Påtaglig risk att skada

By Tove Klackenberg

Åklagaren Svea Lundström Duval tror sig först ha fått ett lätt fall. Tå barn har hittats döda i garderoben hos en familj med svåra sociala och andra problem. Modern som antagligen har varit ensam hemma med barnen vid tiden för dödsfallen får ensam bära skulden och en fällande dom bör vara given.. Efterhand som utredning fortskrider kompiceras utredningen. De trakasserier som anonymt riktar sig mot åklagaren stärker henne närmast i sin åsikt att i detta ärende finns mer än var som först kunde antas.

Vi har i Påtaglig risk för skada något så ovanligt som en svensk rättegångsthriller som utspelar sig på landsbygden i Värmland. Tove Klackenberg har på ett personligt, spännande och underhållande sätt lyckats levandegöra vardagsdramatiken i det svenska rättsmaskineriet.

Tove Klackenberg är åklagare och känner från insidan väl den miljö hon här skildrar i sin debutroman. Hon har fått Svenska deckarakademins pris för bästa debutroman.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Feb 19, 2020
• ISBN: 9789178295609

Book preview

[e-mail]

DET VAR PINSAMT och hade aldrig hänt henne förut. Inte någonsin sedan Svea Lundström Duval lamnat universitetsåren bakom sig och klivit in i denna välordnade verklighet. Diarieföring och dagboksblad. Handböcker för allt som kunde hända. Rutor att fylla i och passa in i. Hon hade omedelbart funnit sig till rätta. Fallit pladask för det korrekta och genast anammat det skrivna och oskrivna regelverk som styr en svensk åklagares vardag. Hon hade beretts plats i en värld där det definitivt inte passade sig att dyka upp tio minuter försent, i synnerhet inte till en veckolång huvudförhandling vid Bäckby tingsrätt.

Svea hade lyckats köra vilse i Bäckby, ett samhälle stort som en flugskit på bilkartan. En Storgata, en Järnvägsgata, Domus, ICA, Föreningssparbanken, Märtas Mode och ett undanskymt postkontor. Tillräckligt med folk i farten en måndagsmorgon för att bilda en kö på tre framför bankomaten, belägen mitt emot Systembolagets vingårdsskyltade panoramafönster. Allt hade hon hunnit registrera under en vild jakt efter ett tingshus som fantasin förlagt bland villabebyggelsen norrut. Och där låg mycket riktigt en vit 1800-talsbyggnad i två våningar och trä, inklämd bland ljusblå radhus, vaktande sin värdighet men numera endast befolkad vid högtidligare tillfällen såsom hembygdsföreningens årsmöten. Så mycket hade hon förstått efter att ha tagit del av anslagstavlans flagnande information.

Första gången i Bäckby och så hände detta. I ett mål som redan var laddat långt innan det inletts, fullmatat med starka känslor, genomtröskat i media och ventilerat under varje kafferast och runt varje köksbord sedan mer än två månader tillbaka. Svea var inte nervös, bara irriterad när allt inte gick enligt planerna, över att verkligheten inte stämde med kartan.

Bäckby tingsrätt fann hon till slut söderut, inrymd i en gulrappad skokartong som tingshusbyggnadsskyldige med stadig hand placerat uppe på en kulle. 30-tal, gissade hon, lyckades peta in Volvon bredvid en spretig häck och halvsprang sedan upp mot entrén. Förlorade två sekunder när TvärsNytts illa parkerade skåpbil tvingade fram en extra sväng, vann dem tillbaka genom att ta trappan i tre steg.

Det fanns bara en sal att välja på. Hon fortsatte rakt fram genom den tomma foajén, stannade till framför de fyra meter höga dörrarna och hämtade andan under någon sekund. Med behärskade rörelser tryckte hon sedan ned handtaget, sköt upp dörren och steg in. Sorlet lade sig snabbt, avlöst av en förvånad tystnad.

Den runda rättssalen var späckad till bristningsgränsen, vaktmästaren hade fått bära in extra stolar och stod fortfarande på pass vid en av sidoingångarna. Svea ignorerade hans frågande blick, förflyttade sig istället raskt över till rätt sida i tingssalen och stannade upp bakom åklagarbänken. Där ställde hon ner portföljen, öppnade den och lyfte upp akten, diger men disciplinerad inuti ett uniformsgrått pappersomslag. Så slog hon sig ner i stolen och såg sig om. Stockholmsjournalisterna satt samlade i en svartklädd flock nära utgången. Länstidningens Per-Evert Olsson, återvinningsbar enligt egen återkommande utsaga, nickade glatt mot henne. Tre kvinnor bland åhörarna kände hon igen men kunde inte placera. I övrigt okänt folk, de flesta ännu med ytterkläderna på. Visste de inte att detta var en rättegång som skulle pågå under minst en vecka?

»Jag ber om ursäkt för att jag är sen.» Hon brydde sig inte om att förklara varför. Rådman Lofall godtog ursäkten med en nick. Svea öppnade akten, vände sig mot rättens ordförande och avvaktade. Hon hade hört talas om honom och förväntat sig något mer kraftfullt. Men den här domaren såg ut som en pojke, uppklädd inför en inte alltför närstående fasters begravning. Valpaktig, inte särskilt försigkommen, verkade han ha klivit in genom fel dörr, klättrat upp i den höga stolen och till sin förvåning upptäckt att det var han som bestämde. Hon kunde nästan se benen dingla bakom den höga halvcirkelformade bänken i mahognyfanér där uppe på rättens podium.

Intrycket förändrades så snart Erik Lofall tog till orda. Han behärskade situationen fullständigt. Rösten var vänlig, inte insmickrande, och fylld av auktoritet. Bra, tänkte Svea, det kommer att behövas.

»Jaha», sa rådman Lofall, »då har vi kammaråklagare Svea Lundström Duval på plats. Tilltalad i målet är dels Jonas Jacobsson, född 1975, biträdd av advokaten Peter Strömbäck som offentlig försvarare …» Rådmannen gav den tanige unge mannen till vänster om advokaten en kort men vänlig nick. Jonas Jacobsson var klädd i en orange T-shirt som faktiskt matchade färgen på Strömbäcks slips. Peter Strömbäck lade beslag på hälsningen och besvarade den genom att nonchalant dra handen genom sina blonda lockar. Jag ger mig tusan på att han tonar det, tänkte Svea.

»…och dels Jenny Lindgren, född 1979», fortsatte rådmannen, »biträdd av advokaten Monika Larsson som ombud och offentlig försvarare.»

Jenny Lindgren. Tjugotvå år gammal men bara en barnunge, tänkte Svea Lundström Duval. Tuggummi i munnen, ett oavbrutet fingrande på handväskan som hon höll i knät. Med en advokat som inte föreföll direkt entusiastisk inför uppdraget bredvid sig.

Värst vad hon ser olycklig ut, funderade Svea. Men det fick räknas som en av hennes tillgångar, detta att det nästan jämt gick att se vilka tankar som rörde sig inne i huvudet på advokat Larsson. Som när hon nyss hälsade på kollegan Strömbäck. Men hon borde klippa sig. Svea betraktade Monikas vildvuxna, mörkblonda lockar som inte gjorde det aningen fyrkantiga ansiktet riktig rättvisa. Tio år äldre än jag, gissade Svea. Men Monika Larsson slipper i alla fall tillbringa trettioårsdagen tillsammans med sin mamma. Det var bara tre veckor kvar nu, Svea svalde en liten suck.

»Vi ska också på åklagarens begäran höra tre vittnen men dessa är kallade senare under veckan.» Rådmannen kastade en blick ner på förhandlingsplanen som låg framför honom och fortsatte: »Vidare har advokat Strömbäck begärt att vittnesförhör skall hållas med Inez Antonsson, ett förhör som enligt advokatens uppfattning kan hållas på telefon då vittnet är till åren kommen och har svårt att ta sig till tingsrätten. Finns det några invändningar i denna del?»

Höra Inez Antonsson? En nästan döv granne? Obegripligt men knappast något problem. Svea ruskade på huvudet.

»Då föreligger inget hinder för förhandling?»

Jo, ville Monika Larsson ropa. Jag har ju fortfarande ingen aning om vad det egentligen var som hände. Hur ska jag kunna företräda någon som inte kan, eller inte vill, ge mig en endaste liten matnyttig invändning att komma med. Om hon åtminstone kunde räcka mig ett lillfinger som jag kunde haka upp försvaret av henne på. Jenny Lindgren, min klient, mitt ansvar, har lust att prata om allt utom just den där dagen. Hon talar om ett liv som jag tvivlar på att hon har levt, om platser som kanhända inte existerar. Hon tjatar om socialen och om Jonas, säger att hon tänker flytta utomlands och hävdar att hon är gravid igen. Hon nämner ofta barnen, men som i förbigående, som om de bara ilar förbi i minnet, som något hon måste komma ihåg att hämta in från lekplatsen ute på gården. Ibland sjunger hon för dem men lika ofta får de en utskällning. Hon gråter och skriker, vill bli utsläppt från cellen och har ingen aning om varför man satt henne där. Monika hade tillbringat timmar i det syrefattiga besöksrummet uppe på häktet utan att Jenny någonsin velat förstå varför hon hölls inlåst, än mindre hade flickan förmått förklara vad det var som hade hänt den där januaridagen.

Monika suckade och såg upp mot kompassrosen i taket. Vad var det för mening med att veta var väderstrecken låg när hon ändå inte hade en aning om vart hon skulle ta vägen. Vart målet skulle ta vägen, menade hon förstås.

En diskret men sliskig pust av aftershave fick henne att rynka på näsan. Peter Strömbäck hade lutat sig fram för att kommentera åklagarens morgonvanor och Monika fick behärska sig för att inte visa att hon uppfattat hans viskning. De var minst av allt bundsförvanter, särskilt inte i detta mål och i synnerhet inte mot just denna åklagare. Om kammaråklagare Svea Lundström Duval hade Monika bara gott att säga.

Första gången de mötts hade varit i Västviks tingsrätt, i en stor och kall tingssal med höga, smala fönster. Som i en kyrka, men utan förtröstan. Längst fram, på ett litet podium, hade rättens ledamöter presiderat omgivna av kommunvapen till höger och en samling inramade häradshövdingar till vänster. Monika hade som målsägandebiträde suttit vid åklagarens sida och företrätt en misshandlad kvinna, nyss fyllda sextio. Mitt emot dem hade gärningsmannen, hennes son, fått ta plats.

En mörkgrå dräkt och fantasilös frisyr hade inte kunnat dölja att Svea Lundström Duval var mycket vacker. Mycket vacker och ganska mörkhyad. Mycket mörkhyad för att vara svensk åklagare. Häradshövdingarna hade blekt och förvånat blickat ner från sin vägg, nämndemännen glott ogenerat medan rättens ordförande kikat förstulet.

Men det var inte Svea Lundström Duvals utseende Monika avundades mest, snarare hennes obestridliga intelligens. Svea tycktes dessutom hysa en medfödd fallenhet för åklagaryrket. Och den här gången, i Bäckby tingsrätt, var det Monika som satt mitt emot henne i rättssalen.

»VARSÅGOD, ÅKLAGAREN. Då kan vi kanske få höra gärningspåståendet?»

En enda åtalspunkt och en förhållandevis kortfattad gärningsbeskrivning. Ändå räckte de avskalade orden för att flytta Svea två månader bakåt i tiden, till den mulna januaridag som börjat så illa och slutat ännu värre. Redan klockan halv nio på morgonen hade chefsåklagare Bertil Rude försiktigt gått till anfall. Han som aldrig brukade dyka upp före kaffet. Hon borde ha förstått att något var på gång.

»Har du tid en minut?» Bertil Rude förväntade sig inget svar när han klev in på Sveas tjänsterum. Han kastade en kritisk blick mot hennes grönstrecksrandiga besöksstol och slog sig ner på skrivbordskanten.

»Skaffa nya möbler, Svea. Det finns ju pengar avsatta. Det här ser ut som väntrummet på vårdcentralen i Våxnäs.»

Svea sa inget. Förra veckan hade hon fått påbackning sedan kontot för datasökningar efter rättsfall i Rättsbanken överskridits med några tusen. Hon önskade att chefsåklagare Bertil Rude skulle lämna henne och hennes högst funktionella skrivbord i fred. Hon hade mycket att ta itu med idag, som vanligt.

»Jag vet att du har mycket att stå i just nu, Svea.» Bertil Rude log välvilligt mot henne. »Mitt förslag är att vi gör en viss omdisponering. Du slipper målet mot nynazisterna i Vålberg, den förhandlingen lär ta minst en vecka. Istället skulle jag verkligen uppskatta…», han drog handen genom igelkottsfrisyren och rättade till glasögonen, »…om du kunde ta 6:4-ärendet som legat på Anders bord. Huvudförhandling nästa torsdag.»

Sjätte kapitlet fjärde paragrafen brottsbalken, sexuellt utnyttjande av underårig. Han klarar inte ens av att uttala brottsrubriceringen, tänkte Svea. Och borde inte akne kunna åtgärdas hos en man som fyllt femtio? Hon studerade med intresse blemmorna. Käkarna inunder malde oberört på. Mannen som känner sig hemma överallt, utom i en rättssal, tänkte hon elakt.

»Du gör ett utmärkt jobb med dessa mål», sa Bertil Rude. »Tunga ärenden, jag vet det, men du har det som behövs. Kvinnlig inlevelseförmåga kanske, om man nu får vara lite fördomsfull.» Han skrockade för sig själv.

Jag tycker inte om barn, tänkte Svea, plötsligt upprörd utan att hon begrep varför. Att vara barn är ett helvete men inte blir barn mer tilltalande för det. Brott mot barn går att förstå, som alla andra brott. Det är inget särskilt med ungar. Jag är glad att jag sluppit från eländet, nu är det ingen som rår på mig längre. Vad har inlevelseförmåga med saken att göra? Det är bevisningen i den sortens mål som är problemet, inte känslorna. Att få till en fällande dom. Vem tror på vad en unge säger. Inte är det nån som vill veta hur det verkligen känns, för barnet.

Svea såg på sin chef och sa: »Okej, jag tar Anders ärende. Men nazimålet vill jag slutföra, jag har redan lagt ned så pass mycket jobb på det.»

»Det blir för mycket för dig.» Tonen var kortare nu. »Och jag har inte lust att låta den här situationen gå för långt. Man får inte misstänka att du har ett personligt intresse av att få de där obehagliga individerna bakom lås och bom. Frågan är känslig. Massmedia …» Bertil Rude var på väg att dra igång en av sina favoritföreläsningar.

»Personligt intresse?» avbröt Svea. »Jag förstår faktiskt inte vad du menar.» Men just då, innan hon ens hunnit avsluta meningen, förstod hon. Hon kände hur en röd våg sköt upp över ansiktet och tackade sin hudfärg för att det inte syntes. Svea räknade tyst till tio och svarade sedan lugnt: »Det är du som bestämmer. Vem har du tänkt ska ta över, Erik Jacoby?»

Han såg förvånat på henne. »Har du någonting emot det?»

»Absolut inte.» Hon flinade åt hans dumhet när han försvann ut ur rummet.

Bertil Rude till trots älskade hon sitt yrke. Hon var som skapt till att bli åklagare. Den som begår brott ska stå för det och det var denna enkla maxim som styrde hela hennes åklagargärning. Utan skuld kan du inte bli fri, den som smiter, eller tillåts smita från sitt ansvar, degraderas som människa. Respekt för människors lika värde förutsätter, bland annat, ett fungerande straffsystem. Svea Lundström Duval hade inte blivit åklagare för att det skulle bli enklare att ta föräldraledigt. Hon hade för övrigt inte för avsikt att bli förälder. För henne var yrket ett kall, en livsuppgift. Hon gillade systemet, såg alla hål och revor i det lapptäcke som kallades lagstiftning men valde att vara lojal. Mot rättssystemet, inte mot chefer eller kollegor. Hon var i hemlighet mycket förtjust i amerikanska domstolsserier på teve där någon rakryggad kvinnlig jurist riskerade hela sin karriär genom att avslöja oegentligheter, genom att våga ställa sig framför domaren och ta strid: »I stand before you as an officer of the court», bara orden gav henne rysningar längs med ryggraden.

Förmiddagen gick. Hon hade besvarat sju telefonsamtal och hunnit stämma i två olaga hot och en stöldhistoria.

Svea såg ner på handlingarna som låg framför henne och beslöt att brott inte kunde styrkas i det fall av misstänkt självtäkt som Bubergspolisen haft under utredning sedan ett år tillbaka. Den rubbade råstenen låg trots allt numera på rätt plats. Hon gjorde en anteckning på framsidan av förundersökningsprotokollet, lade det åt sidan och fortsatte raskt med nästa ärende.

Kvart över elva ringde det igen. Det var Sten Skoglund på länskriminalen. En skicklig polis med ett år och ett okänt antal dagar kvar till pension. Hon skulle komma att sakna honom. Idag var han mer korthuggen än vanligt.

»Du har jouren idag, eller hur?»

»Stämmer.»

»Jag tror det skulle vara bra om du fick se det här med egna ögon.» Han gav henne en adress i Skogfors.

Det var en ovanlig begäran men Svea hade ingen anledning att ifrågasätta hans bedömning. Hon plockade undan på skrivbordet och tog på sig jackan. Passerade fikarummet på vägen ut och hittade en grådaskig banan i kylskåpet. Den fick duga som lunch.

Det var kallt ute och Volvon hostade motvilligt när hon vred om nyckeln i tändningslåset. Men han dunkade i alla fall igång. Svea krånglade sig ut på europavägen och körde mot nordöst. Vägarbetet vid en blivande trafikplats sinkade men tjugo minuter senare var hon framme vid Skogfors. Hon tog av in till höger och tvingades bromsa inför ett väggupp utanför vårdcentralen. Ödsligheten längs med Storgatan, Skogfors enda affärsstråk, var påfallande och fick henne att associera till en spökstad i Vilda Västern. Hon fann Bärnstensvägen utan svårighet och parkerade Volvon mellan ett bilvrak och en nersprayad igloo för glasåtervinning.

Hyreslängan från tidigt 70-tal bar spår av trivselprojekt och satsningar på sophanteringen. Ändå var det ofrånkomligt det bostadsområde i Skogfors man anvisades, inte valde. I trappuppgången luktade det härsken frityrolja och urin. Hon skyndade sig upp. Dörren till lägenheten stod på vid gavel och utanför hade någon placerat en välbyggd yngre polisman. Snett bakom honom, inne i hallen, reste sig en overallklädd kvinna från knästående samtidigt som hon klagade över ryggont. Svea tvekade ett ögonblick, hon hade inte för vana att besöka brottsplatser och hon fann vissa kollegors illa dolda förtjusning inför blodspår, påslagna sirener och mediauppbåd direkt motbjudande. Men nu var hon i alla fall här och kunde inte gärna backa ur. Svea skulle just ta ett steg framåt när hon kände hur polismannen grep tag om hennes axel.

»Här har du inget att göra, tjejen. Stick hem är du snäll. Det här gäller ändå inte en av dina landsmän.»

Svea sa ingenting, tog bara upp legitimationen ur plånboken och stack den under näsan på polismannen. Han bytte hastigt ansiktsfärg och hade i alla fall vett att be om ursäkt.

Svea steg in genom dörren. Lägenheten var på tre rum och kök, med balkong mot gården. Hon kastade en snabb blick in i köket, det var hyfsat rent och i ordning, det enda som stod framme på diskbänken var ett vällingpaket och en förpackning blöjor.

Hon hade väntat sig en febril aktivitet inne i lägenheten. Istället rörde sig alla försiktigt, som på tå för att inte störa. Bara en kvinna i femtioårsåldern bröt mönstret där hon satt i vardagsrummets hörnsoffa och hulkade högljutt. Bredvid henne stod en kvinnlig uniformerad polis som gav Svea en hjälplös blick och förklarade:

»Ann-Britt har jobbat länge i familjen. Som hemmahos, på uppdrag av socialförvaltningen. Det var hon som fann kropparna.»

Svea hickade. Hon såg sig om i vardagsrummet. Soffan i sliten mörkblå plysch var rummets enda egentliga möbel. Soffbordet bestod av två ölbackar på vilka man lagt en avhakad garderobsdörr. Någon hade roat sig med att gång på gång rista in bokstäverna KUK i skivan.

Mitt emot soffan balanserade en stor, relativt ny teve ovanpå en köksstol. Längs med ena kortväggen stod ett antal flyttkartonger upptravade ovanpå varandra. Högst upp tronade en dyrbar musikanläggning. Det fanns inga leksaker i rummet.

»Nyinflyttade?» frågade Svea den kvinnliga polisen.

»Snarare tvärtom, tror jag. På väg att bli vräkta.»

Hemmahosaren som hette Ann-Britt höjde plötsligt på huvudet och såg på Svea. Ansiktet var rött och svullet och hon gned sig oupphörligt i ögonen. Det var en kraftig kvinna, klädd i stretchjeans och polojumper med maskinbroderade applikationer. Ett fläckigt kattdjur sträckte sig lojt över bysten.

»Vem är du?»

Svea skämdes. Hon borde förstås ha presenterat sig direkt.

»Svea Lundström Duval. Jag är åklagare och leder den här polisutredningen.» Hon sträckte fram handen men kvinnan reagerade inte.

»Åklagare? Är det någon som ska åklagas så är det jag. Hade jag bara varit här igår…» Rösten försvann och hon började hulka på nytt.

Svea återvände ut i hallen. En civilklädd man med en kamera i vänster hand backade ut från klädkammaren. »Vi är färdiga nu», förklarade han för kriminalinspektör Sten Skoglund som stod och väntade utanför. Denne nickade mot Svea och lämnade plats för henne. Hon tog ett halvt steg in i klädkammaren och blev stående där, helt stilla.

Det kunde förstås ha varit värre. Här fanns inget blod, inga sönderslitna kroppsdelar, ingen hjärnsubstans. Bara två orörliga barnkroppar. Ögonen slutna, sovande. Om det inte hade varit för den genomskinliga plastfolien. Omsorgsfullt lindad varv efter varv kring bleka små fötter, en rund liten mage, en vitblond kalufs. Flickan hade kanske varit ett år gammal, pojken mellan två och tre.