En kvinnas heliga vrede

By Evalena Andersson

"Kraften som räddar en när man själv inte kan rädda sig själv. Den heliga vreden."Angelica har blivit berövad på sin självkänsla och värdighet. Nicola, mannen hon levt med i flera år, har dränerat hennes livsgnista och Angelica behöver en nystart. Mitt under den skenande pandemin ger hon sig iväg till Costa Rica för att läka sina sår. Där, med naturens och djurens hjälp, försöker hon komma till insikt om hur hon kunde ha sådan otur. Igen. Men ute på den Costaricanska landsbygden långt bort från civilisationen håller någonting på att gå alldeles förfärligt fel. Kommer Angelica kunna slita sig loss från den emotionella manipulation hon så länge behövt stå ut med? Och kommer hon lyckas följa sin intuition och säga nej till de som inte vill hennes bästa? Vem kan man lita på? Och vad gör man när man tillslut får nog?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 3, 2023
• ISBN: 9788728304662

Book preview

Evalena Andersson

En kvinnas heliga vrede

SAGA Egmont

En kvinnas heliga vrede

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2022 Evalena Andersson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728304662

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRORD

Till alla som kämpar i det tysta, med dålig självkänsla och självbild. Ni som inte tror att ni är värda bättre än det ni får utstå. Det finns en annan väg. Den är inte rak och den kan vara svår att hitta men för den som orkar ta den, är den väl värd att vandra. Sätt bara ena foten framför den andra. Men först: Läs så du kan förstå. Läs så du kan gå.

Evalena Andersson

Tack

Jag vill tacka min kära väninna Jessica Strand. Vad du gjort för mig i mitt liv är ovärderligt. Innerligt och varmt tack. Jag vill också tacka Martina Hallin för dina kloka ord om den heliga vreden. Till sist vill jag tacka er läsare, som läst min första bok; När en man kontrollerar en kvinna. Tack vare er fantastiska feedback har jag orkat skriva denna uppföljare.

COSTA RICA – SLUTET

– Alejandro! Ale …! Alejandro!

Paniken steg inom Angelica. Hon skrek rakt ut där hon stod ensam i hettan på kaffeplantagen, långt från bebyggelsen. Den torra marken knastrade under sandalerna när hon försiktigt försökte gå fram mot skogsbrynet där hon sett Ale försvinna utom synhåll. Hon rörde sig sakta och såg sig noga för så hon inte skulle råka trampa på någon orm som kanske låg gömd i gräset. Hon var alldeles torr i munnen och törstig av allt skrikande. Fan också att hon inte insisterat på att de skulle stannat och köpt vatten på vägen dit. I och för sig, hade de försökt att göra det, men butiken de passerat hade haft lunchstängt och de hade inte orkat vänta. Ale hade sagt att de skulle hitta en affär när de var på väg till flyget lite senare och att det absolut inte skulle bli något problem. Men nu var flygplatsen långt borta och Ale försvunnen. Här stod hon nu, ensam, mitt i bushen i ett främmande land och flera mil från närmsta by. Det var eftermiddag och hennes sista dag i Costa Rica. En alldeles underbar solig och varm dag. Den sista dagen av två fantastiska semesterveckor men som nu var på väg att sluta i katastrof.

– Ale! Where the hell are you? Alejandro …!

Hon formade sina solbrända händer som en tratt framför munnen och fortsatte skrika några gånger till. Hon tog i så att blodådrorna på halsen frilades och tecknade raka linjer neråt bröstet. Rädslan grep tag om henne och körde runt i hennes mage, som direkt svarade med känslan av att behöva gå på toaletten. Hennes mage fungerade alltid så. Rädsla och oro var rena laxermedlet. Det slog henne att det kanske var dumt att låta så mycket. Tänk om Ale blivit ihjälslagen. Den som då dödat honom kunde ju i så fall komma efter henne också. Hon var ju då ett vittne som måste undanröjas. Angelicas oro fick hennes fantasi att skena lika fritt som en unghäst över ett öppet fält. Kanske kommer han först att våldta mig och därefter döda mig. Ska jag istället försöka gå härifrån innan mördaren hittar mig? Men hur långt orkar jag gå utan vatten? Fan också, jag kommer att missa mitt flyg.

Hennes tankar snurrade så att hon nästan blev yr. Eller var det kanske törsten som gjorde henne yr? Hon insåg att det inte spelade någon roll om hon inte skulle hinna med flyget. Det var inte viktigt längre. Huvudsaken var ju att hon nu överlevde detta. Hur hon nu skulle göra det?

Angelica hade aldrig varit bra på paniksituationer. De gånger tidigare hon råkat ut för något sådant hade hon haft jättesvårt att tänka klart. Hon hade till och med agerat irrationellt. Som till exempel den gången Angelica tillfälligt bott hos sin syster, och det hade börjat brinna i källaren i hyreshuset. En granne, som också var vän med hennes syster och bodde längst ner i huset, hade ringt och väckt dem och berättat att det brann. Hon och systern hade då sprungit nerför de tre trapporna, från systerns bostad och ut på gatan. Fast hon vetat att man ska stanna inne i lägenheten om det brinner någon annanstans i huset. Hon hade sett sin syster först känna på ytterdörren, så att den inte var varm, och sedan ta ett djupt andetag innan hon öppnat dörren och fortsatt ut i trapphuset. Men för Angelica hade tankarna gått så långsamt, att hon först efter hon var ute i det rökfyllda trapphuset, hade dragit det djupa andetaget. Det som skulle ge henne syre hela vägen ner för trapporna. Hennes lungor hade då istället fyllts med den farliga röken. De hade iallafall lyckats ta sig ner och ut på gatan. Angelica hostandes och båda två alldeles sotiga i ansiktet. Brandmännen hade skällt på dem för att de inte stannat inne i lägenheten. Angelica hade mellan hostattackerna passat på att lite flörtigt fråga om hon inte kunde få sitta i brandbilen. Det hade hon inte fått. Så typiskt henne att flirta i ett sådant läge. Men hon hade varit ung då ursäktade hon sig med. Systern och hon hade gått hem till en väninna i grannhuset och druckit tidigt morgonkaffe tills elden var släckt och trapphuset åter rökfritt.

Nu stod hon i kaffeplantagen, med sina svarta slitna sandaler, i det torra gräset som envist stack henne i fötterna. Hon såg sig omkring. De relativt låga kaffeplantorna täckte marken några hundra meter i alla väderstreck. Bortom dem såg hon bara skog, skog och åter skog. Hon försökte lugna ner sig själv så gott det gick. Hon förde ett tyst resonemang inom sig; Hur kunde jag vara så jäkla dum? Allt hade ju gått så bra hittills. Vad ska jag nu ta mig till? Jag är jättetörstig. Jag har inget vatten och mitt flyg går om några timmar. Jag har inte ens några kontanter på mig. Hon skämdes över hur naiv hon varit. Även om kontanter inte skulle kunnat rädda henne ur den situation hon nu befann sig i så måste hon erkänna att hon borde ansträngt sig mer för att hitta en fungerande bankomat. Dagen innan hade hon och Ale kört runt i staden Jaco och letat. Men alla bankomaterna, där man kunde ta ut dollar, hade varit stängda. Den inhemska valutan colón hade hon tyckt var onödig att ta ut eftersom hon skulle åka ifrån Costa Rica nästa dag. Ale hade betalt middagen och sagt att det inte var något problem alls. Han hade bara tyckt att det var onödigt att spendera mer tid i trafiken och leta.

Hur länge har han varit borta nu? Tjugo minuter kanske, eller kan det vara mer? Trettio minuter? Han skulle väl inte frivilligt låta henne bara stå där och vänta utan att komma tillbaka? Nej det måste ha hänt honom något. Tänk Angelica. Tänk.

Dörren till den risiga fyrhjulsdrivna Toyotan som Ales vänner kallade Tonka, hade hon lämnat öppen. Det var ett lustigt sammanträffande att de kallade bilen Tonka. Det var nämligen namnet på hennes före detta pojkvän, Nicolas, brorsdotter. Hon hade alltid tyckt att det var ett märkligt namn. Hon gick tillbaka till bilen och lutade sig in över passagerarsätet och fick syn på Ales mobiltelefon. Yes! Perfekt att han lämnat den. Men den var låst med kodlås. Hon letade febrilt i sitt minne efter hans kod. Hon blundade och bläddrade runt bland minnesbilder från kvällen innan och morgonen som varit. Hon hade ju sett honom knappa in den ett antal gånger de tre dagarna hon nu spenderat med honom. Hon gav det några försök men nej, hon mindes inte. Och det spelade egentligen ingen roll. Hon hade ju ingen att ringa. Hon var ju ensam på sin resa. Hennes egen svenska telefon skulle hon kunnat använda i nödfall om den inte varit urladdad. Hon hade tagit så mycket bilder och även filmat med den på förmiddagen så den var stendöd. Hon hade tänkt att hon skulle ladda den när hon väl satt på flygplatsen.

Nycklarna satt i tändningslåset men även om hon skulle lyckas förstå hur man körde den avancerade fyrhjulsdrivna bilen, med de dubbla växelspakarna, så skulle hon aldrig klara att göra det i den omgivande terrängen. Det fanns ingen väg upp till plantagen och marken var täckt av stora stenar och rötter. Brant var det också. Resan upp dit hade varit förfärligt guppig och hon hade fått hålla i sig för att bilen krängt som om den nästan skulle välta i vissa partier. Hon funderade vidare medan svetten rann ner i hennes ansikte och lämnade en lätt sälta på hennes läppar. Hon som nästan aldrig svettades annars. Däremot hade hon lätt för att känna sig överhettad. Hennes tjocka långa hår var ju nästan som att bära en vintermössa i värmen. Den stressade situationen och vetskapen att hon var utan vatten gjorde det hela ännu värre. Om hon istället skulle gå till fots därifrån, skulle hon då ta med något bagage? funderade hon. Den stora resväskan kunde hon bara glömma. Den var alldeles för tung. Som vanligt hade hon packat på tok för mycket kläder för de två veckorna hon skulle vara borta. Angelica älskade att packa inför resor och var väldigt organiserad. Hon hade små packpåsar för att särskilja underkläder från tröjor och byxor. En annan påse för badkläder och en för smutskläder. Sen var det en påse för skorna och diverse småpåsar för mediciner och hygienartiklar. Problemet var att i sista stund slängde hon alltid ner lite till och så vips, hade det blivit för mycket och för tungt för att vara smidigt att resa med. I och för sig så var det ju bra för hon fick sällan plats med att shoppa något på sina resor. Det var ju ekonomiskt på så sätt.

Nu stirrade hon på bagaget som låg slängt i baksätet på Tonka. Kanske handbagaget med datorn i alla fall? Den måste hon väl ändå ta med sig? Hon tog upp ryggsäcken och suckade. Den var ju också jättetung. Den vägde säkert närmare tio kilo. Det var nog bäst att hon gick tomhänt ändå. Bara passet var med. Det var det enda viktiga och det hade hon stoppat innanför byxlinningen tillsammans med ett extra kreditkort. Hon visste att hon absolut inte skulle orka gå till närmsta by. Den var minst två mil bort. Men hon skulle kunna ta sig till Ales fasters hus, där de hade stannat till på vägen till kaffeplantagen, bara någon timme tidigare. Han hade varit tvungen att flytta några saker från ett av rummen på ovanvåningen ner till källaren. Det rummet han haft som övernattningsrum skulle användas till något annat. Han brukade sova där när han arbetade på plantagen. Han hade berättat att han så snart han fick råd skulle han bygga sig ett eget hus så att han slapp bo med sin faster. De hade visst något otalt med varandra så Ale ville flytta därifrån. Han hade också en lägenhet inne i San José där han befann sig när han jobbade som fotograf. När Angelica hade stått på altanen i Ales fasters hus och betraktat honom när han kånkade på alla prylar mellan våningsplanen, hade hon ruskat på huvudet över hur slående lik situationen varit, med hennes tidigare relation med Nicola. Han hade alltid hållit på att flytta prylar hit och dit. Möbler som han fått ärva eller hittat någonstans och som kunde sparas till något framtida hus. Olika bygg- och renoveringsprojekt som pågick. Ofärdiga saker som ständigt gapat om hans uppmärksamhet och slutförande.

Nicola och Ale hade båda två många järn i elden och mycket släkt och vänner som behövde deras hjälp. Deras mobiltelefoner som ringde i ett. Ständiga pågående samtal med familj, släkt och vänner. Nicola och Ale var till och med lite lika till utseendet också faktiskt; mörka, sydländska och snygga. Och ja, nu uppenbarligen även lika temperamentsfulla, tänkte hon och rös av obehag inför scenen hon nyss sett utspela sig.

Om hon skulle lyckas ta sig till huset så var det visserligen låst, men hon skulle kunna krossa ett fönster och på så sätt komma in och dricka vatten i alla fall. Nöden har ju ingen lag. Herregud, det här är ju helt galet. Hur hamnade jag här? Ensam, utan vatten och utan pengar på fickan och i denna hetta. Långt från närmsta bebyggelse. Vad var det som hänt egentligen?

På morgonen hade hon vaknat bredvid Ale på ett enkelt men stort hotellrum med utsikt över havet och palmerna. Hon hade druckit sitt morgonkaffe sittandes på en drivvedsstock. Barfota i den svalkande, blöta och finkorniga sanden. Hon och Ale hade ätit en ljuvlig och lyxig frukost. Fruktsallad, yoghurt, fröer och nötter, toast med flera sorters marmelad, färsk apelsinjuice och en krämig god latte. De hade simmat tillsammans i det salta havet. Ale hade vågsurfat och Angelica hade passat på att bättra på solbrännan en sista stund på stranden innan hemfärd. Ale skulle skjutsa henne till flygplatsen och hon skulle återvända hem till Sverige efter två perfekta semesterveckor i paradiset. Och nu stod hon istället här, ensam i den costaricanska bushen. Hon svalde gråten, torkade tårarna och bestämde sig för att ännu inte försöka gå till fots därifrån i hettan. Det verkade för jobbigt och för farligt dessutom. Hon hängde sig istället på tutan i Tonka och tutade länge. Sen skrek hon åter igen:

– Alejandrooooooo! Aleeee!

Men ingenting hände. Det var knäpptyst omkring henne så när som på syrsorna som helt oberörda sjöng vidare som om ingenting har hänt.

DET ÄR ÖVER

Efter att Nicola hade flyttat ut sov Angelica bara på den högra delen av sängen även fast sängen inte var särskilt stor. Den vänstra sidan var ju hans. Hon visste att han inte skulle komma tillbaka men ändå förmådde hon inte att inta hans sida. Det kändes så fel. Han skulle ju ligga där och skeda upp sig mot henne. Hans arm skulle vila om hennes midja och hans fingrar skulle mjukt nypa i hennes mjuka mage. Sedan skulle han skratta och säga: Åh, det finns inga pengar i världen som kan ersätta denna känsla Precis så som han alltid sagt. Nu fick Angelica istället värma en vetekudde och lägga om sig för att hon skulle kunna somna överhuvudtaget. Ibland gick hon till och med upp flera gånger under natten och värmde på kudden i mikron, för att kunna somna om igen. Det var nog det hon saknade mest av Nicola; tryggheten och värmen hon hade känt när de krupit upp intill varandra på kvällen. Och det självklara i att vara ett vi förstås. Att de två satt tillsammans i samma lilla båt i en värld som var så stor och ofta stormig. De var ett team. Han var hennes man, även om de inte var gifta, och hon var hans kvinna.

I början av deras relation hade de inte somnat skedandes utan istället älskat sig till sömns och sedan slocknat tillfredsställda och svettiga vända mot varandra. De hade legat så tätt och andats in varandras utandningsluft. Angelica hade till och med undrat om det kanske kunde vara farligt. Så fort hon hade vaknat till hade han legat där alldeles nära och tittat på henne. Hon hade undrat om han aldrig sov. Han hade sett på henne med sina stora, mörka, djupa ögon. Hon hade tyckt att han var så vacker med sitt tjocka nästan svarta hår och lika svarta skäggväxt. Inga gråa skäggstrån än. Fortfarande under medelåldern. Och han hade varit perfekt i längd med sina dryga en och åttio centimeter. Hans smala kropp hade