daghemmet de passerar. Några skott till skjuts in i bildörren och sidan på bilen med resultatet att kulorna går rakt igenom bilplåten. Med den kunskapen undrar man igen vad som hänt om de träffat dig eller hunden med skotten som just avfyrats.

Du ringer till polisen och vill anmäla brottet som just begåtts. Det minsta man kan förvänta sig är att de ska förstå du just blivit hotad med ett skjutvapen som tydligen är kraftigt nog att göra hål i bilplåt och det i sig vill inte säga lite kraft i ett luftvapen.

Ditt samtal till 112 medför att du kopplas till polisens sambandscentral. Du beskriver vad som hänt och det första som kommer ur polisens mun borde göra den minst rättsmedvetne rätt förvånad. -Det låter inte som något alvarligt. Vi tränar med sådana vapen och visst gör det ont som fasen men de är inte farligare än så.

Min tanke i detta läge då det hände var, -Hur fasen kan de veta vad någon ska uppleva eller hur just detta vapen var konfigurerat?

Med en mer eller mindre godtycklig ton ville polisen inte ens ta upp anmälan först utan säger, tidstypiskt, att det handlar om ett civilrättsligt ärende.

Sedan när omfattade civilrätten begrepp som olaga hot, vapenbrott eller andra våldsbrott mot person? I Sverige under 2000-talet förskjuts mer eller mindre varenda anmälan som människor ringer in och vill anmäla till begreppet civilrättsligt ärende.

Har polisen och det allmänna så lite intresse i sakfrågan för enskilda individer att till och med vapenbrott faller utanför ramen för ordnings-lagens företrädare?

Kanske rentav är det frågan om det bristande intresset hos rättsväsendets företrädare och de allt mindre resurser som tilldelas utredningsarbetet.

Till slut får hundägaren i alla fall göra anmälan om incidenten då han står på sig och dagen efter läser vi i lokaltidningen att ungdomar gjort skadegörelse på bilar i bostadsområdet. Inte ett ord om att människor och husdjur har hotats i samband med detta och vid ett samtal med journalisten som skrev artikeln finns inte ett uns intresse att göra en utveckling av densamma och ens beröra att människor blivit hotade på platsen för det inträffade.

Jag undrar lite förvånat över om det är beroende av vem som avlossade skotten enligt vittnesmålen, vem som ägde bilen som blev beskjuten och vad för hudfärg den ensamme hundägaren hade.

Det är ju frågor som man i dagsläget inte får ställa för det kan handla om rasism kontra omvänd rasism, hets mot folkgrupp och sånt som inte får omtalas i dagens politiskt korrekta samhälle.

Är det rätt att vi inte får beröra frågor för de kan vara känsliga eller är det inte snarare så att frågor som är känsliga måste beröras för att motverka att ändå värre problem ska uppstå?

Får vi ens ställa den sista frågan i det nya Sverige?

2 När Blir Man en Icke-medborgare?

I oktober 2009 återvände jag till Sverige efter tolv år utomlands. Jag har varit bosatt runt stora delar av världen och den här gången återkom jag senast från England där jag senast varit bosatt som EU-medborgare. Väl ankommen till en lite ort i sydöstra Sverige skulle jag givetvis mantalsskriva mig som är brukligt då man är hemma igen.

Denna process tog tre månader bara för skatteverket att åter folkbokföra mig trots att jag både var född i Sverige och hade mitt svenska personnummer i högsta beredskap. Man undrar lite givetvis under vilka förutsättningar detta sker då alla måste vara sakligt registrerade. I synnerhet då ingen ska vistas längre än tre månader före de inskrivs som varandes bosatta i landet. Är det denna gräns framställd från EU som reglerar tiden det tar och varför sker det med sådan saktfärdighet i det 21´a århundradet?

Detta i sig var däremot inte det enda uppenbart makabra som inträffade. Eftersom jag är av den gamla skolan och vid den här tidpunkten inte kunde tro att Sverige förändrats något markant mot hur det var vid tidpunkten jag lämnade landet 1997 så fortsatte mina samtal i nästa skede med arbetsförmedlingen. Man ska ju hitta ett arbete tänkte jag och då