Skuggan av en fågel

By Staffan Beckman

Skuggan av en fågel utspelar sig i en fingerad förstad till Stockholm, som är stöpt i arbetarklassen. Söderförorten är byggd 1950 och är en effekt av Socialdemokraternas dröm om välfärdssamhället som ideal. Istället för arbete för alla och social- och ekonomisk trygghet är livet i förorten tufft. Hög arbetslöshet gör drömmen tandlös för folket i förorten och långt ifrån en realitet, men boken skildrar den samhörighet som ändå skapas. Trots utsatthet och konstanta prövningar föds hopp i vetskapen om att livet går framåt.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 23, 2020
• ISBN: 9788726541823

Book preview

författaren.

1

Ögonblicket innan hade allt verkat som vanligt i köket i lägenheten tre trappor upp till höger på Lindormsvägen 39 i Ludvigsberg. Familjen Redin satt där vid bordet och åt fläskpannkaka (fast barnen fick leta rätt länge efter fläskbitarna), mamma Viola och pappa Dan, Leffe tio år och Jenny fyra.

Viola höll på att berätta nåt då hon plötsligt la ner kniv och gaffel och nästan skrek till Dan:

— Du hör ju inte på!

Dan som satt och skar upp pannkaka åt sej kastade en lite skygg blick mot hennes ansikte och fortsatte sen att skära. Barnen såg förvånat på Viola och på tallriken där besticket hade skramlat till; så vred de samtidigt på huvudet och såg hur Dan ryckte på axlarna och lyfte över pannkaksbiten till sin tallrik.

— Vad spelar det för roll vad man säjer när ingen hör på?! sa Viola.

Det blev tyst ett par sekunder, så sa Leffe:

— Jag hörde vad du sa mamma!

— Jag hörde också, sa Jenny som var Leffes eko.

Det är möjligt att Viola log lite, men Dan gjorde det i varje fall inte, han fortsatte att syssla med sin pannkaksbit, skar den i småbitar, sockrade lite, la äppelmos på varje liten bit, tog en första tugga.

Viola sa:

— Du tror bestämt att vi har hur mycket äppelmos som helst! Då reste sej Dan och gick ut ur köket och in i sovrummet, slog igen dörren efter sej.

Viola, Leffe och Jenny satt tysta, barnen såg hur modern var nära att falla i gråt. Så försökte hon le lite.

— Ät nu, sa hon. Förlåt mej.

Leffe och Jenny tog varsin tugga. Med munnen full frågade Leffe:

— Är det för att du är ledsen för det där som hände på jobbet?

— Ja, sa Viola. Javisst.

— Finns det inga andra jobb?

Hon skakade på huvudet och reste sej och gick ut i hallen, stod ett ögonblick framför spegeln och såg sej själv i ansiktet, gick in till Dan i sovrummet. Barnen åt inte, de satt tysta och lyssnade.

Dan låg på sängen med ansiktet mot väggen.

— Du, sa Viola. Jag menade inte …

Hon avbröt sej, stod orörlig med armarna hängande utmed kroppen. Efter en stund kände hon en svag, unken svettlukt, nosade vid sina armhålor och kom ihåg att hon hade rusat iväg från affären utan att hinna skölja av sej.

Dans tröja hade åkt upp lite över ryggen, fastän det var oktober var han fortfarande solbränd och Viola kunde känna i fingertopparna hur slät och blank hans hud var just där vid ryggslutet.

— Förlåt mej, sa hon. Ska du inte komma och äta färdigt? Jag menade inte det där med äppelmoset.

Han svarade inte, rörde sej inte. Hon gick tillbaka till barnen, lämnade sovrumsdörren öppen.

— Skulle inte ni titta på TV?

— Vad är klockan?! utbrast Leffe.

— Kvart i sju.

— Då har det redan börjat!

Leffe reste sej, Jenny gled ner från sin stol.

— Ni måste faktiskt äta färdigt först.

— Men …, sa Leffe. Det var ju du som sa …

— Det tar inte många minuter. Ni måste äta. Gör det nu!

Leffe såg ut som om han tänkte säja nåt mer, Jenny såg förhoppningsfullt mot hans mun, men så satte han sej hastigt och båda började kasta i sej maten. Viola såg mot köksfönstret, mot den suddiga spegelbilden av sej själv, barnen och matbordet. Hon tänkte på att hon hade blivit lite rundare.

Barnen försvann in i vardagsrummet och amerikanska barnröster tonade upp ur TV:n. Jenny hade lämnat kvar halva portionen på tallriken men nästan lika mycket låg kvar på Violas egen.

Viola log lite för sej själv när hon såg på klickarna med äppelmos på Dans pannkaksbitar, så gick hon och mätte upp vatten i en kastrull, satte den på spisen och gick ut i hallen.

— Jag har satt på kaffevatten, sa hon.

Medan Viola dukade av tog hon sej några tuggor, ett par från sin egen tallrik, ett par från Jennys. Hon mätte upp kaffe i melittan, slog i det kokande vattnet. Dan kom in och satte sej på sin plats, sköt tallriken åt sidan.

De sa inget medan Viola gjorde färdigt kaffet och satte fram koppar. Så ställde hon in hans tallrik i skafferiet och satte sej, tänkte på att han såg trött ut.

Dan undvek hennes blickar och satt och petade på några utspillda sockerkorn.

— Du? sa hon. Jag såg på din rygg när du låg på sängen. Tröjan hade åkt upp och jag såg att du var solbränd fortfarande och jag tänkte på den där sista helgen när vi var ute …

Och Dan log faktiskt lite, fast utan att höja blicken. Viola tog hans hand på bordet.

— Du? sa hon igen.

Hans leende hade tonat bort.

— Du, det känns som om vi inte har pratat med varandra på flera veckor? Jag vill inte att det ska bli som förra vintern.

Han tog sin kaffekopp med vänsterhanden och drack utan att se åt hennes håll. Hon kände svettlukten från armhålorna, släppte taget om hans högra hand.

De satt tysta. Viola kände sej gråtfärdig. Hon sträckte sej efter kaffetermosen då han sa:

— Det blir värre.

Äntligen lyfte han blicken — och hon såg att han också var på väg att börja gråta.

— Vad menar du?! frågade hon.

Men han svarade inte, slog bara ner blicken igen. Då hon på nytt försökte ta hans hand gled den undan, som om han var rädd för beröringen. Hon tog termosen och fyllde på kopparna.

— Vill du ha nånting till? frågade hon.

Han skakade på huvudet.

— Det går åt helvete alltihop! sa han.

Och hon stirrade på honom.

— Men … Du, vad är det som har hänt?! Du får inte säja så där! Vad är det som går åt helvete?!

Han ryckte på axlarna.

— Alltihop.

Då försökte hon le.

— Det är inte sant, sa hon. Det gör det inte.

De satt tysta igen, ingen av dem rörde sitt kaffe. Inifrån vardagsrummet hördes skrattsalvor från TV:n och Leffe.

— Du måste säja vad du menar? sa Viola.

Och hon såg på honom, tyckte plötsligt att det såg ut som om han hade magrat. I ansiktet fanns det inget spår av nån solbränna, kinderna var nästan gråaktiga. Det for genom hennes huvud att han kanske hade fått reda på att han var svårt sjuk, att det var nåt fel på lungorna, att han hade cancer …

Hade han inte berättat om en arbetskompis som hade fått lungorna förstörda av svetsgasen?

Och Viola böjde sej fram, snuddade med sin hand vid Dans.

— Du? sa hon. Du är väl inte sjuk …?

När han skakade på huvudet märkte hon att hon började andas som om hon hade sprungit. Men mitt i lättnaden sa hon hårt:

— Vad är det då som går åt helvete?! Du måste svara!

Han såg på henne, flinade lite fånigt, öppnade munnen. Men Jenny dök upp i dörren.

— Vad vill du? frågade Viola.

— Inget, sa Jenny.

— Var snäll och gå in till Leffe igen då.

Men Jenny stod kvar. Och Dan såg mot sin kaffekopp och sa tyst:

— Det säjs att dom ska sparka hundra man …

— Snälla Jenny! sa Viola. Gå in i vardagsrummet igen! Gör det!

Långsamt, utan att lyfta på fötterna, backade Jenny runt dörrposten och ut i hallen. Viola rätade på sej och såg på Dan.

— Hundra! utbrast hon. Det är ju …

Hon avbröt sej.

— Ja, sa Dan. Halva styrkan alltså. Halva fabriken!

Det var som om han började slappna av lite när han hade fått det sagt. Han tömde sin kaffekopp i ett enda drag och tog upp snusdosan. Jenny hade gömt sej bakom dörrposten, hennes blonda hår stack fram.

Dan la in snuset.

— Men …, sa Viola. Har dom sagt det rakt ut …? Är det klart?

— Nä, sa Dan tyst. Klart är det väl inte. Idag var det nån som hade hört att fackgubbarna var kallade till möte på fredag.

— Men, försökte Viola, måste det handla om det?

Dan log resignerat.

— Det har gått rykten i flera veckor nu. Eller hela hösten. Företaget går med jätteförluster.

Han teg en stund och så sa han:

— Och här sitter vi … Med skulderna på båten … med avbetalningarna …

— Men …?

Han avbröt och såg på henne.

— Har du fått mens?

Och Viola såg förvånat på honom.

— Nä. Det är inte dags än. Inte förrän i slutet av veckan. Men …

Och så förstod hon.

— Men …, sa hon igen.

Viola fingrade på snusdosan, så reste hon sej och gick efter konjaksflaskan och två glas. Då hon såg mot dörröppningen mötte hon Jennys blick och hon kom ihåg vad hon hade sagt vid matbordet då hon berättade om eländet på jobbet:

— Åh, jag ser verkligen fram emot att bli barnledig! Och sen tänker jag aldrig sätta min fot där igen!

Hon slog i glasen och sa:

— Dan? Måste du …

Och så avbröt hon sej. Hans blick var alldeles tom.

2

Viola Redin satt i kassa fyra och skulle just börja stämpla in varorna åt en kvinna i sjuttiårsåldern då Rickard Bergström, varuhuschefen, dök upp och högg kvinnan i armen och sa:

— Var god och följ med här!

— Aj! kved kvinnan. Det gör ont!

Viola öppnade munnen och var på väg att resa sej upp och skrika; så blev hon sittande, stum. Med ett grepp som måste göra blåmärken tvärs igenom den gamla kvinnans kläder släpade Bergström henne med sej bort mot personalutrymmet. Kvinnan såg ut som om hon var på väg att falla omkull, som om det var Bergströms grepp som höll henne uppe och hindrade henne att falla framlänges. Efter den första protesten gav hon inte ifrån sej ett ljud.

När de hade försvunnit genom dörren bredvid köttdisken vaknade Viola till, samlade ihop kvinnans varor i en korg, låste kassan, satte upp stängt-skylten, skakade på huvdet åt en kund som närmade sej och rusade iväg efter dem. I hörnet vid kryddhyllan höll hon på att springa omkull en av sina arbetskamrater som kom dragande på en kärra med läskedrycker.

— Han är på en tant nu igen! ropade hon som ursäkt.

I rökrummet stod den gamla kvinnan gråtande mitt på golvet, hon var liten och tunn i sin svarta kappa, hennes baskerliknande hatt hade åkt bakåt över håret och var på väg att falla av. Bergström satt på bordskanten och grävde i hennes handväska. Så vände han väskan upp och ner över bordet. Puderdosa, kam, nycklar, hårspännen, lösa mynt, pennor, legitimationskort, SL-kort, en liten parfymflaska, ett par fotografier, kvitton och andra papper blev liggande i en röra medan en burk niveakräm och en enkrona rullade ner på golvet. Bergström petade i högen, tog upp ett fotografi och tittade på det, vände sej till kvinnan och sa.

— Ta av er kappan!

Kvinnan rörde sej inte, stod med huvudet nedåtböjt och grät.

— Ta av er kappan sa jag! röt han.

Och han reste sej och gick emot henne, tog tag i hennes krage och vred henne runt så att hon kom med ansiktet mot honom, slet upp översta knappen i kappan.

— Sluta för helvete!

Det kom så plötsligt och oöverlagt att Viola kände det som om det inte var hon själv som hade skrikit till. Bergström vände sej om, först med ett hastigt uttryck av rädsla, så tvärt med ett spydigt, elakt leende.

— Vad var det du sa, sa du?!

Viola teg.

— Säj om det där du sa!

Den gamla kvinnan tog ett steg åt sidan så att hon kunde se Viola. Deras blickar möttes.

— Jag så åt dej att sluta med det där, sa Viola.

Bergström gick emot henne.

— Dra åt helvete! skrek han. Försvinn! Vem fan tror du att du är va?!

Viola ryggade tillbaka. Bergström lyfte handen och slog till och slaget träffade Violas arm som hon fick upp till skydd. Det värkte till i armen och utan att hon hann hindra sej började hon gråta.

— Du ska få lära dej att inte lägga dej i! fräste Bergström.

Och Viola flydde. I förvirringen sprang hon åt fel håll, hamnade i en återvändsgränd vid omklädningsrummet och toaletterna, kastade sej in i ett toalettrum och låste om sej.

Där satt hon och grät när hon efter nån minut hörde Bergströms röst genom dörren. Då hon höll andan hörde hon också den gamla kvinnans snyftningar.

— Ett ord om det här till nån, sa Bergström, ett enda ord om det här och jag kommer att se till att ni båda två åker dit för snatteri! Förstått!?!

Och han bankade på toalettdörren.

— Viola, har du förstått?!!

Det hade hon inte. Hon förstod inte hur en människa som alldels nyss, bara för ett halvår sen eller så, hade varit en kamratlig, hygglig chef, nån som hon gärna hade dansat med på firmafesterna, plötsligt hade förvandlats till ett odjur som gav sej på gamla tanter och gubbar, småflickor och småpojkar, och behandlade dem som skit.

Hon reste sej och slog med knytnävarna på dörren — men hon hittade inga ord.

3

När Gösta Sillén kom nerför trapporna från tunnelbanan såg han de två grönklädda vakterna marschera fram till en flicka som stod och rökte vid en av betongpelarna framför pressbyråkiosken.

Glasrutorna i biljetthallen skallrade då tåget körde fram över deras huvuden, och just då ljudet dog ut skrek flickan:

— Ta inte i mej för helvete! Jag kan gå själv!

Vakterna stod bredbenta på var sin sida om flickan då hon demonstrativt höll upp sin cigarrett mellan tummen och pekfingret och lät den falla till golvet. Batongerna lyste vita mot de gröna uniformerna, de bruna pistolhölstren skymtade mer diskret. Flickan skakade sitt vildvuxna röda hår och gick ut genom svängdörren, att döma av hennes sätt att gå var hon inte helt nykter.

När vakterna vände sej om stod Gösta vid den pelare där flickan nyss hade stått. Långsamt öppnade han ett cigarrettpaket, tog en cigarrett och stack den i munnen, grävde i fickorna efter tändaren, stod och mixtrade med den en stund, tände cigarretten. Vakterna gick emot honom — Stick ut härifrån!

Gösta höjde lite på ögonbrynen och kände sej (i brist på bättre förebilder) som hjälten i nån amerikansk TV-deckare.

— Hör du inte vad jag säjer?! Stick!

Och Gösta Sillén log lite. Han hade kommit på att den vakt som gav orderna såg ut precis som vakter eller poliser skulle se ut om de en dag skulle komma att massproduceras med provrör.

Med tummarna innanför bältena ställde sej vakterna så tätt inpå honom att han tvärs igenom cigarrettröken kände doften av deras manlighets-deodoranter. Gösta sniffade.

— Tyckte inte den där rödhåriga tjejen om hur ni luktade?

Provrörsvakten flyttade snabbt högra handen från bältet till batongen.

— Ska vi hjälpa dej ut va?!

— Jag ska inte ut, sa Gösta. Jag väntar på min dotter.

— Det här är ingen vänthall. Stick iväg!

— Jaså, sa Gösta, är det ingen vänthall? Vad är det då då?

Vakterna bytte en blick. Gösta rundade hastigt pelaren och tog tre steg fram till pressbyråkiosken.

— En ask tändstickor, tack.

Kvinnan som hade stått med ryggen till vände sej om.

— Nämen Gösta! sa hon. Det var inte i går!

Vakterna stod nu på var sin sida om honom framför kioskluckan.

— Jag chansade på att det skulle vara du, sa Gösta. Som förr i världen.

Kvinnan i kiosken log och lyfte armarna och kände med händerna över sitt hår. Så skrattade hon.

— På den tiden då vi ännu inte var gråhåriga …

— Ska du handla nåt så gör det snabbt! sa provrörsvakten.

Gösta och kvinnan i kiosken blinkade till varandra.

— Jaa, sa Gösta, tänk om jag till omväxling skulle ta och prova en ask tändstickor?

— Javisst, sa kvinnan och log, vi har en utmärkt sort här. En så kallad bruksask.

— Det låter bra, sa Gösta. Jag behövde den just för att använda den till att tända med.

— Ja då ska det nog passa, sa kvinnan.

— Men …, sa Gösta. Tändsticksbolaget har lurat mej några gånger så jag skulle vilja att du räknade stickorna åt mej först. Det ska vara 48 stickor.

— Det ska bli.

Och kvinnan hällde ut tändsticksasken över en trave med osålda kvällstidningar och började räkna.

Gösta kastade ett leende mot provrörsvakten och frågade kvinnan:

— Och du bor kvar härute?

— Nitton, tjugo, sa kvinnan. Jodå. På gamla Mobergsvägen som vanligt.

Hon fortsatte räkna.

— Och Jonny mår bra?

Hon skakade lite på huvudet, Gösta tyckte att det såg ut som om hon rodnade.

— Sa du 48? frågade hon. Här är bara 46.

— Ah, sa Gösta. Där ser du. Det är bara svindel och bedrägeri med företagsamheten nuförtiden. Då håller jag mej allt till min gamla tändare.

Då grep provrörsvakten honom i armen.

— Nu ska du ut!

Kvinnan i kiosken stirrade till.

— Vad sjutton tar du dej till?! Ger du dej på kunderna?!

Gösta log mot henne.

— Jag ska gå nu, sa han. Jag har bara odlat mitt hat lite. Du får hälsa Jonny.

Och han ryckte till med armen så att provrörsvakten förlorade greppet. Kvinnan log, lite röd om kinderna, och sa:

— Jag ser Viola och hennes barn ibland.

— Ja, sa Gösta. Jag ska just dit. Vi ses.

Han tog ett par steg, stannade och tog upp cigarrettpaketet och tände en ny cigarrett, kände vakterna flåsa i nacken och gick ut genom svängdörren.

Den rödhåriga flickan stod och hängde vid korvkiosken, blekblå i hyn under neonrören. Gösta stannade och såg på henne ett ögonblick, gick fram till henne och nickade.

— Tjänare Sussie? sa han.

Hon såg likgiltigt på honom, utan tecken till att känna igen honom.

— Vad är du ute efter? sa hon hårt.

— Inget, log han. Det är jag som är Gösta. Violas pappa.

— Än sen då? Det finns så djävla mycket pappor!

— Jodå, sa Gösta. Det gör det väl. Hur mår Hilding då?

— Du kan väl fråga honom själv för fan!

Och hon kastade med huvudet och det röda håret på samma sätt som då hon gick ut från tunnelbanan, vände sej om och gick ut mot torget. Hon gick så ostadigt att hon till slut var tvungen att ta stöd vid en lyktstolpe.

Klockan var tio i sju på kvällen, Gösta Sillén rundade Domus och gick uppför trapporna till Äppelblomsvägen.

Gatan låg öde så när som på ett par parkerade bilar. Framför punkthusen till vänster stod raderna av rönnbärsträd, bladen hade fallit men bärklasarna hängde kvar och blänkte svartröda i skenet från gatlyktorna. Det lyste svagt från fönstren till Handelsbanken, Posten, Apoteket och Systemet. Framför apoteket fanns det fortfarande en sandlåda — där hade barn säkert inte lekt på femton år, nu låg där ölburkar istället för hinkar och spadar. Det var fem år sen han själv hade flyttat från Ludvigsberg.

I Medborgarhusets fönster satt samma slags gamla anslag och affischer. SSU skulle ha höstbasar. Schackklubben Springaren hade träning på tisdagskvällar. Hyresgästföreningen skulle ha årsmöte. Gammeldansklubben Skäran skulle ha fest.

Gösta stirrade på namnet Skäran. Det var nåt som var fel, det var nåt som var förändrat.

Så, ensam med sej själv på hela Äppelblomsvägen, brast han i skratt. Gammeldansklubben hade hetat Hammaren och Skäran … När hade namnet ändrats? Var det fem år sen, tio år sen, femton …?

Men efter en stund satte han skrattet i halsen. — Vad hade han att förebrå dem? Vad hade Gösta Sillén gjort som gav honom rätt att förebrå en enda människa nånting? Visste han inte mycket väl vad han borde göra — och ändå lät han bara åren gå …? Vad var det för mening med kunskap när man bara stod bredvid och såg på och lät allting gå åt helvete? — Var det inte möjligt att säja att det i alla fall var hederligt av dem att byta namn? Själv hade han behållit sitt … fast det inte längre stod för samma sak som förr.

Han tog vägen genom lekparken — förbi plaskdammen där Viola sprang naken och jagade en stor blå-röd-vit badboll, där han själv satt på kanten och matade Lasse med nappflaska. En sommarsöndag eller en semesterdag för tjugofem år sen.

Till slut stod han framför Lindormsvägen 39 och tittade upp mot balkongen på tredje våningen. Han skulle bara behöva öppna munnen och ropa så skulle Mary komma ut, vinden skulle dra genom hennes hår, hennes mun skulle skratta. Det var säkert sju-åtta år sen han senast besökte hennes grav.

4

Det var tisdag och valet stod, mellan fiskpudding och fläsk med bruna bönor. Både Dan och Kenne hade valt fläsk. Men som vanligt tog Dan mjölk och Kenne lättöl; vid nåt tillfälle hade Kenne sagt att man kan ju i alla fall låtsas att man sitter på en riktig krog. Kenne hörde också till dem som klädde om sej till lunchen, på nolltid fick han av sej blåkläderna och hoppade i sina civila byxor, drog på sej slips och kavaj. Men det är klart, att eftersom han jobbade på lagret behövde han inte stå fem minuter över handfatet.

Det var Kenne som berättade för Dan att facket skulle förhandla om hur många som skulle avskedas. Han hade det säkert från Klykan, skyddsombudet, som var nån sorts förman på lagret.

— Det låter värre än vad det är, sa Kenne. Bortåt femton man går i pension före 1 juli och dom kommer att räknas in. Sen finns det säkert tio till som går och drar med utslitna ryggar och annat skit och som bara kommer att bli glada för att få hjälp till förtidspension. Det gör tjugofem. Sen kan man utan vidare räkna med att en massa unga killar kommer att sticka självmant så fort dom får klart för sej att det gäller allvar, det är killar utan familjer och som i alla fall är sugna på att röra på sej lite. Låt oss säja att vi blir av med tjugofem till på det viset. Det gör femtio. Om sen facket kapar toppen så att budet stannar på sjuttifem-åtti i stället för på hundra så handlar det i själva verket bara om tjugofemtrettio man. Då sitter såna som du och jag ganska säkert.

Dan svarade inte. Han blev inte ett dugg lugnare av Kennes uträkning (eller om det nu var Klykans eller fackets). Han tuggade sitt fläsk och såg ut genom fönstret där fabriksbyggnaderna såg ut som en ruinstad från andra världskriget. Det var visserligen bara en byggnad som höll på att rivas, men skiten och regnet gjorde att de allihop såg ut som om de var döda, övergivna. De som var nya (det vill säja från 50- eller 60-talen; några riktigt nya fanns det inte) såg i själva verket värst ut med sin flammiga betong. Och så var det det där att man visste att var och varannan av dessa fabriker gick knackigt, att lagren var överfulla — att där i kabelfabriken låg det varsel för femti man, att där på valsverket hade de varslat om tredagarsvecka, etc. etc. Hotet låg över hela området, över hela stan, och Dan kände det som ett svart hål i hjärnan.

— Du har varit här i sex år va? sa Kenne. Det räcker alla gånger. Här finns massor med gubbar som inte har varit här mer än två-tre-fyra. Det är ju så dom räknar, det kommer facket att se till.

Med blicken mot Kennes ansikte såg Dan sin arbetskompis Nisse Andersson som hade stått vid svetsen i tjugo år. De sista åren hade Nisses ansikte förvandlats och blivit gammalt fast han inte var mer än ett par och femtio. Det var nåt med lungorna trodde alla utom Nisse som ville en sak och en enda: att få behålla jobbet. Och företagsläkaren hade stött Nisse hittills, hade fått honom att sluta röka, fått honom att springa i skogen, fått honom att äta yoghurt och vitaminer.

De senaste månaderna, sen det hade börjat ryktas om nedskärningar, var det som om Nisses hår hade vitnat från ena dan till den andra. Sen semestern hade han varit uppe tre gånger hos företagsläkaren för att försöka få ett friskintyg — men läkaren hade vägrat just därför att de var överens om att han var frisk … Friskintyg krävde en ordentlig undersökning, sa läkaren, och det var inte hans jobb att hålla på att göra stora undersökningar av alla som redan var friska, det skulle ju bli ett evigt rännande, sa han.

Nisse, tänkte Dan, var en av dem som Kenne syftade på när han talade om dem som bara skulle blir glada för att få hjälp till förtidspension. Men Nisse skulle inte bli glad, han skulle ta det som dödsstöten.

— Det är i alla fall inte klokt, sa Kenne. Tio år har man hållit på med det här skitjobbet. Packa, sortera, lasta, packa, sortera, lasta. Om nån hade sagt till mej för tjugo år sen att det var här jag skulle hamna så hade jag tagit livet av mej …

Dan log lite.

— Och nu är du lycklig om du bara får stanna kvar …!

Kenne fnös.

— Du vet, sa han. Jag bara bidar min tid. Såg du TV-programmet om bostadskrisen i söndags? Såg du alla som stod på S:t Eriksgatan och köade? Snart ser du, snart så börjar det rulla igen! Dom blir helt enkelt tvungna att börja bygga igen. Och sånt sätter fart på ekonomin också. Och då — då vet du en som sätter upp eget igen! I källaren hemma står allting och väntar, ritbord, böcker — till och med varenda penna och vartenda suddgummi har jag sparat! Det är bara att skaffa en ny lokal, börja ringa upp gamla kontakter och sätta igång! Vartenda nytt material, varenda ny grej som har kommit fram under dom här elva åren har jag koll på. Jag har till och med tänkt att jag kan ha kontoret där i källaren till att börja med, jag har börjat röja lite — och den dan det kniper så kan jag få det färdigt till morgonen därpå! Kenneth Hermanssons Konstruktionsbyrå färdig att tas i bruk!

Dan lyssnade först med två öron, sen med ett öra och till sist med ett halvt. Det var inte första gången Kenne rasade iväg in i sina planer och drömmar. Och det var nånting som Dan hade kommit att tänka på.

Där gick Viola omkring utan spiral — och så sent som i lördags hade de legat med varandra …

Satan, tänkte han, vad fan stod jag inte på mej för!

Kenne lutade sej fram och viskade:

— Oss emellan, Danne, oss emellan har jag redan ett jobb på gång! Och inte ett öre i skatt!

5

Sussie Matsson stod under korvkioskens neonrör när en silverfärgad Volvo 244 GLT saktade in vid busshållplatsen. Hon fäste blicken på bakdörrens handtag och försökte gå så rakt som möjligt.

Hon slog igen dörren bakom sej och satte sej till rätta, sa ingenting, letade efter en kam i handväskan.

— Varför kör du inte? frågade hon.

Mannen vid ratten svarade inte.

— Kör då för helvete! utbrast hon. Jag vet, jag har tagit en vinare, men kör då för fan!

Ingenting hände.

— Var fick du pengar ifrån?

— Jag hade inga. Det var en kille som bjöd.

— Och vad bjöd du i stället?

— Ingenting för fan! Det var en kompis. Snälla du, kör nu!

— Vi ska till stan.

Sussie rätade på sej.

— Till stan?! Du lovade ju …

— Du lovade att vara nykter.

Bilen stod stilla. Sussie drog efter andan.

— Du, snälla, du lovade ju … Vi skulle ju …

— Jag har en kund och vi behöver pengar. Palace Hotel.

— Jag är hungrig.

— Det är inte mitt fel.

— Men jag hade tänkt …

Mannen vred om startnyckeln. Bilen började rulla.

— Jag skiter i vad du hade tänkt. Du lovade att hålla dej.

Och Sussie lutade sej bakåt, la nacken mot ryggstödet och blundade; handväskan rasslade ner på bilgolvet.

— Kan vi inte gå nånstans först? Sitta ner en stund. På Carlton?

— Du ska vara på Palace halv åtta. Hon är fem över sju nu.

Bilen körde Sockenvägen och svängde upp på Nynäsvägen in mot stan.

— Jag ska aldrig lita på dej mer.

Hon fick inget svar. När de stod och väntade på grönt ljus vid Ringvägen vände sej mannen om. Hans släta kinder var blåvita i det brandgula ljuset från gatlyktorna. Han skrek:

— Nästa gång du är full ställer jag dej på Malmskillnadsgatan!

Hon lyfte huvudet och log lite.

— Gör du? Du skiter förstås i mellanskillnaden va? Och jag som trodde att du var affärsman …!

Trafikljusen slog om.

— Jag ska visa dej att det finns andra än du!

— Gör det, sa Sussie. Så slipper jag dej.

Vid Tegelbacken frågade hon:

— Vad är det för torsk den här gången då?

Mannen svarade inte.

— Jag frågade vad det är för nån!

Hon stack fram handen mellan framsätena och nöp honom i skuldran.

— Svara för helvete!

Han fångade hennes hand och vred om så att