Låta rätt gå före nåd

By Michaela Winglycke

Det är slutet av april och i Vimmerby ska den årliga studentparaden äga rum i Källängsparken. Massor med människor har samlats, solen skiner från en klarblå himmel och stämningen är på topp. Då smäller plötsligt ett skott av och en av personerna i den stora folkhopen faller ihop – mördad.

Polisinspektör William Johnson får i uppgift att leda utredningen tillsammans med sina kollegor. Ganska snart visar det sig att mordoffret hade en hel del dolt i sitt förflutna och flera ovänner, frågan är bara vem av dem som var beredd att döda. Allteftersom utredningen fortskrider inser William att det här är ett fall som även kommer att drabba honom på ett personligt plan.

Michaela Winglycke är juridikstudent och har jobbat extra på advokatbyrå – erfarenheter som kommer väl till pass i hennes böcker. Båda hennes tidigare titlar har hamnat högt på listor över mest lyssnade ljudböcker.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 1, 2021
• ISBN: 9789180002776

Book preview

Låta rätt gå före nåd

Michaela Winglycke

Copyright © Michaela Winglycke 2020, Word Audio Publishing 2021

Omslag: Anders Timrén

ISBN: 978-91-7829-999-7

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Kapitel 1

Torsdag den 9 april 2020

Tingsrätten håller huvudförhandling i mål T 5667–20 mellan Lena Falk och Alexander Nordström angående vårdnad, boende och umgänge med barn. Parter och ombud kallas till sal 2.

Orden i Kalmar tingsrätts högtalarsystem fick Josephine Carlberg att resa sig upp och tillsammans med sin klient Alexander Nordström gå mot Sal 2. Eller, i själva verket var det endast Alexander som gick, själv vaggade hon fram med sin stora otympliga mage samtidigt som hon hoppades att hon skulle klara av i alla fall en liten stund inne i rättssalen utan att bli akut kissnödig. Bara några meter bakom dem gick Alexanders exsambo Lena Falk och hennes advokat, och Josephine stod kvar i några sekunder för att den tunga dörren inte skulle slå igen mitt framför deras ansikten. För henne var det viktigt att inte framstå som fientlig.

Trots att hon inte hunnit arbeta på sin pappas nystartade advokatbyrå i mer än några månader, hade hon noterat att det fanns olika typer av ombud i vårdnadstvister. Många var som hon själv, lösningsinriktade och med ett fokus på att minska konfliktnivån och komma överens, medan andra tvärtom nästan verkade uppmana sina klienter till att tjafsa om minsta lilla sak.

Josephine och Alexander slog sig ner bredvid varandra, mitt emot Lena Falk och hennes advokat Marianne Sokolowska. Marianne Sokolowska var ett praktexempel på ett ombud som hjälpte till att elda på konflikten i stället för att minska den. En parant äldre dam, säkert närmare sjuttio, som hade arbetat som advokat i över fyrtio år. Redan innan hon själv mötte Marianne i rätten hade Josephine via ryktesvägen hört att den kvinnliga advokaten var ökänd för att vara hård, kall och oresonlig, och med facit i hand kunde hon inte säga annat än att det stämde. Det var snarare en underdrift.

De hade setts här i Kalmar tingsrätt tidigare, på den muntliga förberedelsen som alltid föregick en huvudförhandling i en vårdnadstvist. Då hade Josephine hyst en svag förhoppning om att de skulle kunna förlikas, men den hade grusats nästan så snart de stigit in i rättssalen. Motparten Lena Falk var oresonlig och Marianne Sokolowska lät henne hållas.

Rättens ordförande, en man i sextioårsåldern med snälla ögon, hälsade dem välkomna, presenterade sig själv och sina kollegor och kontrollerade att parterna var på plats och att det inte förelåg några hinder för att hålla dagens huvudförhandling. Därefter gavs Lena, som var käranden i målet och den som hade stämt Alexander, tillfälle att genom Marianne framföra sina yrkanden.

Lena yrkar att hon ensam ska anförtros vårdnaden om Bonnie.

Alexanders andhämtning vittnade om hur upprörd han blev över advokatens ord och Josephine lade en lugnande hand på hans arm för att försäkra sig om att han inte skulle visa sin ilska för rätten.

Och hur ställer sig Alexander Nordström till detta yrkande? frågade ordföranden och såg åt Josephines och Alexanders håll.

Josephine harklade sig.

Alexander bestrider yrkandet och yrkar för egen del i första hand att han ensam ska anförtros vårdnaden om Bonnie, i andra hand att Bonnie ska ha sitt stadigvarande boende hos honom och i tredje hand att Bonnie ska bo växelvis hos båda parterna.

Från andra sidan salen kunde Josephine höra hur Lena gav ifrån sig en hög fnysning. Hon blev lika ställd varje gång Alexanders exsambo agerade uppenbart ohövligt inne i rättssalen och kunde inte förstå varför inte Marianne Sokolowska efter den muntliga förberedelsen hade förklarat för sin klient att det där beteendet knappast skulle gynna hennes intressen.

Då får jag be Lena Falk att utveckla sin talan och anföra de grunder som yrkandet vilar på, sa ordföranden och såg på Lena och Marianne samtidigt som han förde sina glasögon lite längre ner på nästippen.

Lena är den av parterna som är mest lämpad att ha vårdnaden om Bonnie, inledde Marianne med samma arroganta framtoning som senast. Med hänsyn till att Alexander har varit misstänkt för att ha misshandlat Lena och förgripit sig sexuellt på Bonnie, är det för Bonnies bästa att Lena ensam anförtros vårdnaden om Bonnie. Lena är beredd att medverka till umgängen med umgängesstöd.

Rättens ordförande skrev ner något på ett papper han hade framför sig.

Till vänster om honom satt en kvinna i femtioårsåldern och en man som såg ut att vara något äldre. Kvinnan bar en strikt dräkt och det mörka håret var samlat i en stram knut i nacken, medan mannen var klädd i kostym. De var båda två nämndemän, politiker nominerade av sina respektive partier och utsedda att representera allmänheten inne i rättssalen.

Till höger om rättens ordförande, som var en utbildad jurist med stor erfarenhet, satt tingsnotarien, vars uppgift var att föra protokoll över allt som sades under huvudförhandlingen, och intill denne satt ytterligare en nämndeman. Det var en kvinna med kortklippt rödfärgat hår och färgglada glasögon som såg ut att vara i trettioårsåldern. Även om hon skämdes en aning över sina fördomar kunde inte Josephine låta bli att tänka att kvinnan såg ut som en typisk feminist.

Det innebar att rätten bestod av två män och två kvinnor. Inom sig bad Josephine en stilla bön om att hennes fördomar inte skulle stämma och att kvinnan längst ut till höger inte var av den uppfattningen att det var omöjlig att en kvinna kunde ljuga om våld och övergrepp.

Josephine var den första att skriva under på att mäns våld mot kvinnor var ett enormt problem. Likaså insåg hon att det var ett ofantligt mycket större problem att män våldförde sig på kvinnor än att kvinnor ljög om att män våldförde sig på dem. Men det betydde inte att varje enskilt fall inte måste prövas ytterst noggrant. Sedan hon började arbeta som biträdande jurist på sin pappas advokatbyrå för några månader sedan, hade hon mer än en gång kommit i kontakt med situationer då mammor uppenbart ljög om sina barns pappor för att på så sätt vinna fördelar i vårdnadstvister.

Skulle Alexander behöva lida för att så många andra män betedde sig illa? Skulle han bara stå och se på när hans dotter togs ifrån honom för att han var man och alla därför tog för givet att det var Lena som talade sanning och han som ljög? Nej, så skulle det inte få gå till, tyckte Josephine. I vårdnadsmål talade ibland kvinnan sanning, ibland mannen, och ofta låg sanningen någonstans mitt emellan. Man fick inte glömma bort att dessa människor stred om det viktigaste i sina liv – sina barn.

Lena är olämplig att ha vårdnaden om Bonnie då hon är psykiskt instabil och dessutom inte arbetar och därmed saknar möjlighet att försörja Bonnie, inledde Josephine. Därtill har hon under en längre tid aktivt motarbetat att Alexander ska få träffa sin dotter. Vad gäller Lenas påståenden om att Alexander skulle ha misshandlat henne och förgripit sig sexuellt på Bonnie, så saknar dessa helt grund. I båda fallen har förundersökningarna lagts ner på grund av bristande bevisning och Alexander har således aldrig blivit åtalad för något brott. I stället är det uppenbart att Lena ljuger om detta i ett försök att svartmåla Alexander och sabotera relationen mellan Bonnie och hennes pappa, varför Alexander är lämpligare att ha vårdnaden om Bonnie. Alexander har ett ordnat liv med bostad, arbete och socialt umgänge.

Samtidigt som Josephine pustade ut kände hon hur bebisen inne i magen tryckte mot blåsan. En blick på klockan sa henne att än var det dock inte dags för paus.

Härnäst skulle både Lena och Alexander höras eftersom båda parter åberopat partsförhör, och därefter skulle de vittnen som respektive sida åberopat utfrågas. Lena hade kallat en psykolog från BUP, som efter att ha träffat Lena och Bonnie en enda gång hade skrivit ett befängt utlåtande om hur olämplig Alexander var att ha vårdnaden om Bonnie. Hon hade också kallat en familjerättssekreterare som Josephine inte hade mycket till övers för. Förmodligen hade Lena överöst dottern med sina egna åsikter innan de skulle träffa de båda kvinnorna och det var därför Bonnie hade uttryckt att hon helst ville bo med sin mamma.

Det var inte ovanligt att föräldrar efter en skilsmässa försökte få barnen att alliera sig med dem mot den andra föräldern, och det var inte heller ovanligt att barnen hamnade i en lojalitetskonflikt som kunde följa med dem resten av livet. Och eftersom Lena ständigt pratade illa om Alexander inför Bonnie medan Alexander inte gjorde detsamma om Lena, var det inte speciellt konstigt att Bonnie ibland kände sig tvingad att säga det hennes mamma ville att hon skulle säga.

Josephine suckade och slängde ett nervöst ögonkast på de fyra personer som utgjorde rätten.

För Alexanders skull önskade hon att de skulle se igenom Lenas lögner.

Kapitel 2

Torsdag den 9 april 2020

Blanche Holst gick nedför trappan som ledde från trädgården och ut på Blomsterhultsgatan. Hon vände sig om och stirrade på huset de bodde i, det var mammas sambo Jakobs föräldrahem och Blanche hatade att bo där. Det hade aldrig känts som hennes hem. Villan bestod av två plan och en källare, och fasaden hade stående träpanel målad i en svårdefinierad nyans som olika personer kunde uppfatta som vit, grå, beige eller kanske till och med väldigt ljust grön. Jakobs mamma hade någon gång stolt deklarerat att färgen var en variant av vit som hette äggskal, men Blanche tyckte inte att nyansen påminde om äggskal alls. Trädgården hade sparsamt med träd och växtlighet och var varken omgärdad av ett staket eller en häck utan vilade i stället på en stenmur lite ovanför gatan. 

Med snabba steg började hon att gå i riktning mot sin lillasyster Bonnies förskola som låg bara några få minuters promenad bort. En blick på mobilen fick henne att inse att hon var sen. Efter en svag uppförsbacke tog Blomsterhultsgatan slut vid två bommar. Hon korsade Lundgatan och vid rondellen svängde hon vänster och gick in på Snokebovägen. Där låg den röda byggnaden som utgjorde Skogsbackens förskola.

Förskollärarna hälsade igenkännande på Blanche när hon steg in i kapprummet. Flera av barnen var på väg hem och rummet var fullt av barn och föräldrar, och väskor och kläder låg i en salig röra. Det var vår, vilket gjorde att hämtningarna gick betydligt lättare än på vintern då Blanche var tvungen att få på Bonnie overall, mössa, halsduk, vantar och tjocka fodrade stövlar.

Med utsträckta armar kom Bonnie springande mot henne och Blanche satte sig ner på huk för att kunna krama om sin lillasyster. Hon andades in doften av systerns tjocka hårman. Mer än en gång hade Blanche avundats Bonnie för hennes blanka djupt mörkbruna hårsvall. Själv hade Blanche ärvt sin pappa Staffans tunna röda hår och gröna ögon, vilket hon visserligen fick många komplimanger för. Dessutom hade Bonnie de allra sötaste små fräknar över kinderna och den lilla uppnäsan, medan Blanche, som var rödhårig och borde vara den som hade klädsamma fräknar, inte belönats med en enda. Och som om inte det vore nog blev Bonnie knallbrun efter två minuter i solen, samtidigt som Blanche alltid tvingades smörja in sig med hög solskyddsfaktor och skydda sig i skuggan.

Så här är det väl när man har olika pappor, tänkte Blanche, då blir man inte särskilt lika till utseendet trots att de känslomässiga banden inte påverkas. Blanche hade alltid hatat när någon kompis eller bekant till familjen påpekat att hon och Bonnie bara var halvsyskon. Vad spelade det för roll? För Blanche gjorde det ingen skillnad, Bonnie var så mycket hennes eget kött och blod som någon bara kunde vara. Människors behov av att alltid sätta olika etiketter på allt och alla kunde ibland göra henne galen. Hon och Bonnie var systrar, punkt.

Jag är glad att det är du som hämtar mig! utbrast Bonnie och tryckte sig hårdare mot Blanche. När hon släppt taget vände hon sig om mot några av sina kompisar och deras föräldrar och log brett.

Det här är min storasyster, sa hon stolt.

Ja, vilken lyckost du är som har en sådan fantastisk storasyster, sa en av förskollärarna och skrattade mot Blanche.

När Bonnie hade fått på sig skor, kofta och ryggsäck, vinkade de hej då till personalen och kompisarna och gick ut. Solen sken och det var riktigt varmt. Känslan av solens strålar mot ansiktet och vetskapen om att en lång sommar väntade fyllde Blanche med glädje och förväntan.

Hon hade mycket att se fram emot, om några veckor var det dags för studentbal och om ytterligare några veckor skulle hon äntligen ta sin examen. Blanche längtade efter att sluta skolan, hon hade jobbat extra nästan varje helg under hela gymnasietiden och på så sätt sparat ihop tillräckligt med pengar för att hon och hennes bästa kompis Nicole skulle kunna ge sig ut på en långresa. Dessutom skulle hennes pappa ge henne ett bidrag till resan, men det var ingenting som mamma visste något om. I själva verket ville inte mamma att Blanche skulle resa, hon tyckte att det var slöseri med pengar och att det var viktigare att hon skaffade sig ett heltidsjobb eller började plugga på universitetet. Skulle hon säga, hon som aldrig hade vare sig jobbat eller studerat i hela sitt liv, tänkte Blanche föraktfullt. Säkert ville mamma att Blanche skulle ha ett jobb och tjäna pengar om det tog slut med Jakob och de än en gång blev tvungna att flytta.

Hennes mamma hade alltid klarat sig undan allt ansvar, levt på sitt utseende och förlitat sig på att olika män skulle försörja henne och hennes barn. Till och med läkarna hade hon lyckats lura att hon var sjuk, och hon fick därför sjukersättning trots att hon bara var lat och helt enkelt inte ville arbeta. Fast Blanche tvivlade på att det fanns något arbete som mamma faktiskt skulle klara av.

Det hade gjort ont att inse sanningen om mamma. När Blanche var liten hade hon trott att mamma var ofelbar, men synen på modern hade successivt förändrats.

Är mamma hemma? frågade Bonnie samtidigt som hon hoppade fram på trottoaren.

Omedelbart fick Blanche ont i magen. Bonnie hade inte en aning om var mamma var i dag och även om hon visste så skulle hon inte förstå.

Nej, hon är och hälsar på en kompis, sa Blanche i brist på andra lögner att komma med.

Med en skeptisk min såg Bonnie på henne, som om hon förstod att hennes storasyster ljög.

Vadå för kompis? sa hon.

Du vet inte vem det är, sa Blanche. Vad vill du äta när vi kommer hem? frågade hon för att distrahera Bonnie.

Hm …, svarade Bonnie och såg ut att fundera riktigt ordentligt. Pannkakor! utbrast hon till sist.

Okej, pannkakor blir det, svarade Blanche och skrattade.

När Blanche och Bonnie satt runt köksbordet hemma i huset på Blomsterhultsgatan såg Bonnie undrande på sin storasyster.

När kommer mamma hem? frågade hon.

I kväll, du kommer att hinna träffa henne innan du går och lägger dig.

Blanche reste sig upp och började plocka undan efter pannkaksmiddagen. Bonnie hade ätit flera stycken och skulle förmodligen inte behöva mer mat i dag med tanke på att mamma troligtvis skulle köpa med sig både chips och godis hem. En sådan här kväll visste Blanche att mamma skulle vilja att Bonnie höll sig lugn. Sötsaker var inte heller något som mamma var särskilt noggrann med. Hellre att Bonnie var tyst och nöjd än att mamma skulle sätta upp regler som hon var tvungen att vara konsekvent för att få dottern att följa.

Men vad är klockan när mamma kommer hem? fortsatte Bonnie att fråga.

Mamma hade sagt att förhandlingen skulle hålla på till halv fem i eftermiddag och därefter skulle hon och Jakob förmodligen äta något och sedan köra hem från Kalmar.

Till skillnad från sin lillasyster såg inte Blanche fram emot deras mammas hemkomst. Hon visste hur mamma skulle vara, hon hade sett det förr. Med största sannolikhet skulle mamma vara upprörd över olika saker som Bonnies pappa Alexander och hans ombud hade sagt och gjort under förhandlingen. Medan mamma gapade och skrek om hur dum i huvudet han var skulle Bonnie förvirrat titta på henne eftersom den bild som mamma målade upp av Alexander inte stämde överens med den bild som Bonnie hade av sin pappa.

    Bonnie skulle känna precis samma förvirring som Blanche själv hade gjort under större delen av sin uppväxt. En förvirring orsakad av att tvingas stå mitt emellan sina föräldrar.

Kapitel 3

Torsdag den 9 april 2020

Alexander Nordström satt obekvämt i sin stol inne i sal 2 i Kalmar tingsrätt. Hans inre var så fyllt av olika känslor – frustration, ilska, sorg och uppgivenhet – att han inte kunde slappna av tillräckligt för att åtminstone luta sig tillbaka i stolen och låta kroppen sträcka ut sig en aning. I stället satt han långt ut på stolskanten, med ryggen böjd över bordet framför sig så att den värkte och med ena benet i ständig rörelse. Det var en ovana han hade, att alltid röra på höger ben när han var nervös.

Bredvid honom satt hans ombud Josephine Carlberg som snart skulle komma med sitt slutanförande. Men först var det Lenas advokats tur. Han försökte koncentrera sig på vad kärringen sa, men det gick dåligt eftersom han var så arg. Alexander visste att han inte skulle vinna något på att visa sin ilska, i vissa fall var det viktigt att sätta ner foten men det här var inte ett sådant tillfälle. Det gick helt enkelt inte att vinna över Lena. Det gick inte ens att få striden att sluta med oavgjort. Hon var oresonlig och manipulativ, en tvättäkta psykopat och kanske till och med mytoman. Högst sannolikt även mytoman.

Allt hon sa om honom var lögn. Visst hade han dåliga sidor precis som alla andra, och visst hade deras relation bestått av många bråk. Men han hade aldrig varit i närheten av att skada vare sig Lena eller Bonnie.

Kinderna hettade av skam när han tänkte på vad Lena gick runt och sa om honom. Att han hade misshandlat henne och givit sig på Bonnie. Det var så motbjudande och fruktansvärt vidrigt att han mådde illa bara han tänkte på det. Hade det inte varit för Bonnie hade han flyttat från Vimmerby för länge sedan. Det var ingen dröm direkt att bo i en stad där folk kunde tro att han hade förgripit sig sexuellt på sin egen femåriga dotter.

På utsidan såg han förmodligen ut som vilken traditionell familjefar som helst, ingen som inte kände honom skulle kunna gissa att han hade suttit på förhör hos polisen eftersom hans exsambo påstod att han våldfört sig på deras gemensamma dotter. Kanske var det just därför han ansträngde sig för att alltid se välvårdad och stilig ut, för att det inte skulle finnas minsta lilla orsak för människor att misstänka att det Lena sa kanske stämde. Han var några år över fyrtio, håret var fortfarande tjockt och mörkbrunt utan några stänk av grått. Ansiktet var alltid renrakat och återfuktat och de markerade mörka ögonbrynen gav hans utseende karaktär. Han var ganska vältränad och kände sig egentligen hyfsat nöjd med sitt utseende. Det enda som störde honom var att han var lite under medellängd. När Lena, som var lång för att vara kvinna, hade tagit på sig skor med klackar hade han alltid känt sig omanlig.

Det var sju år sedan nu som Alexander och Lena hade träffats på Pumpen, ett dansställe i Södra Vi strax utanför Vimmerby. Trots att några av hans vänner och bekanta hade varnat honom för henne hade han fallit pladask och blivit handlöst förälskad. Lena var vacker, spännande och annorlunda mot andra kvinnor han tidigare träffat. Och snart hade Lena och hennes då tolvåriga dotter Blanche flyttat in hemma hos honom i hans hus i centrala Vimmerby, och till en början hade han varit lycklig över att äntligen ha en familj.

Förändringen hade kommit successivt och liksom smugit sig på utan att han riktigt förstått vad som hände. Det började med att han märkte att kontanter försvann ur hans plånbok, sedan kom han på henne med att ljuga om diverse småsaker och efter ett tag hade det gått så långt att Lena fått honom att avskärma sig från sin egen familj. Någonstans djupt inom sig hade han givetvis förstått att något inte stod rätt till, men han hade varit uppslukad av Lenas skönhet och karisma och dessutom längtat så oerhört mycket efter ett eget barn.

När han var trettioåtta hade Bonnie äntligen fötts. Nu börjar livet på riktigt, mindes Alexander att han hade tänkt då. Nu kommer allt att bli bra. Men ingenting hade blivit bättre. Tvärtom hade Lena blivit allt märkligare. På nära håll såg han hur hon manipulerade människor runt omkring sig. Sina egna föräldrar, läkare som sjukskrev henne trots att det inte var något fel på henne, vänner som hon ständigt bytte ut, till och med Blanche, sin egen tonårsdotter. Att se hur Lena behandlade Blanche var nog det som gjort mest ont. Att se hur en tonårig flicka fick vara både slagpåse och psykolog åt sin egen destruktiva mamma.

Samtidigt kunde han förstå hur hon lyckades, han hade ju själv gått i fällan. Det var svårt att stå emot Lena, hon kunde liksom förtrolla en. Man ville vara med henne, samtidigt som man innerst inne förstod att man borde hålla sig så långt ifrån henne som möjligt. Det var omöjligt att förklara det på något annat sätt. 

Slutligen var det Staffan, Blanches pappa, som hade fått Alexander att inse att han måste lämna Lena. Flera år tidigare hade Staffan gått igenom precis samma sak: blivit blixtförälskad i Lena, låtit henne flytta hem till honom och snabbt gjort henne med barn. Tillsammans hade Staffan och Lena bott i Mariannelund, ett litet samhälle två mil bort, men efter separationen tog Lena med sig Blanche och flyttade till Vimmerby. Därefter hade hon gjort allt för att baktala Staffan och även de hade under flera år legat i en infekterad vårdnadstvist.

Till slut hade Staffan inte orkat mer och i princip givit Lena vårdnaden om Blanche. I början av sin och Lenas relation hade Alexander trott på Lenas lögner om hur Staffan efter år av hot och våld hade övergivit sin familj och därefter aldrig brytt sig om sin dotter. Men nu visste han bättre. Nu när han själv var föremål för exakt samma lögner.

I dag hade Staffan kommit till Kalmar tingsrätt och vittnat och för det var Alexander honom evigt tacksam. Förhoppningsvis skulle domstolen i och med Staffans vittnesmål förstå att det var så här Lena gjorde, manipulerade och ljög för att få sin vilja igenom. Egentligen förstod inte Alexander varför hon gjorde som hon gjorde. Uppenbarligen ville hon inte arbeta och att Staffan och han själv skulle ta halva ansvaret för barnen borde egentligen bara underlätta för henne. Men hon tänkte inte logiskt, hon agerade inte som hon gjorde för att hon var orolig för sina barn eller ville vara med dem på heltid. Hon gjorde det för att hon var psykopat, sociopat, emotionellt störd, Ja, vad de olika diagnoserna nu än hette så måste det vara någon av dem som passade in på henne.

Alexander undrade hur långt i processen hon hade kommit med sin nuvarande sambo Jakob. Kanske var det för sent för henne att få ännu ett barn. Lena hade hunnit bli fyrtiotre år, hon och Alexander var lika gamla. Det måste helt enkelt vara så att hon inte lyckades bli gravid med Jakob. Det var i alla fall tur för Jakob, han var fri att lämna Lena och behövde därefter inte ha något med henne att göra. Först skulle han bara behöva inse vem hon var.

Säkert manipulerade hon Jakob på samma sätt som hon gjort med honom själv i början, berättade för honom om allt hemskt Alexander utsatt henne och Bonnie för och hur viktigt det var att de kämpade sig igenom ännu en vårdnadstvist för att hon till slut skulle få ensam vårdnad. Men Alexander tänkte inte göra samma misstag som Staffan hade gjort. Att ge upp vårdnaden om sin dotter bara för att han var rädd för vad Lena skulle hitta på härnäst var inte ett alternativ. Bonnie skulle inte behöva bo där på heltid, han var skyldig sin dotter att kämpa vidare. Blanche skulle snart ta studenten och kunna flytta från Lena för gott, även om Alexander visste att hon kände ett för stort ansvar gentemot Bonnie för att göra det. Det var också därför han måste få bort Bonnie därifrån, för Blanches skull. Så att hon blev fri.

När Bonnie föddes hade Blanche varit så pass gammal att hon själv hade kunnat höras i rätten ifall Staffan valt att stämma Lena igen. Men Staffan hade inte stämt och Blanche hade stannat kvar hos Lena, för sin lillasysters – men även för Staffans – skull. Om hon hade valt att flytta hem till sin pappa skulle Lena aldrig ha slutat trakassera Staffan. Det skulle inte ha hjälpt med vare sig polisanmälningar eller kontaktförbud. Blanche hade vid fjorton års ålder offrat sig själv för sin lillasysters och pappas skull.

Det kändes i alla fall lite bättre när Alexander tänkte på att han under åren tillsammans med Lena hade älskat Blanche som om hon vore hans egen. 

Ljuden av stolsben som skrapade mot golvet fick Alexander att väckas ur sina tankar. Alla i salen reste på sig, vilket borde betyda att huvudförhandlingen var slut. Även Josephine måste ha hållit sitt slutanförande, men han hade varit så upptagen av sina egna funderingar att han inte ens hade märkt det. Han sneglade på sitt armbandsur, klockan var fem över halv fem.

Utanför salen satt Staffan och väntade, han hade gått ut efter sitt vittnesmål. Alexander väntade tills Lena och hennes advokat hade passerat utan att han ägnat dem så mycket som en blick, innan han gick fram till Staffan.

Staffan reste sig upp och de omfamnade varandra.

Tack, sa Alexander och log trött. Tack för att du gjorde det här för mig.

Självklart, vi måste hålla ihop, sa Staffan och log tillbaka.

Alexander tackade Josephine för hennes arbete och när de hade sagt hej då gick han och Staffan ut till parkeringen och sina respektive bilar.

Ännu en gång kramade de om varandra.

Två män som visste exakt hur den andre kände.

Kapitel 4

Torsdag den 9 april 2020

Bonnie satt hopkrupen mot Blanche i soffan, som om hon ville gömma sig för den övriga världen. Och som vanligt gjorde Blanche allt för att skydda sin lillasyster, så att hon skulle slippa se och höra det som pågick runt omkring henne.

Ganska snart efter att mamma och Alexander hade separerat för tre år sedan träffade mamma Jakob och innan Blanche ens hunnit blinka hade de alla tre, mamma, hon och Bonnie, flyttat in hos Jakob på Blomsterhultsgatan. Jakob hade tagit över huset efter sina föräldrar som valt att bosätta sig på spanska solkusten när de blev pensionärer och det var tydligt att han inte hade lyft ett finger för att ändra på något sedan de bodde där. Möblerna var omoderna, stora och otympliga furumöbler, särskilt skänkar med otaliga små lådor verkade Jakobs mor ha haft en förkärlek för. Till och med de sedvanliga tygbonaderna som brukade sitta i äldre människors hem satt kvar på väggarna. Blanche hade aldrig trivts här, det var något helt annat än Alexanders välstädade och smakfullt inredda men samtidigt hemtrevliga hem på Tallängsgatan. Mamma verkade dock tycka att det var bra som det var, hon brydde sig inte nämnvärt om inredning eller att skapa ett gemytligt hem. Inte heller hade Blanche och Bonnie fått ha några önskemål om hur deras egna rum skulle inredas. Mamma hade flyttat in de möbler och prydnadssaker som fanns i andra delar av huset och som bäst skulle passa i ett barn- respektive tonårsrum. Bonnies rum hade som tur var en ganska gullig tapet med vit botten och små rosa blommor. Blanche hade hittat ett vackert vitt överkast i ett skåp och ställt in en vit byrå och en rosa lampa i rummet. Tillsammans med en liten hylla som hon spikat upp på väggen, på vilken hon placerat Bonnies allra finaste böcker, såg nu rummet helt okej ut. Hennes eget rum hade till en början varit Jakobs pojkrum men när han blev äldre och flyttade ner i källaren hade det i stället blivit pappans kontor. Rummet hade en gräsligt ful randig tapet i en blandning av grått, brunt och grönt. Efter ett tag kunde Blanche inte stå ut med att den var det första hon såg varje morgon när hon vaknade, så till slut köpte hon vit färg för sina egna pengar och målade över tapeten. Tre lager krävdes innan det fruktansvärda mönstret inte längre syntes. Mamma och Jakob hade bara tittat på henne som om hon var dum som lade ner så mycket arbete på att måla om sitt rum och ingen av dem erbjöd sig att hjälpa till.

Mamma hade inte tagit med sig några egna möbler när de flyttade in hos Jakob, allt i Alexanders hem hade varit hans och däremellan hade de under en kort tid hyrt en delvis möblerad lägenhet. Under hela Blanches liv hade mamma aldrig haft några pengar till att vare sig köpa ett eget boende eller göra en hyresrätt beboelig. De hade alltid bott antingen hemma hos någon av mammas män eller i någon halvtom hyreslägenhet där det endast togs ett krafttag om någon från familjerätten skulle komma på besök. Det senaste året hade dock Blanche märkt en skillnad, plötsligt var det som om mamma hade mer pengar än vanligt. Allt oftare såg hon mamma i nya kläder och när hon i smyg rotat bland mammas saker hade hon upptäckt flera oöppnade sminkprodukter och en ny hårfön och plattång. Det senaste halvåret hade mamma och mormor dessutom varit på Gekås i Ullared inte mindre än tre gånger. En av gångerna kom de hem helt lyriska och deklarerade stolt att de i höst skulle vara med i ett av avsnitten av den populära realityserien om varuhuset som gick på tv. Blanche bävade redan för den dagen, hon ville inte ens veta vad mamma och mormor kunde tänkas ha sagt framför kameran. Hur som helst var det tydligt att mamma hade ovanligt mycket pengar att röra sig med och Blanche tvivlade på att det var Jakob som gav henne dem. Jakob hade ett underbetalt industrijobb och dessutom brukade hon med jämna mellanrum ertappa mamma och Jakob med att bråka om pengar. En gång när mamma hade duschat och glömt sin telefon i köket hade Blanche letat efter ledtrådar till vart pengarna kunde tänkas komma ifrån. Hon hade tidigare övertalat Bonnie att tjata på mamma om att få spela spel på hennes mobil och sedan tjuvlyssnat när mamma sagt lösenkoden. Telefonen hade innehållit en hel del, men ingenting som gjorde Blanche klokare när det kom till pengarnas härkomst.

Det hade inte gått mer än en halvtimme sedan mamma och Jakob kom hem och hon hade omedelbart förstått att saker och ting inte gått som mamma tänkt sig. Jakob försökte mildra hennes oro genom att gång på gång upprepa lugnande ord, att det inte alls var kört och att både en av familjerättssekreterarna som gjort vårdnadsutredningen och psykologen på BUP faktiskt hade talat till Lenas fördel.

Mamma måste ha manipulerat dem båda två att tro på hennes lögner om Alexander, om inte hade de antingen otroligt dålig människokännedom eller var oerhört inkompetenta i sina yrken, tänkte Blanche.

Ingenting som Lena sa om Alexander var sant, det visste hon, det var lika mycket lögn som alla anklagelser mot hennes egen pappa hade varit. Men Blanche visste bättre än att säga något. Det gick inte att gå emot mamma. Så länge Bonnie var tvungen att bo här måste Blanche hålla sig väl med mamma för att inte riskera att tvingas lämna sin lillasyster ensam i det här dårhuset.

Och så sitter den där jävla idioten Staffan där och hånler! hörde Blanche sin mamma skrika från sovrummet. Vad fan fick han komma dit för? Är han ett trovärdigt vittne efter allt han har utsatt Blanche och mig för?

Lugn nu, vi vet ju inte hur det har gått än, sa Jakob tafatt.

Äh, håll käften! Du har inga egna barn, så du kan inte uttala dig om det här! skrek hon. En sak ska jag säga dig, och det är att jag kommer att döda Alexander om han tar Bonnie ifrån mig. Jag kan inte tillåta att hon bor hos honom. Han är farlig, han har ju för fan skadat henne!

Bonnie såg på Blanche samtidigt som hon plockade upp en godisbit ur påsen med lösgodis från ICA som låg på soffan bredvid henne.

Min pappa är dum, sa Bonnie men Blanche kunde tydligt höra förvirringen i lillasysterns röst.

Lena kom in i