Sektion M – Ur askan i elden

By Christina Larsson and Jonas Malmsjö

Vissa människor förtjänar att straffas, andra förtjänar att dö.

Nora Feller har genomskådat det mörka spelet bakom Sektion M och vill aldrig mer ha med dem att göra. Istället har hon börjat en ny polistjänst på enheten för grova brott i Halmstad.

Det som först ser ut som ett enkelt spaningsjobb mot en narkotikakurir visar sig vara början på en chockerande härva av förnedring och bestialiskt beteende. Utredningen tar fart på allvar när en villa i det fashionabla området Frösakull exploderar. Samtidigt får Nora en känsla av att vara under uppsikt, som att någon förföljer henne.

“Sektion M – Ur askan i elden” är den fjärde och helt fristående delen i serien om Nora Feller och Sektion M. Christina Larsson är även författaren bakom böckerna om kriminalkommissarie Ingrid Bergman och har under sitt författarskap sålt hundratusentals exemplar.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Dec 8, 2020
• ISBN: 9789180001052

Book preview

SEKTION M

Ur askan i elden

Christina Larsson

Copyright © Christina Larsson och Word Audio Publishing, 2020

Omslag: Nils Olsson

ISBN: 978-91-8000-105-2

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

KAPITEL 1

Charlotte Victorin slog ihop den nästan decimetertjocka mappen och lutade sig bakåt i fåtöljen. Ett förnöjt leende bredde ut sig över ansiktet. Nu visste hon vem som skulle utses till nästa måltavla. En man som kvalificerat sig på alla sätt. Att han dessutom bodde i Halmstad där Nora Feller numera jobbade med grova brott var en ren bonus. Nora trodde väl att hon sluppit undan vid det här laget. Charlotte skrattade till. Där hade Nora allt fel.

Bestämt tog Charlotte cd-skivan som låg i mappen och gick bort till tv:n. Hon placerade cd:n i spelaren och tryckte på play. Så omodernt, men det lämnade å andra sidan inga digitala spår efter sig i en dator eller på nätet.

En brusande bild fyllde först skärmen. Efter några sekunder blev en mörkhyad kvinna, troligtvis afrikansk, synlig. Kvinnan, som var försedd med en bindel över ögonen, satt längst ut på kanten av en säng. Hon bar lårhöga svarta lackstövlar, ett raffset med flygvärdinnetema och en scarf runt halsen. Fingrarna grep hårt om lakanet hon satt på, vilket fick knogarna att blekna. Gång på gång bet hon sig i läppen. Struphuvudet åkte upp och ner. Det gick inte att missta sig. Kvinnan var rädd.

En man kom plötsligt in i bilden. Han var kring sextio och överviktig. Strumporna korvade sig runt fotlederna på honom, i övrigt var han naken. Hans lem hängde slapp och han såg otränad och plufsig ut. Charlotte fylldes av avsmak. Mannens bleka kropp fick henne att tänka på jäsande deg.

Mannen tog tag om hakan på kvinnan med ena handen. Hennes kropp spändes. Sug, väste han. När kvinnan inte reagerade grep han tag om hennes hår och tryckte sitt underliv mot hennes mun. Suck it, you little bitch. Kvinnan öppnade munnen och fumlade trevande med sina händer till de hittade vad de sökte och förde in hans lem i munnen. Mannen juckade först sakta och sedan allt fortare medan han gav ifrån sig stånkande ljud, allt medan han höll hårt med båda händerna om kvinnans huvud och såg till att hon höll den takt han ville. Efter en stund bytte han grepp, tog istället tag i kvinnans axlar och drog sig ur. Kvinnan hostade tills hon kräktes. Mannen gav henne ett hårt slag över ansiktet och tvingade henne därefter att lägga sig ner på sängen. Kvinnan såg inte ut att väga mer än max femtio kilo. Hon låg helt stilla på rygg med armarna längs kroppen. En tår letade sig fram under ögonbindeln och rann nerför kinden. Mannen satte sig över kvinnans ansikte och pressade sin anus mot hennes näsa och mun. Kvinnan vred sig, sparkade med benen. Armarna var fastklämda. Det var tydligt att hon inte fick luft. Mannen makade sig en aning bakåt och kvinnan drog djupa desperata andetag medan hon försökte komma loss. Mannen höll fast hennes armar med sina ben. Med händerna pressade han in testiklarna och lemmen i hennes mun. Ligg still, hora, skrek han. Kvinnan låg stilla, väldigt stilla. Så stilla att mannen slutligen reagerade och backade undan för att stirra på kvinnans ansikte. Han slog henne över käken. Slog henne på båda kinderna. Först löst, sedan allt hårdare, men hon rörde sig inte.

Charlotte stängde av. Hon behövde inte se mer. Den här mannen var inte värd att leva. Det fanns dessutom fler som var som han. Ingen av dem förtjänade att leva.

KAPITEL 2

Treenigheten. Det var så de kallade sig. De var tre män med makt, insyn och pengar. Han själv, Ingemar Wallin, justitieråd och ordförande i Högsta domstolen, Hans Bjurman, multinationell stålkoncernsägare samt chefen för polismyndighetens rättsavdelning, Johan Thorén. Deras positioner i samhället gjorde att de aldrig skulle ifrågasättas och borgade för att de kunde driva ett parallellt rättssystem i det fördolda. Det var han själv som kommit på idén, hade sagt det lite skämtsamt men ändå halvt på allvar, och de båda andra hade genast hängt på. De hade alla sett det på nära håll alldeles för många gånger. Samhället klarade inte av att ta sitt ansvar. Förövare och gärningsmän klarade sig undan tack vare pengar, otillräcklig lagstiftning, brist på utredningsresurser hos polis och myndigheter eller inkompetenta utredare. Det hade tagit dem år att planera sin verksamhet innan de började dra i trådarna så att Sektion M kunde bildas – en mobil mordutredningsgrupp med en noga utvald personalstyrka. Att de hade dubbla uppdrag var det ingen som genomskådade.

Sektion M hade blivit en succé. Uppklarandestatistiken var hundraprocentig. Ända tills allt nästan gått överstyr och de tvingats bestämma sig för att lägga ner utredningsgruppen. En i Treenigheten, Johan Thorén, tillsatte en enmansutredning som kom fram till att Sektion M var för kostsam och att den befintliga verksamhetens utredningsenheter var tillräckliga. Därmed borde Sektion M läggas ner.

Fram till beslut tog det bara några veckor. Ändå stod Ingemar Wallin här nu, utanför ingången till Rosenbad, sätet för Sveriges regering, en jugendbyggnad i vit och ljusröd sandsten, lik ett sengotiskt palats i Venedig med sin placering vid vattnet. Justitieministern hade kallat till möte angående Sektion M. Som ordförande i Högsta domstolen var Ingemar kallad som sakkunnig.

Taxichauffören han åkt med var en idiot. Han hade kört fel, fastnat i ett vägarbete och fått ta en lång omväg. Det ledde till att Ingemar Wallin var sen och det tyckte han inte om. Stressen satt som ett hårt åtdraget stålband kring bröstet och fick honom att må illa, en känsla han inte var van vid att behöva uppleva. När han slussats genom säkerhetskontrollen fördes han till en sal där de övriga kallade redan slagit sig ner kring ett ovalt bord. Justitieministern satt vid högsätet med sin sekreterare på ena sidan och rikspolischefen på den andra. Ingemar iakttog de närvarande: Chefen för polismyndighetens internrevision, chefen för polisregion väst samt Ingemars vän från Treenigheten, Johan Thorén, och tre andra personer som Ingemar aldrig träffat förut. Men han förstod på namnskyltarna som var placerade framför dem att de var politiker och tillhörde polismyndighetens insynsråd.

Välkommen, sa justitieministern och pekade på den enda tomma stolen vid bordet. Ingemar tackade, nickade som en hälsning mot de övriga i rummet samtidigt som han mötte varje persons blick. Ansiktena var allvarliga och det fanns en spänd stämning i rummet.

Justitieministern harklade sig. Ni är alla varmt välkomna, sa han utan ett leende på läpparna. Jag har kallat er till detta möte eftersom ni besitter bred och djup kunskap om vårt rättssamhälle, både det juridiska … – han såg på Ingemar – … och det världsliga. Nu vände han blicken mot polischeferna. Han tittade ner i sina papper och harklade sig ännu en gång. Sektion M som bildades för tre år sedan har varit unikt på många sätt. Ett försök som slagit mer än väl ut. Modellen och sammansättningen för resultatinriktat mordutredningsarbete har spridit sig till många länder. Sverige har blivit en förebild. Uppklarandestatistiken har varit i det närmaste hundraprocentig. Effektivt men ekonomiskt kostsamt. Frågan är om man kan sätta en prislapp på rättvisan? Han hejdade sig och gjorde en konstpaus som för att låta det han sagt sjunka in. Som justitieminister anser jag inte det. Därför blev jag minst sagt förvånad när beslutet om att Sektion M skulle läggas ner efter en kort utredning nådde mig. Justitieministern såg menande på Johan Thorén.

Johan rättade till sina stålbågade glasögon. Ansiktsdragen var spända. Nu gällde det, tänkte Ingemar. Ge nu för fan inte efter, Johan. Vik dig inte.

Sektion M var ett experiment, inledde Johan Thorén och ställde sig upp medan han talade. Ett mobilt utredningsteam med spetskompetens. Ja, det stämmer att de löste alla mordutredningar som de tilldelades. Snabbt dessutom. Det är lätt att ryckas med i framgången, men det finns alltid för- och nackdelar med allt. En utredning som Sektion M hanterar kostar i snitt trettiofem miljoner kronor. Fallen de tilldelades var begränsade till att lösa personmord som man redan inledningsvis kunde slå fast var överlagda och där man kunde utesluta gängkriminalitet. Han slog ut med händerna. Utredningen kom fram till att Sektion M varit framgångsrikt men borde läggas ner av framförallt ekonomiska skäl. Eftersom Sektion M stod utan uppdrag skedde avvecklingen omgående. Johan Thorén satte sig ner som för att markera att det inte fanns mer att säga om saken.

Kort och koncist, klart och tydligt, tyckte Ingemar Wallin. Beslutet att lägga ner Sektion M var korrekt. Argumenten höll hela vägen. Trycket som legat över bröstet lättade, men det var inte över än, det visste han.

Justitieministern log avmätt. Internrevisionens granskning har en annan åsikt, precis som Polismyndighetens insynsråd. Sektion M har, förutom att ha genomfört ett exceptionellt framgångsrikt arbete, gett Sverige ett internationellt bra PR-värde som inte kan negligeras. Som justitieminister har jag blivit kontaktad av kollegor i motsvarande positioner i andra länder. De har ställt sig väldigt frågande till beslutet att så abrupt lägga ner Sektion M. Jag och mina kollegor, fortsatte han med en gest mot de tre politikerna i rummet, har inte kunnat ge ett tillfredställande och trovärdigt svar på det.

Rikspolischefen markerade att han ville uttala sig. Justitieministern nickade åt honom.

Som rikspolischef anser jag att det var ett dyrt men effektivt projekt som tydligt visade vad polisen med obegränsade resurser kan uppnå vid mordutredningar. Verkligheten är tyvärr en annan och kan inte staten skjuta till ekonomiska resurser så finns det inga incitament för att behålla Sektion M. Jag anser därför att nedläggningen av Sektion M är ett korrekt beslut.

Justitieministern rynkade pannan som om han funderade. Ingemar Wallin, som haft med honom att göra tidigare, visste att det bara var ett spel. Sådär betedde ministern sig när han redan hade bestämt sig men låtsades att han lyssnat på sakkunnigas åsikter, tagit till sig deras erfarenhet och därefter fattat sitt beslut. Trycket över bröstet ökade igen och han behärskade sig för att inte söka Johan Thoréns blick.

Justitieministern harklade sig igen. Därefter lutade han sig en aning framåt medan han placerade armbågarna på bordet och pressade fingertopparna mot varandra.

På Rosenbad bedömer vi att det finns en medelväg att gå när det gäller Sektion M och dess fortsatta existens. Sektion M besitter en synnerligen väl sammansatt specialistkompetens. Det vore utomordentligt olyckligt att inte ta detta tillvara. Därför bör Sektion M finnas kvar, men som en rådgivande enhet som samtliga polisdistrikt i landet kan konsultera och tillkalla vid behov av tillfällig kompetensförstärkning vid komplicerade mordutredningar.

Justitieministern såg sig omkring runt bordet. Det fanns något kyligt och hårt i hans ögon som visade att han inte tänkte lyssna till några motargument. Beslutet var redan taget.

Fan, fan, fan, stönade Ingemar Wallin inombords. Han som varit så säker på att det var över. Att Treenigheten lyckats med nedläggningen av Sektion M. Nu skulle Charlotte jubla. Tack och lov var Nora långt borta från henne och jobbet på Sektion M. Enligt vad han hört från Noras mor Mona trivdes Nora i Halmstad och vid enheten för grova brott. Ingemar såg inte fram emot att behöva informera Hans Bjurman, den tredje medlemmen i Treenigheten, om justitieministerns beslut. Trycket över bröstet gjorde det tyngre att andas.

Fast det han oroade sig för ännu mer var samtalet från Charlotte som han visste skulle komma. Vapnet som han varit med och skapat skulle återigen vändas mot honom och mot de båda andra männen i Treenigheten. Det enda han kunde trösta sig med var att Charlotte inte kände till deras existens och heller inte skulle göra det i framtiden.

Justitieministern avslutade mötet och skyndade iväg. Ingemar Wallin suckade tyst. Tyvärr var det antagligen bara en tidsfråga innan Charlotte nosade sig fram till hans egen och hans vänners inblandning i skapandet av Sektion M och dess finansiering.

KAPITEL 3

Charlotte satt framför datorn. Skärmen fylldes av ett passfoto på Oskar Levin. Hon funderade på hur han skulle dö. Definitivt inte smärtfritt i alla fall, och det skulle vara utdraget. Kanske en palestinsk upphängning? Hon såg framför sig hur hon bakband Oskar Levin och lät hissa upp honom i krok i taket med armarna bakom huvudet, samtidigt som hon kanske snörade av hans kuk? Ja, det var en riktigt bra idé. Slutligen, efter ett par dagar, kunde hon skära ett snitt i hans halspulsåder och låta honom förblöda.

Det plingade till i datorn och Charlotte bytte ivrigt skärmläge. Nora Feller blev synlig i bild. Hon satt i sin vardagsrumssoffa med mobiltelefonen tryckt mot örat. Charlotte höjde ljudnivån för att höra bättre.