Den anständige mannen

By Staffan Beckman

Beirut är som en kittel just på gränsen till att koka över. Ett annalkande inbördeskrig börjar mer och mer framstå som ofrånkomligt. Mitt i den politiska oron står Eric M. Anderson, den svenske fabrikören som hamnade i Libanons huvudstad och drar i trådarna i stans stora läskedrycksfabrik. De rådande omständigheterna sätter Anderson under lupp: en man som tappat kontakten med sina barn och äktenskapet har gått i kras. Som företagspamp hamnar han i skottelden, var han impopulär tidigare så slår hans popularitet i botten nu, och han blir allt mer desperat för att klara sig helskinnad ur situationen.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 30, 2020
• ISBN: 9788726541694

Book preview

författaren.

Det är så här, att de övre klasserna är besatta av sex, men själva innehåller de mycket litet av det. De förbrukar alldeles för mycket sex i sitt maktutövande. I själva verket byter de ut sex mot makt.

Norman Mailer i The Presidential Papers

Vad händer då med dem när deras maktutövande hotas, eller då de inte längre förmår utöva sin makt?

Rapport nr 3734/68 angående verkst. dir. Eric M. Anderson, Yata Co.

Preliminära undersökningar, beställda av MIA, angående dir. E. M. A. har visat positivt resultat. E. M. A. har ett fläckfritt förflutet och har tidigare innehaft flera framträdande poster i sitt hemland, bl. a. som vice verkställande direktör vid Yatas moderbolag, läskedryckskoncernen Yellow Tiger AB. Han har på eget initiativ tagit kontakt med den lokala polisen för planering av extraordinära åtgärder och upprättande av driftvärn. Han umgås även privat med polischefen i huvudstaden. Trots den höggradiga rationaliseringen vid Yata Co. har på E. M. A.:s initiativ åtskilliga åtgärder vidtagits för att öka de anställdas trevnad. Bland annat har personalmatsalar, kök till d:o, samt tvätt- och toalettutrymmen utvidgats och förbättrats. De anställdas religiösa intressen har tillfredsställts genom att fridagar garanterats på de viktigaste helgdagarna enligt resp. religion.

E. M. A. är gift med Anna Anderson f. Thorel, dotter till f. statsrådet B. G. Thorel. De har två barn, Richard 21 år och John 18, som båda studerar i hemlandet. Inte heller om dessa finns några negativa uppgifter. Richard studerar nationalekonomi och är politiskt aktiv i Liberala Studentunionen, John går på gymnasium och är aktiv inom scoutrörelsen.

12/12 1968/3997/3234

Rapport nr 982/75 angående verkst. dir. Eric M. Anderson, Yata Co.

Uppgifter har bekräftats att E. M. A. under de senaste två åren har förändrat sin livsföring i vissa avseenden. Hans hustru Anna Anderson, f. Thorel, återvände till hemlandet i början av 1973 och kontakten mellan makarna tycks därefter helt bruten. E. M. A. som tidigare fört ett lugnt familjeliv och umgåtts i likvärdiga kretsar har sedan dess ägnat sig åt ett intensivt nöjesliv, inkluderande relativt stor alkoholkonsumtion. Yata Co. går visserligen fortfarande med god vinst men de lugna förhållanden som rådde där för några år sedan har efterträtts av tendenser till kaos, punktstrejker, massavskedanden, m. m. — delvis i samband med tendenserna till inbördeskrig i landet. E. M. A. som tidigare hade ett balanserat och gott förhållande till de anställda har vid flera tillfällen visat prov på överilning och vidtagit onödigt provocerande motaktioner. På grund av Yata Co.:s vinst har dock moderföretaget Yellow Tiger AB fortfarande förtroende för E. M. A. och anser att de allmänna förhållandena i landet bär huvudskulden till de problem som uppstått vid Yata Co.

14/3 1975/3997/5072

I

Eric M. Anderson satt tillbakalutad i en korgstol och såg solen stå som en matt röd boll i kvällsdiset över Medelhavet. Trots den begynnande skymningen var det fortfarande hett på balkongen, till och med den svaga kvällsvinden var varm.

Eric skruvade av locket till istermosen och hällde ner de sista isbitarna i whiskyglaset. Med termosen i handen vände han sig till hälften och öppnade munnen som för att ropa, så ställde han i stället tillbaka den tomma termosen på glasbordet bredvid sig.

Han tände en cigarrett, Benson & Hedges.

Blundande fyllde han sina ögon med det brandgula fältet av vass nere vid stenbron, de långsmala bladens svepande rörelser i höstvinden. Sothönsen hastade paddlande mellan vasstråna.

Där stod Anna och han, tätt tryckta intill varandra, nyförälskade på upptäcktsfärd. De följde stranden, trängde fram mellan vass och alsnår, bländades av det bleka solljuset som sköt in mellan de svarta grenarna och de glesa kvardröjande bladen. De vadade i det dyiga vattnet.

I en glänta lockades de upp från stranden av täta slånbärsbuskar, bären var stinna av saft, och de fläkte av det matta gråblå skalet och sög i sig den bittra, friska smaken. Strax intill hittade de äpplen på marken, små gula kartiga äpplen djupt nedsjunkna i det höga gula gräset.

Annas glada, nyfikna röst:

— Undrar om här har varit en trädgård?

Och de klev genom snår och över gråmossiga nedfallna grenar och hittade fler äppelträd, ett vars frukt var i det närmaste mogen, rund och rödskimrande.

Mittemot varandra stod de och bet i de sötsura kyliga äpplena, såg in i varandras ögon.

Strax intill hittade de en husgrund av gråsten. Anna smekte de skrovliga stenarna med fingertopparna och frågade:

— Vad visste de här människorna om världen?

Den röda solbollen var nu på väg ner i havet, diset gjorde att det inte blev några reflexer i vattnet, bara ett svagt rött töcken långt borta.

— Zahie, ropade Eric befallande.

Den unga flickan kom skyndande, hasande på sina mjuka tofflor. Hon hade vit hätta på huvudet, svart klänning och vitt förkläde. Hennes drag var regelbundna, hennes ögon mörka och mandelformade. För Eric var hon ett neutrum, dels därför att han visste att hon inte hade några bröst, och dels därför att han upplevde det som att hon uppträdde som ett neutrum. Hon var alltid tjänstvillig, hon var snabb och ren, men Eric hade inget intryck av att hon någonsin tänkte en egen tanke eller kände en egen känsla. Den enda gången på fyra år som hon hade uteblivit var under oroligheterna i maj 1973, men Eric hade inte gjort någon affär av det eftersom det var strax efter det att Anna hade åkt hem.

Utan att se på henne sa han:

— Termosen är tom.

Zahie bytte ut askkoppen och försvann med termosen.

Eric reste sig och gick fram och ställde sig vid balkongräcket, såg mot det röda klotet som snabbt sjönk ner bakom horisonten. Motorljudet från enstaka bilar nere på cornichen bröt sig emellanåt igenom det regelbundna bruset från de långa bränningarna som makligt skummade över de vitgula klipporna. Flaggan på amerikanska ambassaden hängde slak, skulle snart halas. Norrut, långt ute på redden, låg ett par stora fartyg som svarta punkter i diset.

Den amerikanska flaggan gled ner utefter flaggstången. Under palmerna i trädgården skymtade pansarvagnarna och de vita hjälmarna. Eric spanade in det tredje fönstret från höger i fjärde våningen, Joanne Forests rum. Naturligtvis var hon inte där så här dags.

Var hon hemma? Var hon ensam?

Han hejdade en impuls att gå och ringa henne, han ville ju inte träffa henne, det var bara svartsjuka. Han hörde hennes skrik i sina öron, såg hennes glupska mun.

Njutningen att varje gång tränga igenom hennes amerikanska prydhet, varje gång som första gången. Stel, elegant, konverserande eller babblande in i det sista. En halvtimme i badrummet före, och så:

— Lova att du inte tänder ljuset!

Kall låg hon där, frusen, orörlig, det dröjde innan han förstod att passiviteten uttryckte sin motsats.

Och efteråt, när hon till slut hade släppt alla hämningar och gett sig hän, då hon exploderat i hetta, ljud och rörelser, alltid samma tårfyllda röst:

— Jag är så generad, jag känner mig som ett djur, du måste förakta mig nu, inte sant?

Visst föraktade han henne, han föraktade henne därför att han genomskådade henne. Och därför att han visste, eller trodde sig veta, att hon hade varit med många före honom, och att hon varje gång måste ha spelat samma spel, låtsats lika respektabel, låtsats lika kall, kanske till och med uttalat samma ord.

Ändå var det nära att han hade fallit för att fria till henne när han förstod att hon ville det.

Han behövde ju någon, han behövde ett stöd, ett skydd.

Han såg ner i det tomma glaset och vände sig om, återvände till korgstolen och fyllde på whisky och is. Zahie hade tänt bakom persiennerna och ställt dem så att ljuset strilade ut på balkongen.

En biltur tillsammans med Joanne längs kusten? Att sitta med henne bredvid sig i mörkret och bara köra. Kanske litet bröd, oliver, hommos och pickles och en flaska Kzara Rosé i Byblos?

Till Byblos, dit han och Anna brukade fara? Fanns det ingenting kvar annat än återupprepningar?

Men Joanne var inte Anna, alltså kunde Byblos tillsammans med Joanne inte vara detsamma som Byblos tillsammans med Anna. Även om de gick till exakt samma ställe dit han och Anna brukade gå, även om de åt samma mat och drack samma vin, även om de satt på samma stolar vid samma bord och blev serverade av samma servitör, så skulle det inte vara en återupprepning. Om han inte gjorde det som en återupprepning, upplevde det som en återupprepning …

Alltså: Varför ville han åka med Joanne till Byblos? Var det inte så enkelt att han bara ville vara med någon och att det var naturligt att han kom på ett förslag som han redan kände till?

Med en isbit i munnen hörde han Joannes tonfall när hon svarade i telefon:

— Å Eric, så trevligt av dig att ringa! Jag satt just och undrade varför du inte hade hört av dig på så länge!

Han gjorde en grimas.

Ljuset från persiennerna bildade vita ränder på balkongens stengolv. Horisonten var inte längre urskiljbar i mörkret, trafiken på cornichen hade kommit igång och motorljuden genomkorsades av ständiga hornsignaler. Eric ställde ifrån sig whiskyglaset och lutade sig tillbaka i stolen.

II

De första åren körde Eric alltid Corniche Mazra’a och de stora genomfartslederna upp till fabriken i Hasmieh, men sedan han hade fått klart för sig att palestinska gerillaorganisationer hade sina kontor vid Mazra’a gav han chauffören order att köra den inre vägen, ned till Al-Bourj och upp Damaskusvägen.

Den stora vita fabriksbyggnaden rörde fortfarande hans hjärta när den dök upp bakom krönet strax före Hasmieh-rondellen. I och för sig var den en gång uppförd av Coca Cola, innan de bojkottades i Arabvärlden, men bortsett från ytterskalet och en del av den maskinella utrustningen var fabriken hans verk, ett resultat av hans planer och administration. Härifrån spreds de gula Yellow Tiger-flaskorna och de klarröda Red Bearflaskorna till hela östra Arabvärlden, från Aleppo i norr till Muscat i söder. De stora färggranna Volvo- och Scanialastbilarna (naturligtvis såg han till att hans hemlands produkter prioriterades i största möjliga utsträckning) dundrade dag och natt genom öknarna — en gång på ett tidigt stadium hade han mött en av dem vid H 4 vid gränsen mellan Jordanien och Irak, haft en kort pratstund med chauffören där mitt i öknen, och blivit så berusad av tillfredsställelsen att se sina produkter på väg ut i en avlägsen verklighet att han hade sett till att chauffören fick en extra månadslön i bonus.

När bilen passerat grindarna svängde den förbi de höga staplarna av röda plastbackar och den egentliga fabriksbyggnaden. Den låga kontorsbyggnaden sköt ut i vinkel mot fabriken, omgiven av en trädgård med skuggrika pinjer och cedrar. Hibiscus, rhododendron och flera olika slags liljor blommade, genom grönskan skymtade staden och havet nedanför. En låg vit stenmur hade för några år sedan påbyggts med ett högt taggtrådsstängsel som vid behov kunde göras elektriskt ledande.

Så snart han stängt dörren till sitt rum skyndade Eric fram till det svartglänsande skrivbordet och grep efter brevhögen, sjönk ner i en av de stora läderfåtöljerna nära fönstret. Utan att öppna breven bläddrade han snabbt igenom dem, på jakt efter Richards eller Johns handstil.

Det var bara affärsbrev.

Han reagerade inte med ett ord eller en blick när Daoud, klädd i lång vit galabeya och vita handskar, kom in med kaffebrickan, satte ner den på det stora ornamenterade kopparbordet mellan fåtöljerna, och slog i det trögflytande svarta kaffet. Daoud försvann ljudlöst över den djupgröna heltäckande mattan. Eric smuttade