En andra chans i juletid

By Anethe Bergendahl

Veronica har burit på en familjehemlighet i nästan femtio år. En hemlighet som kommer att förändra livet för alla involverade efter den kommit ut. Sittande vid köksbordet en juldag i Lund börjar hon sakta men säkert berätta historien hon burit inom sig ett halvt sekel för sitt barnbarn Chloe. Året är 1971 och unga Veronica har flyttat till drömmarnas stad – London. Och det är där, en vacker decemberdag, då hon för första gången möter hans blick. Med ögon att drunkna i och ett leende som gör henne knäsvag kan Veronica inte hjälpa att falla för den vackra italienaren Francesco. Men livet kommer emellan och hemligheten tär isär det förälskade paret. Med hjälp av sitt barnbarn väcks Veronicas hopp på nytt och det är äntligen dags att kämpa för det hennes hjärta vill ha. Men kommer de lyckas hitta tillbaka till varandra eller är deras kärlek för evigt förlorad? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 8, 2022
• ISBN: 9788728184172

Book preview

Anethe Bergendahl

En andra chans i juletid

SAGA Egmont

En andra chans i juletid

Copyright © 2022 Anethe Bergendahl och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728184172

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

December 1972

Snön virvlade omkring Veronica och hennes långa askblonda hår var fullkomligt täckt av de vita flingorna när hon på stapplande ben passerade dörrarna till sjukhuset. Veronica skrek och jämrade sig av smärtan medan hon på något sätt försökte härda ut. Det som inte fick hända var på väg att hända. Hon lyfte blicken och såg sig runt i entrén, hon var helt ensam. Vid ena dörren fick hon syn på en ringklocka. Sakta trevade hon sig fram steg för steg medan smärtan blev allt intensivare. I samma ögonblick hon hörde ringsignalen kände hon något varmt som rann längs låren. Var finns personalen när jag behöver dem?, tänkte Veronica.

Hjälp mig! Jag behöver hjälp, kved hon fram mellan smärtattackerna.

Hon hade misstänkt att hon var gravid när hon lämnade England.

Förtvivlat önskade hon att situationen var annorlunda – att hon fortfarande hade något att se fram emot, att hon fortfarande hade någon liten bit kvar av honom att älska. Precis när hon tänkt klart kom två vitklädda sjuksköterskor till hennes räddning.

Hon blundade och tvingade sig själv att tänka på att allting som skedde hade en mening, men vilken mening kunde det vara att låta ett åtta veckor gammalt foster dö? Sjuksköterskorna ledde henne in till ett rum där hon fick klä av sig och ta på sig en vit sjukhusrock och vita trosor. Veronica fick en nål på ovansidan av handen och dropp. Sjuksköterskan sprutade smärtstillande medel genom nålen och kort därefter snurrade rummet och allt blev dimmigt för henne. Inte ens armarna kunde hon lyfta längre. Då Veronica märkte att hon inte längre hade kontroll över kroppen sökte hon sjuksköterskans blick, som log varmt åt henne. Sjuksköterskan strök henne över pannan innan hon mjukt torkade bort tårarna som rann längs Veronicas kinder.

Nästa gång hon öppnade ögonen mådde hon fruktansvärt illa. Hon ulkade och ulkade och när hon skulle luta sig ut över sängkanten pulserade en fruktansvärd smärta. Fy fan vad jag känner mig dålig, tänkte hon.

Med en hand höll hon sig för pannan och insåg precis vad hon varit med om. Den andra handen förde hon sakta ner mot magen, kände bandaget och lät handen sakta vandra över.

Kapitel 1

Lund, onsdagen den 12 december 2018

VERONICA KRAMADE temuggen hårt medan hon blickade ut över gräsmattan i trädgården. Regnet öste ner och det var milt sagt, tänkte hon och tog en försiktig munfull av det varma teet. Snart skulle barnbarnet Chloe anlända, förgylla hennes vardag och ge hennes liv ytterligare en dimension. Chloe var en fin och ordentlig tonåring även om hon brukade ha för mycket färgrikt kladd i ansiktet, det hade räckt med mycket mindre. Men hon hade inget att säga till om den saken, hon hade försökt flera gånger utan någon som helst framgång.

Veronica drog sig till minnes hur dottern Cecilia sminkade sig i ungdomen och fortfarande tyckte hon att Cecilia använde för mycket. Men det var Cecilias ensak. Veronica var ändå mycket stolt över sitt barnbarn som alltid fick bra betyg i skolan. Och nu hade Chloe gått en hel termin på samma gymnasielinje som hon själv gick en gång i tiden.

Vad var det man brukade säga, tänkte hon och kunde inte riktigt komma ihåg hur ordspråket löd. Var det att äpplet inte föll så långt från trädet, eller?

Hon såg verkligen fram emot att få rå om henne här i ett par veckor, de hade alltid haft så mycket att prata om. De skulle baka julkakor och köpa julklappar. De skulle åka till Köpenhamns tivoli och uppleva allt från glögg till jultomtar.

Veronica småskrattade rakt ut i luften medan hon lämnade köket och gick mot vardagsrummet. Ett minne dök upp från hennes egen ungdom. Hon var precis likadan och gjorde inte heller alltid som hennes mamma sa – hon hade alltid vetat bäst själv. Och det stämde. Barn och ungdomar gjorde alltid, nästan alltid, precis tvärtom mot vad föräldrarna sa. Hon drack några små klunkar av teet innan hon tog itu med städningen. Med dammvippan stadigt i handen gick hon mot bokhyllan. Oj, så mycket prydnadssaker och souvenirer hon och Daniel hade samlat på sig under årens lopp. Nu när hon plötsligt fått så mycket ledig tid över skulle hon ta ett rejält handtag och rensa bort en del. Hon förde dammvippan längs med de nötta hyllplanen och daskade till en och annan bokrygg då en av böckerna föll ner på golvet. Ut ramlade ett fotografi upp och nervänt. Veronica böjde sig sakta ner och slickade på pekfingret innan hon satte fingret på bilden som fastnade. Ett välbevarat fotografi på en stilig man från hennes förflutna.

Det högg till i hjärtgropen. Hennes underbara Francesco. Som hon så hastigt lämnat utan ett ord. Förtvivlad och ledsen hade hon varit. Det gjorde ont att tänka tillbaka på honom. Kanske också därför att hon kände ett dåligt samvete för att ha tigit om hemligheten i så många år. En lögn som hon borde ha berättat för länge sedan för alla inblandade.

Veronica blundade och lyssnade till det rogivande och smattrande ljudet mot fönsterrutan. De mjuka regndropparna lät som ljuv musik i hennes öron och smekte hennes själ sakta till ro. Hon hade alltid älskat när det regnar. Stora droppar som landade på den smutsiga rutan och exploderade i samma stund. Tänk om dropparna bara kunde rulla sakta ner utan att stötas sönder.

När hon slog upp ögonen var det inte gräsmattan hon såg utan en flygplats. Veronica blundade hårt och öppnade ögonen igen. En lång gata uppenbarade sig och när hon tittade på vägskylten och läste Leys Garden, förstod hon. För sitt inre såg hon sig själv långsamt vandra på trottoaren och hon kände igen sig direkt.

Efter en stund stannade hon till vid nummer tjugofem. Bredvid huset fanns ett stort stensatt parti i gråa nyanser och ett vattenbad med fåglar i keramik. En silverfärgad bil stod parkerad på uppfarten. Men det var fåglarna och vattenbadet som fångade hennes intresse. Hon tyckte att det var lite märkligt att ha ett fågelbad vid uppfarten till huset.

Veronica blinkade till några gånger och kikade återigen ut genom fönstret, men det var fortfarande samma utsikt som hon såg. När hon snurrade runt såg hon många liknande hus byggda i samma stil med rundade burspråksfönster och pampiga entréer. Veronica kände så väl igen både gatan och huset.

Det var ingen främmande miljö, det var orten och huset hon bodde i för exakt fyrtiosju år sedan.

En gäll och ihärdig dörrsignal väckte Veronica ur drömmarna. Plötsligt kom hon ihåg att barnbarnet Chloe skulle komma. Skyndsamt tog hon sig fram till ytterdörren och öppnade. Utanför stod Chloe.

Äntligen mormor, jag trodde nästan att du inte var hemma, sa Chloe och klev förbi henne och in i hallen.

Klart att jag är hemma när jag vet att du ska komma, försvarade sig Veronica. Jag var bara så uppslukad av mina egna tankar. Seså, hur har du haft det sedan vi sågs sist?

Chloe tittade på sin mormor medan hon drog av sig vinterstövlarna och hängde pälsjackan över hängaren.

Så där. Du vet ju att mamma har träffat en ny man – igen. Jag tycker att hon borde träffa någon seriös istället, eller ge upp jakten på kärleken.

Men Chloe … det är inte så lätt att acceptera ett liv utan kärlek. Man måste leva på hoppet, förstår du, sa Veronica och tänkte tillbaka på vad hon nyss upplevt.

Det var egendomligt hur lika hon och dottern Cecilia kämpade för att få uppleva den stora kärleken. Den kärlek som alla pratade om, som tog en med storm och förvandlade hjärnan till sandkorn och hjärtat till allt möjligt. En gång fann hon just den kärleken, men lämnade honom i all hast. Förhoppningsvis skulle även Cecilia finna kärleken precis som hon själv gjort en gång till med maken Daniel. Kärleken med Daniel var annorlunda. Aldrig så passionerat som med Francesco. Kärleken med Francesco var av en helt annan dimension. Hon hade kunnat resa till världens ände med honom om han hade frågat henne. Man kan älska på så många olika sätt med olika människor och om man hade en stor portion tur kunde man finna den passionerade kärleken, men det var dock långt ifrån alla som hade den lyckan på sin sida.

Hon undrade vad det hade blivit av Francesco efter alla dessa år som passerat. Var han gift? Levde han ens? Varför tänker jag på honom just nu?

Åren hade sprungit förbi henne och nu när hon precis gått i pension insåg hon vad hon hade missat.

Mormor, varför är dina ögon så ledsna? Chloe såg på sin mormor.

Veronica skakade på huvudet och tittade på Chloe.

Nej, jag är inte ledsen. Det var bara några gamla minnen från förr i tiden som flög förbi. Och alla är inte sorgsna, där finns många glada minnen också.

Veronica tog några steg mot Chloe och omfamnade henne. Hon kramade henne hårt medan hon viskade:

Du är så välkommen min lilla ängel. Chloe svarade med att krama henne ännu hårdare. Seså, nu går vi och kokar oss var sin kopp varm choklad. Tycker du inte det?

Chloe nickade och de gick ut i köket med armarna om varandra.

Men mormor, du kan väl berätta mer om dina minnen från förr, men mest dem som gör dig glad, sa Chloe och plockade fram kakaopaketet ur skafferiet.

Vill du verkligen höra på gamla historier? Du tycker inte att det är långtråkigt då?

Chloe ruskade på huvudet. "Nej, jag tycker faktiskt att det är roligt. Kanske beror det på att jag börjar bli vuxen, eller så är det bara för att det är du mormor som är intressant."

Veronica skrattade högt i köket. Du är bara för underbar. Givetvis kan jag berätta mer för dig, men först ska vi dricka varm choklad och du ska få installera dig på ditt rum, som jag förresten har städat och bäddat med nya fräscha sängkläder åt dig.

Men mormor, bara lite grann, upprepade Chloe.

Veronica nickade. Okej, men bara lite.

Medan hon vispade mjölken och kakaon i kastrullen, tänkte hon på var i historien hon skulle starta. Det började ryka från kastrullen så hon hällde upp den varma chokladen i två koppar åt dem och slog sig sedan ner vid köksbordet.

När jag var en ung flicka, precis som du är nu, då åkte jag mot mitt livs äventyr. Jag var arton år och tog flyget till England alldeles ensam och jag kände mig äntligen vuxen och fri. Helt ensam i stora världen och jag skulle börja på mitt första arbete, på en restaurang.

Åh, så spännande, sa Chloe och hon blåste på chokladen innan hon tog en sipp.

Ja, det var det verkligen. Jag fick bo hemma hos familjen Fisher, Mary och George, de var gifta och väldigt snälla mot mig. Rummet som jag fick i deras stora hus var alldeles fantastiskt fint med en mjuk och skön heltäckningsmatta och en stor dubbelsäng. Jag kunde ligga både på längden och tvären om jag ville. Ett eget badrum fick jag minsann också. Men nu får det räcka för den här gången. Om du vill kan du alltid läsa mer om England på nätet, sa Veronica och drack en klunk av den varma chokladen.

Kapitel 2

Cockfosters, lördagen den 12 december 1971

VERONICA MÄRKTE hur flygplanet tappade höjd genom att hon fick en förnimmelse av lite lätt yrsel och det kändes som om allt blod rusade ner i fötterna.

Därefter hördes kaptenens röst högt och tydligt:

Good morning ladies and gentlemen. We have just started landing at Heathrow Airport and I hope you have all had a pleasant journey.

Plötsligt gjorde flygplanet en vänstersväng. Hon kunde känna hur farthöjden minskade avsevärt och plötsligt hade hon landningsbanan i sikte. Hennes hjärta bultade så hårt som aldrig förr och hennes händer var fuktiga av svett.

Hon var ute på sitt allra första stora äventyr och det var svårt att dölja den nyfikenhet och den entusiasm som blossade upp inom henne inför allt som väntade där ute på henne.

Efter landningen hade hon försiktigt armbågat sig fram genom folkmassan fram till rullbandet och lyckades precis fånga upp sin resväska.

Med resväskan rullande efter sig promenerade hon raka vägen fram till receptionen för att höra efter hur hon skulle resa för att ta sig in till London. Av receptionisten fick hon information om att hon skulle ta flygtåget Heathrow Express in till Paddington Station. Därifrån kunde hon ta sig till Kings Cross med tunnelbanans blå linje, Piccadilly line.

Ja, det skulle väl inte vara några större problem, tänkte hon och klev ombord på Expresståget. Femton minuter senare stod hon vilsen på Paddington station och försökte lokalisera vart hon skulle åka härnäst. Hon hade aldrig sett på maken så många människor som vimlade förbi. Efter en halvtimme kände hon sig tvungen att fråga någon snäll person hur hon kom till Kings Cross.

Excuse me, försökte Veronica försynt på engelska. Hur tar jag mig till Kings Cross?

En man i uniform tittade misstänksamt på henne. Veronica var ju bara arton år och han kanske trodde att hon var på rymmen eller något. Men sedan log han emot henne.

Ja visst, svarade han. Du ska ta det där tåget.

Veronica kikade åt det håll mannen pekade med handen. Hon nickade åt honom och fortsatte promenera dit med resväskan rullande bredvid. Gud, så trött hon var. Och hon kände sig instängd. Först i flygplanet, sedan i tåget och nu sist i tunnelbanan. Det skulle bli skönt att komma ut i luften igen och andas friskt syre och kanske få se solen.

Veronica satt till slut på sista tunnelbanevagnen och blickade ut över ett gråtrist landskap allt medan regnet piskade mot fönsterrutan. Hon måste ha slumrat till en kort stund. Tiden passerade ändå fort och snart var hennes väntan över. Hon såg skylten med stationens namn, Cockfosters, och klev av.

Så typiskt att hon inte hade något paraply med sig när regnet öste ner, tänkte hon och svor över sin egen dumdristighet. Hon fick väl vänta inne i stationshuset tills de värsta regnskurarna dragit förbi. En smula förvånad var hon, hon trodde här skulle finnas snö. En dryg halvtimme senare hade regnet nästan upphört och hon bestämde sig för att leta sig fram till adressen där hon skulle tillbringa det närmaste året enligt anställningskontraktet. När hon blev anställd på restaurangen fick hon veta att familjens hus låg vid slutet av den stora vägen. Det fanns inget annat att göra än att börja promenera dit.

Medan hon gick la hon märke till ljusslingorna i alla kulörta färger som hängde i nästan varenda butik längs Cockfosters huvudgata. Det påminde henne om att det snart var jul och dagen därpå var självaste luciadagen. Själv hade hon aldrig någonsin blivit vald till lucia fastän hon hade långt askblont hår. Stilla undrade hon om hon skulle få se någon lucia här i England. Det skulle till och med räcka med att betrakta en lucia på teven.

Hennes askblonda hår fladdrade över hela ansiktet av vindpustarna. Hon drog upp dragkedjan i den mörkblå kappan och fällde upp kapuschongen med pälskanten och genast kändes det varmare om huvudet. Plötsligt sprack himlen upp och några nyfikna och pigga solstrålar försökte tränga sig igenom. Veronica slogs av tanken att det var precis som hemma i Sverige. Nej, så fick hon inte tänka. Inte kunde hon få hemlängtan redan, det var ju i morse hon vinkade av sina föräldrar.

Veronica fortsatte promenera längs vägen med den gigantiska resväskan rullande bakom sig, tacksam för att där ändå inte fanns någon snö.

Visst hade hon tagit med sig mycket kläder. Alldeles för mycket, när hon tänkte efter. Men hon ville inte lämna något hemma och man visste aldrig var man skulle hamna, så det gällde att alltid vara väl förberedd.

Solstrålarna träffade henne rakt i ansiktet och hon fick kisa med ögonen för att överhuvudtaget kunna se något. Men vinden var bitande kall och hon föreställde sig en sprakande brasa där hon kunde sitta och värma sig. En bil stannade till bredvid henne på gatan och rutan vevades ner. En välklädd kvinna lutade sig fram.

Hej, heter du Veronica Frost?

Veronica blev paff men nickade till svar.

Bra. Jag heter Mary och är på väg för att hämta dig.

Mary gjorde en gest med handen åt Veronica att sätta sig i bilen.

Glad över det trevliga mottagandet klev Veronica in och satte sig.

Oerhört trött efter dagens långa resa försökte Veronica kväva en gäspning, men hon misslyckades totalt.

Jag förstår att du är utmattad efter resan, sa Mary och blinkade innan hon körde i väg.

Tack, faktiskt är jag lite trött, erkände Veronica. Det är första gången jag reser så här långt och dessutom helt ensam.

Hon tyckte att det kändes aningen otäckt med att sitta på fel sida när Mary satt på höger sida och körde. Hon höll sig hårt i bilbältet men innan hon hann bli riktigt rädd körde Mary in och parkerade framför ett stort hus.

Här bor vi, sa Mary. Det är bara jag och min make George så det är gott om plats för dig med.

Veronica tyckte att framsidan på huset var urtjusigt och längtade efter att få se hur det såg ut på insidan, hur hennes rum såg ut. För hon skulle väl få ett eget rum? Det hade hon kallt räknat med, men hon visste inte mycket om familjen Fisher som hon skulle bo hos i ett år framöver.

Mary stod redan vid den öppna ytterdörren och väntade på henne. Tröttheten hon nyss känt var som bortblåst och med raska steg lämnade hon bilen och gick mot Mary. En man uppenbarade sig i dörröppningen.

Det här är George, min man, sa Mary.

Veronica hälsade artigt som hon blivit uppfostrad till och Georges hand kändes varm trots att det var kallt ute.

Välkommen till oss, sa George. Hoppas att du ska trivas hos oss. Tevattnet är klart och det är dags för eftermiddagsfika.

Tack, det ska bli gott. Det är kallt ute så en kopp te kommer att sitta fint, log Veronica.

Jag kan tänka mig att luften känns annorlunda för dig. Då så, följ bara med mig, sa George och styrde stegen mot köket.

Mary nickade mot henne så Veronica ställde skorna prydligt på skohyllan, hängde upp sin vinterkappa på galgen och följde efter Mary.

Det rök ur temuggarna och doftade Earl Grey, som var Veronicas absoluta favoritte. Hon kupade de frusna händerna runt den varma muggen och njöt av värmen som spred sig. Ett mjukt lugn infann sig hos henne, nu då hon var trygg och säker hos familjen Fisher efter den långa resan. Det var nu det verkliga äventyret skulle börja i England och det nya jobbet på familjens Fishers restaurang. Hon var helt säker på att när hon kom hem igen efter att ha tillbringat ett år här så skulle hon vara en helt annan flicka, eller snarare en ung kvinna, än den hon var då hon kom hit.

Är allt som det ska, Veronica? frågade Mary försiktigt.

Allt är bra, Mary, jag försvann bara en stund i mina tankar … svarade hon snabbt.

Mary log mot henne precis som om hon förstod vad som rörde sig i hennes huvud.

Åh, det är inte lätt att resa så långt alldeles ensam. Vi förstår precis hur omtumlande det kan vara, sa Mary medan George nickade i samförstånd från andra sidan köksbordet. När vi druckit upp teet så ska jag visa dig runt i vårt hus.

Veronica längtade efter att få en husvisning, inte minst var hon väldigt nyfiken på sitt rum och egna badrum som hon blivit lovad då hon sökte tjänsten hos familjen Fisher.

Kapitel 3

Cockfosters, söndagen den 13 december 1971

VERONICA SATT på sängkanten i sitt nya rum hos familjen Fisher. Fullt påklädd i ett par blåjeans och en vit polojumper var hon redo att gå ner för att inta frukost.

Hennes blick svepte runt rummet samtidigt som hon masserade pannan maniskt. Den där hemska huvudvärken gjorde sig påmind igen, så hon bestämde sig för att lägga sig ner på sidan för att vila. Kanske var det stressen över den långa resan som inte hade hunnit lägga sig ännu. Själv hade hon inte hunnit landa i det faktum att hon just nu befann sig många mil hemifrån. Utan sin familj och i ett främmande land. Landet England som också kallades för Storbritannien eller Great Britain på engelska.

Hennes engelska var lite knagglig, men det var inget som bekymrade henne det minsta. Men ändå undrade hon vad hon egentligen hade tackat ja till.

Hon mindes annonsen hon sett i Sydsvenskan, om att restaurangen Fish Garden sökte en lärling i köket. Nyfiken som hon var hade hon sökt tjänsten under den gångna sommaren, precis efter att hon tagit studenten från restaurang- och livsmedelsprogrammet i Malmö.

Hon hade inte så många val. Det var ont om arbeten efter utbildningen, för att inte tala om att det i princip inte fanns några som gav någorlunda bra betalt. Egentligen var inte lönen det viktigaste utan att hon trivdes och utvecklades, men inte hade hon någon lust att arbeta nästan gratis. Och så längtade hon efter ett äventyr. Det hade inte tagit henne många timmar att konferera med sig själv, väga både för- och nackdelar. Till slut, när hon bestämt sig, var det jobbigaste kvar – att berätta för föräldrarna om sitt beslut. Det blev precis som hon hade tänkt. Hennes mamma Vivi krävde att hon skulle stanna hemma, medan hennes pappa Åke tyckte hon skulle ta chansen när hon nu fått den.

Hon mindes så väl orden som pappa sagt den där septemberdagen då regnet stod som spö i backen.

Min vackra och kära dotter! Klart att du ska ge dig i väg. Inte ska du sitta här hemma och vänta på att arbetet ska komma till dig. Nej, minsann. Du behöver ut och se dig omkring i världen nu när du får möjligheten.

Åke sträckte fram sin hand och Veronica tog den. Så varm den var, nästan som om han hade feber. Samtidigt granskade han henne med en mjuk blick, kikade under den mellanblonda luggen. Och hon hade gett sig av.

Veronica tittade på klockan och insåg att hon legat och dragit sig en bra stund, det var dags att gå upp och äta frukost. Varsamt satte hon sig ner vid det vita sminkbordet. Det var aningen kyligt i hennes rum och hon rös till så att huden knottrade sig på armarna. Eldstaden som stod bredvid hade slocknat sent i går kväll, men eftervärmen hade värmt rummet hela natten, tills nu. Hon borstade snabbt sitt långa hår och satte upp det med en gummisnodd, knep lite i kinderna för att få färg och gick ner för trappan till köket.

Mary sken upp i ett brett leende när Veronica kom in i köket. Sovit gott?

Ja visst, som en prinsessa, sa hon och log tillbaka. Men jag har huvudvärk som jag tyvärr vaknade med. Du råkar inte ha någon värktablett?

Mary visade med handen att hon skulle sätta sig ner vid köksbordet. Veronica såg hur Mary letade i en av de vita kökslådorna. Tydligen låg medicinerna där. Hon skulle köpa egna värktabletter så fort som möjligt, men bra att veta var hon kunde låna några ifall hon behövde.

Här har jag hittat några, sa Mary och gav henne två tabletter i handen. Vänta, så ska jag hälla upp ett glas kallt vatten till dig med.

Veronica nickade kort men tog inte blicken från Mary. Nu hoppades hon att huvudvärken äntligen skulles försvinna för gott.

En doft av Earl Grey-te nådde hennes näsborrar och en kopp varmt te skulle säkert sitta fint.

Tycker du om te? Mary studerade henne en allt för lång stund.

Veronica nickade till svar. Mary log mot henne och hällde upp rykande hett te från en söt tekanna i porslin som stod mitt på köksbordet. Veronica svalde ner tabletterna med det iskalla vattnet, därefter tog hon fem sockerbitar och la i teet och rörde om. Hon kände Marys blickar på sig när hon tog sockerbitarna och ja, hon visste att det var fler än som behövdes, men hon gillade sitt te väldigt sött.

Jag säger det en gång till Veronica – du är hjärtligt välkommen till vår familj och vår fina familjerestaurang, sa Mary medan hon hällde upp en kopp te åt sig själv.

Tack! Jag kommer säkert att trivas här hos er, svarade Veronica och slöt händerna om den varma temuggen. Hon var helt säker på att hon skulle finna sig väl till rätta hos familjen Fisher så småningom.

Jo, efter att vi har druckit te har jag och George tänkt oss att åka i väg på en utflykt tillsammans med dig, Veronica. Det är nämligen lucia även här i England.

Veronica nickade och lät blicken svepa runt i köket. Det var inte så stort som hon förväntat sig, men trivsamt med vit inredning mot det beigebruna laminatgolvet. Köket hade en liten avskild del för matbord och fyra stolar, och det fanns ett teverum bredvid. Hon tuggade snällt i sig två rostade brödskivor med engelsk hemmakokt apelsinmarmelad. Drack upp teet och tog på sig vinterkappan.

Alla tre steg ut i ett lätt, kyligt duggregn. Veronica undrade om det alltid regnade här. Just nu längtade hon efter snö. De klev in i familjens bil, en benvit Wolseley. George satte sig vid ratten och Mary bredvid medan hon själv hoppade in i baksätet. Det här var inte samma bil som Mary hämtat henne med vid stationen, noterade Veronica. Bilen hon befann sig i liknade de som hon mindes från engelska serier på teven under hennes tidiga tonårstid.

Som om Mary kunnat höra hennes tankar vände hon sig om mot Veronica. Det här fordonet kör bara George. Bilen är ett arvegods från hans farfar och den används endast under vissa dagar på året, som till exempel just i dag på luciadagen.

Okej, svarade Veronica och kikade ut genom fönstret.

"På tal om familjer så kan jag berätta för dig, Veronica, att jag har blodsband från Sverige minsann. Min mormor var svenska och efter att hon träffat min morfar bosatte de sig inte långt ifrån där vi bor